Ett Kollaps On Hold.

aik

AIK spelar final om guldet i en final utan motstycke på Söndag.

bebis

BEBBON ska enligt rapporterna ankomma på Tisdag.

Som ni förstår är det inte första prioritet att gnälla på Depeche Mode den här veckan.
Men när ni minst anar det lägger jag in nåt. Hav tålamod och stanna kvar. Utan engagerade läsare -Inget Kollaps!

Oct 29, 2009 | 2 Comments | AIK, BEBBON

Lost In Translation

Sofia Coppola. Bill Murray. Scarlett Johansson. I Tokyo.  Med ett soundtrack till stor del utplockat av Kevin Shields.  Det lät helt sjukt intressant redan på förhand och jag var rejält taggad när jag tog plats i biosalongen.

Innan “Lost In Translation” trodde jag att jag hade sett den bästa filmen som gjorts, vare sig “Betty Blue”, “Seven” eller “Strictly Ballroom”. Men en film mer perfekt och helt makalöst vacker som Lost In Translation? Det tror jag aldrig jag kommer se.

Jag har faktiskt inte så mycket mer att säga än att i filmens slut lämnar Bill Murray Tokyo och Scarlett bakom sig i Taxi till tonerna av “Just Like Honey” med The Jesus and Mary Chain. Innan dess har han hunnit avverka “More Than This” i en karaokeversion, lyssnat på Peaches “Fuck the Pain Away” på en dekadent klubb. Han har, tillsammans med Johansson och tidernas snyggaste bilder förflyttat sig runt Hyatt Hotel och Tokyo med omnejd. Äh..jag ska inte hålla på att beskriva mer. Det finns inga ord. Det är världens bästa film och efter jag sett den var jag förstummad i ett helt dygn.

#1. Bill Murray lämnar Scarlett i Tokyo till tonerna av “Just Like Honey”.

Tyvärr finns inte klippet tillgängligt på YouTube. Trevlig helg!

Oct 23, 2009 | 14 Comments | Musik i Film

Det är skit med allt.

Här ska ni få något att suga på: Thåström släpper ny box. Han har personligen varit med och valt ut sina egna favoriter under sina 20 år som soloartist. Hell, karln har t o m gått med på att låta DN:s Georg Cederskog intervjua honom. Texten är publicerad i boxen. I boxen finns även en skiva till med 13 outgivna låtar varav ett par överraskande covers. Det finns en DVD i boxen, “Be bop a lula Hela Jävla dan”, som innehåller liveinspelningar och annat.

Känns inte allt detta väldigt väldigt bekant för läsarna på Kollaps?

Parallellerna till “Sounds of the Universe”boxen är självklara: När man egentligen inte har någonting att sälja: låt kvantiteten dölja detta.

Joakim Thåström är utan tvivel en av de största artisterna någonsin i svensk musik. Han är en levande ikon. Hans förrförra platta är helt otroligt bra. Den senaste har uppenbara brister -på nya idéer till exempel- men är ändå okej. Och titelspåret/singeln “Kärlek är för dem” är fantastisk.

Det intressanta med det här släppet är ändå att även Thåström tillslut måste kapitulera för trycket. Exklusivitet och mystik är bara att glömma för dagens artister. Det går inte göra sig svår över huvud taget längre. Thåström är sannerligen en svår snubbe. Han vägrar intervjuer. Men här i boxen har han låtit sig intervjuas. Det behövs väl pengar. Skivbolag och artister av idag har inget annat alternativ än att kränga precis allt man har? Kentbox? Neil Young? Tom Petty? Beatles? Det har bara börjat. Allt ska upp på bordet, paketeras och säljas. Till oss -den sista generationen skivköpare. Det är sorgligt och förnedrande för alla inblandade.

Joakim Thåström har ändå min största respekt. Han har blåvägrat att återförena Ebba Grön, trots -ryktesvägen- stora summor pengar. Han har inte mycket sällskap i det. Artister med den integriteten finns det inte många av.

Vilka andra artister har inte comebackat eller sagt att de aldrig splittrats eller bara fortsatt trots att det egentligen  var över för längesen? Jag ställde frågan på Facebook och tog mina favoritband från 87-91 -banden och musiken under tonåren som format mig till den person jag är. Det gör allas favoritband från tonåren, inte sant?

I mitt fall:

Depeche Mode. Ni vet alla vilken tragedi som hänt i år.

