Färden Tillbaka (Del 2)

Anemoner: Nej, det finns inget vedertaget begrepp som heter så. Jag och Peter kom på det i stunden där på färjan och började spåna. Men det finns en rörelse, mig veterligen utan översatt namn, som bland annat har fritagit tre ton tomater från ett lager och därefter släppt ut dem i naturen. Detta hände utanför Paris för några år sen. Animalists är väl namnet på dessa om jag inte har helt fel och det rör sig mycket troligen om en bunt galningar som på detta sätt protesterar mot vissa veganers tilltag som att släppa ut minkar till “sitt naturliga hem”.

>

-Nej!! Ropade vår skolledning när Peter Söderberg mitt i middagsdiskussionen påpekat att han är en anemon och förklarat vad detta var. Han åt alltså bara kött och andra produkter sprungna från djur såsom mjölk, ost, ägg, grädde.

Nu var ju Peter tvungen att iochmed detta fastslagande bara äta dessa produkter från förrätt, huvudrätt och efterrätt. Våra överordnade kolleger var förundrade och provocerade. -Menar du detta? sa de. Peter nickade allvarligt och jag strök under att så var fallet. Vi besvarade frågor om levnadsstilen och om utsläpp av frukt och grönsaker till sin rätta natur när Peter plötsligt hävdade att anemoner dessutom tror att växthuseffekten är en bluff iscensatt för att främja varandet av kärnkraft. Reaktionen lät inte vänta på sig:

–Ni (lägg märke till att de redan säger ni, Peter representerar nu verkligen anemonerna) menar alltså att växthuseffekten är en bluff?  

och

-Men för fan lägg av!

Peter stod upp ty det blåste kring honom nu. Jag bet mig lätt i kinderna för att inte skratta. Det här började bli riktigt intressant och helt i min stil. En av våra kolleger blev mäkta upprörd och ropade ut:

-Men tänk på dina barn! Tänk på dina små barn! Hur kan du säga sådär? Det är fruktansvärt arrogant! Farligt!

Peter stod på sig och diskussionen ledde vidare. Ålderssnack. Peter nyligen fyllda fyrtio år koms det av någon fram till. Då kunde jag inte hålla mig utan att lakoniskt säga:

-Det är iallafall vad man kan luras att tro. Men enligt anemonisk tidsräkning har han en helt annan siffra.

Vårt bordssällskap suckade tungt. Någon av dem knöt näven, en tog tre stora klunkar vin. Peter sade lugnt:

-Det stämmer. Vi mäter all tid med äggklocka.

Jag höll på att explodera av skratt men lyckades hålla det inom mig. Otroligt nog hade inte vår fakeargumentation avslöjats. Kollegerna blev istället tvärarga:

-NÄÄÄEEE!  Ni jävla anemoner är fan inte kloka!??

Och sen så måttade en av dem tillbaka ett AHA AHA vad ska du säga nu då när hon triumferande sökte ordet genom att hytta och veva med pekfingret: -C-VITAMIN! Ropade hon. C-VITAMIN! Alla människor behöver c-vitamin. Hur löser du det?

Två sekunders tystnad. Sen sa jag: -Det är inga problem, de äter Kiwi.

-Vad då Kiwi? sa de. –Det kan han ju inte äta, det är ju en frukt!

-Nej, sa jag. Anemoner anser att den är mer ett djur än en frukt.

-Vad i helvete säger du? ropade våra antagonister.

–Jo, sa jag. För den har ju päls.

Nu började en av våra bossar verkligen ana ugglor i mossen och höll därefter en låg profil. Men de andra två blev nu tossiga av ilska. -Det kan inte vara sant. Vad i helvete? Skulle KIWI vara ett DJUR? Nu har det gått för långt, anemoner är ju direkt livsfarliga!

>

Samtidigt i Stockholm:

Min kära vackra fru Louise är ute och slår runt på stan med sin kompis Emma. Det är inte ofta, för att inte säga aldrig de får vara ifred för raggarsnubbarna. Louise får följdakligen slå sig fri från hemska närmanden från allehanda karlar. Det hjälper inte att säga att man är gift, ty då kommer repliken. -Jaha, men är du lyckligt gift? Eller –Gift? Det är jag med. Hör Lip Service: Flies på MySpace.

Denna kväll skulle en tämligen nyutexaminerad advokat satsa sina hästar på den rödhåriga vampen från Tranås. –Hur kan man vara så perfekt som du? sa han. Du vill väl säkert inte stå här och prata med mig.

Han fick ingen större respons och fortfor då med att berätta om sin forskning kring hur vissa människor kan bli så perfekta. Den berusade mannens resonemang sjönk fort hos min fru och han bör märkt av det eftersom han  helt sonika uppgivet sade: –Louise. Hur gör man?

Louise svarade: –Vadå? –Ja, sa advokaten, nu med två fingrar mot området mellan näsroten och pannan som om han höll en slutplädering; – Hur gör man om man vill ligga?

Louise, nu i upplösningstillstånd av hejdlöst skratt, sa: –Ja inte fan kommer du få ligga om du går omkring och basunerar ut att det är det du vill. 

–Har du några tips? sa han.

–Ja du kanske ska tona ner hela din advokatgrej. Drick inte champagne som du inte tycker om. Lossa på slipsen och va dig själv. Du är nu äcklig.

Då rycker mannen som en blixt från klar himmel plötsligt ett hårstrå från min kärleks hjässa.

Lousie blir väldigt förundrad och tänker varför i helvete gjorde han så. Advokaten står nöjt och synar det röda hårstråt. –Tog du mitt hår? frågade Louise. –Min forskning, sa han. -Min forskning. Jag och min samarbetspartner ska bli de första att forska inom hur man kan va så perfekt. Nu har jag ditt DNA och det ska jag forska på.

Sen stoppade han håret i fickan och raglade nöjt därifrån.

>

–Kiwifågeln är vegetabilisk, sa Peter och lade armarna i kors.

–Anemoner är idioter!!, skrek chefen med rejält tilltagna dimmiga ögon.

–Nån som ska med på hyttfest? ropade Marie från andra sidan bordet. -Karl-Erik har med en egen discokula som han ska veva igång sen.

-Hyttfest? skrek jag. –Discokula? DISCOKULA? Och vad fan sa du? Ska han VEVA igång den??

Situationen började bli infekterad. De mest upprörda av mina kolleger hade tröttnat på Peter och anmoner och förde nu ett resonemang med hes stämma i mitt högeröra. –Andreas, sa hon. Jag kunde lika gärna blivit terrorist.

Klockan var bara halv nio finsk tid. Det skulle komma att bli en mycket lång resa hem.

