Lip Service In Balticum Del 2

Riga är en ganska vacker men framförallt märklig stad. Gatorna kantas av Bentleys, Hummers, LyxBMW:s och sportbilar. Folk går med lyxklockor och märkeskläder. Swedbank och Nordeabyggnader i arkitektiska storverk i innerstan. Jag har då fan aldrig sett en så unisont välmående kapitalistisk yta. När vi träffade våra kommande turné-compadres i bandet STandART kände jag mig snabbt tvungen att fråga vad i helvete det är som pågår, då det mig veterligen inte är ett Baltiskt Dubai vi hamnat i. Jag fick då veta, vad många av er kanske redan visste, att allt bara är en makaber fasad. Ägarna till lyxåken har inte ens råd att fylla dem med bensin.

bentley-zagato
9 av 10 bilar i Riga ser ut så här. Den tionde är en snygg Mercedes.

Vad som, i korta drag hänt (undantaget snabbresan kommunism-kapitalism) är att svenska banker lånat ut pengar till drömmande letter och storinvesterat i området. Följderna syns redan men lär nog märkas etter mer framöver då den genomsnitlige medborgaren i Lettland inte har råd att ställa mat på bordet eller ens behålla sin lägenhet på grund av sin bil. Den lettiska valutan kan komma att devalveras snart men även om det inte blir så är de stackarna skuldsatta upp över öronen. Och Swedbank har köpt halva landet.

75% av befolkningen i Riga lever under existensminimum men det syns inte över huvudtaget! Matpriser, skor och allmänt leverne liknar det svenska i priser men då ska ni veta att månadslönen ofta ligger runt motsvarande 7000 svenska kronor.

3447786819
En Swedbank-byggnad i Riga.

Nåväl. Efter en titt på Quiet Riga (stadens östermalm) och gamla stan tog vi en vilstund på hotellet innan vi (väl tidigt) begav oss mot första spelstället: restaurangen Kapteina Enriko Pulstenis. Vi immundigade en trevlig middag samtidigt som Lettland spelade hockeyVm-kvart mot Kanada. Hockeylandslaget är en nationell stolthet/angelägenhet men jag fastnade istället vid kvinnan i fönstret på andra sidan gatan. En skurkärring som noggrant putsade rutan. Som hon putsade. Efter tjugo minuter verkade hon nöjd efter att ha synat fönstret vid minsta yta. Hon stängde igen. Sen såg jag hennes plyte och ögon stanna vid en punkt högt upp. En fläck. En liten fläck. Gumman klättrade då ut på karmen (andra våningen) och tog med ett vant grepp och sving sig ut på utsidan och putsade. Hennes liv stod fan på spel medans hon frenetiskt fick bort fläcken. Så hon hoppade in igen. Sen upprepade sig denna procedur med en imaginär fläck flera gånger om och rengöringen av titt-utsikten var inte över på två timmar. Människor är galna överallt.

Våra nya vänner i STandART fattade jag snabbt tycke för. Harry, Kalvis, Vladi & Martijn var supertrevliga och en lång pratstund med Harry fick mig att förstå att vi jävla ironiker från Småland har en del att lära av dessa killar. Sa du till en Ukrainier eller Azerbadzjan under sena åttitalet att du bodde i Lettland tårades deras ögon. Lettland låg vid kusten. Lettland hade större friheter. Från Lettland kunde man rentav ta sig ifrån med båt. I andra delar av Sovjetunionen tedde detta sig som en drömtillvaro. Harry berättade vidare att han under efter-frihets-tiden på nittitalet åkte runt i Sovjet och köpte upp sig på Polivoks syntar som han nu under senare år sålt loss på E-Bay. Polivoks syntar är tämligen mytomspunna sovjetiska gamla analogsyntar för er som inte visste det.

Grabbarna i STandART har verkligen en fabless för det analoga. Med sig upp på scén hade de en hel bunt syntar och hemma i lägenheterna fanns arsenaler, även om Harry på senare år tvingats -av hustrun- att sälja av några dussin. Bandet är bra och det kanske mest imponerande är att Vladimir spelar alla basgångar. Så jävla coolt! Vem fan gör det mer nuförtiden?

