Min vän Fredrik

n727070350_846358_8.jpg 
En underbar bild på en ung Freddan. För att fira att det är helg samt
att jag nyss blivit farbror till en pytteliten Pricken 2,3 kg. Skål!

(Trist att jag inte hunnit skriva mer i veckan men så kan det bli ibland. Det
blir ny fart next week!)

Feb 29, 2008 | 2 Comments | Sabrosa, Uncategorized

Åttondel 1!

Dåså! Då har ni läsare fått säga ert på allvar. Enligt er tillsammans är detta Depeche Mode´s 16 bästa låtar. Ni har från album 1 till album 11 fått rösta på era favoriter under två månaders tid. “Vm” omröstningen startade bestående endast av de låtar som ni sedan tidigare gett mest röster. Nu fick de slåss mot varandra i årsgrupper och på något sätt tror jag det är en rättvis bild av de sexton bästa låtarna som kommit fram. Och en del små överraskningar tycker jag allt det blev. Placeringarna på min egen lista ser ni förresten inom parentes..

1. EVERYTHING COUNTS(26) -BUT NOT TONIGHT(16)
2. WALKING IN MY SHOES(8)-NEVER LET ME DOWN AGAIN(5)
3. SHAKE THE DISEASE(2) -HIGHER LOVE(25)
4. PRECIOUS(22)-BLACK CELEBRATION(3)
5. STRIPPED(5) -IT´S NO GOOD(45)                         
6. IN YOUR ROOM(17)- PHOTOGRAPHIC(21)
7.ENJOY THE SILENCE(1)-JOHN THE REVELATOR(29)
8.PERSONAL JESUS (4)-WORLD IN MY EYES(10)

Nu blir det dock helt andra bullar som gäller. Nu kan man alltså bara rösta på en låt och jag tror det kan bli rätt roande att följa hur detta ska gå. Jag tar mig också friheten att stänga en match när jag anser den vara avgjord (det vill säga om det är helt ospännande och en låt har över 80% av rösterna). Men alla matcher varar ungefär exakt ett dygn som mest. Halvtid efter 12 timmar med andra ord. Vote Away!

Först ut:

I ena hörnan:

Stadiumvältaren, allsångs-eposet “Everything Counts” !

I andra: 

Pop-glädjepillret, låten som aldrig slutar överraska tillika förfära sina belackare, “But Not Tonight”!

Feb 29, 2008 | 7 Comments | Depeche Mode 151

Wildcard

1. EVERYTHING COUNTS -BUT NOT TONIGHT
2. WALKING IN MY SHOES-NEVER LET ME DOWN AGAIN
3. SHAKE THE DISEASE -HIGHER LOVE
4. PRECIOUS-BLACK CELEBRATION
5. STRIPPED-IT´S NO GOOD                         
6. IN YOUR ROOM- PHOTOGRAPHIC
7.ENJOY THE SILENCE-JOHN THE REVELATOR
8.PERSONAL JESUS-Wildcard

Nu är åttondelsfinalerna i det närmaste klara och det ser ju ut på pappret som att det kommer bli några riktiga rysarmatcher. I några fall är det en storfavorit mot en dark horse.

En riktig dark horse kommer ta sista platsen och utmana eposet “Personal Jesus”. Vilken blir det? Många alternativ får ni iallafall. Alla de låtar som direkt åkt ur poolerna som jag anser var tuffast samt en del låtar som jag vet är personliga favoriter hos många fans. Vote Away! Imorgon vet vi den sista låten som är med och slåss om trofén i VM i Depechelåtar.

Feb 28, 2008 | 5 Comments | Depeche Mode 151

Släng dig i väggen, Cohen.

“Run beserk – spreading fear and pain.
Black shield and weapons, black our chain.
None can harm us – not their fire –
Iron or steel – for we have the
Will to power – with power we will

Kill with power – die die
Kill with power – die die”

Manowar- Kill With Power

Feb 27, 2008 | 4 Comments | Uncategorized

Hello My Dog, My Sensei

Repetitionerna för Eas kommande liveband har börjat på allvar.