*

 

 

Apr 30, 2008 | 8 Comments | Färjan till Finland

Snart Nytt Bröllop!

Just det. Med bara en knapp vecka till första releasen, singeln “Ung och Döende”, öppnar nu easonline.se på riktigt! Om några dagar kommer videon till hemsidan…..

http://www.easonline.se

Apr 30, 2008 | Comments Off on Snart Nytt Bröllop! | Svart Bröllop

Färden Tillbaka (Del 1)

Fortsättning från Den Finska Skolan

Redan flera hundra meter från min fotledes ankomst till  Silja Symphony insåg jag att det här skulle bli en potentiellt skitjobbig resa tillbaka till Sverige. I hamnen satt flera tjog finska tonåringar och hinkade Lapinkulta i solen. När jag kom ombord såg jag att det inte handlade om några dussin utan om hundratal. Vad tänker vissa föräldrar med?

Jag gick ner i hytten, slumrade lite, tog en dusch, gick sen fräsch och fin upp till färjans paradgata. Jag gick bort till puben där man kunde röka och möttes av en fasansfull syn. Det isade i hela kroppen när jag insåg vad jag såg: Fem stycken härjiga tjocka kärringar i dödskalle-bandanas. Jag sänkte ölen fortare än Mattias Svensson är kapabel till, fimpade ciggen och lämnade puben.

Jag mötte upp med kollegerna och gick tillsammans med dessa ner till en av de fiinare restaurangerna på havsåket. I denna restaurang pratade personalen mycket mer tillgjort och löjligare med en än de på buffén föregående kväll. De hällde även upp mina små öl till hälften i glaset. Jag blev förbannad. Satte nävarna i menyn och kunde till min bestörtning läsa på dryckessidan att:

The Ships Sommalier Recommends..

Mina tankar gick oavkortat till den anländande brorsan till tjejen på skolan innan jag insåg att jag läst fel. Sommelier minsann. Fiiin restaurang -än dock ännu inte anklagad för eventuellt hemligt slavarbete nånstans under däck där en stackars minderårig afrikan måste jobba till sig medborgarskapet genom att provsmaka en massa vin.

Så jag gick för att blossa lite igen. Och ute i den måttligt mysiga rökbombs-soffan korsades min väg återigen av en fumlig karl, oklart makalöst full eller ett motoriskt anti-fenomen. Jag slog mig ner bredvid två trettonåriga tjejer. De pimplade starksprit, pratade -skrek- i mobil och rökte så det slog lågor om deras taskigt nymålade naglar. Det gjorde riktigt ont att se. Bara att stålsätta sig. Under hela båtens färd skulle jag sedan skåda den ena skitfulla tonårstjejen efter den andra. I sällskap med snubbar i samma ålder eller något äldre. Fy fan. Man kan göra sig lustig över en hel del men inte det.

Till bords igen kändes det muntrare. Diskussioner hade pumpats igång. Arbetskamraterna hade knackat igång spånken och börjar se dimmiga ut. Jag satt vid en bordända med ledningen, Peter och Anders som närmaste kamrater. Och som genom en tyst överenskommelse hade Peter och jag satt igång en argumentation som mycket möjligt kan vara topp tre på de roligaste jag deltagit i:

Den om Anemoner -delvis de som fritar tomater och bara äter kött & mejeriprodukter. Peter gick ut med att han var en anemon, förklarade vad det var, sen tog det hus i helvete. Och om det får ni läsa senare.


As recommended by this ships Sommalier

*

To be continued…

Apr 29, 2008 | 2 Comments | Färjan till Finland

Den Finska Skolan

Fortsättning från Morgonbad och Kulturministeriumskjuts

Den finska skolan är bättre än den svenska. Ja, faktum är att den är bäst i hela Europa. Till och med världens bästa. Det går inte att fritt beställa ett studiebesök på en skola i Finland. Nej, det är så många; Nya Zealandare, Gambianer, Tjecker, Armenier, som vill syna vad det är som gör den så bra att man måste gå via kulturministeriet för att därifrån bli tilldelad en skola man får besöka. Vi kom till en välbärgad “förort” i Esbo. Det luktade medelklass, till och med övre medelklass. Alltså fjärran från vårt arbetsområde i Kista/Husby.

Rektorn för skolan mötte upp oss och inledde besöket genom att på mycket bräcklig engelska uppvisa cunnilingus eller cullunarum eller vad det nu heter. Skolans schema/tidsplan kan man annars också kalla det. Efter det kom en fjärdeklass och sjöng för oss. Det var i sanning imponerande. De rosenkindade finska skolbarnen strålade ikapp alltmedans de avfyrade stämsång, body-percussion och spel på bongo, flöjt och fiol. Jag blev mäkta imponerad.

Vi visades runt i salarna. De finska nationalskalderna, statsledarna, blängde från porträtt i skolans korridorer. Det kändes öststat och USA på samma gång på den här skolan. De hade musikklasser, begåvade lärare och härliga elever. Skopar i perfekt symmetri utanför klassrumsdörren. I en tredjeklass lirade ett par killar gitarr och bas. Låten de sjöng och spelade därinne var fanimig skitbra.

Efter en lunch bestående av potatis och spenatbiff skulle så headmastern besvara vår grupps alla frågor om varför finnarna har passerat vår svenska skola på alla sätt. Besöket i sig hade ju redan imponerat och rektorn radade upp orsak på orsak: De har ett mycket högre arbetstempo på förmiddagarna, grundämnen, när barna är “in the zone”, så att säga. Efter lunch var det mer praktiska begivenheter och ett betydligt lättsammare tempo. Barnen har mindre läxor, kortare dagar. Barnen kan inte välja skola utan går i den geografiskt mest närbelägna. Läraryrket har högre status än i Sverige. Utbildningen är längre, de har bättre betalt.

Han pratade på och jag kände gamnacken krypa sig på mig. Jag blev evinnerligt trött. Jag var överbevisad och min hjärna och kropp behövde luft. Jag fejkade ett längre besök på toaletten och gick och skvätte kallt vatten över mina dåsiga ögon.

När jag återkom till föreläsningen hade någon i troppen äntligen ställt frågan och vips var jag klarvaken: -How many immigrants do you have on this school?  Rektor Salonen skruvade på sig och började trevande svara på frågan:

–We have four immigrants on this school. One of them is a Somalian girl. (Och det stämde bra, jag såg henne inne i tredjeklassen. Slöjan och hudfärgen var hon monumentalt ensam om på skolan.)