Harry, Vladi & Kalvis. Till skillnad från snubben som trodde han
var Dave Gahan (se nedan) så var Kalvis bra mycket mer lik Dave -93.
STandART

På Enriko Pulstenis var det Depeche Mode fest på kvällen och efter hockeyn packades scenen upp, Depechare ramlade in och ersatte hockeybastarder. STandARTs ljudtekniker Edmundz började förtvivlt ratta på grejerna. Jag kunde tidigt fastställa faktumet att karln inte hade en susning om vad han höll på med. Han satte inte ens upp nåt så vitalt som tejp vid kanalerna för att veta vad han hade var. Det var förtvivlat och fick mig att undra hur det här skulle fortsätta. Men. På nåt sätt lyckades han få ihop ljudet funktionellt eftr några stränga ord från mig via tolken Gatis (Standarts manager). Icke desto mindre hade Lip Service kraftigt rundgång i de inledande två framförda spåren “Oh Mother” och “Supreme”. Efter det blev det dock bättre och under konserten såg man tydligt hur the Black Swarm of Quiet Riga började hajja prylen. Dans, jubel och extranummer uppstod. Det var den roligaste spelningn på länge och efteråt skänkte vi bort skivor som vi fick signera.

En kille var extra exalterad. Han hette Igors och firade födelsedag. Han var långt från halvnykter när han med svårt bruten engelska förklarade vår genialitet. Han försökte bjuda oss på hårdvara genom att skicka vodka över bardisken men när vi nekade svepte han dem själv. Jag har inte sett sådan dryckeskraft sedan jag senast såg Jocke Janthe krama i sig sista nattspriten. Igors söp bort sina gåvor och i skrivande stund lämnar Superlimpan Lindstedt, för tillfället i Riga (utan Depeche Mode), över nya exemplar av våra skivor till Igors.

Till vänster Igors som hyllade Lip Service som det bästa han sett och somhär spelar luftgitarr till “Silent Empire”.
Det mycket märkliga med Igors var att han sjöng med i samtliga låtar. Kanske inte så konstigt i dessa MySpace tider säger ni,
men då ska ni veta att han även sjöng med i “Supreme” som alltså inte är utgiven än!
I mitten Edmundz; supertrevlig kille men tyvärr ett skämt till ljudtekniker. Efter Riga nyttjade vi hustekniker.

När STandART genomförde sitt gig, innehållandes analoga versioner av “Ice Machine”, “It Doesnt Matter 2” och “Photographic” noterade vi tidernas David Gahan-wannabe. Han var inte lik Dave, inte alls. Men han rörde sig i minsta detalj som honom. Louise & jag skrattade så vi kiknade. Vi såg oss runt och noterade att ingen annan skrattade. Killen hade rolig frisyr, han tog sig själv på enormt allvar och han såg i allmänhet otroligt dråplig ut. Men ingen skrattade. Flera dagar senare, efter att vi och grabbarna i STandARt verkligen funnit varandra och skrattade och skämtade om allt från tapirer och milk-squirrels tog vi upp denna wannabesnubben för att (i skämtsamma ordalag) förhöra oss om hans status. De fattade inte alls vad som var roligt med honom osh skratten tystnade och ersattes av en obekväm tystnad.

Dave-wannabe till vänster, Gore-dito till höger diggar loss på dansgolvet.

Coming up:

Ryska bögar jagar Kalvis i Liepaja!
Astrid, Emil & Peppe!
Walking In My Shoes om och om och om och om och om igen….Andreas & Louise läxar upp Lettländskt lyssnande!
Köfenomenet till ölkranen i Tallinn!
Köfenomenet vid avstigning på färjor!
Den lycklige Maris!
Breds Pitts!

May 26, 2009 | 8 Comments

Gott hat sich Erschossen

#58. Einstürzende Neubauten – Haus Der Leuge (1989)

Då var vi framme vid bandet som är ett av de viktigaste någonsin. Bandet som har symbolen jag har tatuerad på vänster arm. Bandet som döpt denna sajt/blogg/whatever.

Då måste jag ju tycka att det här är om inte det bästa bandet så ett av de tio bästa banden som funnits. Man det gör jag inte. Och det är inte därför jag har tatuerat in Neubautengubben. Det är inte därför det här stället heter Kollaps (varför exakt vet ni som hängt med från början).