Som jag tidigare berättat producerar jag Eas debutplatta “Kärlek Gjord Av Hat”. Nu är kompbandet kring honom ihopsatt och det är flera Kollaps-bekanta:

Freddan Broberg -LeadGitarr, Kör, Melodica
Andreas – Gitarr, Kör
Mattias Svensson -Bas
Nicklas Isgren – Keyboards, Percussion
Jocke Janthe – Trummor

Idag & imorgon spelar jag in blues & slidegitarrer med Eas brorsa Mårre i studion.

Första singeln “Ung och Döende” släpps i början av Maj, videon ska göras av Tony Ahola.
Snart presenteras första spelningarna!


Freddan

Mattias

Nicklas

Feb 27, 2008 | 2 Comments | Svart Bröllop

Pool 6

Kommande Åttondelsfinaler:

1. EVERYTHING COUNTS -BUT NOT TONIGHT
2. WALKING IN MY SHOES-NEVER LET ME DOWN AGAIN
3. SHAKE THE DISEASE -HIGHER LOVE
4.1:a Pool 6-BLACK CELEBRATION
5. STRIPPED-2:a Pool 6                           
6. IN YOUR ROOM- PHOTOGRAPHIC
7.ENJOY THE SILENCE-3:a Pool 6
8.PERSONAL JESUS-Wildcard

Nu börjar det dra ihop sig till riktiga matcher!

Grupp 5 dominerades av två låtar men “Walking In My Shoes” avgick med segern med ett fåtal röster. Frågan är dock om det inte varit bättre motstånd i match 6?

“Higher Love” klarade sig med ett nödrop mot “It´s No good” som får en andra chans i Pool 6. Tre låtar går vidare. Sen blir det ett stort antal låtar som får slåss om den sista wildcardplatsen!

Pool 6:

It´s No Good 
Goodnight Lovers
Dream On
Freelove 
John The Revelator
Precious
A Pain That I´m Used To

Feb 26, 2008 | Comments Off on Pool 6 | Depeche Mode 151

Clabbe, Pattar, Batong, Porrfilm.

April Tears har, som ni alla förstått vid det här laget, en unik förmåga att hamna i, ska vi säga, lite udda situationer. Här får ni en bunt som jag inte berättat om tidigare på bloggen:

1. Göteborg 2001

Vi ska spela på en liten gala kallad Radioguldet på Valand i Göteborg. Ett annat band till spelar –Da Bus.

Da Bus har ett långt soundcheck. Ett enormt långt soundcheck. Vi börjar misströsta ordentligt. Det tar timmar endast att sätta ljudet på trumpadsen. Förtroendet för Karlstadsbandet och ljudteknikern åker ner under noll när det visar sig att bandet ändå ska köra sitt set playback.

Vår tid att soundchecka var nu ytterst begränsad. Vi ringde in vår gamle ljudtekniker Keta att komma och rädda oss, men han kunde inte bara ställa in allt annat i världen och ta en taxi till oss. Vem kliver då fram ur kulisserna, från ingenstans, med ett vänligt léende?

Jo, Clabbe Af Geijerstam.

Han börjar ratta ett bra ljud till Da Bus på fem minuter och skickar sen upp oss på scen. Trevlig, organiserad, proffsig. Allt var klart på under trettio minuter. Tack Clabbe!

2. Visby 1993

Vi har fått gig på P18 i en flyghangar. 800 värnpliktiga. Lokala hjältarna Midnight Moses lirar loss ett snyggt set så när det är dags för oss att äntra scenen är publiken varm.

De blev varmare.

De brunstiga ynglingarna blev glada i April Tears. Eller ska vi säga att de blev glada i vår sångerska. Hundratals näverhjärnor dansade och skanderade tillsammans så det skakade i gummiväggarna “VISA PATTARNA! VISA PATTARNA! VISA PATTARNA!”

Normalt sett så går man ju av i det här läget. Men vi hade åkt långt, hade för en gångs skull fått ett litet gage. Sen var det vår största publik nånsin, by far. Vi fortsatte spela. Då ändrade publiken ramsan till “VIIIISSSA PATTARNA TJA LA LA LA LA, VIIISA PATTARNA TJA   LA   LA LALALA..” men det hade de ju inte, som ni förstår, något för.

