Pet Shop Boys #15

 

West End Girls

Finns det någon artist som vräkt ur sig mer hitsinglar än Pet Shop Boys? Madonna? The Beatles? Jag vet inte men herrejävlar vilken radda poplåtar. Discolåtar. Ofta lite sorgliga. Men ändå med en känsla av…ja, lyx.

Neil Tennant har ofta varit klädd i smoking, till synes nyss kommen från en fest på ett slott. Bakom sig i keps: Chris Lowe. Mannen som näst efter firma Hütter och Schneider gjort det coolt att stå helt still och glo. Till skillnad från Tyskarnas robotblick över nejderna har Lowe dock oftast tittat lite lätt arrogant, lite tyst kaxigt rätt in i kameran. Pet Shop Boys är från England, inte Tyskland.

Lyricistiskt är Neil Tennant oftast mycket personlig. Rakt på sak. Och följdaktligen med en radda titlar ingen tysk, eller svensk, nånsin skulle komma på eller komma undan med. Många är det som försökt men en britt är en britt och det är som bekant via det egna språket som Sverige till slut fick sin egen Morrissey.

Jag har genom åren fått mer och mer problem med artister, inklusive mig själv, som försöker säga nåt viktigt på engelska. Är det inte så jävla dumt? Ska man påstå sig att ha nåt viktigt att säga så ska man fan sjunga så folk förstår. Och på ett språk man själv till fullo behärskar. Det har varit en lärorik period att jobba med herrar Söderberg och Tiljanders plattor.

Engelska som språk fungerar fantastiskt i klyschornas värld. Som svensk kan man oftast gömma sig i klassiska rader som “Here she comes walking, I like the way she´s talking” och även om det summerar The Jesus And Mary Chain´s hela karriär så innebär det inte att alla kan komma undan med det.

Pet Shop Boys har alltid varit ett viktigt band. För mig. För en jävla massa. De kanske inte varit det allra viktigaste nångång men de har haft diskotekets viktigaste text och sorgligaste melodi i över 20 år. Och de har byggt ihop minst tio hitsinglar med hjälp av orchestraljudet på synten. En makalös bedrift.

Det började med “West End Girls” 1985. Ja egentligen 1984 faktiskt. I en tid då jag diggade de band i genren jag kände till: Depeche Mode, Indochine, Howard Jones, A-Ha, Alphaville.

Kaj Kindvall presenterade bandet i Tracks som det nya syntbandet och då var man ju såklart med på tåget direkt. “West End Girls” imponerade kanske inte omedelbart, men å andra sidan är det en låt som är fullständigt omöjlig att bli less på. Neil Tennant pratar sig genom den lite smådrömska ljubilden. Det är fan en låt i sin helt egna genré. Och den är avstampet i en helt fantastisk karriär. Tack gode gud för Pet Shop Boys. 

*

Strax utanför topp 15: Housebomben “Was It Worth It” (1991)

Mar 25, 2008 | Pet Shop Boys 15

Kommentarer

2 kommentarer till “Pet Shop Boys #15”

  1. Magnus 25 Mar 2008, 12:33

    Har listan börjat?

    I så fall ligger West End Girls på plats nummer 15?

  2. Jonas R 25 Mar 2008, 14:26

    Men frågan är om låten funnits med på listan om den släppts senare, jag tror den är med mest för att uppmuntra det genomslag som den gav PSB. Men det är helt klart en väldigt bra låt.
    http://www.youtube.com/watch?v=FKtOLuYtLrY