Category archive: De 50 Bästa Filmerna
2010 har startat. Kollaps har vaknat. Nu är det dags att lista de 5o bästa filmerna som har gjorts. Ett researcharbete har gjorts under ledigheten och jag känner mig nu (nästan) helt förvissad om att jag inte missat någon film som ska vara med. Ni som är trogna läsare vet mycket väl runt 10 filmer som kommer dyka upp på den här listan. Ni kanske rentav kan rada upp en trolig topp fem redan nu. Men låt oss hålla i hästarna lite och prata om det som börjar med 50:e platsen.
#50: MIN VÄNSTRA FOT
Skildringar av irländsk/skotsk/engelsk familjemisär med tough love, gärna en för stor familj på för liten yta, är alltid en bra grundingrediens. Min Vänstra Fot är inte bara en rörande uppvisning i Oscarsvinnande skådespeleri av Daniel Day Lewis, det är en av de finaste filmerna någonsin från de brittiska öarna/eire.
Se även: Brassed Off, In The Name Of The Father, This Is England.
Vad är en bra film? Vad gör en film bra? Olika! Eller allt på en och samma gång!
Det kan vara ett briljant manus. Grym scenografi. Makalösa skådespelare. The Score. Känslan. Helhetskänslan! Det är en hel massa samverkande faktorer som gör filmer till mästerverk eller åtminstone klassiska filmer. Ibland är de spännande. Ibland roliga. Ibland bara ruskigt snygga. Och för oss som inte är helt indoktrinerade cineaster innehåller listan även filmer som man bara älskar skitsamma hur många gånger man ser dem. Ni kommer inte hitta nån Potemkin eller Cykeltjuv på Kollaps lista m a o.
Den här listan består av de 50 filmer jag älskar mest. Ni kommer hålla med mig om en del. Ni kommer inte hålla med mig om allt. Håller ni med mig om 49:an?
#49: INDIANA JONES OCH DE FÖRDÖMDAS TEMPEL
Äventyrsfilmer finns det hundra usla och en handfull riktigt bra. Indiana Jones är ju kungen i genren. Fram till den makalöst usla sönderactionfierade senaste kristalldöskallen vill säga. I andra filmen om Indy finns själva moder-intrigen till en film av detta slag: genom–hjärntvättade onda djävulsdyrkare i en stor grotta dväljda under ett lyxigt slott mitt ute i den svårframkomliga djungeln!
Flygolyckan, vandringen dit, middagen med apskallar, Mola Ram, lavaoffer, dödssekt, slavarbetande barn, flykt på räls, sabel mot rep, krokodiler, kolonisatörer. Det är klassiska scener rakt genom i den bästa av genrens filmer.
Se även: Jakten på den försvunna skatten, Star Wars 4-6.
Undvik gärna sentida löjligt jänkarpatriotiska Nicolas Cage & Matthew McConaghey äventyr.
#48: DE ÄLSKANDE PÅ PONT NEUF
Det fanns en period i mitt liv då jag var helt uppslukad av fransk film. Juliette Binoche var med i typ varannan film jag såg. Många pratade Kieslowski och dennes trikolor-trilogi men jag fastnade aldrig för dessa på det sättet jag föll för “Pont Neuf”. Vill man se tvistade kärlekshistorier så kan man i princip bara segla in på “Binoche-spåret”. Bäst av de alla är denna film. Det är en strålande och bedårande vacker skitig storstadsdikt om de älskande uteliggarna på den berömda bron som restaurerats (och nyligen återöppnats).
Se även: Amelie Från Montmartre, Varats Olidliga Lätthet
#47: NYCKELN TILL FRIHET
Fängelsefilmer! Filmproducenter världen över tycks aldrig få nog av denna teatraliska genre där ondska och godhet får slåss innanför låsta dörrar. Vi i publiken har ju en aldrig sinande fascination för att sitta inlåst och vad man skulle göra väl där, hur man skulle bli och…kanske framförallt -hur man skulle fly. För det är ju ingen slump att Prison Break gjordes och blev en succé. Serien visade också med all önskvärd klarhet vad som händer när man sockrar kakan tjugo gånger för mycket.