Efter detta började rektorn svettas i pannan, han torkade sig med en servett och tog sats:

-Hrrrmm..Actually….She is the only immigrant on this school… But we are waiting for another one to arrive. He is the brother of this Somalian girl.

Okej.

På mina skolor i Kista har vi mellan 90 och 99% immigrants. En möjlig orsak till läs och skrivsvårigheter om ni frågar mig. Kanske är den finska skolan i topp i världen på grund av deras knappa intagande i landet av immigrants? Det kanske inte hade behövts raljeras så värst mycket om det splendida i deras currecurrylingus kände jag då.

*

Fotnot: Det heter curriculum. http://en.wikipedia.org/wiki/Curriculum 

Fortsättning följer…

Apr 28, 2008 | 5 Comments | Färjan till Finland

The Battle Is Over.

När vi började battla kring Jesus, Jens och jag, trodde vi nog båda på att det skulle bli vår vanliga vokala jargong i trådarna fram till första platsen. Delvis mindre tilltalande nya smeknamn, stora överdrifter och utsvävningar, arga utspel och så vidare. Visst blev det lite av den varan, men det märktes snart att de flesta hårda och pardonlösa diskussioner utspelade sig per telefon. Vi förblev alltså ganska välartikulerade i våra inlägg. Men så är det ju. I skrift blir det hårdare och mer svårtolkat än mouth-to-mouth. Jag menar..när jag säger “Håll käften din jävla idiot” till Jens, som jag ofta gör, så är det med en helt annan laddning med röst än med skrift. Faktum är att det inte ser alltför roligt ut enbart i skrift.

Sen var vi ganska så mycket överens också. Samma etta och tvåa! Igen ska väl tilläggas eftersom vi är överens om att “Enjoy The Silence” är Depeches största stund och att “Being Boring” är Pet Shop Boys bästa.

Men nu måste tsunamisurfaren Jens få svara upp ordentligt på några punkter.

1. VAD HÄNDE MED “HEAD ON”?

2. VAD HÄNDE MED “THE HARDEST WALK”? (Älskar inte du den, Jens?)

och det oförsvarliga

3. VAR ÄR “CHERRY CAME TOO” PÅ DIN LISTA?

Peace.

/a. 

Apr 27, 2008 | 4 Comments | The Battle Of The Jesus And Mary Chain

Lip Service Off Stage



Det går alltid vilt till när Lip Service spelar live
och festar efteråt. Louise rumpa & min danslook
definierade kvällen tyckte Martin som skickat
bilderna. Agreed!

Apr 27, 2008 | Comments Off on Lip Service Off Stage | Lip Service

The Battle Of The Jesus and Mary Chain #1

ANDREAS:

DARKLANDS

“Darklands” är mer än en låt. Det är ett tillstånd. Ett tillstånd som jag tror att de flesta av oss konstant befinner oss i. Likaväl som 1987 som 1652 som 2008 är orden sanna och, dessvärre får man väl säga, aktuella:

And I awake from dreams
To a scary world of screams
And heaven I think
Is too close to hell

Detta ambivalenta jag, fyllt av tvära kast; motsägelsefull och spot on:

I want to move I want to go
I want to go
Oh something wont let me
Go to the place
Where the darklands are

Och med hjälp av en av de enklaste, coolaste och vackraste melodier kan man nynna sig genom de gladaste dagarna, de ledsnaste nätterna. De soligaste julidagar och de mörkaste decemberkvällar:

du du du dududu

du du du dududu

The Jesus and Mary Chain, Jim, William & alla andra som medverkat genom åren, är ett av de allra finaste band som vi fått. “Darklands” är deras programförklaring, deras “Black Celebration”, deras absolut bästa stund.

*

JENS

“I’m going to the darklands
To talk in rhyme
With my chaotic soul”

Nummer ett. Den bästa låten någonsin med The Jesus and Mary Chain. Darklands.

Många av er kommer eventuellt skrapa lite förnärmat med foten i golvet nu, men den här låten är hyresvärd i mitt hjärta och den kommer aldrig aldrig flytta därifrån. Det här är låten som definierar hela min person, och man kan tycka vad man vill om det, men så är det. Det är alldeles för mörkt och bittersweet för mitt eget bästa, det vet jag nog, men det är också alldeles för sent att ändra på det (om jag nån gång skulle bli galen nog att vilja det).

Jag fick albumet “Darklands” på julafton, av mormor och morfar som hade varit i Mjölby och köpt skivan åt mig. Självklart hade jag förklarat hur dom skulle gå till väga, men ändå. Och jag minns fortfarande känslan när nålen mötte de första tonerna i inledande titelspåret som om det ägt rum för några minuter sedan. Känslan av att redan efter 10 sekunder vilja spela låten igen; den här låten var så bra att jag blev rastlös av att inte omedelbart få spela den en gång till. Jag vet inte hur många gånger jag lyssnade på “Darklands” den julaftonskvällen, men fingrar och tår räcker med största sannolikhet inte till.

Bara en sak till: När The Jesus and Mary Chain kom ut för att spela extranummer på The Roundhouse i Camden för drygt en månad sedan var det Darklands dom öppnade med, och jag är fullständigt uppriktig när jag säger att det började snurra i mitt huvud. Jag blev alldeles yr. Och jag fällde faktiskt ett par lyckotårar.

Apr 25, 2008 | 5 Comments | The Battle Of The Jesus And Mary Chain

The Battle Of The Jesus and Mary Chain #2

ANDREAS:

JUST LIKE HONEY

“Where Is My Mind? Where Is My Mind? Wheeere is my mind??”
The Pixies i slutscenerna till “Fight Club”

Nej, men det går inte att undvika att prata om “Lost In Translation”. När Bill möter Scarlett en sista gång, viskar i hennes öra, åker i väg i en taxi. Då avslutas inte bara en helt fantastisk film -förmodligen den bästa någonsin- utan även ett helt magiskt soundtrack med “Just Like Honey”. Det räcker för att börja gråta bara det.

Musik är, summa summarum, som kraftfullast i en audio-visuell upplevelse. Och “Just Like Honey” precis där kan vara den bäst placerade låten i en film någonsin. Tro fan det skulle hända grejer när Sofia Coppola tog hjälp av Kevin Shields (My Bloody Valentine) att sätta ihop scoren. Men att karln skulle vara del i att sätta ihop det snyggaste soundtracket någonsin var väl mycket att begära.