Nitzer Ebb gjorde strålande livecomeback 2006, sen gjorde de livecomeback 2007 och 2008 också. Nu senast var de i Malmö och Göteborg och sjöng sina gamla låtar också. Deras nya album -försenat med typ tre år- har inget skivbolag i världen viljat befatta sig med. Det förstår man om man lyssnat på några av spåren.)

The Cure, need i say more? Robert Smith som var så snygg och cool och vital 87-91 är idag en patetisk och utdömd man sedan över 10 år tillbaka

The Neon Judgement kom tillbaka i år med en skiva så usel och oförklarlig att det inte behöver nämnas mer. De kan inte ens stämma gitarren längre. Men det spelar ingen större roll. Ingen bryr sig längre om TNJ.

The Sisters Of Mercy gjorde en ytterst bejublad konsert i år med Eldritch och en samling ynglingar. Not! Jag var inte där. Jag har lärt mig ett och annat. Det var många  gamla gother som önskade livet av sig på plats.

The Pixies har ändå klarat sig hyfsat. De har visserligen vikt sig och gjort comeback, men än så länge är de inte förnedrade som ovanstående band.

The Jesus and Mary Chain är väl något mer tveksamma (från viss förnedring) men de har ändå klarat comebacken genom att ha ett riktigt bra band med sig.

Kraftwerk har väl aldrig lagt av. Men är det tufft med självlysande kroppstrumpa och blinkande slips när man är över 60 år?

Morrissey är tjock och bittrare än någonsin. My Bloody Valentine har slagit Manowars världsrekord i att spela högt. Front 242 är över 50 år och har reflexvästar.

Så jag ställde alltså frågan till mina vänner på facebook -vilka favoritartister har INTE gjort comeback eller bara fortsatt när de i själva verket skulle lagt av för längesen. Svaret blev att jag är bitter. Då jag påtalade att jag inte var ute efter att om jag var bitter eller inte (Jag är inte bitter, jag är arg) så kom det upp två band som faktiskt var okej.

Swans – de lade tydligen av i rätt tid.

Portion Control -de har visserligen inte lagt av men de har tydligen ändå värdigheten kvar.

Swans. Portion Control. Med all respekt till Thobias och Erik men hand upp alla ni som berörts djupt av dessa två bands musik sedan era tonår (du räknas inte Calle!)

Oct 23, 2009 | 25 Comments | I en värld som kan gå åt helvete

Gör som de andra säger..

..eller gör det på ditt eget sätt. Som Scott & Fran i Strictly Ballroom. Det australiska geniet Baz Luhrmanns första film är för mig, och kommer nog alltid vara, den individuella, mänskliga triumfen fångad på film. I den minst sagt klyschigt klassiska storyn med den fula ankungen så finns den största av alla grandiosa finaler.

Det är inte konstigt att jag valde att ägna ett helt år med kidsen att göra det ganska vansinniga projektet att sätta upp en scenversion av filmen. Jag hyrde in danspedagog, eleverna (i trean/fyran/femman) tränade rumba, paso doble, samba, vals och tango extra på kvällar. Föräldrar hoppade in och spelade roller. Jag ser det som en av mitt livs största lyckanden. Resultatet, 12 mer eller mindre utsålda föreställningar, var stundtals magiskt bra. Om jag får skryta så var representanter från dans och musikskolor på plats mer eller mindre mållösa efter att ha sett Strictly Ballroom med Kvarnbackaskolan i Kistas elever. (Detta var innan Lets Dance och inget annat)

Det kanske ni inte visste om mig, Kollaps har väl inte direkt gett sken av det alla gånger, men jag fullkomligt älskar dans när den är som mest rörande. Flamenco. Paso Doble -tjurfäktaren och tjuren. Och mer rörande än slutet på Strictly blir det inte. Precis som med slutet i Döda Poeters Sällskap gråter jag varenda gång. Och jag har sett filmen minst 500 gånger (delvis beroende på manusöversättande i skolarbetet då).

Baz Luhrmann gick vidare och gjorde modern Shakespearetolkning med Romeo och Julia och den sensationella, makalösa ångvältsmusikalen Moulin Rouge innan han slutade fick flipp och gjorde fjolårets brakfiasko Australia.

Det är överspel, vansinniga karikatyrer och den lovande unga dansarens/osäkra ankungetjejens kamp mot skitsystemet. Det är till tonerna av den dramatiska pasodoblen och John Paul Youngs euforiskt lyckliga”Love is in the air” Det är Strictly Ballroom. Och jag avgudar det.

