Category archive: The Battle Of The Jesus And Mary Chain

 

En snart kommande lista på Kollaps kommer bli speciell. Jag kommer att lista The Jesus And Mary Chain´s bästa låtar. Men det kommer inte riktigt bara handla om det.

Ända sen jag och Jens upptäckte bandet tillsammans runt 1988 har det stått klart att om vi skulle få varsinn stämpel i pannan baserat på detta bandets album skulle det stå “Darklands” i min panna och “Psychocandy” i Jens.

Och nånstans går detta tycke och denna smak utanför The Jesus And Mary Chain´s alster. Det mesta inom musikvärlden som vi tycker kan faktiskt härledas till Jesus första två plattor. Jag säger Nine InchNails, Jens säger Spiritualized. Jag säger The Pixies, Jens säger My Bloody Valentine. Och när jag säger Lost In Translation säger Jens Eternal Sunshine Of The Spotless Mind.

Vi tycker väldigt ofta väldigt lika men det hindrar inte att en enorm polemik uppstår. Och då kan det bli hårda ord.

I vilket fall ska ni få njuta/förfasas över typisk Jens/Andreas konversation en tid framöver då inläggen kommer att delas upp i form av vår mejlkonversation. Jag sätter upp listplaceringen, en kort motivering och sen har vi max 2 inlägg var, långa som korta, flamsiga som kärnfulla. Efter det blir det fritt för alla, som vanligt, att kommentera. Räkna dock med att mr. Hellqvist & mr. Jismark kommer att bryta lagen om 2 inlägg var efter placeringen och bryta in även i denna diskussion.  

Over to you, Jens. Du har väl redan nåt att anmärka på, eller?

*

Kista, Söndag 6 April, 12:01

25. Rollercoaster

Nej jag tror inte att något band har varit coolare än vad The Jesus And Mary Chain är i videon till “Rollercoaster”. Vilket skitbra och enkelt recept. Jag menar: -Ställ snubbarna på trottoaren och filma runt dom och klipp in lite neonskyltar. Porr. Kors. Drugstores.

Bröderna Reid från East Kilbride, Skottland med sina vapendragare har satt spår djupare än kärleksärr på mig. Och då handlar det som sagt inte bara om musiken. Utan även om estetiken. Fucking Hell. The Jesus And Mary Chain anno 1990 nånstans var nog det snyggaste rockbandet nånsin.

“Rollercoaster” innehåller broder William popsjungandes vid mikrofonen, en pumpande trummaskin, en sextondels-shaker, en rak basgång och en bunt larmande gitarrer spelandes tre-fyra ackord. Det är såklart skitbra. Jag tror förvisso att The Jesus And Mary Chain har nån mer låt med samma ingredienser men jag får återkomma till det.

*

JENS:

Göteborg, Söndag 6 april 12:58

Hösten 1990 satte Kai och jag oss i hans gula Toyota Celica Liftback, trampade gasen i botten och styrde kosan mot smått legendariska Tilt Records i Huskvarna med ett enda mål i sikte: att köpa varsitt exemplar av The Jesus and Mary Chains ep Rollercoaster. Cirka två timmar efter avfärd var vi tillbaka i Kais pojkrum på Ängarydsgatan och kunde äntligen öppna upp varsin bärs och lyssna på plattan första gången, och jag minns att en i sammanhanget klassisk diskussion utbröt.
“Det här har jag hört förut” hävdade Kai, lite lätt ointresserad av vad som strömmade ut ur högtalarna.
“För helvete Kai! Det här är hur sjukt bra som helst!” svarade jag. Och på ett sätt är det så det alltid har varit med Jesus and Mary Chain – ständigt någon som påstår att de gjort samma låt om och om igen. Så Andreas: Ska vi ta den diskussionen direkt eller skita i den helt?

*

ANDREAS:

Stockholm, Stockholm 6 April, 13:10

Jag tror att den diskussionen kommer att dyka upp ett par gånger igen vare sig vi fortsätter på den nu eller inte. Nu ska man också komma ihåg att Kristian “Keta” Nilsson, som kanske inte var The Jesus And Mary Chain´s Paulus direkt, hävdade att just “Rollercoaster” faktiskt var lite annorlunda från resten av bandets material. Det här var fyra ackord, inte tre, hette det.

