Hey, you´re such a pretty boy

151. What´s Your Name

Depeche Mode var ett bra band från början. Det kommer inte minst denna lista att bevisa. Men att plocka undan andra, betydligt starkare spår och lägga dem på b-sidor och istället skjutsa in detta pekoral på debuten “Speak And Spell” är och förblir obegripligt. “What´s Your Name” bjuder förutom den gladaste och poppigaste blippbloppen nånsin från DM b la på den obotligt usla texten “P-R-E–DOUBLE T-Y”!

Dec 31, 2007 | 15 Comments | Depeche Mode 151

Depeche Mode 151

Jag älskar att göra listor. Jag tillför definitivt den kategorin människor som starkt identifierade mig med karaktären Rob i Nick Hornbys “High Fidelity”. Jag fick till och med “tala ut” i expressens söndagsbilaga för några år sen om mitt maniska listmakeri. Det var jag och Alex Schulman som fick göra detta. Min lista över årets bästa plattor förväxlades i den tryckta tidningen med hans de otrevligaste kändisar jag träffat.

Vi är olika vi människor.

Jag älskar listor. Och jag älskar Depeche Mode. Och jag älskar framförallt att göra listor med Depeche Mode. Därför tänkte jag under de närmaste månaderna, parallellt med mina andra inlägg, ha en countdown från botten till toppen med Depeches låtar. Det blir ju självfallet en subjektiv lista, och sådana, kanske i synnerhet vad det gäller detta bandet, diskuteras flitigt. Så jag hoppas på att ni vädrar ert stora missnöje, hyllar min genialitet och säger att jag har rätt eller allmänt motargumenterar mig i kommentarer. På så sätt får listan än mer liv.

Nörderi och maniskhet kan självklart diskuteras och jag kommer med all säkerhet ifrågasättas på alla sätt och vis under listans gång. Så låt mig då direkt börja med att berätta att följande låtar inte kommer att återfinnas på listan:

“Are People People” -tillhör kategorin “javisst har spåret en annan titel, men det är ju för fan trots allt en remix.

Dit hör även “Spanish Taster“, trots att det närmast är en helt annan låt och skulle kunna bedömas därefter.

“Black Day” är även den en riktig slamkrypare, men under de beslut jag fattat så måste den falla under samma kriterie som “Spanish Taster”.

“Hemliga spår” som “Crucified” och “Mission Impossible” ryker direkt.

Kan ses som kontroversiellt att plocka bort titelgivna spår som “Uselink“, “Jazz thieves“, “Introspectre” och “Easy Tiger” men jag har svårt att se att de kan bedömas som låtar när det handlar om instrumentala mellanspel.

“Fpmip” och “Junior Painkiller” är unika sångtitlar, men de bedöms självfallet, i mina öron och ögon, som versioner på sitt original. “Breathing In Fumes” också.

Med detta sagt är jag redo att kicka igång denna fantastiska lista!

Dec 31, 2007 | 20 Comments | Depeche Mode 151

Järnband & Smutsiga skor

I Juni 1993 gick jag från att vara en tämligen oerfaren liten småstadsbo till en något mer belevad sådan. Man kan kalla det för ett första steg in i den stora världen därute. Jag och min polare Sjögge gav oss iväg på en tågluff.

Jag var 20, han var 19. Vi var rädda, vi var varnade. Vi gav oss iväg från tågstationen i Tranås med två gigantiska ryggsäckar, avvinkade av familjemedlemmar och närstående. När vi återvände två och en halv vecka senare var det efter en resa fylld av galenskaper, galningar och ett fruktansvärt, helt osannolikt dödsfall med oss två i allra högsta grad inblandade.

Med oss hem hade vi även två tjejer från Kanada, som rest med oss hela vägen från Aten. Jag tror inte det gladde min dåvarande flickvän Hanna nämnvärt när vi klev av tåget i sällskap med dem.

Jag satte mig för ett par dagar sen med Sjögge och gick igenom hela historien. Min plan var att göra en topp tio lista över de dråpligaste händelserna under resan. Det visade sig vara en omöjlighet. Vi fick ihop 26 kandidater och ville inte stryka någon. Jag får helt enkelt, ibland med kommentarer från min käre reskamrat, återge hela resan från start till mål. Det kan jag lova är er tid värd, tro mig.

4 Juni 1993, Tranås

Henrik “Sjögge” Sjögren och Andreas Jismark befinner sig på Råggatan, Sjögges familjehem. Tidigare under eftermiddagen har Sjögrens skakats av Farmors telefonsamtal – “Jag har en vitlök i örat”. Förkylningen hennes botades inte av det gamla tricket och de hade fått köra tanten till sjukan och plocka ut klyftan.

TV-Nyheterna går på. Sjögges far, Hebbe, har fällt upp sol-clipsen från glasögonen och tittar allvarligt från sin fotölj på en kvinna i färgglad klänning som beskriver hur hon blivit rånad. “Jag blev helt dizzy och det kändes som ett järnband kring huvudet” berättade hon levande. Sjögge och jag skrattade. Det gjorde inte Hebbe.

Vi blev uppläxade om vår naivitet och allmänna dumhet. Och lyssnade till vad kvinnan berättade. Vi fick höra om en växande våg av sofistikerade rån av turister på tåg vid italienska gränsen. Nyheterna berättade om hur hela kupéer sövts ner och blivit plockade på sina kontanter, kort & resecheckar. Hebbe hade ett allvarligt snack med oss. Vi var varnade. Detta kunde hända oss om ett par veckor.

6 Juni 1993, Övrarp

Jag firar tillsammans med en hel bunt av mina bästa vänner min tjugonde födelsedag i familjens stuga en bit utanför Tranås. Vi kör lekar och tävlingar och har en trevlig kväll. Efter ett tag samtalar min far, Calle, förtroligt med mig och den unge Sjögren om vår stundande resa.