Det som däremot Neubauten står för, historiskt, är konstnärlig frihet, helt odiskutabel sådan. Att vända upp och ner på de manipulera(n)de instruktionerna. Att riva sönder manualen. Att aldrig, aldrig någonsin sälja sig till Billboard, skivbolaget, Coca Cola eller samtiden. Att gå sin egen väg no matter what. Det är det som Einsurzende Neubauten framförallt står för, för mig. Kompromisslöshet.

Åter till musiken. 1989 gjorde Berlinarna sin absolut starkaste platta. Innan hade det i oväsendet ibland hörts hel fantastisk musik, som den oväntade tolkningen av Lee Hazlewood & Nancy Sinatras “Sand” och industriklassikern “Yü Güng”. Med “Haus Der Leuge” blev Neubauten mer ett väldigt okonventionellt rockband snarare än ett plåtslagande, delvis kulturelitiskt, revolutionärt, hålögt gäng som verkade någonstans mellan konst och musik. Ska man vara tr¨åkig kan man påstå att de mognade. Mer Dylan än Stockhausen. Tro fan det blev bättre musikaliskt.

Fortfarande var det dock inget snack om att utgångspunkten va detsamma. Och från inledande vansinnesvrålet “Feurio” (också helt vansinnigt bra), via bittra “Ein Stühl In Die Hölle” till titelspåret till en trilogi om de samtida Berlinkravallerna på B-sidan visade Blixa & co exakt hur formidabla de kan vara.

Sedan dess har de med jämna mellanrum nått upp till samma klass ibland -“Stella Maris”, “Ende Neu”, “Blume”, “Sabrina”, “Zampano”….men också varit vilse i vilka de är nu och vilka de en gång var vilket dessvärre på senare år lett till en del mycket pinsamma och, tyvärr, närmast patetiska inblickar i EN anno 2000-talet.

1989 var de fantastiska. Det är de fortfarande och kommer på flera sätt alltid vara helt oklanderliga. Herregud, vi pratar om Blixa Bargeld. “Haus Der Leuge”. Vandringen uppåt i huset kan börja…längst upp kommer ni finna Gud. Och Gud har skjutit sig. Neubauten har talat.

May 26, 2010 | 18 Comments

Tyska Nihilister

#59. DAF – Verschwende Deine Jugend (1981)

Du bist schön und jung und stark!

Förlåt mig om jag stavar helt åt helvete. Jag talar endast fultyska, även när jag sjunger med i texter av till exempel Deutsche Amerikanische Freundschaft.
Det här är ju förstås ett stort stycke synthistoria. Robert Görl och Gabi Delgado hade inte världens, ska vi säga, kvalitetsmässigt jämnaste band. De kunde vara hur bra som helst, de kunde vara…ska vi enas om intetsägande och märkliga. Tycker jag. I låten i klippet ovan lägger de grunden till allt vi talade om i föregående Nitzer Ebb-klipp. Men det här var alltså 1981. Pionjärer. Och vilket sug det fortfarande är i basgången!

May 26, 2010 | 20 Comments

Det var Lars Von Trier som sa det…

#60. Nitzer Ebb – Warzaw Ghetto

Jaha. Vad har jag sagt om mig och mitt förhållande till Nitzer Ebb under framförallt 1988-1992 här på Kollaps? Jag har väl redan sagt men om inte här kommer det igen, i korta drag:

* Jag hade vitt linne, svarta kortbyxor, Dctor Martens-kängor, rakade sidor och ganska långt hår uppepå skallen rakt upp (i förhållande till den fånigare dåvarande varianten den sk “råsyntarluggen” -den här dyker upp i en alldeles för stort omfång för att det ska kännas bekvämt under varje Arvikafestival).

* Jag var en sk EbbHead vilket innebar att jag var medlem i en speciell fanclub som hette Edition 500. Jag blev då inbjuden till när Nitzer kom och spelade. I Göteborg 90 hängde jag med dem en hel dag från soundcheck, käk, vila, backstage, live till Douglas famösa whiskeytömning.