Förresten har väl du fler minnen kopplade till Jim Reid vad gäller Huskvarna?

*

JENS:

Göteborg, Söndag 6 april 16:12

Det stämmer, och det minns jag också att jag sa till Jim Reid; Att det var väldigt sjukt att se honom spela i Huskvarna, endast ett Jätten Vist-stenkast ifrån Tranås. Han höll med om att det var sjukt att vara i Huskvarna, men jag antar att han hade andra skäl till detta än jag.

Men tillbaka till låten. Rollercoaster är en fantastisk låt med en grym (och patenterad) JAMC-video. Om man skulle vilja förklara bröderna Reid’s koncept för någon helt oinsatt skulle det vara perfekt att spela upp Rollercoastervideon för dem.

Kista, Söndag 6 April, 18:37

24. Cracking Up

Jim eller William? William eller Jim?

Bröderna Reid är två coola snubbar med lite olika egenskaper. Nu när jag väljer en till William-sjungen låt så kanske en del får för sig att jag är en William-man. Men si, det är jag inte. Jag är en Jim-man -om jag skulle tvingas välja.

Visst är William, precis som jag en halvtafflig gitarrist som älskar och är bra på att riffa och feedbacka, men man ska komma ihåg att min ursprungliga dröm var att bli som Jim Reid. The April Tears allra första framträdande 1990 var The Jesus And Mary Chain´s “April Skies” och jag sjöng. Spelade ingen gitarr då. En del hävdar envist att jag inte sjöng heller förresten.

Men Jens är ju en William-man. Han är William och jag är Jim. Jag är snäppet coolare, helt klart längre och framför allt över ett år yngre. Jens har dessutom, precis som William, en något mer väsande röst när han sjunger. Vissa hävdar att det låter Gessle, men jag vet nog vem han försöker låta som. Tyvärr alltför länge sen vi hörde denna viktiga röst, JH!

“Cracking Up” imponerade inte alls på mig när den kom. Jag tyckte det lät oproducerat och flamsigt. På gränsen till ovärdigt. När jag sen insåg att det var en stor del av skivan “Munki” att ramla in och ur rim och reson så växte “Cracking Up”. Det är en förbannat cool låt.

Och nu kommer Jens hävda att han är en Jim-man. Bland annat.

*

JENS:

Göteborg, Söndag 6 April, 19:09

Till att börja med är det ju faktiskt William som sjunger även på Rollercoaster, men nåväl.

Jag är beredd att ge dig rätt när du säger att jag är en William-man (om jag skulle tvingas välja). Jag dras mer till hans svärta tror jag, och jag tycker han har lite mer djup i sitt låtskrivande på nåt sätt. “I hate rock’n roll” är ju mil coolare än “I love rock’n roll” till exempel. Samtidigt är det nog ändå Jim som vinner den personliga coolhetspokalen till slut, han är ju när allt kommer omkring nästan själva definitionen av cool i min bok.

Angående “Cracking Up” så är det en av de Jesus-låtar som står för sig själv lite grand, och jag har ofta svårt att jämföra den med andra låtar. Men topp 25 är det absolut. Topp 24 rent av.

Och – tio månader yngre. Det är inte mycket du. Sen vill jag minnas att vi är exakt lika långa. Och är det inte otroligt ocoolt att kalla sig själv för cool?

*

ANDREAS:

Kista, Söndag 6 April, 19:29

Nu måste du glömt läsglasögona igen. Jag valde en “William-sjungen låt till” så att jag hävdat nåt annat än att Will sjunger “Rollercoaster” är ju direkt felaktigt.

Men du har rätt i att “Cracking Up” står lite för sig själv. Som hela “Munki” på sätt och vis. De släppte på alla tidigare koncept och bara åkte kana ut i exprimentlabbet. Ibland blev det fullträff, ibland inte alls lyckat. Vi återkommer till det.

Vi har ställt upp oss rygg mot rygg många gånger och nog är det så att….aj aj aj nu skriker Louise åt mig att hon aldrig mer vill se detta patetiska tilltag från oss igen. Vissa bryter arm, vissa mäter andra saker. Vi mäter hela vår längd. Och jag är, som sagt, den längre av oss två. Aaajjj!!