–Kom ihåg att borsta tänderna med Whisky, sa han.

Vidare varnade han oss allmänt för livsfarliga människor som strök omkring i de olika europeiska länderna.

27 Juni 1993, Tranås

Den nyblivna samhälls-studenten Andreas (jag gick först ett år ekonomisk linje men hoppade av och jobbade som journalist ett halvår innan jag återvände till samhällsvetenskaplig. Jag blev följdaktligen ett år äldre än mina studentpolare. Samma sak gällde för Sjögge ett år senare, fast då från samhäll till ekonomisk.) och en väldresserad Henrik Sjögren samlades innan avresa i mitt uppväxtshus på Bäckagatan 21 i Tranås. Vi kollade genom packningen, gick en promenad för att andas Tranåsluft för sista gången på ett tag. Vi gick upp på en liten kulle, ett pyttelitet berg kan man säga, beläget straxt utanför bandyplan. Jag vet verkligen i helvete inte varför vi gick dit. Men där var vi.

–Dina skor kan för fan inte se ut så där, sa jag till Sjögge.

Henrik Sjögren hade på sig, av sin mamma nyinköpta, fina smooth white tennis-shoes. Den gänglige, stundom osäkre, nervöse 19-åringen hade sedan första bekanstskapen med den påhittige och domderande Jismark fått stå ut med mycket. Bland annat hade han fått höra:

–Så där kan du för fan inte se ut i håret, vi får fixa till det direkt. (detta berättade Sjögge så fantastiskt roligt om i sitt bröllopstal så jag lämnar den storien i minnet av de glada vänner som var där och lyssnade)

Nu var hans skor ifrågasatta. När argumentet presenterades “vi blir ju för fan rånade så fort vi går på tåget om du ser ut så där” tog följdaktligen Henrik, vägledd av mig, det oundvikliga beslutet:

Att gnida in och smutsa ner de nya skorna med hjälp av mossa, bark och skit från det lilla berget utanför bandyplan.

30 minuter senare klev vi på tåget. And off we went!

Sjögge:

Du glömmer även en sak som din far Calle rådde oss till under det förtroliga samtalet i Bäck (ja, det var faktiskt i Bäck och inte Övrarp).

“Ni måste tejpa fast era pengar på ryggen”, sade han.

Med sammanpressade läppar för att inte brista ut i skratt lyssnade vi sedan till de övriga smått vansinniga råden, som att borsta tänderna i wiskey. Men ett vettigt råd var dock att vi inte skulle ha våra små väskor (mer om dem senare) i ett snöre runt halsen. Anledningen till detta var att om en rånare skulle skära av snöret så skulle halspulsådern ryka i samma veva.

Nåväl, vi skrattade sedan gott bakom ryggen på våra fäder inför avfärd. Lika roligt var det dock inte att behöva ringa hem från Grekland för våra sista slantar och be dem om mer pengar.

(Edit: Har korrigerat till helt korrekta datum)

Dec 31, 2007 | 6 Comments | Tågluff 93

Gott Nytt År!

BE EASY ON THE BOOZE!!

Dec 29, 2007 | 1 Comment | Helghälsningar, Uncategorized

Mellandagar!

..och jag är tillbaka i Stockholm efter julfirande i Tranås. På nyårsafton kickar jag igång Kollaps 2008 med en braköppning nånstans kring lunch/eftermiddag.

Hoppas ni alla har sköna dagar!

Cheers/

Andreas

Dec 29, 2007 | Comments Off on Mellandagar! | Uncategorized

Gud Jol!

Carl Johan, en tomtemössa, en cd-spelare

Och här är de bästa jul-låtarna:

1. The Pogues with Kirsty McColl -Fairytale of New York

2. Band Aid – Do They Know It´s Christmas

3. David Bowie & Bing Crosby -Little Drummer Boy

http://www.youtube.com/watch?v=gKTHvW2JcAA

Dec 21, 2007 | Comments Off on Gud Jol! | Helghälsningar, Lip Service

Skål!

I avslutningen kring denna veckas tema besynnerligt och bedrövligt uppträdande i andras och egna loger ska jag kort berätta om när vi hade releaseparty för “Consume Desire” på RomoNight, Kåren, Göteborg. Vi hade redan haft ett party i Stockholm på Tech Noir, Kolingsborg och var over the moon över att ÄNTLIGEN få släppa vår skiva.

Soundcheck hade under eftermiddagen strulat ordentligt för oss och vi hade hunnit till hotellet för en snabb dusch innan vi återvände till spelstället. Då upptäckte jag, Mattias, Sara, Jimmy & Tuben till vår stora glädje att arrangörerna av klubben, Tobbe & Tony, hade slagit på stort för våran skull. I lilla baren hade det dukats upp bord med vackra vita dukar. På dessa stod det hinkar med champagneflaskor i.

-Det var som faan vad de har tagit i, fan vad roligt!

utropade vi och öppnade en flaska. Vi skålade högtidligt, en halvtimma kvar till entrén skulle öppna. Vi satte oss ner och njöt.

Det dröjde tio minuter, sen kom det in en servitör som skrek till oss:

-Vad i HELVETE håller ni på med?

Vi svarade lugnt att han kunde tagga ner, vi var bandet. Han svarade då:

–Vilket jävla band?? Det här rummet är bokat av ett slutet sällskap som ska fira ett bröllop!! Gå ut härifrån för helvete!

Kollaps vill härmed önska alla läsare en synnerligen god jul! Nu trycker jag på pausknappen för att i några dagar äta Tranåspizza, dricka glögg, spela spel, varva ner och ta det Bruno. Cheers!