När Jim och William en dag för länge sen började skrapa ihop bitarna till vad som slutligen skulle bli “Psychocandy” så hade de bland alla vackra melodier, bland alla susande distboxar, bland alla Spectortrummor, kritat ihop en evergreen. Den skiljer sig egentligen inte nämnvärt från ett halvdussin samtida låtar men den har det där lilla extra. Och jag vill starkt poängtera -det hade den även långt innan Bill Murray, Scarlett Johansson och Sofia Coppola gjorde den odödlig. “Just Like Honey”. Hade den varit nummer två på listan utan filmen? Ja, jag tror det.

Men den låten som faktiskt kunde blivit bortglömd som en ljuvlig liten indieklassiker från 1985 är numer ljudkulissen i en av filmhistoriens vackraste stunder. Och kanske ska vi tacka Kevin Shields för att bandet återförenades, för nog måste “Lost In Translation” satt igång både det ena och andra hos Broder Jim och Broder William?

*

JENS:

Just Like Honey

“Listen to the girl
As she takes on half the world”

Minns ni när jag pratade om att få rysningar till låtar? Den gången handlade det om Sometimes Always, och att det räckte med några sekunder av låten för att hårstråna på armarna skulle resa sig. När det gäller “Just Like Honey” och slutscenen i “Lost in Translation” räcker det med att jag tänker på den för att samma sak ska hända.

Och det blir kanske lite väl mycket fokus på Coppolafilmen nu, men kom ihåg att precis som Andreas säger var det här en av de allra största stunderna långt långt innan filmen. Bland det enklaste och vackraste man överhuvudtaget kan tänka sig.

Apr 25, 2008 | 1 Comment | The Battle Of The Jesus And Mary Chain

Morgonbad och Kulturministeriumskjuts

Fortsättning från Karaoke

Fredagsmorgonen efter började jag och Peter efter överenskommelse i badet på båtens översta plan. Vi satt utomhus i bubblande jacuzzi klockan 07.00. Behöver jag poängtera att vi var ensamma av båtens passagerare att göra detta? Vi bastade av oss och gick ner för att käka frulle innan ankomst till Hellsinki. Och där var vi ganska snart. Vi gick av båten, två taxis från Finländska kulturministeriet väntade på oss.

Innan vi hoppade in i dessa såg vi den lille safarimannen gå med en gigantisk ryggsäck. En van svängde upp mot honom. Han kastade in säcken i den PROPPfulla bilen. Själv fick han inte plats. Bilen åkte iväg och han stod själv kvar. Peter och jag förundrades, skrattade och tog en bild. En kort sekund senare tittade vi på varandra och insåg att det kanske pågick skumrask-affärer framför våra ögon?

Det finska kulturministeriet körde oss i två minibussar. Vår kom fram till destinationen, skolan vi skulle besöka, först. Den finska skolan är bäst i världen och vi var där för att ta reda på varför. Vi blev avlastade, taxin blåste iväg. Vi gottade oss åt att de andra verkade åkt vilse ty de hade inte dykt upp efter fem minuter. När det gått en kvart skrattade vi högljutt. När det gått tjugofem minuter ringde det i telefonerna. Det var andra troppen. De befann sig vid skolan vi skulle till. Det visade sig att Finlands kulturministerie hade skjutsat hälften av den svenska delegationen till fel skola.

Vår självgodhet var bortblåst. Flera av kvinnorna i sällskapet satte fart åt olika riktningar, förvirring uppstod. Jag älskade situationen måste jag säga, så ock Peter.

*

Fortsättning följer.. i vilken vi möter fem tjocka kärringar med sjörövarbandanas på skallen, den nya folkrörelsen anemonerna samt Hyttsupare av rang. Don´t miss when the real story begins….

Apr 25, 2008 | Comments Off on Morgonbad och Kulturministeriumskjuts | Färjan till Finland

The Battle Of The Jesus and Mary Chain #3

ANDREAS

APRIL SKIES

[audio:April Skies.mp3]

Det var alltså här det började. En gemensam beställning till Ginza 1988. Ett par restnoteringar fanns, men sjutummaren “April Skies” anlände. Tio spänn. Vi stod i trappen hemma hos Jens på Grännavägen 14 i Tranås och rev fram skivorna. The Jesus and Mary Chain visste vi jack shit om men vi tyckte det var ett asballt bandnamn så vi hade varit tvungna att beställa. Det blev, kan man väl konstatera, jackpot.

Ett och ett halvt år senare hade jag bildat mitt första rockband. Vi döpte oss efter låten, vi spelade låten, vi var inte mycket mer. Jag var sångare. Det lät fruktansvärt, gräsligt, hideous. Men jag ville så gärna vara Jim Reid. Eller TB Frank. Eller Douglas McCarthy. Eller Dave Gahan. Eller Tim Booth. Eller, tyvärr, allihop på en och samma gång. Vi splittrades direkt efter spelningen. April Tears came to an end.

Men det var inte på grund av giget i sig självt. Keta, Andreas Nilsson och de andra fick blodad tonårstand och ville likt alla andra blodade tonårständer börja lira “800 grader” och “Staten och Kapitalet”. Det vägrade jag. (Av någon anledning är det på nåt sätt istället där jag hamnat idag -18 år senare..Cheers Eas!) Jag hoppade alltså följdaktligen av bandet.

Efter ett kort möte blev kom det dock upp på bordet att de kvarvarande medlemmarna inte tänkte behålla bandnamnet så jag snodde tillbaka det och lade till ett The framför. (Senare framkom det att fd April Tears -numer A Girl Called Johnnys sätt att gå vidare var att spela “Happy When It Rains” istället med en av mina bästa polare Harry på sång. Det lät fan inte mycket bättre. “Happy When It Rains är -skrik NU Jens- en blek kopia av “April Skies” och Harry´s sång var lika nasal och tondöv som min stämma)

Jens och jag har dividerat lite hur det kom sig att han inte var del av The April Tears från början. Vi hade ju ändå haft en radda syntprojekt ihop innan; Blue Front Convention (Herregud), nedbantade versionen Convention, Acid Evolution och säkert nåt till. Jag tror det var så att vi kom ifrån varandra lite i början av gymnastiet. Jens happy-go-lucky teknist i gul overall med knappar. Jag svartklädd och, i sammanhanget, en trovärdig och grubblande samhällsvetare.

I vilket fall sprang Jens sin väg barfota genom stan in i The April Tears. Han hörde “Lost In My Dreams” och sen var han med.

Vi spenderade flera år, likt bröderna Reid, och filade på vår ljudbild. Problemet, kan man väl tydligt i efterhand säga, var att William och Jim filade på en unik grej medans jag och Jens filade på att låta så mycket som Jim och Williams grej som möjligt. Ibland var vi nära -något som Jens bevisade med “Red Velvet Swing” på mitt bröllop förra sommaren. Jag förstod inte förrän 2 minuter in i framförandet att det inte var en gammal Jesus låt.