#2 Scott och Fran skiter i dansförbundets regler och gör det på sitt sätt.


Oct 22, 2009 | 2 Comments | Musik i Film

Slav till Kärlek.

Roman Polanski. Hugh Grant. I en historia med högst tveksam (sexuell) moral. Jag ser förbi verklighetens faktum och ser bara till filmskapande, OK? Divine Brown, Sharon Tate, minderåriga & prostitutions-snacket tar vi nån annanstans nån annangång.

Hyresgästen, Repulsion, Chinatown… Polanski har gjort många minnesvärda filmer. För min smak träffar han dock allra bäst i “Bitter Moon”. Det är en twistad kärlekshistoria, till stor del utspelad i Frankrike (som många av mina absoluta favoritfilmer) som har en avslutning så grandios att det finns ju inte.

Hugh Grant, stiffare, klumpigare och modestare britt än i någon annan av hans filmgestaltningar (det vill m a o inte säga lite) förförs av den amerikanske åldrande författarens historia (och dennes sensuella yngre franska hustru). Grant (och genom honom hans fru) dras in i en perverterad värld. Förhållandet mellan mannen och den sexiga yngre frun är en minst sagt våldsam och vild historia. Men ack så lockande för Grant. Och till slut -självfallet- slutar det i total ångest.

När den förledde och förförde och fördummade brittiske mannen tror han ska få sitt grand price, sin Mimi, får han se sig sviken av “löftet” på samma sätt som han, genom sin åtrå,  svikit sin fru. Och hans ytterst gudfruktiga och tråkiga (enligt hans egen åsikt iallafall) fru dansar plötsligt, efter tolvslaget på nyårsafton med den utmanande fransyskan. Det sker till tonerna av Bryan Ferry sjungande “Slave To Love”. Det är filmmagi.

#3. Hugh Grant, den kåte äkta mannen, får se sin timida och svikna fru ragga upp kvinnan han åtrått och blivit förförd och lurad av i flera dagar under en kryssning.



Oct 20, 2009 | 5 Comments | Musik i Film

Musik i Film: Topp tre kvar

Med endast prispallen kvar vill jag passa på att rada upp placeringarna 4-10 samt släppa loss ett hedersomnämnande som är utan tävlan: Bästa opening credits någonsin.

I en film som på sitt sätt, och definitivt i sin genre, är den bästa någonsin visar regissören med all önskvärd tydlighet vad vi har att vänta oss. Första gången jag såg filmen hade jag gett den full pott bara efter det här:

Musik i film plats 4-10

# 4 Zorg (Jean Hughues Anglade) är ensam kvar efter att ha “befriat” Betty (Beatrice Dalle) från sina plågor.
GABRIEL YARED: MAIN THEME FROM BETTY BLUE 37.2 LE MATIN Betty Blue (1986)

#5. Tom Cruise hamnar,  som crescendo på en ångestladdad kåtjakt, på ett slott mitt i en Hieros Gamos ceremoni.
JOCELYN POOK: TITLE ?   Eyes Wide Shut (1999)

#6. I början av Natural Born Killers, på ett truckstop-fik, till tonerna av Leonard Cohen´s “Waiting for a Miracle”. Juliette Lewis dansar vid jukeboxen. Äckliga gubbar är på plats och på väg in. Något ligger i luften och det känns ont på ett härligt sätt.
LEONARD COHEN: WAITING FOR THE MIRACLE   Natural Born Killers (1984)

# 7. Ewan McGregor är inlåst på sitt pojkrum av sina föräldrar för att tvingas ur sitt heroinmissbruk.
UNDERWORLD: DARK TRAIN   Trainspotting (1996)

#8 Elin och Agnes kommer ut till tonerna av Broder Daniels indie-epos “Underground”.
BRODER DANIEL : UNDERGROUND  Fucking Åmål (1998)

#9 Ridley Scott & Vangelis visar ljuset efter över två timmars förförande vacker, ångesttyngd, mörk dystopi. Ljuset: Från världen efter denna eller världen av dåtiden, innan den som komma skall?
VANGELIS : BLADE RUNNER END TITLES    Blade Runner (1982)

#10. Edward Norton spränger systemet, skjuter ut halva sin hjärna och får sin kärlek, Helena Bonham Carter, till tonerna av en av The Pixies största stunder. THE PIXIES : WHERE IS MY MIND  Fight Club (1999)

Oct 20, 2009 | 5 Comments | Musik i Film

Betty Blue

 

Det finns bra fimer. Det finns ruggigt bra filmer. Och sen finns det filmer som är mer eller mindre livsförändrande. Jag har väl fem såna.  Betty Blue, 37, 2 på morgonen är definitivt en av dem. Jag såg den runt 1990. Beatrice Dalles Betty sveper in som en virvelvind i Jean-Hughues Anglades Zorgs stillsamma liv. Musiken, scenografin, skådespeleriet,  känslan rakt över hela filmen är fem plus. Jag har sett den säkert hundra gånger -det finns bara två, tre bättre och mer betydelsefulla för mig i filmhistorien.