Att kalla sig själv för cool är i de flesta sammanhang helt klart ocoolt. I detta sammanhang nådde det ialafall sitt syfte! För övrigt anser jag mig själv som oerhört ocool, tyvärr. Jag har försökt men det går inte. Grabbar som Jim Reid och Bobby Gillespie har det lättare för sig med medfödd bitterhet som koloniserade skottar. Visserligen har vi smålänningar en viss mängd bitterhet men det funkar väl inte riktigt lika bra att vara från Tranås och prata skotska. Eller? : D

*

JENS:

Göteborg, Söndag 6 April, 20:24

Ja det slog mig när jag var på väg till affären att det måste varit så du skrev. Jag tar på mig det. Ett misstag från min sida. Fruktansvärt ocoolt.

“Munki” är absolut den minst sammanhållna skivan dom gjort, och det beror väl mycket på att bandet antagligen redan var på väg att gå åt fanders. I princip är det en “Recurring”, där Jim och William på varsitt håll skrev och spelade in sina egna låtar. Och då gick det som det gick. Det är ingen dålig skiva, men kanske är det deras sämsta när allt kommer kring. Ska bli intressant att se om någon mer låt från Munki kvalar in på din topp 25. Jag kan berätta att på min egen gör det det.

Why´d you Want me?

Vi har pratat b-sidor innan. Att Depeche Mode visserligen har en bunt klassiker, men alldeles för få. Att Pet Shop Boys alltid varit hedervärda i singelformatet och har en uppsjö med snygga låtar där. Men jag tror jag vågar påstå att The Jesus And Mary Chain verkligen visar hur det ska gå till när man gör b-sidor. Kolla på bara på “Head On” boxen. 4 singlar med 4 olika baksidor, wow!

Till Depeche Mode´s försvar kan man väl säga att JAMC produktioner är aningens enklare att slutföra snabbt. För oftast gör bröderna Reid & co det bäst när de bara kopplar in ackeguran och bara kör. Som i “Why´d You Want Me”.

Konceptet, om man nu ska se det som ett sådant, hade förfinats under hela åttitalet när det till slut var dags att släppa album fyra, “Honey´s Dead”. Och “Far Gone And Out” singeln hade kanske de starkaste baksidorna nånsin vad det gäller skottarna. Och “Why´d You Want me” är ytterligare en William-låt, se där.

 

JENS:

Vilken glad äveraskning! Jag tycker du har helt rätt i att The Jesus And Mary Chain verkligen visar var b-sides-skåpet ska stå. Dom har gjort vansinniga mängder fantastiska b-sidor, och de båda samlingsskivorna (“Barbed Wire Kisses” & “The Sound of Speed”) står i princip på helt egna ben och borde nästan räknas som ordinära album, iallafall när det gäller låtkvaliteten. Sen är jag personligen extremt förtjust i den kategori av låtar som “Why’d You Want Me” representerar; Enkelt arrangerade och antagligen ganska kvickt nerplitade petitesser, som ändå många gånger blir bland det bästa de gjort.

Men jag börjar bli lite orolig över att vi är så rörande överens hittills. Det känns nästan lite otäckt.

ANDREAS:

Hehe..Ja det var väl inte tänkt så och det blir ju inte helt lyckat att tvinga fram provokationer!

JENS:

Det ordnar sig säkert ska du se. För övrigt är jag orimligt överaskad att denna lilla godbit kravlade sig upp på din topplista.

[audio:WhydYouWantMe.mp3]

Sidewalking

Den här låten har, musikaliskt sett, skadat mig ordentligt. Nu finns det förvisso minst ett dussin låtar som jag har rippat när det gäller Jesus. Men riffet i “Sidewalking” har jag återanvänt hur många gånger som helst och det har än så länge aldrig blivit fel.

Jim Reid släp-bluesar sig genom dem extremt enkla melodin med en attityd de flesta bara kan drömma om. Jag tycker det är ascoolt. Jag tycker det är astungt. Min nummer 22.