“April Skies” har alltså en gigantisk plats i mitt hjärta. Och låten bär upp placeringen på listan. Den är sagolikt bra. Det är The Jesus and Mary Chain i sin själva essens. De två låtarna på platserna över kanske griper tag lite till i alltihopa; hjärtat, själen. Men frågan är, för mig, om en låt tvunget ska definiera arvet från Reids. Ja ta mig fan. Då måste det nog bli “April Skies”.

Just nu sitter jag och sjunger låten från början till slut i huvudet. Det är en sån låt. Jag kan sjunga och spela allt i låten. Det var det första jag lärde mig som musiker. Det var det första jag sjöng på scen. Det var det första jag lärde mig på gitarr. Det var det första jag programmerade på min trummaskin. För helvete -jag döpte mitt band efter låten.

Nu ska jag gå och tatuera min handflata.

“Hey honey whatcha tryin´to say”.

*

JENS:

Happy When it Rains

[audio:Happy When It Rains.mp3]

I fucking knew it! Klart som korvspad att du skulle välja April Skies här, och lika klart var väl att du skulle sätta igång och dissa min trea Happy When it Rains. För när allt kommer till kritan är det precis detta det handlar om. Happy When it Rains vs April Skies. Inte Darklands vs Psychocandy . Du påstår att Happy When it Rains är en blek kopia av April Skies, och jag vet att det är en kraftfull och välsluggad provokation, men jag kan inte på något vis hålla med dig. Jag tycker snarare att AS (och ursäkta nu förkortningarna) är som en fredagsraggande Shape-Up-pumpad anabolatyp, medans HWIR är en smal, snygg, svartklädd och välartikulerad tänkare. AS är Rammstein, HWIR är Einstürzende Neubauten.

Jag förnekar inte April Skies historiska betydelse, men faktum kvarstår: Happy When it Rains är på alla tänkbara vis en betydligt bättre låt i min bok. Det är inte för inte att till och med bröderna Reid själva är på min sida när dom väljer att spela den sistnämnda på sina spelningar. Och har man nån gång hört demon på HWIR, där den går långsammare, i moll och med William på sång kan man aldrig mer förneka denna briljanta låts storhet. Det är ett sant mästerverk. Den tredje bästa låt världens bästa band någonsin spelat in. Det är dessutom den vackraste låten om trasig kärlek som finns. Bara en sån sak.

“and we tried so hard
and we looked so good
and we lived our lives in black
but something about you felt like pain
you were my sunny day rain
you were the clouds in the sky
you were the darkest sky
but your lips spoke gold and honey
that’s why i’m happy when it rains”

Apr 24, 2008 | 6 Comments | The Battle Of The Jesus And Mary Chain

En till av de stora är borta.

Runt 1996, när jag jobbade som brevbärare i Sumpan lärde jag känna två sköna snubbar, monumentalt olika varandra. Den ena av dem -Andreas Racov- har jag hängt med sen dess. Som i går på våran klubb Music For The Masses på KGB. Den andre – Elvis Löwdin- har jag genom åren successivt tappat kontakten med. Igår berättade Racov för mig att han är död.

Elvis var en kille som gjorde ett stort, för att inte säga outplånligt, intryck på mig. Ingen kunde undvika att skapa sig en uppfattning. Killen hade gasen i botten nästan hela tiden. Jag gillade honom från första sekund. Och under ett par år umgicks vi hyfsat mycket. På jobbet, som grannar, på fest.

Elvis Löwdin var på ett sätt en hjälte av vår tid. På ett annat sätt kan man självfallet ifrågasätta en hel del av vad han fan han höll på med också. Men jag skiter i det idag.

Född som Daniel Löwdin i Söderhamn, uppflyttad runt de 20 till Stockholm med bytt förnamn, var Elvis när jag blev bekant med honom 1. Familjefar: en fin liten familj; fru och två barn, boendes i Sandsborg, Enskede.  Han var precis som sin namne (2.)kung, fast i miniramp i skateboard. Och (3.)punkarsjälen personifierad. Samt (4.) så var han var tatuerad över hela kroppen.

Jag tror att jag under den korta tid vi umgicks mycket fick en liten insikt i den människan som var Elvis, Han som gick till Hells Angels och frågade om spons. Han som ville heta Fromhäll (From Hell) i efternamn. Han som ville köra kring i en likbil. Han som var en idol för kidsen i rampen. Han som skejtade till Ramones och älskade den vanvettige GG Allin.

Men jag inbillar mig att jag fick Se mycket av en annan personlighet också, låt mig kalla den för Daniel. En pappa som älskade sina barn, som brydde sig mycket om andra, som var lite trasig innerst inne. Och mjuk.

Elvis skratt fick andra att skratta. Detta råa, hjärtliga garv. Vi skrattade mycket minns jag. Först när vi jobbade i Sumpan, sen på 118 på söder.

Elvis hjälpte mig till den bästa tatueraren när jag väl skulle gadda mig första gången – Matti på East Street Tatoo.

Han snackade i termer som jag aldrig hade hört. Gnarly!  Det var bara att hänga med i svängarna.

*

Låt mig kort avsluta med en liten story om Elvis:

Det kom sig så, en vårdag, säkert var det 1997, att personalen på CityMail Sumpan skulle ha fest. Julie bodde i lägenhet nånstans vid Bergsunds Strand på söder. Där blev det. En efter en anlände medarbetarna in. Det blev tjo och tjim så som det blir när femton stycken mellan 20 och 25 samlas till fest. Elvis och jag drack på, så gjorde de andra. Men det var ändå en städad tillställning.

Jag, Elvis &, tror jag, Kattis gick för att röka på balkongen en halv trappa ner från lägenheten. Elvis fyrade av en skön story och, bildlig och yvig berättare som han var, gestikulerade han vilt med armar och ben. Av en ren slump lyckades han kicka in en ruta. KRASH! sa det och varenda granne i huset hade öppnat sin dörr för att se vad som stod på.

De fick se en förvånad snubbe med skönaste rockabillyfrillan, tatooed to the neck, stå med en cigg i ena näven och en bärs i andra. Vi lyckade lugna alla morgonrockskärringar och säga att det var en olycka. För det var det. Vi sopade upp splittret och gick in och fortsatte festen.

Nån timma senare var vi nere och rökte igen. Och en ruta small igen. Även denna gång fullständigt oavsiktligt. Visst, nu hade vi druckit något mer, men Elvis tillhörde den typen av grabbar som verkligen inte menar att göra skada ibland men som ändå lyckas med det. Vare sig mot sig själv eler andra. Jag har många såna vänner. They can´t fucking help it!