Dec 21, 2007 | 2 Comments | April Tears

Achtung, Achtung, Alarm, Alarm

En lördag i Malmö 1996, April Tears har dagen innan spelat på Blekingska nationen i Lund. Bandet befinner sig, inbjudna, på ett releaseparty på en syntklubb. Och lyckas under kort tid etablera sin närvaro genom att

1) “Hälsa” på banden backstage och under den korta tiden där, genomföra det egentliga målet -att mer eller mindre tömma deras ölback.

2) Äta upp en hel chipsskål, tillhörande Spock & deras flickvänner, på tio minuter. Först blev vi bjudna, sen åt vi nävar, sen slog vi bort deras händer när de försökte äta mer. Medlemmarna i nämnda band blev skrämda av April Tears burdusa betéende och valde att hålla sig på tryggt avstånd resten av kvällen.

3) Bråka med Elegant Machinery som kallade April Tears “syntband”. Vi kallade då dem “rockband”.

För att ligga verkligheten närmast väljer jag att inte skildra dessa punkter närmare då det mesta faktiskt var rejält roligt för de flesta inblandade. Det är svårt att återberätta för en gångs skull. Det blir väldigt ocharmigt i text. Visst var vi dumma i vissa lägen, men det skedde mestadels under skratt och under ironins flagga.

Så även det nästa: Ett överfullt dansgolv dansade loss efter spelningarna. Det var en typisk syntklubbspublik; svartklädda, en del mer vågat i lack och läder, andra i Kraftwerk-standard-looken (röd skjorta, svart sklips, svarta byxor). Andra med attiraljer som gasmask och fe-spö. Osäker på om någon nätt varelse kombinerat dessa tu dock.

I vilket fall så bestämde oss för att dansa. Vi fick då höra en låt som började med att en galen tysk skrek “Achtung Achtung Alarm Alarm“. Detta tyckte vi var sannerligen komiskt så vi skrek med och hoppade ut på dansgolvet. Vi dansade vilt. April Tears, klädda i typisk indie-outfit tog för sig bland fe-spön och gasmasker och Tubens yviga, orytmiska dans vållade uppmärksamhet. Framförallt hos oss i bandet. Det visade sig att vår taktsäkre trummis inte kunde dansa i takt.

Rätt som det var så var det bara vi kvar på dansgolvet. Vi hade skrikit Achtung, Achtung, ALAAAAARM i tre minuter och tömt hela dansgolvet.

Efter att vi “klivit av” började golvet sakta men säkert fyllas på och snart var hela den skånska syntpubliken tillbaka, dansandes, igen.

Dec 21, 2007 | 1 Comment | April Tears

Gibbon 3

Lip Service, Backstage, More Than A Party, Uppsala, 2007

Fr v Louise, Gibbon, Monotony, CZ

Dec 20, 2007 | Comments Off on Gibbon 3 | Lip Service, Uncategorized

Machete, affisch, irritation, vansinne

Besynnerligt och bedrövligt uppträdande i egna och andras loger var det ja. Firma Jismark/Monell förekommer ofta i dessa historier. Och denna text ska avhandla oss och ett typiskt betéende när vi triggar igång varandra. Gud hjälpe den stackare som kommer i vägen. Den här gången det tyska tv-spelsbandet Welle Erdball.

Jimmy och jag var inbjudna att vara gästdj:s på klubben Tech Noir på Kolingsborg på Stockholm. Jag har lirat där många gånger och det är skitkul. Speciellt när jag lägger på “Always On My Mind” med Elvis Presley. Syntarna är då redo att kasta mig åt vargarna, men de som taggar ner lite får snart höra att den bara är ett intro till Pet Shop Boys version av den fantastiska låten. Effekten på dansgolvet är enorm.

Ibland testar jag också att helt sonika dra ner ljudet till noll, få alla att surt och skadeskjutna titta på mig för att sedan lägga på en redan förberedd klassiker som fyller golvet. Jimmy och jag brukar även dansa på bord, klänga i gardiner och klättra på vad som finns tillgängligt när vi pumpat loss. Högt som fan. Vi är grymma dj:s om jag får säga det själv. Vi har fått stillasittande veckoklubbar att explodera till “Rickys Hand” och “He´s On The Phone”. Vi blandar och ger och följer varken taktmixar eller tema. Det är Nina Simone mixat med Neubauten som jag brukar säga.

Allt detta även denna kväll på Kolingsborg. Men det började med irritation. Vi såg bandet, åtföljda av sina “dansdamer” komma till soundcheck. De två tyskarna, båda en bra bit över fötti bar b la gamla Ray-ban solbrillor, och visade inga som helst tecken på självdistans. De var inte särdeles mysiga mot oss och uppträdde nonchalant och töntigt. Tyckte vi. Arrangörer av klubben misstycker säkert och de har säkert rätt. Welle Erdball är förmodligen jättetrevliga, men denna kväll skulle de drabbas av två idioter.

När deras spelning började avlägsnade vi oss från DJ-båset och parkerade våra små stjärtar i det tyska bandets loge i sällskap med ett okänt antal öl. Vi började okynnesdricka på allvar och hamnade i ett stadium flera vittnen därute kan vittna om. Vi triggar varandra till att skratta så mycket som möjligt. No limits liksom. Minns att det handlar om att vi själva tycker vi är roliga när ni läser om följande bedrövliga handlingar.

Från sekund ett i logen retade vi oss på den stora planch som bandet placerat på sig själva på väggen. Och det dröjde inte heller länge förrän jag såg att det låg en stor jävla machete överst i en trunk i logen. Vi undrade varför. Sen gick det som det gick. Jag hämtade macheten och förde den med ett välriktat sabelhugg in i mitten av affischen. Rätt i huvvet på en av medlemmarna.