*

JENS:

Ja jag väntade på den här, och om sanningen ska fram trodde jag du skulle haft den ännu högre. Jag är glad att du inte har det, för på min lista platsar den inte på topp 25. I min bok är inte det här en ascool och astung låt, det är en låt som försöker vara ascool och astung, men aldrig riktigt blir det. Jag ser Sidewalking som mamman till en ganska stor skara jävligt coola kids. Kids som skäms lite över morsan sin när hon plötsligt dyker upp på klassfesten.

ANDREAS:

Haha.. Ja, fair enough, Jens. Fair enough. Men det har nog till stor del att göra med produktionsåret. Vissa låtar från just de här årtalen har, soundmässgt, tagit stryk av tidens test. Möjligen tillhör “Sidewalking” denna kategori. Men om låten var min morsa skulle jag sannerligen inte skämmas för henne på klassfetsen. Jag skulle tvärtom skrika på alla att kolla vilken jävla skithäftig morsa jag har.

JENS:

Men då kommer nån annans morsa till festen, och hon heter “Snakedriver” och spöar skiten ur din morsa, och då är plötsligt inte “Sidewalking” så tuff längre.

Black

Yeah I´m a bad motherfucker now, but I once was cool.

[audio:Black.mp3]

När jag bestämde mig för att göra en lista på Jesus så gjorde jag som jag gjort även med Depeche Mode och Pet Shop Boys. Jag satte mig för att lyssna på hela låtkatalogen. Det behövs sannerligen. När jag lyssnade genom “Munki” blev jag rejält förvirrad. Lika förvirrad som skivan är i sig. Och jag fann det till en början omöjligt att plocka bort den ena låten från topp 25 när jag skulle behålla en annan.

Bröderna var 1998 på väg mot en splittring och på vägen dit släppte de allt det som var bandets trademarks i backen.

Resultatet blev, precis som man kunde förvänta sig, splittrat. Men det fanns pärlor på “Munki”. Flera pärlor. Och det fanns en befiande humor. Som i “Fizzy”; “My friend Ben think that beer is food, he´s allright, oh yeah he´s ok”. I andra spåret, “Birthday” brists det, som från ingenstans ut i “…and It´s Christmas time again..It´s christmas time again”. Medverkandet av deras egen Sister Vanilla tycker jag iochförsig lämnar en fadd eftersmak i munnen. Det gör det inte för Jens vad jag vet.

Framförallt William Reid framstod genom allt detta som något av dåren nummer ett. Hade han tappat koncepten? Han var på ett samtida eget verk naken och tjock på omslaget. Han flirtade med småtjejer från turnéscenen genom att slicka sig runt munnen och räcka ut tungan. Han revolterade väl mot sin gubbighet på ett pubertalt sätt. Jag vet inte. En fin jätteliten stickad mössa hade han också tryckt över jättekruset. Till och med Garton Gore ligger i lä i jämförelse.

Tiden hade på ett sätt sprungit ifatt och förbi The Jesus and Mary Chain, kanske framförallt i deras egna ögon. De mötte upp detta med kaos och en hel drös låtar som var riktigt jävla skitbra. Speciellt en, men den väntar vi ett tag till med att prata om.

Plats 21 kunde ha tilldelats “Fizzy”. Det kunde blivit “Birthday”. Det kunde varit “Degenerate” eller “Stardust Remedy”. De är ungefär lika bra allihop. Men “Black” tar platsen då den är så jävla mycket Jesus samtidigt som den är så jävla mycket inte Jesus. Jag vet inte om ni förstår vad jag menar men det känns som låten representerar exempelvis Teenage Fanclub också samtidigt. Och se där, det blev visst William igen.

“And my mood is black
And my eyes are black
And my life is black
And my love is black

Turn the good thing back
Kiss the good thing back
Make the good thing back
Be the good thing back”

*

JENS:

Här sätter du huvet rakt på spiken när du beskriver Munki i allmänhet och William i synnerhet. Det var 100mph rakt ut åt alla håll samtidigt som gällde tycks det. Och jag gissar att du inte som jag är ägare av allt som William släppte under namnet Lazycame åren som följde, men DÄR kan vi tala om dårskap (blandat med genialitet). Skivorna består av ömsom 15 minuter gitarrgnissel och tungotalliknande sång där knappt ett ord eller en melodislinga går urskilja, ömsöm genialt vackra popdiamanter. I en intervju har han erkänt att han var påverkad av det mesta under delar av inspelningarna av “Saturday the 13th”, “Yawn!” och “Finbegin”. Som om han skulle behöva skriva mig det på näsan.