Hur många filmer i genren har man sett där helt osannolik och sensationella flykter gjorts? Hur många smarta Ocean´s-filmer kan man göra? Kommer vi se Ocean´s 19 i framtiden? Kommer serien 24 nånsin sluta plocka ut/fånga in fångar från/till fängelsen världen över?
En fängelsefilm måste ha sympatiska figurer, se på Kvinnofängelset vad som händer när man inte har det, och Morgan Freeman är ett minst sagt säkert kort. Ska man ha en skådespelare som skänker pondus, trovärdighet och långsam vältalighet till en film vet man vilket nummer man slår. Tim Robbins spelar ofta en osympatisk figur men så är det inte här även om -självfallet- oskyldigt dömde Andy Dufresne inte är lika enkel som “hjälten” är i andra filmer.
Shawshank Redemption är en extremt genretypisk film. Den är i princip som en “best of fängelsefilmer” men det funkar. Nåt så in i helvete. Det är långsamt drama. Det är sorgliga, intelligenta inspärrade figurer blandat med genuint onda vakter och fängelsedirektör. Vi har sett det många gånger men det är i “Nyckeln till Frihet” det är som bäst.
Se även: Midnight Express, The Green Mile, The Last Castle, Flykten Från Alcatraz, Papillon.
Hoppa över: Vägen Ut
De är inte bland de 50 bästa filmerna som gjorts men de är bra. De där fyraplus-filmerna. Romantiska komedier. Och mannen som pryder ordet Feelgood när du slår upp det i ordboken är självfallet Hugh Grant. Killen spelar ut samma register om och om igen. Och varför inte? Visst, Grant har inte mycket större spännvidd än Kjell Bergkvist i ansiktsuttryck. Han lämnar också, likt svensken, manuset i byrålådan och kör samma witty lines varenda gång. Men va fan på mig funkar det och jag älskar karln. Det blir aldrig fel med en och en halv timma Hugh Grant i en rom com.
Notting Hill, Fyra Bröllop och en Begravning, About a Boy och Love, Actually tycker jag alla är riktigt fina filmer jag har sett många gånger och gärna ser många gånger till.
*
Fotnot 1: Senare på listan dyker dock Grant upp iallafall – och trots att Hugh inte gör särdeles mycket annorlunda är filmen något som knappast kan definieras som feelgood.
Fotnot 2: Det finns också kvar filmer på listan som klassifieras som romantic comedy.
Konspirationsfilm! Jag är där direkt. Och inte sällan har Oliver Stone ett finger med i spelet. Är han inte rent konspiratorisk så är han åtminstonde politisk och/eller kontroversiell. Man måste beundra mannen. Och, ja, det blir mer Oliver Stone på min lista.
Det faller på sin egen orimlighet att Lee Harvey Oswald (spelad av Gary Oldman -en annan favorit) var ensam skytt menar Kevin Costners rollfigur åklagare Jim Garrison och pekar sarkastiskt fram kulans väg för åhörarna. Filmen växlar sedan på sant Stoneskt manér i snabba svartvita flashback-klipp från skotten i Dallas.
Det erbjuds ett helt annat spår om vad som egentligen har hänt och vare sig det är nära eller inte så är det underhållande och inspirerande att titta på.
Se även: The Doors, Comandante, Loose Change
#46 JFK
#45: EDWARD SCISSORHANDS
Tim Burton är väl ändå en unik regissör. Hans sagoberättande berör alltid på ett eller annat sätt. I den här fantastiska filmen stärktes Johnny Depp både som flickidol och kultfigur. Som den sorgliga väna ausländern Edward Scissorhands, läskigt lik Nicola Sirkis i Indochine och inte Robert Smith, gav han tillsammans med Burton liv till en odödlig filmikon. Det är ett mästerverk på flera plan, bland annat för studien av jantelagsmentaliteten i en liten stad.