* Jag såg dem i Malmö och fick Douglas att skriva i min “Mina Vänner” bok för jag hade alldeles för många signerade skivor.

* Jag samlade allt som kom i min väg vinylmässigt. (Nån som vill köpa? Jag säljer med glädje hela min Nitzer-samling till någon som kan ta väl hand om den!)

Det vore lögn att påstå att allt detta började med “Warzaw Ghetto” för det gjorde det inte. På något sätt känns det ändå som min stora Nitzermani började efter jag hört den. Jag har alltid gillat “That Total Age” precis som alla andra men samtidigt har jag ändå tyckt att den ibland känts lite…hmm..väl..kall. Missförstå mig rätt, det finns några låtar där som inte kan vara något annat än iskalla. Men “Warzaw Ghetto”, “Control Im Here”, “Getting Closer” och “Come Alive” är nog mina fyra Nitzer Ebb-favvisar om jag skulle tvingas rada upp dem snabbt. “Warzaw Ghetto” är ju knappast den varmaste av de där (det är ju föga överraskande Wilderprodden på “Come Alive”) men det erbjuder ändå något som är fundamentet till Nitzer Ebb:s sound -och detta så pass tidigt som 1985. Grabbarna fick inte köpa öl på systemet i Sverige men hade redan snappat upp arvet från DAF bättre än någon någonsin gjort efteråt. Ao a a ao! Ao a a ao! Kagge, basgång, stön & vrål. Räcker så. När det blir bra.

Fotnot:

Nu behöver inte några band köra det här receptet för 111:e gången år 2010. Jag är helt oförstående till den Bodykultur som främjer Svenska karbonkopieband som ska veva det här soundet om och om och om igen och sedan åka till Wave Gothic Treffen och få tjugotre svinfulla kängzüntare från Lützen att vråla med -på svenska dessutom!

Det är väl en sak om bandet i fråga är runt 19 och har bodysynt som sin punk/palestinasjals tonårstrots/provokationstid.

En helt annan om man är kring de fötti och har dragit en bit över 100 pannor. Då skall man icke stå på en scen i linne, svarta kortbrallor i sin gamla råsyntarlugg och stöna ao ao ao ao. Inte ens om man låtsas man står i Lützens dimma för fan! Det är inte punk. Det är inte revolt. Det är…ja ni vet..det är bara att lyssna till Dansken..

…Lars von Trier var det ja. Vad var det nu han sa?

May 25, 2010 | 7 Comments

The Bends

#61. Radiohead – Street Spirit (1995)

Under största”The Bends“-hysterin bodde jag i London och pendlade till Bristol och spelade in en April Tears platta hemma hos Mesh. Överallt hörde och såg man Radiohead. De var så stora och så sjukt bra att det bara fanns en väg att gå: Att bli världens största rockband. Det ville som bekant inte Radiohead och påbörjade sakta men säkert en av de mer introverta vändningarna den moderna musikhistorien har sett. Det ska de förstås äras för -att låta konsten segra före sellouten. Men grejen var att Radiohead krånglade till sig själva onödigt mycket. Så synd. Lyssna bara på “Street Spirit” och minns vilket sjukt bra band det här en gång var. Och det här är väl om inte världens bästa video så en av de 10?

May 23, 2010 | 6 Comments

Tändör! Tännnndööööör!

#62. Front 242 – Masterhit (1987)

Att Upptäckta Front 242 och den belgiska scenen i mitten/slutet på åttiotalet var helt övertagande för den 14-15 åriga Andreas Jismark. Här kommer dessa tre (ja ja jag vet Calle men nu skiter vi i Bressanutti) snubbar med laserpistoler, baseballvästar och armbindlar och framstår som en guerilla snarare än ett popband. Front 242 var ett fantastiskt band, estetiskt och musikaliskt, och deras låtskatt visar detta klarligen även 2010. Just med “Masterhit” tror jag F242 var i sitt Xanadou, sitt crescendo. “Official Version” gjorde dem till ett väldigt populärt band. och vi var många som lyssnade på introt till “Masterhit” om och om igen för att känna hur det drar igång. Det är då själva helvete vad det svänger alltså! 1987 var helt enkelt Front 242 guerillarörelsen som höll på att ta över makten. De var farliga, ascoola (detta till trots att de hade Patrick Codenys -OCH Daniel Bressanutti i bandet -inte illa pinkat!) och gjorde ett ouplånligt intryck på fansen som inte var sena med att, tyvärr, bilda sina egna BETYDLIGT sämre F242kopierade band Europa över.