Men åter till “Black”: När vi började prata om att göra denna lista gjorde jag en grov urgallring bland mina Jesusfavoriter. Den listan stannade på 61 låtar. Och “Black” var inte med bland dessa. Att döma av Martins S’s uttalande om just denna låt i kommentarerna på inlägg #24 kommer ni väl påstå att det är jag som har fel, men att dra kvalitetslikhetstecken mellan “Black” och exempelvis “Birthday” är i min värld mer galet än att från scen ragga på småtjejer medelst munslickningar.

*

SOME CANDY TALKING

[audio:Some_Candy_Talking.mp3]

Jag tror bara jag har varit en tvättäkta tjyv en gång i mitt liv. I slutet av åttitalet var jag på skivmässa i Jönköping. Vi åkte iväg en bunt Tranåsbor ungefär en gång i månaden på mässor i Linköping och Jönköping och fyndade vinyler. Jag köpte Fad Gadget singlar, Nitzer Ebb promotolvor och á;GRUMH…´s samlade katalog. Och The Jesus And Mary Chain singlar. Dubbelsingeln till “Some Candy Talking”; den betalade jag inte för.

En av mina resekamrater styrde in mig på det hela, en vanare tjyv som han var. Så han uppehöll försäljaren medans jag helt sonika knallade iväg i folkvimlet med skivan. Jag har dåligt samvete för detta än idag ty tjyvar är ett släkte som jag föga ser upp till.

“Some Candy Talking”. En tidig singel mellan första två albumen; snygg låt. En låt som tydligt hade Lou Reed och Phil Spector-arvet i sig samtidigt som den bildade skola för 500 efterföljande band. En klassiker i bröderna Reid´s katalog säger nog de flesta fans till bandet. Visst är det så. Nummer nitton på min lista.

*

JENS:

Nä nu jävlar! Har du fått en bjälke i huvudet? Eller är det ditt tjuvsamvete som spökar? Ty nu är du ute och cyklar. På mycket mycket tunn is. För vad har vi här egentligen? Jo, en klassiker-klassiker. JAMC-låtarnas JAMC-låt. Golden Gate-bron mellan bandets två bästa skivor. En melodi som slingrar sig som en übercool magdansös mellan de tre ackorden. En text som definerar själva essensen i The Jesus and Mary Chains existens. En medaljkandidat. På nittonde plats?!

Det här får du allt stå till svars för.

Talk!

*

ANDREAS:

Först av allt: Jag önskar jag kunde rada upp de 18 låtar som ligger över, men det vore ju att blåsa bort all eventuell dramaturgi. Så vad kan jag säga, förutom att jag tycker detta, ett av världshistoriens allra finaste band, har hela arton bättre låtar än den här klassikern?

Jag kanske kan använda mig av tidigare Depeche Mode-listande som stöd eftersom The Jesus And mary Chain´s låtkatalog är lika diger?

19. Behind The Wheel
21. Photographic
22. Precious
26. Everything Counts
59. A Question Of Lust

Jag kan säga att bara för att Jenny Kallur är bra jävla lik sin syster så är hon inte riktigt lika snabb.
Nu frågar du dig hur jag kan likna “Some Candy Talking” med Jenny Kallur och jag kan ärligen säga att det frågar jag mig själv också.

Men nog visste jag att det här skulle röra om lite i din kokande gryta. Min gryta har visst timjan istället för basilika och den smakar faktiskt ännu bättre. För det är min gryta!

*
JENS:

Du och din gryta. Du kan använda din gamla Depechelista, Jenny Kallur och all timjan i världen om du vill. Basilika kommer ändå alltid vara godare och “Some Candy Talking” kommer alltid vara värd en högre placering.

Men det blir mer och mer intressant det här. Keep it coming!