Vi triggade upp oss själva, fann en svart tuschpenna som vi ritade med på affischen. Det blev jävulshorn på den andre tysken och andra visdomsord och intelligenta uttryck. Till min glädje fann vi fordralen till deras solglasögon. På dessa skrev vi Welle Wirdball med stora, feta bokstäver. Vi tycket vi hade “poetic justice” på vår sida.

Leif, arrangör, kom upp i logen och fann inte vårat vedervärdiga betéende förfriskande på något sett. Och det mest dumma och otroliga av allt i vårt uppträdande är väl det faktum att vi satt kvar med en bärs i handen och skrattade när bandet strax därefter kom upp efter sin avslutade spelning. De blev arga..

De två imbecilla dj:sen kan då inte mycket annat göra än att skamset föra ut macheten från affischen, tvätta fordralen fina och be om ursäkt. Patetiskt.

Samma firma skrämde också en gång i tiden slag på Underground/Kompaniets personal när de gick berzerker i den lilla logen bakom scen. Vi hade kommit på en fullständigt idiotisk ramsa som gick så här: “Lautrup Lautrup Lautrup Lautrup Lautrup Lautrup Lautrup Lautrup Lautrup Lautrup Lautrup Lautrup Lautrup Lautrup Lautrup Lautrup Dufmatzen!”

Lautrup & Dufmatzen var två schyssta snubbar som jobbade på vårt dåvarande skivbolag Memento Materia och som hamnade ofrivilligt i denna ramsa. Och det var inget illa ment med det, det bara blev så. Och vi sjöng ramsan ibland med varannan Lautrup, ibland i kanon, ibland med toner, ibland med stegrande intensitet och volym. Alltid dock med samma glada utrop som avslutning “DUFMATZENNNN!!!” Det är dårskap vi talar om.

Denna kväll toppade vi alla tidigare framföranden av ramsan. Vi viskade, sjöng och ropade och SKREK på alla ovanstående sätt + 100 till och till slut hade vi skrämt iväg samtliga bandmedlemmar, andra vänner och eventuella tillfälliga besökare. Kvar fanns bara Jens Hellqvist som satt med en tom uppgiven blick och med ett krampaktigt tag om sin flasköl. Jimmy och jag var i högform. Alltså – i princip omöjliga att få styr på. Oförmögna att föra ett samtal med. Vi toppade det hela med att rita ramsan på väggarna. Vi hittade en kartong, skrev ramsan på denna och började hoppa och studsa inne i logen.

Ungefär vid detta tillfälle tittade en anställd på stället in i logen. Hans blick sa det mesta. Han sa inte åt oss att vara tysta. Han sa inte åt oss att sluta. Han tittade på oss, nästan rädd, och såg ut att bedöma oss som fullständigt sinnesjuka och därför inte tilltalbara. Han stängde snabbt dörren. Han hade rätt kan man väl säga.

För därefter satte vi på fyr på kartongen. Vi krigsdansade runt denna och vrålade maniskt vår ramsa. Jens fick då nog och lämnade som sista tapper oss själva till vårt öde.

Vilket självklart var att det började ryka ut från logen, personal sprang in, högg oss i nacken och kastade ut oss från logen och stället. Då var det inte lika roligt längre.

Dec 19, 2007 | Comments Off on Machete, affisch, irritation, vansinne | April Tears

Gibbon 2

Fr v: Malin Lundin, Gibbon.

Bilden som förenar veckans två tema:

1. Gibbon

2. Besynnerligt och bedrövligt betéende i andras (och egna) loger

Dec 18, 2007 | Comments Off on Gibbon 2 | Uncategorized

Gibbon

Jismark flankerad av Moffa (t.v) och Söderström (t.h)

Minen är en s k “halvgibbon”, alltså inte en fullskalig “gibbon” då kinderna blåses upp i betydligt större format.

Det började under tågluffen 1993. Henrik “Sjögge” Sjögren och jag gav oss iväg på tugluff, vår första verkliga kontakt med världen utanför Tranås. Denna resa i sig kommer avhandlas i detaljerad skildring längre fram på Kollaps, men tillåt mig nu bara att presentera hur det härna bedrövliga utséende en gång började.

Vi hade sett Depeche Mode på Bercy i Paris. Det var Devotional-turnén, en av världens mest avhandlade turnéer så jag tänker inte säga mer om denna- och det var vårt första stopp på resan. Vi låste in våra gigantiska ryggsäckar på Gare du Nord och inhandlade ett par biljetter på svarta börsen. Sen satte vi oss och ölade i kön till konserthallen. Det var vi länge ensamma om. Fransyskorna skrattade åt oss, fransoserna gjorde narr av oss. Nånstans satt en dekadent varelse med sina vänner och delade, sittandes på en rutig duk, på en vinare. Ingen söp. Vart i helvete hade vi hamnat?

Sjögge packade av någon anledning in sin tobak -han rullade själv- i en fryspåse istället för John Silver-påsen. Jag tror den gått sönder. Vi var förundrade och på gränsen till förnedrade.

Som tur var dök änglarna upp –britter– försupna, stojandes, skrävlande. Det var underbart. Dessutom kunde vi ju prata med dem. Fransmännen är ju som bekant inte särdeles intresserade av det engelska språket.

Till slut öppnades dörrarna och vi kunde springa in på parketten.

Det amerikanska/irländska hiphop-bandet House of Pain var förband. Det regnade tomater, vattenflaskor och annan skit över stackarna under hela setet. Samtliga bar t-shirts med texten “We hate you all you cynical motherfuckers“. Det är i sanning inget lätt uppdrag att vara förband till Depeche Mode.