Efter Betty Blue såg jag all fransk film jag kunde komma över men jag hittade aldrig någon som var lika bra. Visst, “De älskande på Pont Neuf” och “Amelie från Montmartre” är ljuvliga. Men de är inte Betty Blue. Kompositör: Gabriel Yared Regi: Jean Jaques Beineix: Livet efter Betty.

# 4 Zorg är ensam kvar efter att ha “befriat” Betty från sina plågor.

Oct 20, 2009 | 3 Comments | Musik i Film

Kubrick.

Stanley Kubrick. Ett geni. Med mani. En perfektionist. I varje bild. I varje detalj. I varje sekund av varje film karln gjort. I det här nedanstående klippet blev det som allra bäst/läskigast/snyggast, även om jag var nära att välja skräckintrot/Så talade Zarathustra från 2001.

Eyes Wide Shut, Kubricks sista film: En mer överraskande och läskig vändning mitt i en film har jag knappt varit med om. Jimpa och jag satt stumma i bandbostaden utanför Vallarum när vi såg den en sen natt. Livrädda bland folkölen, kok-korven och askfaten.

#5. Tom Cruise hamnar,  som crescendo på en ångestladdad kåtjakt, på ett slott mitt i en Hieros Gamos ceremoni.

Kompositören till detta otäcka, otäcka verk lär, föga överraskande, vara en ungrare, ni får gärna förtälja hans namn om ni har kunskaper kring detta.

Oct 19, 2009 | 6 Comments | Musik i Film

Lennart.

img_0054

Jag har inte skrivit något om det på Kollaps. Här ska skratten och diskussionen dominera. Men nu har Petter Karlsson, också gammal Tranåsbo, skrivit så fint i DN om våra älskade Bröderna Olsson. Läs detta om Erik, Lennart, deras livsöde & i viss mån vårt AIK-gäng.

Oct 18, 2009 | 1 Comment | AIK

Mickey & Mallory

#6. I början av Natural Born Killers, på ett truckstop-fik, till tonerna av Leonard Cohen´s “Waiting for a Miracle”. Juliette Lewis dansar vid jukeboxen. Äckliga gubbar är på plats och på väg in. Något ligger i luften och det känns ont på ett härligt sätt.

Olivers Stone kanske inte var direkt hyllad av Quentin Tarantino för sin regi av dennes manus “Mickey & Mallory”, men jag och många med mig är helt begeistrade i den helt makalöst snygga filmen Stone fick ihop. Visst, överspel så det sjunger om det från bland annat Robert Downey JR och Tommy Lee Jones. Men det är ju grymt!

Vi matas med bildspel -skivomslag var tredje ruta, de snyggaste rockvideos som inte är rock videos  som världen sett, provocerande splatter och klippning i slowmotion, fisheye, vidvinkel. Projektioner på himlen, indianer, ormar, Nine Inch Nails, ett vidrigt -men inte osant- porträtt av hur media fungerar när det är som vidrigast, storyn i sig, Juliette Lewis (Vem älskar inte Juliette Lewis?!) och Woody Harrelson i sin livs gestaltning. Natural Born Killers var 90-talets Bonnie and Clyde. Natural Born Killers var filmen som var så snygg, cool och stenhårdQuentin Tarantinos manus faktiskt inte behövdes när allt kom kring. Natural Born Killers är en klassiker och i inledningen, till tonerna av min husgud Leonard Cohens smäktande “Waiting For a Miracle” vet man att det är det magi i närmare två timmar på gång.

Oct 15, 2009 | 5 Comments | Musik i Film

Stalkerscenen

Fri från listan, även om jag på ett personligt plan skulle kunna ha med den där, är scenen från “Scener ur ett Kändisskap” där Linus Wahlgren bestämt sig för att förfölja Jonas Malmsjö i jakten på att bli en kredibel skådis. Det är så grymt att “Silent Empire” valdes till detta klipp, det passar bra in i storyn. Filmen som sådan var som jag redan sagt på Kollaps, skitrolig och riktigt bra varför jag hoppas att en större publik får chansen att se den i DVD format då de stora massorna uteblev från biograferna i somras.