MY GIRL

[audio:My_Girl.mp3]

Det här är väl ungefär så bra som det kan bli när två bröder sätter sig ner och plinkar fram en fin gammal låt på den akustiska gitarren. “My Girl” var en fantastisk sång redan innan Reid´s gjorde den på sitt sätt. Men det upptäckte jag först efter jag hört den här versionen. Och det är ju i sanning en härlig egenskap med covers. Att på köpet upptäcka Otis Redding soula loss till den svängigaste basgången nånsin i en långt tidigare version av detta anthem för kärlek.

En cover kan föra med sig ytterligare insikter: Som att inse hur mycket bättre “Sympathy For The Devil” var med Rolling Stones än med Slovenska låtsasnassar som bar slöja, kåpa, mustasch och armbindel.

En ganska samtida liknande tolkning var “Love Is All Around” med R.E.M. Den var sagolikt bra, men det hjälpte efter ett tag föga då låten slaktades, våldtogs och mördades när Wet Wet Wet kastade sig över den. I det här fallet är det i princip så att Walesarna kissade och bajsade på klassikern såtillvida mycket att det inte gick att lyssna mer på varken Michael Stipe eller andra versioner.

“My Girl” är nånstans dessutom minst halva manualen som The Jesus And Mary Chain pluggat in när de är på det humöret att det räcker med en gitarr och en röst. När de så gör the original istället för the copies; “Psychocandy” (låten, inte albumet!), “Taste Of Cindy (acoustic)”, “Don´t Ever Change” & “I´m Glad I Never” , så är det egentligen inte så konstigt att det blir ännu bättre än tidigare nämnda titlar.

Ja, “My Girl” är faktiskt den näst bästa strippade låten med The Jesus and Mary Chain.

JENS:

Jag förstår inte riktigt vad du skriver i näst sista stycket, men skit i det. “My Girl” i JAMC-tappning är, för att uttrycka det försiktigt, fantastisk. Ett formidabelt exempel på hur man gör covers. Och just hur man gör covers är ytterligare en sak andra band skulle kunna lära sig av bröderna Reid. Dom sätter sig bara ner, precis som du säger, och kör. Och det låter rakt av som The Jesus and Mary Chain, till och med när dom gör en evergreen som My Girl.

Egentligen skulle man kunna göra en egen lista bara med deras covers, för dom har gjort en del briljanata sådana genom åren: “Surfin USA”, “Tower of Song” och “Alphabet Street” är bara några få exempel på låtar dom kört i sin mixer tillsammans med rundgång, gitarrer och några välplacerade “hey hey heeey”.

“My Girl” är dessutom ett exempel på en annan av deras storheter som vi redan varit inne på, nämligen b-sidor. Vid tiden kring Darklands, Automatic och Honey’s Dead rådde i det närmaste formathysteri i England. Skivbolagen hade bestämt att singlarna skulle upp på topplistorna till varje pris, och det formligen sprutades ut sjutummare, tolvtummare, singelboxar, dubbelsinglar och mini-cd’s som om det inte fanns någon morgondag. Detta resulterade ofta i att en mängd tveksamma utfyllnadslåtar som aldrig borde släppts blev publika, men så icke i Jesus and Mary Chains fall. “My Girl” gömdes undan på mini-cd’n av “Blues From a Gun”, och på andra versioner av singeln hittade man “Shimmer”, “Penetration” och “Subway”. Sammantaget fem låtar som mycket väl kunnat vara ena halvan av ett album som absolut inte hade behövt skämmas för sig. Det är inte kattskit det.

17. HALFWAY TO CRAZY
——————-
18. MY GIRL
19. SOME CANDY TALKING
20. TASTE THE FLOOR
21. BLACK
22. SIDEWALKING
23. WHY´D YOU WANT ME?
24. CRACKING UP
25. ROLLERCOASTER

[audio:Halfway_to_crazy.mp3]

Då var det dags för låtar från ett av de två bästa albumen att äntra listan. Då talar jag om “Automatic” från 1989. På detta album befinner sig bandet i en hiskligt fin form. Jag kan säga, Jens, apropå din egen “Psychocandy”-diskussion, att ibland kan jag helt klart få för mig att “Automatic” är lika bra och kanske till och med bättre än “Darklands”. Där “Darklands” är varm är “Automatic” kall. But i dig, man, I dig, I can´t help myself and I don´t want to! I sluändan vinner väl dock värmen trots allt.