När Fad Gadget -god bless his soul- fick en favour returned och var förband på Exciter-turnén så var han varnad av Depecharna varpå han byggt sig en genomskinlig sköld han kunde skydda isg med. Tack och lov var kunskapen hos publiken tillräckligt hög för att han, som enda förband i historien (med möjligt undantag av Nitzer Ebb) kunde genomföra spelningar för en publik som applåderar.

Depeche var i fin form och vi fick en “One caress” med live-stråkar. Direkt efter spelningen sprang vi i full careta mot stationen för att lösa ut säckarna och sätta fart mot södra frankrike. Problemet var dock att det inte fanns några tåg att åka med så vi tvingades till att hänga kvar i kvarteren runt Bercy. Det började bli lite småkusligt för två grabbar, 19 & 20 år från Tranås. Vi försökte ta oss in på hotell i närheten, det var stängt.

Vi kommer då på den fullständigt geniala idén att fråga någon om vi kan slagga på området där Depeche Mode´s stagetrucks står parkerade. Där är vi övervakade och trygga iallfall, tänkte jag. Det kändes inte safe att gå omkring laddade med pengar & resebiljetter med två stora ryggsäckar i samma kvarter som pundare som skrek på franska och som hade stora hundar som sprang lösa.

Vi gick runt arenan, fann ingången och en vakt som satt där i en security bil. Han var fransman. Min skolfranska, bortskolkad och struntad i, skulle inte bli mycket till hjälp:

–Uhhmm..pardon ms´ieur..uumm…moi…et..mon…ami (pekar på sjögge) would like to..no! I mean Non!….La bas…La bas…Moi et mon ami…noire (pekar mot den svarta himlen) pour demain…..le soleil 8pekar mot himlen) Le soleil demain! Moi et mon ami!! ummmm..

Han tittade storögt på mig när jag stakade mig fram, sen vinkade han helt sonika surt in oss på området. Utmattningstaktiken.

Väl därinne stötte vi ganska snabbt på en bunt roadies som satt och rökte maja, hasch och andra natural herbs så det bolmade från huvudet på dem. De skrattade självfallet åt oss. Vi såg ut som två vilsna imbeciller. Och det var ju förvisso sant. Men det här var ju britter så här kunde vi göra oss förstådda. Sjögge och jag satte oss ner bredvid dem. Jag tände en cigg, Sjögge tog fram sin plastpåse.

Detta drog britternas intresse till sig. Killen hade röka. Var det bra grejer? En av dem höll fram sin påse och sa:

–You wanna switch? You get one from my supply if I get one from you?

Sjögge, överrumplad, fattar ändå vad som håller på att hända svarar:

-No. No thank you.

Roadien blir då ganska så sur och ännu mer intresserad av Sjögges supply. Och tar i med rösten

–Come on Swede, let´s switch a fag!

Nu var det ett rejält dilemma för de tvenne ynglingarna. Här sitter vi med en påse vanlig tobak, de med en påse jazztobak. De har varit gästvänliga säger de och alla undrar nu varför inte vi vill dela med oss. Om Sjögge byter så märker de snabbt att de har blivit “blåsta” å deras sätt att se det. Om vi inte switchar kanske de slänger ut oss från området. Sjögge tittade med flackande blick på mig.

Vad som hände? Låt mig säga så här:

På natten sprang vi mellan bussarna med uppblåsta kinder och skrek jag flyyyger, jag flyyyyger. Vi sträckte ut händerna, började skutta fram i hukad ställning, “vecklades ut” längs färden framåt och fick en “take off“. Skrattandes till magknipsnivå.

Gibbon-minen var född, den hette dock inte så då. Den hade egentligen inget namn förrän Martin Söderström och Therese De Waern namngav den flera år senare.

Men det började alltså denna natt. Efter att alla roadies somnat i sina bussar blåste Sjögge upp kinderna och började tala ur den lilla öppningen i käften. Jag gjorde likadant. Märkligt med ett 100% ratio på oss två då de flesta människor är oförmögna att utveckla denna gibbon-min. Tur är väl det.

En amerikan som jag senare träffade på luffen berättade om att han i London fick frågan “Oy, you got a fag?” varpå han nitade denne så det sjöng om det. Han hade aldrig hört uttrycket och trodde följdaktligen snubben kallade honom bög. Jänkare..

Dec 18, 2007 | 5 Comments | Depeche Mode, Tågluff 93, Uncategorized

The Neon Judgement blir tre

I Avdelningen Besynnerligt och Bedrövligt uppträdande i andras loger reser vi tillbaka i tiden till Borås 2001. Jag, Jimmy & min dåvarande flickvän Camilla har förflyttat oss från den kungliga hufvudstaden i bil för att se The Neon Judgement. Dessa gamla hjältar har bokats in till två spelningar i Sverige -Borås och Örebro och vi har bestämt oss för att se båda.

Väl i Borås väntar vi in Jens Hellqvist och Fredrik Käll som ska vara med och se de belgiska syntpionjärerna. De färdas medelst buss, i vilken de under resan tömmer en bunt öl längst bak i fordonet på klassiskt tonårsmanér. När de kommer fram och vi har kramats hej får de panik. De har glömt de sista kvarvarande buteljerna bärs i bussen och springer in i garaget för att hämta dessa drycker. Busschauffören blir glad och säger “tack för att ni hämtar tomglasen grabbar“.

The Neon Judgement gjorde precis en så formidabel spelning som vi hoppades på, Dirk Da Davo visade sig ha åldrats bättre än TB Frank och var den coolare av de två. Eftersom vi hade samtalat med denne innan giget, via mailkorrenspondens, om ett eventuellt samarbete i form av en remix gjord av TNJ till April Tears beslöt vi oss för att hälsa på i logen efter giget.