3. Stockholm 2000

Vi sitter på stället som numera är Marie Leveau på söder i Stockholm och skålar. Vi har just avslutat inspelningarna av “Consume Desire”. Johan Sannemo på EDEL bjuder på hela kalaset. Stämningen är på topp. Vi bestämmer oss för att festa vidare. Vi far mot Kungsholmen i Taxi och hamnar vid dörren till Viper Room (tror jag).

Vakten kommer ut och pekar på Kitte. -Han är för full. Han kommer inte in. 

Vi svarar att han är fan inte full släpp in oss.

Vakten stänger dörren. Vi blir upprörda och knackar på så han kan öppna igen. Det gör han inte. Då bonkar vi hårdare och skriker Släpp in oss!

Då kommer fyra gubbar utrusande med elbatonger. De börjar slå mot och på oss men mest av allt slår de en annan snubbe, som tydligen blev utslängd samtidigt, halvt fördärvad. Jag ringer Polisen, jag ringer min arbetsplats Expressen och skriker för båda om övervåld och idiotjävlar på stället. Visserligen dök en Piketbuss upp men det hände inte mycket mer kring den här händelsen. Vi borstade av varandra, kramades hej då, bröt upp och åkte hem.

När April Tears alltså slutligen var klara med skivan så var bland det första som hände att hela manliga delen av bandet blev misshandlade med batong. You do the math.

4. Stockholm 2000

Vi är på ett hotell strax utanför Stockholm och spelar in videon “Model, Actress, Whatever”. Vi har hållt på sedan 06.00 på morgonen. Mellan alla inspelningar så plåtas alla bilder till omslag & promotion. Så vi har inte många lediga stunder. Klädbyten, sminkning, ständig hårfixning. Jimmy blev så sur som bara han kan bli. -RÖR INTE MITT HÅR IGEN, skrek han till den finske stylisten Aki.

Crewet runt inselningen, ledda av “Farväl Till Fakenberg” regissören Jesper Gandtland, tittade på klockan och såg att de nvar 23.00. De insåg att bandet kunde få gå och dricka ett par öl i hotellbaren. Det var vi inte sena att acceptera.

En hårdsminkad Kitte tog täten med en fimp i näven. Vi kom ner i baren, fick oss varsin öl. Det var gott. Efter en stund märker vi att det var porrfilm på televisionen i baren. Det tyckte vi var ytterst udda och märkligt. När vi påtalade detta för barpersonalen skrattade de bara.

Och borta i hörnen av den nästan helt tomma baren satt några skumma gubbar och glodde intensivt mot framförallt Sara, Kitte och vår stylist som hade följt med. Det tog inte lång stund innan det framgick av den fnissiga barpersonalen att alla i salongen tog det för givet att vi spelade in porrfilm uppe på vårt hotellrum.

Vi blev upprörda och lämnade baren. Det var bristande respekt att behandla oss så.

(Om ni tyckte att vi, för en gångs skull, reagerade helt normalt så är det korrekt.)

*

Feb 26, 2008 | 4 Comments | April Tears

…

small_198.jpg

small_197.jpg

Feb 25, 2008 | 1 Comment | Uncategorized

Hundar Kan Prata

3.jpg 

Det var middag vid samma tidpunkt varje dag i PUK studios. Kocken Simon med undersåtar tillagade mumsiga måltider varje gång. Vid en av dessa middagar sade vår trummis Tuben helt apropå ingenting att hundar kan prata. 

Producent Ilbert tittade på honom med sina stora glosiga ögon medans han frossade i sin potatisgratäng. Tekniker Charles Storm satt i sin karaktäristiska lite hukade stil och slevade i sig mat. Han stannade upp, kliade sig i det rejält tilltagna skägget. Kitte blev till ett frågetecken. Vad sa Tuben?

Tuben lutade sig tillbaka, knäppte händerna över magen och tillade nöjt, som för att bekräfta det han nyss sagt.

-Jodå.

De andra i bandet var lite hängiga, vi hade varit i studion i runt tio dagar. -Tuben, för fan, lägg av, hundar kan inte prata.

 -JO! JO för fan. Hundar kan prata! svarade gotlänningen.

-Nej men lägg av nu. Det kan dom inte!