Jag har skrivit mer om Front tidigare på Kollaps:

I övrigt lämnar jag ordet till DMC som förhoppningsvis har mer att säga än att bara prata om Electronic Body Music-eran som enligt DMC själv varade endast 1984 och då med endast en skiva!

May 23, 2010 | 3 Comments

Still waiting for the Ice Cream Van to come

#63. Glasvegas – Geraldine (2008)

Japp. Precis så här bra känns det två år efter hypen. Glasvegas gjorde en klassiker med den här låten och väckte en viss kammare i mig som inte varit vaken på länge. Attributen är välkända. Det kan inte gå fel när man gör så här rätt!

May 22, 2010 | 7 Comments

Margaret on the Guillotine

#66. The Specials – Ghosttown (1981)

#65. M.I.A – Paper Planes (2007)

#64. The Clash – Straight To Hell (1982)

Låt oss prata om mycket dåliga saker som blir till mycket bra saker. Thatchers England må ha varit ett helvete för de flesta med en tunn plånbok och/eller ett sunt förnuft. Ett land som segregerades ekonomiskt, politiskt, åldersmässigt och -inte minst-, och till stor del på grund av givna orsaker, blev ett riktigt rasistiskt skithål till land att vistas i. Jamaicaner, “Pakis” -utsttötta. Gruvarbetare lämnade till ett stort svart hål. Upplopp. Krig. Mellan plommonstopen och tuppkammen. Mellan Croxthethgingern och Rastafarin. Mellan det tillrättalagda och det upproriska.

Det föddes självklart mängder av stor musik ur detta. Kanske ska vi likt till de ansvariga för slavhandeln i Afrika på 1700talet sända en ironisk hommage till Margaret Thatcher som det indirekta drivmedlet för b la Sex Pistols (och därigenom The Cure, New Order, Siouxsie & The Banshees och The Smiths), The Clash (som åkte till Kingston och kom hem med ett nytt sound som skulle ändra delar av världen för all framtid -antalet band som startades pga The Clash låter jag vara osagt men ska vi gissa på 40.000? Ebba Grön/Imperiet byggde exempelvis hela sin existens på Clash och vi vet ju deras avtryck i Svensk musikhistoria), The Specials (som i odödliga Ghosttown behandlar delar av den tomhetskänslan som fanns i UK 1981), Billy Bragg (vars musikpolitiska arv knappast går av för hackor), Primal Scream etc etc…

M.I.A är förstås en sentida politisk artist. Men hon håller när hon är i sitt esse -som listan mycket riktigt visar- precis lika hög klass som sina föregångare. Och som tjej 2010, med SriLankansk bakgrund, i en poptelevision som domineras av porr-åmande sjuttonåringar är hon minst lika viktig som någonsin Joe Strummer 1983.

May 21, 2010 | 13 Comments

Megalomanins Musik

67. Jean-Michel Jarre – Rendez Vous IV (1986)

Den moderna musikhistorien skulla vara fan så mycket fattigare utan fransmannen Jean-Michel Jarre. Hans famösa megakonserter går inte annat än älska. Mannen befinner sig i ett konstant tillstånd av genialitet och galenskap. När han kom till Stockholm ville de ha han till att spela i globen. Det ville inte Jarre, han ville ha “den där vita kulan där borta som bioduk”. Pretentionsribban går inte lägga högre. Kolla bara på klippet och se in i megalomanins ögon. Jag älskar det!

“Rendez Vous IV” är så satans intensivt bra så jag alltid har euforikänsla från första till sista sekund i låtjäveln. Vilka sanslösa melodier! Om triumfen var tonsatt skulle den låta så här. Soundtracket till lycka överträffar till och med andra högtidsstunder från Jarre som “Oxygene 2”. Magnifique!