Det var lurigare att övertala gubbar och tanter den här gången. De hotade ringa polis. Julie var ledsen och lite uppriven av förklarliga skäl. Efter en kort stund beslutade vi oss för att det var nog bäst att dra vidare festen nån annanstans. Ut på stan. Så vi snörade på oss dojjor och jackor och halsade sista drickat.

Alla är glada och lägenhetsdörren stängs och låses. Vi är på väg ut.

Då händer det.

En något yttermera drucken Elvis snubblar till på tredje trappsteget, skosnöre eller inte, jag vet inte. Han slår två kullerbyttor på färden ner sen brakar hela han in i den sista stora glasrutan ut mot balkongen. PANG!! KRASSSH!!

Jag sprang ner till honom, grannar ringde snutar, arbetskamrater grät. Efter en mycket kort konferens med några av festdeltagarna ringde jag en taxi, bar den blodige Elvis ut ur huset och åkte hem med honom.

Jag levererade, via plingplong på dörren, en mycket ledsen och skamsen Elvis hem till familjen den natten. Jag förklarade att han inte betett sig illa utan bara hade haft oflyt, men det kändes föga trovärdigt. Klockan var sen, han var aprak, han var blodig, han var buren till tröskeln av den druckne polaren.

Dagen efter när vi kom till jobbet var Elvis redan där. Jobbandes. Det blev jag ruggigt imponerad av.

En kung av sitt slag.

Elvis liv slutade, som jag har förstått det, i Barcelona, dit Elvis flyttade för några år sen.

Elvis Löwdin, gamle vän. What the fuck happened?


Elvis som månadens darling nångång runt 96-97.

Edit: Mitt årtalsminne är inte det bästa. Ovanstånde händelser bör ha inträffat mellan 98-00.

Apr 24, 2008 | 2 Comments | Uncategorized

Tres Amigos

Endast tre låtar återstår på herrar Jismark/Hellqvists listning av The Jesus and Mary Chains 25 bästa. Och så här har det sett ut hitills:

ANDREAS:

4. Between Planets
5. Head On
6. Virtually Unreal
7. Sometimes Always
8. About You
9. Blues From a Gun
10. Cherry Came Too
11. Reverence
12. Here Comes Alice
13. Far Gone And Out
14. Good For My Soul
15. Teenage Lust
16. Never Understand
17. Halfway To Crazy
18. My Girl
19. Some Candy Talking
20. Taste The Floor
21. Black
22. Sidewalking
23. Why´d You Want Me
24. Cracking Up
25. Rollercoaster

JENS:

4. Some Candy Talking
5. You Trip Me Up
6. Blues From a Gun
7. Sometimes Always
8. Upside Down
9. Between Planets 
10. Far Gone And Out
11. Nine Million Rainy Days
12. Here Comes Alice
13. Never Understand
14. I Hate Rock’n Roll
15. April Skies
16. Sundown
17. Save Me
18. Something I Can’t Have
19. My Girl
20. Cracking Up
21. Little Stars
22. Rollercoaster
23. Something’s wrong
24. Dream Lover
25. Snakedriver

Enigheten finns där:

4/9 Between Places
7/7 Sometimes Always
9/6 Blues From a Gun
13/10 Far Gone And Out
12/12 Here Comes Alice
13/16 Never Understand
19/18 My Girl
20/24 Cracking Up
22/25 Rollercoaster

Och så en ganska stor åsiktskillnad:

Andreas Virtually Unreal och placering av Some Candy Talking har vållat debatt, från Jens, från läsare.
Men Jensch har, likt en hal ål, surfat sig förbi kommentatorernas tsunamis. Nu är bara frågan hur karln ska få in topptrion när han icke listat varken “Head On” eller “Cherry Came Too”. För det finns ju, förutom såna redan på min lista, minst fyra, från båda, olistade klassiker.

Innan Fredag eftermiddag vet vi vad vi tycker!

Apr 23, 2008 | 1 Comment | The Battle Of The Jesus And Mary Chain

The battle of The Jesus and Mary Chain #4

JENS:

4. Some Candy Talking

[audio:Some_Candy_Talking.mp3]

Här har vi den igen! Nu på en betydligt lämpligare plats än senast, då A Jismark under en förmodad feber- och yrselattack lade den på plats nummer 19. Den klarade sig inte upp på pallen, men mycket närmare kan man inte komma.
Some Candy Talking är, tillsammans med återstående tre låtar på min lista, i en klass för sig. Bring on the Lucie.

Apr 23, 2008 | 4 Comments | The Battle Of The Jesus And Mary Chain

The Battle Of The Jesus and Mary Chain #5

ANDREAS

Jag tänker inte bara lista min femma utan även min fyra ty det känns enklare för mitt resonemang:

4. BETWEEN PLANETS

[audio:Between Planets.mp3]

5. HEAD ON

[audio:Head On.mp3]

I en tidigare text talade jag om explosioner, orgasmer och fullt jävla ställ. Jag menade att gitarrer ska låta så här, trummor ska låtar så här, bas ska låta så här, text ska vara skriven så här. Jag hävdade vidare att “Automatic” förmodligen är världens bästa rockplatta. Ja. Och dessa två låtar är bäst på den skivan. Och i “Between Planets” fall är det så att låten på egna ben har precis allting i beskrivningen av “Automatic”. Låten är en extas från första till sista anslag. Jens pratade om att det är livsfarligt att köra bil till den. Sure. Men man svävar fan även i fara bara man går på stan med i-pod.

“Head On”, en låt så fantastisk att innovatörerna i The Pixies var tvungna att per omgående göra en egen version av den, framstår så här snart 20 år efteråt som snäppet mindre stark bredvid “Between Planets”. Låten är ändå ett anthem. Jag skulle kunna hävda att jag köpte en gitarr och en trummaskin bara på grund av den. Och det är riktigt bra nära sanningen. Mest sant är nog dock att The Jesus and Mary Chain fick mig att börja älska rockmusik. Tack gode Gud för Jesus.

*

JENS:

5. You Trip Me Up

“Sometimes I walk sideways to avoid you when I’ve annoyed you”

Nu ska jag inte tjata mer om Psycho Candy, låt mig bara konstatera att “You Trip Me Up” är näst bästa låten på skivan i min bok. Det finns alltid ett par låtar som definierar ett band, och vilka det blir följer som vi redan vet och bevisat inte alltid logikens regler, men You Trip Me Up är en av de låtar som alltid ligger långt, långt fram i pannloben så fort jag tänker på JAMC. Det är 2:24 av ren och skär popdistortionsglädje. En sann klassiker. Och videon! Herregud, kan man annat än älska när dom surmulet strosar omkring på en portugisisk strand i skinnkläder och sticker ner gitarrer i sanden?