-Jo! Jag lovar. Jo för fan!

-Jamen vad i helvete… Hur låter dom då? Hur säger en hund “Hej”?

-Ja…… HREEEEEIII! HRREEEEIII!!

*

Feb 25, 2008 | Comments Off on Hundar Kan Prata | April Tears

Bizzy Jizzy

dsc00691.JPG
Hela den här veckan sitter jag i studion och jobbar.
Eas & Svart Bröllop gitarrinspelningar & sång & programmering.
Lip Service två nya Depechehyllningar till den 19:e Mars.

Jag ska skriva på Kollaps också,  så mycket jag hinner….

Feb 25, 2008 | 1 Comment | Lip Service, Uncategorized

Vilken skräll!

But Not Tonight tog sig förbi “World in My Eyes” och “Policy Of Truth” och gick till åttondel. En riktig tjockablängaskräll får man väl säga. “Enjoy The Silence” och “Personal Jesus” var ohotade som etta och tvåa.

Det är väl på sin plats att jag nu avslöjar att samtliga utslagna låtar (som inte fått chansen att kvala) tillsammans med en bunt specialutvalda låtar kommer få en sista chans i sista poolen. Men därifrån går endast en vidare…

 Nu ser det ut så här:

1. EVERYTHING COUNTS -BUT NOT TONIGHT
2.1:a Pool 5-NEVER LET ME DOWN AGAIN
3. SHAKE THE DISEASE -3:a Pool 5
4.1:a Pool 6-BLACK CELEBRATION
5. STRIPPED-2:a Pool 6                           
6. 2:a Pool 5 – PHOTOGRAPHIC
7.ENJOY THE SILENCE-3:a Pool 6
8.PERSONAL JESUS-Wildcard

Pool 5:

Walking In My Shoes
In Your Room
Higher Love
It´s No Good
Sister Of Night
Home

3 vidare till åttondel, 1 får kvala till pool 6, Ni får rösta på tre fram till Tisdag kväll!

Feb 25, 2008 | Comments Off on Vilken skräll! | Depeche Mode 151

Pool, 3 Pool 4

1. EVERYTHING COUNTS -3:a Pool 4
2.1:a Pool 5-NEVER LET ME DOWN AGAIN
3. SHAKE THE DISEASE -3:a Pool 5
4.1:a Pool 6-BLACK CELEBRATION
5. STRIPPED-2:a Pool 6                           
6. 2:a Pool 5 – PHOTOGRAPHIC
7.1:a Pool 4-3:a Pool 6
8.2:a Pool 4-

Tight, tight. Men “Stripped” tog hem det. Och “Behind The Wheel” fick stryk av “But Not Tonight”! Därför pool 4 så här:

PERSONAL JESUS
ENJOY THE SILENCE
POLICY OF TRUTH
WORLD IN MY EYES
BUT NOT TONIGHT

3 stycken går vidare, ni får rösta på två!

Feb 23, 2008 | Comments Off on Pool, 3 Pool 4 | Depeche Mode 151

My & Carola

Jag var ute och slog runt i Stockholmsnatten. Jag kommer inte riktigt ihåg vart jag var just den här kvällen, men en inte alltför vågad gissning är Studion, Hannas Deli eller Kellys.

Jag hade lärt känna Broder Daniels frontman Henrik Berggren sen ett par veckor tillbaka. Första gången vi träffades var efter Spiritualized på Gino då han kom fram och slog mig, Johan Fransson och Johan Monell i huvudet med en hoprullad affisch.  Sen hade vi stött på varandra i utelivet lite här och där.

Den här natten satt iallafall jag och Henrik hängde med Rickard, Tobias och Clash från bandet Yvonne. Var månne Annika med under just den här kvällen också? Under kvällens gång blev sällskapet större och bland annat anslöt ett gäng tjejer som vi uppskattade var i sjutton, artonårs åldern. My, Carola och en tjej till vars namn jag glömt.

Det ena följde med det andra och detta gäng bestämde sig för att åka på efterfest till min lilla etta i Kärrtorp. Och där satt vi till vargtimmarna och drack, rökte och snackade. Det var visst några hångel också. Henrik var intresserad av Carola och en av “Yvonnarna” pussades lite med söta My. Sen somnade hela bunten bland askfat och tomflaskor.