Se även: Kalle och Chokladfabriken, Sleepy Hollow
#44: JACOB´S LADDER
Jakobs stege är enligt bibeln den stege som förbinder Gud och människan. Utan att säga för mycket så är det en genial titel på en genial film. Men det är inget himmelsk ljus som avhandlas här -det är idel mörker. Det är en monumental psykos. Demoner. Mardömmar. Det är ett besök i helvetet för Vietnamåtervändaren Jacob Singer (Tim Robbins för andra gången på listan). Jacob´s Ladder, eller Jacob´s inferno som den hette i översättningen, tar visserligen avstamp i det fysiska kriget men handlingen för oss till andra platser som skrämmer skiten ur oss och Jacob själv.
Se också: Full Metal Jacket, A Beautiful Mind, Dead Man Walking.
Nej, det blir inte en enda svensk film bland de 50 främsta filmerna som gjorts. Svensk film är tyvärr, i stora drag, odugligt i sammanhanget. Men det finns några undantag. Jag gillar Fucking Åmål mycket och det är en av de 100 bästa filmer som gjorts. Änglagård, Jägarna, Fanny & Alexander, Mitt Liv Som Hund är alla fyra plus. Sällskapsresan I, II och III är enorm feelgood som jag aldrig kommer må dåligt av att titta på om och om igen. Torsk på Tallinn är helt genial.
Men antalet absoluta tråkfilmer som gjorts är många. Och sen finns det de som påstås vara mer än bra. Jag har sett Ping Pong Kingen, Så som i Himmelen och Masjävlar. Jag har sett Sånger från andra våningen, Lust och fägring stor. Jag berörs inte nämnvärt. Kay Pollack når inte mig. Roy Andersson är överskattad. Och andra filmer som utlovar det ena och det andra slutar alltid i samma gamla svenska misär, svenska självmord och svenska ångest. Det är inte inspirerande.
Bättre då med dansk film. Mycket bättre! Dogmaåren var ett crescendo. Festen är min favorit (kanske världens 63:e bästa film). Pusher går inte av för hackor. Lars Von Trier; Riket är såklart magnifikt så inihelvete! Idioterna och mer internationella Dancer in the Dark och Breaking the Waves är klockrena 4 av 5. Men inte ens dansken tar sig in på mina 50 bästa. Så nu vet ni det.
Det är nuförtiden ett beprövat sätt att göra film -det att väva ihop människor som i början av filmen inte träffats och deras öden. Gärna rör sig storyn endast över några dagar. Rätta mig om jag har fel men var inte Robert Altmans “Short Cuts” banbrytaren? Sen gjorde Altman “Pret-a-Porter” i Paris som jag också gillade i sin lättsamhet. Den betydligt tyngre “Magnolia” var fantastisk, Tom Cruise, Amy Mann & regnet i slutet i synnerhet, och hamnar precis utanför min lista. Det finns ännu fler exempel på bra filmer som mer eller mindre bygger på samma stuk (se nedan vilka jag gillar bäst).
“Crash” från 2004 bygger på dessa principer. Det är en film som verkligen kryper in under skinnet, det är omöjligt att inte bli berörd. Det ligger något ont i luften nästan hela tiden. Jag tycker “Crash” på många sätt också påminner om den fantastiska TV-serien “The Wire“. Det handlar alltså om trasiga människor, gängkrig, rasism, korrupta poliser, och människor som kommer i kläm mellan dessa.
#43 CRASH
Se även: Short Cuts, Pret-a-Porter, Magnolia, Syriana, Traffic, Happiness.
-
Polls
VCMG
- Stort! Spännande! (58%)
- Kul för dem. men inte många andra. (32%)
- Jag har aldrig brytt mig och tänker inte börja nu. (7%)
- I don´t care anymore (4%)
Loading ... -
Senaste kommentarerna
Warning: Undefined variable $pre_HTML in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/inc/sup_recent_comments.php on line 23
Warning: Undefined variable $post_HTML in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/inc/sup_recent_comments.php on line 34