*

Bonus! För er som inte orkar med mer psychocandydistortionen längre bjuder jag också på den akustiska Peel-session versionen av “You Trip Me Up”. Om inte annat så för att bevisa tesen “beachboysdoftande melodier dolda i oväsen” en gång för alla.

[audio:You Trip Me Up (acoustic).mp3]

Apr 23, 2008 | 6 Comments | The Battle Of The Jesus And Mary Chain

QuizTime…


Ikväll hålls ett extrainsatt M4TM. Just for the fucking
hell of it! Quizmaster är Thobias AKA Ichabod (t.h).
Vad som hänt med Mjölbysonen på bilden är oklart,
han är normalt sett en stilig rackare.

Ses på KGB! Kollaps är regerande mästare! Igen!

Apr 23, 2008 | Comments Off on QuizTime… | M4TM

Karaoke

Fortsättning från Avresa & 30 minuter på havet

Karaokebarer är inte alls så otrevliga ställen. Faktum är att jag mer än gärna skrålar med i låtar med eller utan mikrofon. Så när Peter och jag slutligen joinade arbetskamraterna på övre däck var vi inte sena med att bläddra fram det som verkade okej att sjunga.

Vi fann mest finska låtar i pärmen. No shit. Karaokens högborg förnekade sig inte. Detta Finlands folk: så svårmodiga, så arga, så märkliga. Med en vodka i höger hand och en mikrofon i vänster på båtar, på klubbar, i vardagsrum.

Peter fann en intressant titel: “Albatrossi”. Med artisten Junno Vaino. Det tyckte vi var roligt. Och Peter sa fel. Han sa “Albatrosso”. Det var ännu roligare. Sen sa vi “Albatrosso Albatrossi” och då skrattade vi högt. Sen blev vi utskällda av en finsk kvinna. Då var vi inne på att välja “Annu Mulle” med Nylon Beat  istället men den innehöll för mycket mutta och olla för att vi skulle klara oss genom texten.

Jag valde istället ett säkert kort. En duett. Så jag gick upp med min arbetskamrat och fyrade av “Summer Nights” med micken utsräckt till publiken när det skulle sjungas “Tell me more, tell me more”. Gensvaret var väl inte hundraprocentigt bland de andra i baren, men arbetskamraterna skrålade glatt med.

När jag klev av den lilla scenen nöp en liten gubbe till mig i ryggen. Det var den safaribeklädde minimannen från TV-såpan, övergiven av sina bimbos som nu vänslades med längre karlar längre bak i salongen. Han lyfte på sin hatt och berömde min insats. –Det här har du gjort många gånger, va? sa han. Jag berättade att jag har ju trots allt regisserade “Grease” för några år sen och han verkade bli ordentligt imponerad. 

Sen gick Peter upp och sjöng “Blå Container”, David Shutricks gamla hit. Den enda som lyckade sjunga med i den var jag. Folk har dåligt minne och Peter hävdade mycket riktigt att “den sätter sig först andra gången”. Tyvärr skulle det inte bli nån andra gång. Återkommer till det i en senare text.

Men sen stals scenen. Ja i mina ögon iallafall. Den safaribeklädde minimannen från TV-såpan gick upp och sjöng “Proud Mary”. Vid ett par tillfällen missade han lite. Han log då lätt, sökte min blick och blinkade sen i samförstånd till mig. Jag:Karaokeproffset förstod ju honom. Senare under kvällen skulle han bli den andra för dagen som bestämt hävdade att jag ser ut exakt som Bono.

 

När en nostalgisk gränsförsvarare/vargkrigare för mycket sjungit “Albatrossi Albatrosso”lämnade vi karaokebaren. Allsången var bedövande, textförståelsen hos herrar Jismark/Söderberg nollprocentig. De är så svårmodiga, så arga, så märkliga.

*

Fortsättning Följer

Apr 23, 2008 | 3 Comments | Färjan till Finland

The Battle Of The Jesus and Mary Chain #6

ANDREAS:

VIRTUALLY UNREAL

[audio:Virtually Unreal.mp3]

Apropå den pågående debatten bland kommentarerna just nu så kommer låten som möjligen kan förena de två sidorna. Så jag säger som så här: “syntarsvin”: LYSSNA PÅ DEN HÄR LÅTEN!

Nu vet jag ju att de flesta som kommenterar icke är så trångsynta, ursäkta ordvitsen, som motståndarsidan vill få det till. I själva verket är 99% av exempelvis M4TM:s stammisar oerhörd breda i smak & kunnande.

Därför är det väl yttermera märkligt att The Jesus and Mary Chain inte hittats/fullt uppskattats av alla. Bandet är ju, på flera sätt, en absolut länk mellan det elektroniska och rockiga. Som The Sisters Of Mercy, The Cure, Nine Inch Nails, Vive La Fete och, i allra högsta grad -när de vill- Depeche Mode.

Och “Virtually Unreal” är den bästa låten den skotska duon gjort på -håll i er- nitton år!

Den är dessutom den absolut hårdaste låt de någonsin gjort. Det är fullständigt kompromisslöst. Inte är det heller konstigt att Jim Reid några år efteråt äntligen kopplade ihop sig med Bobby G och sjöng Primal Scream´s helt vanvettigt bra “Detroit”. Jag skulle kunna tro att Bobby fick idén när han lyssnade på “Virtually Unreal”. Och troligen hörde han mer än Jim´s röst ty här radar JAMC upp ett sound som visserligen minner om gamla tider men även pekade vägen för hur man bäst kombinerar klassisk rock and roll med stenhårt elektroniskt driv.

“Virtually Unreal” är min nummer sex. Jens Hellqvist kommer vara oförstående först, sen kommer han förstås att inse att det är klart som korvspad att den är det.

*

JENS:

Blues From a Gun

[audio:Blues from a gun.mp3]

Min första genomlyssning av Blues From a Gun skedde över en prasslande telefonlina från Jismarks residens till det Hellqvistska ditot. Den första kommentaren jag fällde när låten sprakat klart i luren var kort och koncis: “En konventionell hårdrockslåt”.