May 21, 2010 | 20 Comments

Revolution

#68. The Beatles – Revolution (1968)

Som ni kanske har noterat är vi inne i ett kraftigt britt-svep på listan nu. Det är ingen slump direkt, den moderna musikhistorien har i stora drag dikterats i villkor från de brittiska öarna. Nånstans började det självfallet på andra sidan sjön: Chuck Berry, Little Richard, Elvis och Bob Dylan var några av de Amerikanska artister som byggde de första bärande väggarna i rockens hus. Formatet, estetiken, budskapet fanns där. Men The Beatles återuppfann allting, vände upp på och ner på begreppen och gjorde i princip allt -varenda stadie, klyscha or not- varenda rockcombo någonsin efter dem gjort. The Beatles är popbandet. The Beatles uppfann tamigfan fenomenet. Och “Revolution” svänger så hårt att det fladdrar i kalsongerna.

May 21, 2010 | 24 Comments

Liam & Noel

#69. Oasis – Live Forever (1994)

Året var 1994 och jag bodde fortfarande i Tranås. Flytten mot Stockholm var nära förestående. När det var snack om “The Next Big Thing” var dock vi bonnläppar med i matchen, mycket tack vara 120 Minutes/Alternative Nation på MTV. Vi var med från allra första början med Suede. Och vi var framför TV-apparaterna kvällen då Oasis spelade “Live Forever” akustiskt på MTV. Vi i vårt gäng med omnejd tappade kollektivt hakan. Man kan knappast påstå att vi var ensamma om det. Här fanns helt plötsligt ett band som var så bra att det var chockartat. I svallvågorna efter den största indievågen hade många nästan glömt bort vad riktigt bra låtskriveri är. Populära band som Ride, Charlatans och Happy Mondays var bara att lägga åt sidan. Oasis hade kommit -and didn´t they know it? Med ett sådant band med sådana karaktärer till bröder kan det förstås bara gå på ett sätt. Spikrakt uppåt och sen ett långt fall neråt. Det gick visserligen oerhört lång tid innan Oasis nådde botten, men ändå. 1994 var de the next big thing -och det visste de om. “Live Forever” hade inte ett intellektuellt popspråk, tvärtom ganska banalt. Men det var samma budskap och det nådde alla.

Några år efter detta, efter släppet av “Whats the Story (Morning Glory)” hände det:

Indiepopparen tappade beppehatten, LP-väskan och de rutiga byxorna och försvann räddhågsen i mörkret efter vrålet från en skock fulla huliganbritter i vita tight t-shirts med en unisona tribaltatueringar på de muskulösa överarmarna slagit sig in på Manchesterfestens dansgolv. Ladskulturen var född.

May 20, 2010 | 4 Comments

Kevin i landet mellan genialitet och galenskap

#70. Dexys Midnight Runners – Come On Eileen (1982)

Antalet festkvällar på klubben M4TM som slutade med att Come On Eileen toppade crescendot efter Kylie´s “Locomotion”, Proclaimers “100 Miles” och Håkans “Kom Igen Lena” var väldigt många. Ibland kunde det vara bara jag, Racov, Lasse och Pekka. Men det spelade ingen roll, det var lika roligt och lika ösigt varje gång. 1982 levererar ännu en legendarisk låt till listan -jag måste säga att jag är överraskad själv.

71. Verve – Bittersweet Symphony (1997)
72. Joy Division – Atmosphere (1980)
73. The Smiths – There Is a Light That Never Goes Out (1986)
74. Björk – Hyperballad (1996)
75. Blur – Tender (1999)
76. Erasure – Stop! (1988)
77. Fad Gadget – Ad Nauseaum (1984)
78. Nina Simone – Feeling Good (1965)
79. Massive Attack – Risingson (1998)
80. Smashing Pumpkins – Pug (1998)
81. Sylvian & Sakamoto – Forbidden Colours (1983)
82. A-Ha – Summer Moved On (1998)
83. Nirvana – Breed (1991)
84. Simon & Garfunkel – The Sound Of Silence (1965)
85. Sigue Sigue Sputnik – Love Missile F1-11 (1986)
86. Kim Wilde – Words Fell Down (1982)
87. Nick Cave and the Bad Seeds – The Mercy Seat (1988)
88. Tanita Tikaram – Cathedral Song (1988)
89. Coldplay – Viva La Vida (2008)
90. Lloyd Cole – No Blue Skies (1990)
91. The Human League – Empire State Human (1979)
92. Bernard Butler & David McAlmont – Yes (1995)
93. Chicks On Speed – Fashion Rules (2001)
94. Gary Numan – Cars (1979)
95. Curve – Missing Link (1993)
96. Devo – That´s Good (1982)
97. Iggy Pop – Sixteen (1977)
98. The Shangri La´s – Leader Of The Pack (1964)
99. Eurythmics – Love Is a Stranger (1982)
100. Serge Gainsbourg & Brigitte Bardot – Bonnie and Clyde (1968)