Hellqvist/Käll hade då tömt i sig en avsevärd mängd alkohol och slog följe med oss.

Till en början gick allt bra. Vi pratade om vårt band, vi pratade Neon Judgement- klassiker och TB Frank & Dirk Da Davo var på strålande humör. TB berättade en turnéhistoria, vars innehöll är glömt, och den avslutades med poängen. “get out of here, man!” Vi skrattade gott, Käll skrattde inte så mycket utan satt med rynkad panna.

Andra samtalsämnen inleddes, nya öl öppnades och fem minuter gick. Då brister Fredrik Käll ut i ett av sina patenterade vrålskratt och skriker förtjust “Get out of here man? GET OUT OF HERE MAAN! Ha ha ha haaaaa!!” Poängen hade trillat ner, och sen börjar Fredriks uppträdande helt i linje med ingressen till denna historia.

Han går på legenden TB Frank, tar tag i hans skjortärm och utropar Get out of here, man! Han pekar mot dörren, söker fast begarens blick och skriker igen Get out of here man!! Kort sagt försöker den berusade 24-årige Tranåstrummisen att köra ut sin egen idol, syntlegenden TB Frank, mannen som är upphovsman till “Chinese Black” och “Miss Brown“, från sin egen loge.

Sångaren tittar förvånat på Fredrik Käll och väljer att återgå till det sansade samtal han förde med någon annan i logen.

In kommer då en av arrangörerna i Borås och ber TNJ att signera dessa, något de vänligt gör. Fredrik Käll fattar då tuschpennan och skriver då stolt ner sitt eget namn på den klassiska logotypen. Jimmy och jag, som inte druckit särdeles mycket under kvällen -för en gångs skull få man väl säga- drar luften inåt och ryser till, tittar mot The Neon Judgement, tittar på Käll som skrattandes börjat signera en andra affisch, tittar på Jens som svajar lätt med handen vid bordskanten, tittar på varandra, skakar på huvudena och tänker tyst att nu går det här åt helvete.

Den gladlynte Käll signerar samtliga affischer och sätter även en kråka på väggen innan han med ett nöjt skratt sätter på korken till pennan. Kort tystnad. Som bryts av Dirk Da Davo och TB Franks skratt. Puh! Av någon anledning tyckte det var underhållande. Jens som en stund ruvat på en fråga säger med sin skotska dialekt (Det är tämligen ofta när Jens druckit ett par drycker för mycket som denna brytning kommer fram. Det började som en hyllning till Jesus And Mary Chain, i ironins namn, men har under åren tappat ironin fullständigt)

–so whoose designed yorr pooster then?

Det börjar bli dags att dra sig tillbaka, men vi hinner inte påtala detta förrän en bunt fans strömmar in i logen med LP-skivor som de vill ha signerade. hemma i deras skivsamling står nu “Horny As Hell“, “1981-84” och “A Man Aint No Man When He Aint Got No Horse Man” signerade av Neon Judgements medlemmar; TB Frank, Dirk Da Davo och Fredrik Käll.

Vi tackade för oss och satte oss i bilen mot Göteborg. Jag körde -därav anledningen till att jag inte drack. I baksätet satt Käll och höll låda tillsa han somnade. Hårt. Så hårt att han satt helt still, till synes utan andning.

När vi kom fram till Göteborg stannade vi vid järntorget, fråga mig inte varför, och försökte få liv i gynnaren. Det gick inte. Vi lyfte ut han ur bilen efter att ha skakat honom och skrikit i hans öra. Han verkade helt klart avliden.

Först när vi sa att det börjar bli dags att ringa ambulans kvicknade han till och vi kunde andas ut. The Neon Judgements tredje medlem var fortfarande vid liv.

Dec 18, 2007 | Comments Off on The Neon Judgement blir tre | April Tears, Uncategorized

Unite!

T.v Tony Blair, T.h Mattias Svensson

Nu är Lip Service kommande singel “Unite” mastrad och klar. Ett sällsynt samarbete av de sista tre som stod upp i April Tears när skutan slutligen kantrat; Mattias Svensson (som gjort singelversionen av titelspåret), Jimmy Monell (Mastrare) och jag själv.

Tony Blair (bilden) fick tyvärr sina gitarrpålägg stekta (igen). Trots ett gott förberedande arbete hos Englands artistelit blev alltså resultatet detsamma som den fina, gula knappen på Tonys kavajslag.

I övriga nyheter har de sista researcherna samtidigt som dagens arbete gjorts inför kommande veckas “bedrövliga betéenden i loger”.

Lip Service: Unite (release 14 Januari)

1. Unite -Musse mix

2. Doppelgänger Music – Manual Mix

3. Trace The Fourteen Lights – Method Mix

4. Flies – Maggot Mix

Dec 15, 2007 | 1 Comment | April Tears, Lip Service

Tony Blair

..och denna fina bild avslutar serien av bilder med den före detta premiärministern. Det fanns också ett lager med Tony Blair & Bob Geldof, Tony Blair & Bono, Tony Blair & Dave Stewart, Tony Blair & Spandau Ballet samt Tony Blair & The Blair Witch. Men nu har jag dragit gränsen.

Jag önskar er läsare en ljuv, trevlig helg, sup & svälj och allt det där. Ni var mer än nånsin tidigare den här veckan –skiiitroligt! kommentarer och antal läsare ökar definitivt min vilja att ösa på med kollaps!

Nästa vecka julröjer jag på med vansinne, det blir inget för er under femton vårar; håll i edra stråhattar och följ med på yttermera galenskap som inkluderar:

* En till synes död Fredrik Käll, självuttalad medlem i the Neon Judgement

* En machete, en affisch, ett DJ-set, 300 råsyntare & firma Monell/Jismark

* Achtung Achtung Alarm Alarm, Spock & deras flickvänner & en skål med chips

Cheers!