Det var ju helt åt helvete såklart, men låt oss strunta i det nu och istället prata om nåt som verkligen är käpprätt åt helvete: Att utnämna “Virtually Unreal” till den sjätte bästa Jesus-låten genom tiderna. För det är den ju såklart inte. Visst doftar den lite coolt av Primal Scream, visst är den ganska hård, visst är Jim Reid snäppet kyligare än vanligt. Visst har den sina poänger. Men kom igen! Munki är en hyfsat underskattad platta i JAMC katalogen, och många jag håller som fans bryr sig knappt om att den existerar. Men nu min gode Andreas fäktar du ursinnigt och vilt med ditt virtuella svärd mot väderkvarnar så stora att självaste Don Quixote hade höjt ett ögonbryn. Det känns mest som att du försöker lyfta en hyfsad låt till skyarna av principskäl, för att bevisa en tes, och det håller helt enkelt inte. Att “Detroit” är bra gör inte “Virtually Unreal” till ett mästerverk.

Tillbaka till skolbänken, Andreas Jismark!

Apr 22, 2008 | 16 Comments | The Battle Of The Jesus And Mary Chain

Monkey See Monkey Do

Gick ut med en pressrelease idag angående Lip Service, den är på engelska och jag orkar inte översätta den till Kollaps.. Här har ni den:

I övriga nyheter om Lip Service så har vi lite grejjer på gång, bland annat en stoor intervju med Louise på cyber-angels.nl.

*************

Update on the band!

 

There has been a while since any news on Lip Service. Now we can tell you what´s in store!

After playing a couple of tribute-gigs to Depeche Mode we are starting to get back into the works of new material.

We will release a brand new EP after the summer. It will be the first of many releases to come from Lip Service second album “GRAND CONSPIRACY” (2009). The EP will be “headlined” by “Model, Actress, Whatever” which is a song we have played live for a while. It is an old release of Andreas former band The April Tears and the original version can be heard here: http://www.myspace.com/xoovanilla.

Other tracks on the upcoming ep will be “Monkey See, Monkey Do”, a track that shows a slight bit of change in our sound and will in it´ss way point out the direction of the coming full-length album. The instrumental cover of Depeche Mode..s “Never let me Down Again” (Aggro Mix) is included as well. If we are allowed we will probably just call it “Aggro Mix”.

There will also be a very sexy, as yet untitled, fourth track.

The EP, yet untitled, will be co-produced by Mister Monell.

http://www.myspace.com/mistermonell

Take care, talk soon. Encourage us by dirty comments & virtual kisses!

Cheers/

Louise & Andreas

***

Apr 22, 2008 | Comments Off on Monkey See Monkey Do | Lip Service

30 minuter på havet

Fortsättning från Avresa

Silja Symphony´s paradgata erbjuder mycket, däribland 10 minuters massage för 50 spänn. Jag säger aldrig nej till att få nacken ordentligt knådad och tvekar inte många sekunder när jag kan få det så billigt. Så jag halade upp stålars och tog plats i stolen. Massörskan, en kvinna runt de 50 -därav priset?- frågade direkt: -Gillar du U2?

-Jovisst, svarade jag. -Jag visste det.  sa hon då. -Du ser precis ut som Bono.

Hennes knådarnävar hade en bättre slutledningsförmåga än hennes syn kunde jag senare konstatera då min ömmande vänsteraxel fick sig en rejäl holmgång.

Peter och jag intog därefter båtens nattklubb. Jag beställde per omgående mig en öl och kunde följa bartendern i en mycket typisk bartender-style. Dvs stressad fast ändå förströdd och nonchalant, Trummande med fingrar, ändå konstigt avslappnad. Blickar åt alla håll, ändå oåtkomlig -allt medans han tappar upp bärsen och alltmedans han nynnar med i “Brother Oh Brother” som strömmade ut från högtalarna. Nu var ju ioförsig baren helt tom men han hade väl lagt in tempot för kvällen ändå.

Ölen förresten. Samtliga inhandlade bärs under resan var fyllda till 3/4. Är det en finsk regel eller en Silja Line regel?

Peter och jag tog plats i en soffa och listade New Orders 10 bästa låtar. Jag kanske kommer redovisa resultatet av denna i framtiden så jag låter det vara oskrivet vilka tracks som toppade. 

Det indiska danssällskapet, dessa vältränade och viga ynglingar intog scenen efter ett tag. Sen blev det dansband. De inledde med “Now Or Never”, sen Demis Roussos “Forever and Ever”. Jag gick och beställde mera dricka. Bartendern visslar med i låten och flackar med blicken. Han tappar en flaska som med en ljudlig smäll exploderar i golvet. Bartendern nynnar med ljudligare i “Forever and Ever”.

 Jag vänder då mitt anlete västerut och skådar en man som vämjeligt dassigt reser sig ur sin stol. Han är utan tvivel aprak. Han släpper loss en hög och ljudlig rap, han säger shit, rättar till gällivarehänget och raglar in i danspalatset. Klockan är strax efter 19.00. Jag känner mig som en katt bland hermeliner.

*

 

Apr 22, 2008 | Comments Off on 30 minuter på havet | Färjan till Finland

The Battle Of The Jesus and Mary Chain #7

ANDREAS:

SOMETIMES ALWAYS

Hope Sandoval. Var jag lite kär i henne när det begav sig? Och fick jag knotter på huden bara jag hörde talas om att hon skulle sjunga en duett med mitt The Jesus and Mary Chain?

Ska man till varje pris förbjuda tolvåringar från att dricka starksprit på en finlandsfärja? Passar det med dofilus-fil för en orolig mage? Kunde Sinisa Mihajlovic skjuta frisparkar? Etcetera.

“Sometimes Always” är en av de bästa duetterna som finns där ute. Den är dessutom gjord på helt rätt sätt. Möjligen skulle gitarren i mitten kunnat vara lite mer melodisk. Men i övrigt: Fan så snyggt, fan så bra.

Det SKA inte fattas en hedervärd duett i ett grymt bands låtkatalog. Och det gör det inte för Jesus heller. In i skolbänken Martin Gore.

*

JENS

SOMETIMES ALWAYS

Nu är det ju inte direkt för solonas skull man lyssnar på The Jesus and Mary Chain, men om vi nödvändigtvis ska diskutera solot i Sometimes Alway så tycker jag nog att det är bland Williams bästa. Det sitter som en smäck där i mitten av låten – pricken över i’et på en redan fantastisk låt. Och vilken låt sen! Sometimes Always är en av inte särskilt många låtar som i princip får mig att rysa varje gång jag hör den. Det räcker med dom två första sekunderna, med den genialt enka gitarren, shaker och slidebas för att hårstråna på armarna ska resa sig.

En av världens bästa duetter? Har John Cloud en rolig skinnhatt?

Apr 21, 2008 | 10 Comments | The Battle Of The Jesus And Mary Chain

Next Page →