Och kall är icke “Halfway To Crazy”. Jag har alltid fått ungefär samma enorma vällust-känsla av denna godbit till låt.

Låten befinner sig nånstans mellan det något avskalade och det mer röjiga Jesus. Det är så jävla okomplicerat, så sjukt snyggt. Man kan hoppande ösa järnet eller bara ligga på sängen och lyssna. Det finns några såna låtar i bandets katalog som är helt perfekta. Ni återfinner dem såklart högre upp på listan.

*

JENS:

Med vårsolen gassande utanför fönstret och dagar som blir ljusare och ljusare kan jag inte annat än att hålla med. Vilken låt! Vilken skiva! Du säger att “Automatic” är kall. Jag tror att jag förstår vad du menar, men det är i så fall en jävligt uppiggande och glad kyla. Det spelar nästan ingen roll vilket humör man är på – när “Halfway to Crazy” drar igång åker giporna upp.

Remarkabelt är också att de gitarrmanglande rundgångsbröderna från East Kilbride på denna skiva inte nöjt sig med att ersatta trummisen med en trummaskin. Nu har även basisten fått kicken till förmån för programmerad synthbas. Det hade kunnat gå käpprätt åt hell, men funkar sjukt nog utomordentligt.

Jag säger som Ray Cokes sa om “Automatic” i en klassisk MTV-sändning: “This is a brilliant record. Every house should have one!”

15. TEENAGE LUST

Alright. Då var det dags att börja prata “Honey´s Dead” då. Det är en bra skiva. En jävligt bra skiva. I mina öron endast överträffad av “Darklands” och “Automatic”. Brödernas utveckling och albumvandring från “Psychocandy” till denna är helt klockren. “The Living End”>”Reverence”, “You Trip Me Up”>”I Can´t Get Enough”, analog>digital rundgång, golvpuka>stenhårt beat. Och i svänget alla dessa maraccas. Fan så överanvänt, men fan så bra.

Veckorna innan release åkte jag, Jens, Kai, Jesper, Lovisa och Sara (glömde jag någon? Var kanske Johan med?) till Kåren i Göteborg för att för första gången se bandet live. Konserten skulle lämna mer att önska, till exempel en trummis som var kapabel att trumma i takt med backtracksen, men hade ändå riktiga godbitar. Jag minns exempelvis att “Catchfire” var en tidig favorit och som lät grymt tung live.

Jag hade även lyckan att springa in i William och Jim timmarna innan gig och kunde konstatera att de skitnöjt gick omkring med två överfyllda kassar med folkbira. Från Konsum. Jag tog upp min gamla plåtkamera och bad att få ta en bild. Det fick jag och de ställde snällt upp sig. Men när min förbannade avtryckare jävlades fick Jim nog och vandrade ur bilden med ett klassiskt “Well, that´s fucking it..” Så min enda bild består av en snällt léendes William och en Jim som höjt näven och vänt bort huvudet och är på väg ur bild.

“Teenage Lust”, jadu… Vad har jag (och April Tears) lärt sig av denna? Mycket? Enormt mycket. Det är en sinnesjukt cool låt. Ja, nu sa jag cool igen när jag pratar om The Jesus And Mary Chain. Det finns nämligen inget annat ord att använda och ni lär höra det igen. Det här är so fucking cool, cool, cool!!!

Och är det sexigt? Snälla nån, den här låten är sex.

“Little skinny girl she’s doing it for the first time
little skinny girl she’s doing it and it feels fine
she’s taking hold and I’m holding on
holding on and my sense is gone
I got it you got it she’s got it
she’s taking hold of her sins now for the first time
well she’s been told about sins now but it feels fine
she’s taking hold and I’m holding on
holding on and my sense is gone
I got it you got it she’s got it”

*

JENS:

Det finns ett par låtar i JAMC-katalogen som alla verkar dyrka hämningslöst utom jag. Jag vet inte varför, men jag känner mig väldigt ensam långt därute på kanten när folk börjar yra om “Teenage Lust” och “Sidewalking” (och några till). Och jag vet att det är jag mot tiotusen, men jag tycker inte det här här fucking cool cool cool. Jag tycker att det är lite töntigt.

 

Next Page →