Dec 14, 2007 | 3 Comments | April Tears, Helghälsningar

Solisar

Låt mig avsluta denna vecka med en liten solskenshistoria: Sagan om hur Tuben och jag först träffades.

1996 hade April Tears flyttat verksamheten från Tranås till Stockholm. I samma veva gick Fredrik Käll och Jens Hellqvist separata vägar med mig, Kitte, Sara och Jimmy. Vi letade följdaktligen ny trummis. Via våra kompisar i Monostar blev vi tipsade om en nyinflyttad gute vid namn Torbjörn Söderman. –En fantastisk trummis, sa de och ett första möte arrangerades.

Tuben kom från en annan musikalisk värld än oss andra, men i övrigt delade vi i princip alla åsikter som finns. Vi bestämde oss för att testa att repa ihop. Tuben var vida överlägsen oss andra i musikalitet och är en av de bästa trummisarna jag haft glädjen att spela ihop med. Och en fantastisk, ödmjuk kille. En pacifist med gamla boxarmeriter.

Efter vi träffats ett par gånger sa han: –Jag känner igen dig. Det var ju inte så märkligt kanske, eftersom vi nu hade träffats, tyckte jag. –Jag meinar att vi har träffets innen, sa han. Han funderade en stund och sa sen: –Var gjorde du lumpen?

Jag berättade då precis som det var:

Jag mönstrade i Kristianstad med avsikten att slippa skiten och gjorde mig till på varenda teoretisk grej så jag skulle framstå som en idiot. Jag tyckte jag var skitrolig. Blev bara ett problem. När det blev dags för de praktiska övningarna så pushade snubbarna där mig hårt och min oerhörda tävlings-själ kunde inte hålla mot längre. Jag trampade som en idiot på träningscyklarna. Följdaktligen skulle jag bli malaj.

Jag fyllde under mönstringen i vart jag vile hamna. Jag skrev med ett bubblande skratt inombords: 1) Boden 2) Kiruna 3) Gotland. De tre sämsta ställena för mig geografiskt att hamna på. Jag skulle ju ändå inte göra nån jävla lump.

Ett år senare sitter jag med inkallelseorder på färjan till Visby P-18.

Jag kommer dit. Helt själv. Helt utlämnad. Som de allra flesta stackars jävlar som precis som jag inte vill hålla i ett vapen. På området hade jag, tack gode gud, en gammal polare: Peter Strömbäck hade en helt ny karriär och var på väg att bli yrkesofficer. Jag sökte upp honom på området och sa att det är ju kul att ses, men här tänker jag inte stanna. Han gav mig då det, skulle det visa sig, fantastiska rådet att inte till något pris signera under några papper.

När jag gick in i malajhuset var det karnevals-stämning. “You´re in the army now” med Status Quo, mitt absoluta favoritband, spelades medans blodtörstiga inryckna idioter skrek -Välkommen till helvetet, solisar. För säkerhets skull hade de även gjort en gigantisk banderoll och satt upp på väggen där det stod samma sak som de skrek:

–Welcome to hell, SOLISAR!

I mitt logement började nu en massa unga män strömma in, en sa –Det är ju ingen idé att ta av sig grönkläderna när man har permis, de ska ju ändå på igen. En annan klistrade upp bilder på nakna brudar på sitt skåp direkt. Jag pratade inte med nån, höll mig för mig själv, kedjerökte. Somnade till slut.

Morgonen därpå började med att vår dörr sparkades in 06.00. In stormade Sveriges mest intelligenta personer och skrek “UUPPP!! UUUPPPP!! “UUUPPPP! En fänrik gick runt och ryckte av oss våra tunna täcken. –UPPSTÄLLNIIIING!!!

Efter en härlig frukost samlades vår grupp vid våra bäddar i logementet, där stod vi när nån löjtnant och nån fänrik skulle lämna våra kläder, hjälmar och påkar eller vad fan det nu är man tar emot. De ropade upp: –675 Johansson! Denne fick först av oss kliva fram och skriva under att han mottagit ett bylte. De ropade 586 Grönbälta och 242 De Meyer och dessa fick gå fram och skriva under att de mottagit ett bylte. Till slut skrek de ut mitt namn. Jag gick fram till männen och sa:

–Jag vill prata med en överordnad. Jag tänker inte skriva under eller ta ut några kläder.

De svarade. -Okej, vänta vid din bädd så länge.

Eftersom jag var nästan sist av oss på vårt logement var det nog flera därinne som storögt tittade på mig och tänkte att vad i helvete, kan man göra så??

Jag blev kvar själv i korridoren när de andra tvingades direkt ut för att marchera med vapen. Vid ett tillfälle kom en galen fänrik och skrek på mig, medans jag sakligt och trevligt sa att du kan ta det lugnt. Det kunde han inte, han inspekterade mitt skåp och så vidare. Efter hans uppvisande och vad jag tidigare sett så har jag dragit slutsatsen att yrkesgruppen fänrik måste vara i parentet på yrkes-skalan med en fluffer (avdankade porrbrudar som suger upp ballen på de manliga skådespelarna innan en scen). Fänrik är, dömt av de tre jag träffade, inte ett yrke, det är en svordom. Ett forum för de talanglösa som hamnade på mellis mellan malaj och överordnad.

Jag kom till en major eller nåt. De skrek så mitt hår ställde sig bakåt: –Totalvägrar duuuu, fattaaar duuu vad detta innebär!!??