May 20, 2010 | 7 Comments

Viola!

#71. The Verve – Bittersweet Symphony (1997)

Ska vi försöka prata om låten utan att nämna den fantastiska videon? Nej, det gick visst inte. Här får ni den med spansk subtext. Grattis Kollaps läsare!

“Bittersweet Symphony“…varje gång jag hör introt är jag jag såld. Det är förmodligen världens bästa intro någonsin, ja det är så bra att det driver låten hela vägen till slutet. Sen är det ju förstås en skitbra låt som spelas under tiden också. Richard Ashcroft och hans mannar var under några månader 1997 världens bästa band uteslutande tack vare den här låten. Som går att tröttna på? Berätta gärna om när ni tröttnade. Jag har nämligen aldrig gjort det.

May 20, 2010 | 6 Comments

Words are very unnecessary

#72. Joy Division – Atmosphere (1980)

May 20, 2010 | 19 Comments

There is a Light

#73. The Smiths – There is a Light that Never Goes Out (1986)

Jag ska inte säga så mycket om den här magnifika låten, förutom att jag alltid gillar när man använder en flöjt på rätt sätt. Jag lämnar ordet till Martin Söderström i kommentarsfältet -en man som med stor sannolikhet kommer 1) uppröras av en för honom skandalöst låg placering av låten 2) I korta drag berätta hur mycket den betyder för honom.

En grej ska jag ta upp dock. Under klippen på YouTube när man letar nu till listan hittar man oftast kommentarer i stil med “This song is the best evah!” eller “I love this so much!!“. Under ovanstående video fanns följande -dagsfärska- kommentarer. Jag tror de säger en del om The Smiths och The Smiths fans.

MrBilldagg

8 timmar sedan

The Truth, The Pain, The Anger,The Loneliness

SEF75

8 timmar sedan

I’ve just have my heart broken. I shouldn’t, musn’t listened to her, not even looked at her, neither listened to her words. I feel so bad, want to cry but I know this will pass

bee39ri

12 timmar sedan

thats why the older you get the less you care for women as you get older you stop giving a fuck about them

MThibedeau

23 timmar sedan

i’m 41 years old …i grew up listing to this song…. yes i had a broken hart or 2 but with time it will heal and you wil move forward in life.

MThibedeau 23 timmar sedan

zigzigzig

1 dag sedan

@Marty0Mcfly when i fell in love with mine we used to drive around her town listening to this song. and it all fit so perfectly. but now that shes gone… i wish the double decker bus woudlve crashed into us before it all got so ugly and corrupt. ill always love her deeply…. but… as good as love is… its just as bad.

zigzigzig 1 dag sedan

Marty0Mcfly

1 dag sedan

@rcarniado yeah.. everyone says that to me these days… i know ill meet someone new. someone just as great as she was. but it’ll never be the same. it never is. and thats whats sad. ill never get back what i had before. its gone. its gone for good. but the smiths are forever :)

May 20, 2010 | 27 Comments

Björk

#74. Björk – Hyperballad (1996)

Björk Gudmundsdottir. Original motherfucking artist!! Det är få artister som kom fram i slutet av nittonhundratalet som var en så fullständigt unik super/särbegåvning som den isländska fd Sugarcubes-sångerskan. Hela anslaget i rösten och musiken förändrade så jävla mycket att jag inte är säker på att alla insett vidden av hennes genombrott med “Human Behaviour”. Helt klart också är att tack vare Björks genomslagskraft fick vi en ask att likna med Pandoras öppnad. Trettonhundratusen tjejer över hela världen, Europa framförallt -och Sverige i synnerhet, öppnade rösten och sjöng plötsligt på islandsbruten engelska och med märkligt bekanta fraseringar.