Oct 14, 2009 | Comments Off on Stalkerscenen | Lip Service, Musik i Film

Cold Turkey

# 7: Ewan McGregor är inlåst på sitt pojkrum av sina föräldrar för att tvingas ur sitt heroinmissbruk.

Det här är bland det mest obehagliga någonsin visat i film. Ewan McGregor tvingas till en cold turkey och är inlåst på sitt rum. Han svettas, fryser. Väggarna krymper, rummet svajar. Och till slut kommer samvetet över bebisen som dog i knarkarkvarten krypande i taket.

Att missa Trainspotting på en lista över Musik i film vore ju fullständigt skamligt. Filmen definierar väl själva begreppet tillsammans med andra soundtrackdrivna fenomenfilmer som exemplevis Pulp Fiction. Det vimlar helt enkelt av klassiska scener helt perfekt tonsatta. Surfrocken efter “Zed´s Dead”-partiet i Pulp Fiction. Born Slippy i Trainspotting medans huvudpersonen radar upp vardagsSvenssons livsinnehåll han skall bli en del av. Uma Thurman & John Travolta (i Pulp) i Girl You´ll be a woman Soon. Perfect Day (Trainspotting)under en mörk skotsk tripp.

Det är filmer (och Soundtrack) som sätter outplånliga intryck på såna som mig och många, många andra. För att det är briljant berättat, briljant framfört och briljant tonsatt. Underworld. Dark Train. Plats 7.

Oct 13, 2009 | 7 Comments | Musik i Film

Slow Down My Beating Heart 09 10 11 Nu är den här

Regisserad av Tony Ahola, Producerad av Lip Service & Jimmy Monell, Mastrad av Mattias Svensson, nu är den ute.
Som video, som köpesingel på devotchka.se, på Spotify i veckan etc.. etc..

Missa för fan inte att lyssna på två briljanta remixer på vår MySpace: en av Jens Hellqvist & en av oss själva. I en April Tears tappning. Jens var ju för övrigt med
det året (1995) som April Tears lät som mest som remixen. Och Jens mix är möjligen inte kommersiell men fan vad jag älskar den ändå. På remix ep:n ingår även en mer konventionell rockversion av Chuck Dredd. Han var inte med i April Tears. Men han är duktig ändå.

Det blir för mycket info att ta in. Börja med videon så återkommer vi till remixarna.

Oct 11, 2009 | 7 Comments | Lip Service

Triumf!

 

Fucking Åmål. Slutscenen. Förnuftets och kärlekens seger mot småstadens Svenne-bananer och tonårens jantelagsdumheter har aldrig varit så vacker. När jag såg detta skrek hela kroppen av eufori. Musik & film i 100% perfect match. I Sverige! Det ser vi inte ofta. Behövs det egentligen sägas så mycket mer?

Ja kanske att Broder Daniels genombrott för den stora publiken var ett faktum. Pandabrudar med tjock svart kajal och stjärnor under ögonen exploderade i antal.  Undra just var Broder Daniel hade tagit vägen utan Lukas Moodysons draghjälp? Samme Moodyson som regisserade videos till Henrik Berggren & co innan denna film.

#8 Elin och Agnes kommer ut till tonerna av Broder Daniels indie-epos “Underground”.

Oct 9, 2009 | 2 Comments | Musik i Film

Frankrike! (Igen!)

Ibland tycker jag det här är det bästa som gjorts. Indochine när de var/är bra skickar in nåt i mitt hjärta och i min hjärna som egentligen inget annat band kan. Jag blir euforisk på bara ett intro eller ett riff. 3me Sexe är en av cirka femton låtar som har den här effekten på mig. “Et on ce prend la main … on ce prend la main … garçon au féminin … fille au masculin …”

Oct 7, 2009 | 11 Comments | Good Shit

Från mörkret, in i ljuset. (Eller: Framtiden presenterad av Dåtiden.)

Mörker. Idel mörker. Tidernas, i denna typ av miljö, mest estetiska scenografi möjligen? En film fylld av offer. En kall värld. En kärlekssaga med stora hinder. Los Angeles gone all bad. Efter två timmar i biosalongen kom plötsligt och slutligen ljuset. Solljus. Blå himmel. Som knivar in i ögonen på publiken. David Fincher gjorde “Seven”, ett visuellt mästerverk från A till Ö.