Jag svarade då att, nej, jag totalvägrar inte, jag vill inte ha vapentjänst. Jag tänker inte bära vapen. Då skickade de mig till en psykolog. Där placerades jag i väntrummet tillsammans med två andra snubbar. Tre av 500 nyinryckta som vägrade. Bra ratio.

Vi gick in en och en och vi frikallades en efter en. Psykologen, visade det sig, fiskade bara efter en anledning att skicka oss däifrån. Jag är lite seg så det tog mig en stund att fatta detta, men när jag gjorde det sa jag trevande:

-Jag har…hmm…problem att sova med människor i samma rum.

Psykolog (upprymt) -HAR DU? HAR DU? BERÄTTA MER??!!

-Jag…mm..mår inte bra, jag ….kan då komma att kissa…ner mig.

Psykolog: -Bra, bra..Hmm Det låter jobbigt det där.

-Ja det är ett rent och skärt helvete. Jag måste sova själv.

Facit: Frisedel!

De andra snubbarna blev också utskrivna och jag och han från Kalmar drog direkt till den närliggande bowlinghallen. Den tredje killen for iväg med ett par polare i en bil.

Efter ett tag blev jag hämtad och körd till flygplatsen av en mycket trevlig äldre major. Jag sattes på ett plan till Stockholm. Fick god mat. Handlade ett par plattor på Mega innan jag åkte X2000 till Tranås och min lägenhet. Alla resor betalt av min pappa staten via min frisedel. Jag kunde vifta den överallt och åka gratis. Prima!

När jag berättat detta för Tuben sa han:

-Jag visste det! Jag var den tredje killen som fick frisedel. Anledningen till att jag inte spelade bowling med er var att mina polare satt i en bil utanför området och väntade på mig med öl & vin för att fira.

Dec 14, 2007 | 9 Comments | April Tears

The band formerly known as The April Tears

Fotosession inför Model, Actress, Whatever releasen 2000, tre månader efter London.

Dec 13, 2007 | Comments Off on The band formerly known as The April Tears | April Tears

The April Tears i London (del 6)

Det finns ångestfyllda morgnar och så finns det panikångestfyllda morgnar. Den här morgonen var definitivt en sådan. April Tears vaknade upp som ett splittrat band. Vi åkte ut till skivbolagets kontor och hälsade på, förhandsbestämt besök. Och i och med detta lättsamma spenderande av tid så rann liksom det mesta ut i sanden.

Tuben och jag som inte pratat på hela dagen omfamnade tyst varandra och så var det grollet glömt. Sara återblev näktergalen i bandet. Jimmy fick tillbaka färgen från att ha varit svart och vit. Kitte återfick färgen efter att ha varit kritvit. När vi senare på eftermiddagen for ut till Heathrow var det istället en enorm baksmälla som drabbade bandet. Jag har aldrig varit så bakis. Och då har jag ändå, tyvärr får man väl säga, festat under många mera dagar i sträck än detta.

Flygresan hem har gjort mig för evigt flygrädd. Jag trodde jag skulle dö hela vägen hem. Inte av en krasch kanske, snarare av cellskräck kombinerat med tidernas snurr i skallen. Kroppen var inte alls med. Magen var galen, benen helspaka. Jag satt instängd vid ett fönster, svettades floder, spyfärdig, hjärtslag. Turistklassen hade gjort comeback i mitt flygande. Möjligen en följd av senaste dagens händelser eller så var helt enkelt uppvisningen från bolaget över.

När vi satt i taxin från Arlanda tillbaka till Stockholm var det reality-check för hela bandet. Helt plötsligt var vi tillbaka i den normala fattiga musikertillvaron. Som jag så många gånger sagt: Vi blev visade en bergstopps vy innan vi snabbt fick åka kana ner i skiten igen.

Ett par dagar senare var Jimmy och jag tillbaka hos producent Christoffer i Vallarum, Skåne igen. Efter han hört den story jag nu delat med er skrattade han i tjugo minuter och fick då magknip. Efter det torkade han tårarna, samlade ihop sig och sa:

-Ni har varit i London i fyra dagar. I fyra dagar! Normala band får kanske liknande problem efter ett års turnerande.

The April Tears var inget normalt band, that is for sure. Och vem vet vad som hade hänt om vi breakat på riktigt? Rockmyten med lyx, fri sprit, god mat, egna chaufförer i limousiner och spännande omgivning skrotade hela grundstrukturen hos detta tighta, kämpande band på fyra dagar.

THE END.

Dec 13, 2007 | Comments Off on The April Tears i London (del 6) | April Tears

Tony Blair och Brian May

…och varför inte?

Dec 13, 2007 | Comments Off on Tony Blair och Brian May | April Tears

Jismark/Monell 7½ år senare

Ni ser på mitt fejs att när det ser ut som det gör här så är det är av sådan art att man verkligen vill ge det en liten käftasmäll. Man ska inte slåss, men ibland känns det som det kan vara en god idé.

Mister Monell flankerar bakom. Bilden är från mitt & Louise bröllop. Jimmy dansade igen. Och smiskade sig själv i stjärten under tiden. När han euforiskt dansat sig slut ställde han sig mot scenkanten, sträckte ut benet och stretchade igång kroppen igen. Sen var det full fart på dansgolvet igen med härlig sexig dans, jämfotahopp, magdans och rumpshow!

Fylla är till lika delar av ondo och godo.

Dec 13, 2007 | 3 Comments | April Tears

Polls
VCMG
- Stort! Spännande! (58%)
- Kul för dem. men inte många andra. (32%)
- Jag har aldrig brytt mig och tänker inte börja nu. (7%)
- I don´t care anymore (4%)
Loading ...
- Fler omröstningar >>
Categories
Archives
Search

Polls

Categories

Archives

Search