“Hyperballad” är en sjukt vacker elektronisk kärleksvisa där hela Björks register kommer fram. Och avslutningen är rena rama julafton för alla som gillar sånt som jag: En fantastisk refrängmelodi som stegras rytmiskt för varje runda som går. Det är inte bara rök som kommer från Island.

May 20, 2010 | 7 Comments

Brittisk Pubgospel

75. Blur – Tender (1999)

Blur. Det var ett riktigt jävla bra band det. Från inledande billig flanellmanchester till arenadisco till stor, stor gospel. Deras resa är av det mer udda slaget och det speglar väl sig inte så lite i Damon Albarns rastlösa själ och Graham Coxons truliga indiesjäl. “Tender” låter både Blur och som en låt som redan funnits i 100 år. Det är enkelt, briljant, självklart.

May 20, 2010 | 3 Comments

Vincent

#76. Erasure – Stop! (1988)

Vince Clarkes genialitet har aldrig ifrågasatts på den här sidan. Tyvärr slutade hans popkarriär för kring 20 år sen, men herregud vilken åttiotal killen hade. Erasure var ett fantastiskt band, fullt i klass med både Pet Shop Boys och New Order mellan 1985 och 1991. “Stop!” kan vara det allra bästa duon fick fram -så jävla medryckande, glatt och härligt syntploppigt helt enkelt. Andra stora Erasure favoriter är “Breath Of Life“, “Chorus“, “Ship Of Fools“, “When I Needed You Most” och “Circus“. Det är ingen dålig best of de får ihop!

May 20, 2010 | 2 Comments

STUMM 15

#77. Fad Gadget – Ad Nauseaum (1984)

Hansa Studios Berlin 1983: Daniel Miller. Gareth Jones. John Fryer. Anton Corbijn. Frank Tovey. Skivan heter “Gag”. Sista spåret heter “Ad Nauseaum”.

May 19, 2010 | 3 Comments

Nina

#78. Nina Simone – Feeling Good (1965)

En av de största rösterna med sitt paradnummer.Yeah säger jag bara!

May 19, 2010 | 1 Comment

The Genre formerly known as Trip Hop.

#79. Massive Attack – Risingson (1998)

Bristolscenen i slutet av nittitalet aka Triphopscenen var inte tråkig. Portishead är antagligen det långsammaste bandet någonsin som det svängt om. (Har ni hört nåt från det vansinnigt otajmade och försenade albumet från häromåret? Machine Gun är det sannerligen inget fel på.)

Tricky hoppade vidare från Massive Attack och hade en kort stund i ljuset innan karriären floppade i och med filmmedverkan i “Femte Elementet” . Kort recension: Den manliga motsvarigheten till Beyonce´s insats i Austin Powersfilmen – avdelningen popstar goes moviestar…not.

Minns ni att även Goldie blev filmskurk. Bondskurk ta mig tusan! Även han legendariskt usel.

Massive Attack höll sig i mörkret. 1998 års “Mezzanine” är the album om vi ska definiera det utefter scenen. “Karmacoma“, “Teardrops“, “Angel“…fem av fem allihop. Andra singeln var “Risingson” och den är enligt mitt sätt att se det Massive Attacks allra största stund. Jag menar -en låt som till och med självaste Alan Wilder måste suttit och skakat av upphetsning när han hörde den första gången är ingen dålig låt. En låt som pekade ut vägen för vart världens bäste ljudkulissbyggare skulle ta vägen med sitt fritidsprojekt Recoil är vad vi talar om. Det är klaustrofobiskt, släpigt och deprimerat. Massive Attack at their best med andra ord.

May 19, 2010 | 10 Comments

← Previous Page — Next Page →

Polls
VCMG
- Stort! Spännande! (58%)
- Kul för dem. men inte många andra. (32%)
- Jag har aldrig brytt mig och tänker inte börja nu. (7%)
- I don´t care anymore (4%)
Loading ...
- Fler omröstningar >>
Categories
Archives
Search

Polls

Categories

Archives

Search