Men jag pratar inte om “Seven”.

Jag pratar om “Blade Runner”.

Inget mindre mästerverk alls. Ridley Scotts dystra framtidsvision från 1982 uppvisar en läskig insikt i en eventuell framtid. Stilistiskt mördar dessutom sci-fi filmen så gott som alla motståndare i genren efteråt. Betänk då även den  tekniska utvecklingen sen dess och ni vet att vi pratar om ett mästerverk. Med Vangelis, kanske i sitt livs form, bär den ödesmättade och ömsom iskalla, ömsom smekande vackra elektroniska musiken filmen framåt. Det låter fortfarande som framtiden. Dystopia. Det var 1982 och de hade rätt.

Deckard (Harrison Ford), styrd av de högre instanserna, jagade ner replikanterna. Rutger Hauer, som jag som liten tio-elva-tolv.trettonåring utan tvivel uppfattade som den onde som fick rättvist döden dö. Man växer upp och lär sig.

Kolla själv. Först öppningen, sedan sluttexterna. Det är magi.

#9 Ridley Scott & Vangelis visar ljuset efter över två timmars förförande vacker, ångesttyngd, mörk dystopi. Ljuset: Från världen efter denna eller världen av dåtiden, innan den som komma skall?

Oct 6, 2009 | 10 Comments | Musik i Film

Magiska Ögonblick

Tystnad är ju ändå inte detsamma som musik. Sval havsvind, skvalpande vågor och kluckande eka till trots kunde inte stämningen vid stranden där jag skulle gifta mig mäta sig med när jag, timmarna innan vigseln, soundcheckade systemet med Cohen´s  “Suzanne”, Mew´s “Comforting Sounds” och Depeche Mode´s “Somebody”.

Musiken satte stämningen. Låtarna, vilken skepnad de än var i (det är ju några av mina absoulta favoriter) fick den lilla båten, barnen som lekte en bit bort och de röda stugorna i fiskehamnen att bli så vackra och episka att jag rös över hela kroppen. Under slutet av “Comforting Sounds” tände jag en cigg, blickade mot horisonten och tänkte på att jag snart skulle vara en gift man. Det mest episka slutet i en rocklåt någonsin, det visste jag ju, var ju vårt outro när vi plötsligt skulle vandra mot bilen, från gästerna, efter avslutad vigsel.

Jag befann mig i en film med ett fantastiskt slut. I en film där de älskande fick varandra.

När jag nu ska börja lista 10 helt magiska ögonblick i filmhistorien  har alla det gemensamt att den audiovisuella upplevelsen är perfektion/nästintill perfektion.

Jag är ju en absolut sucker för kärlekshistorier, gärna udda sådana. Och jag kan inte gärna börja någon annanstans än här:

“Fight Club” är en av de fem bästa filmerna som gjorts. David Fincher har kanske sen dess gjort sitt svåra tredje album och därefter inte hade mer att säga. Men här! Oj oj oj! Fight Club är en modern klassiker. Jag kunde inte prata på flera timmar efter jag sett filmen.  Finchers makalösa “Seven” är också en av de största filmerna, enligt mig. Men frågan är om det inte är med “Fight Club” mannen blivit odödlig.

The Pixies: “Where Is My Mind”. Pixies är ett av världens genom tidernas bästa band. Och förmodligen det mest inflytelserika rockbandet de senaste 25 åren. När Freddan & co i bröllopsbandet laddade loss tidernas låtset sent på aftonen på vår bröllopsdag var “Where Is My Mind” en av de oförglömliga höjdpunkterna. Vilka bilder man får i huvudet.

#10. Slutscenen i “Fight Club”: Edward Norton spränger systemet, skjuter ut halva sin hjärna och får sin kärlek, Helena Bonham Carter, till tonerna av en av The Pixies största stunder.

Oct 6, 2009 | 3 Comments | Musik i Film

Overksamt!

untitled

En tråkig och dålig vecka på Kollaps har det varit. Det bvlev tyvärr så då annat kom i vägen. Misströsta dock icke för nu börjar det ÄNTLIGEN närma sig en ny lista. Jag kan säga så här: Det handlar om musik. Det handlar om film. Den börjar nästa vecka. Nu ska jag ut på Ålands hav tillsammans med ett gäng fotbollsgrabbar. Wish me luck. Trevlig helg.

Oct 2, 2009 | 10 Comments | Helghälsningar, Musik i Film