Nånstans under de mycket tidiga timmarna lämnade tjejen vars namn jag glömt festen och tog sig hela vägen hem till de fina villorna i Vaxholm. Där satt hennes vansinnigt oroliga föräldrar vakna och välsignade hennes hemkomst. Sen gick telefonlinjerna heta. My och Carolas föräldrar fick klart för sig vart ekipaget tagit vägen och efter en vägbeskrivning från flickebarnet kunde My´s pappa sätta sig i bilen för att hämta sin dotter och hennes kompis.

Ovetande om detta händelseförlopp vaknade jag till runt niotiden i lägenheten. Runt omkring mig sov svartklädda människor med utrunnet smink. Henrik Berggrens kajal var utsmetad över halva ansiktet och hans stjärnor som satt runt ögonen satt på hakan, näsan och i pannan. Då slog det mig plötsligt i den tidiga bakfyllan: –För i helvete! Mamma, pappa och Adam är ju i Stockholm! Och de skulle ju hämta mig vid här vid halv tio! Sen ska jag ju till Tranås!

Det här var den på den tiden då mobiltelefon inte hade nån vidare täckning och i huset där jag bodde var allas mottagare på noll. Nån hemtelefon hade jag självklart inte.

Jag började väcka folket kring mig. Det var inte populärt. Men alla måste gå, inklusive jag själv. Jag fick liv i hela gänget som mörbultade började sopa av sig, resa sig upp, få på sig skorna och ta sig ut i trapphuset.

Samtidigt utanför:

Hela min familj, inklusive hunden Lina, anländer till mitt hus i en svart BMW. Det är en mycket solig morgon. Min bror sitter med bältet på i baksätet. Farsan vrider om nyckeln och stänger av motorn. Han låter radion vara på. Mamma vinklar ner spegeln från taket och bättrar på läppfärgen med ett stift.

På gatan där de stannat står en i princip likadan BMW som min familjs snett över gatan.
i den sitter en skitsur gubbe med tjocka glasögon och trummar på ratten. Det tar inte lång tid för farsan att identifiera honom. –Vad fan! Det är ju Curre Lindström! Vad gör han här?

Farsan kliver ur bilen och går bort för att hälsa.

I ungefär samma ögonblick ramlar vårt gäng ut från entrén till rivningskåken. Vi stinker sprit och ser riktigt för jävliga ut. Henrik är oerhört tung i kroppen och nästar kryper ut i solen. Man skulle kunna tro att ljuset skulle smält honom men så blev det inte. Vi blev dock alla förblindade av den gassande morgonsolen. Men nånstans, en bit bort, kunde vi höra en upprörd röst:

-Vad i helvete håller ni på med!!? Vad har ni gjort med min dotter?

Curre Lindström kommer farande som ett jehu med min farsa som en rund Sancho Panza skugga strax bakom.

Curre får syn på Henrik och utbrister:

-Vad fan är det där för tomte? Vad är det som händer??

I den svarta BMW:n sitter min mor, min bror, min hund med näsor och nos tryckta mot rutan och glor. Farsan intar en barsk ställning med armarna i kors.

Curre Lindström går och hämtar sin dotter My och hennes kompis och pekar mot bilen.
-Fattar ni hur oroliga vi har varit? De två går med sänkta huvuden mot bilen. Yvonnarna har vid det här laget tagit flyktvägen mot bussarna. Henrik och jag var kvar.

Sveriges förbundskapten i Ishockey säger då ett par sanningens ord till Depprockarprinsen. Som till exempel att det är en skam att hans fjortonåriga dotter och hennes jämnåriga kamrater hamnat i detta heroinistsällskap.

Den göteborgska Skywalkern insåg då vidden av det hela och tog till flykten fotledes. Den här Yoda´n var ingen frände. Själv gick jag och satte mig i bilen. –Fy Andreas, vad du luktar, sa Mamma.

*

Feb 22, 2008 | 15 Comments | Första åren i Stockholm

Fuel My Fire

Jag har lyckats ha den här bloggen i över fem månader utan att yppa ett ord om någon konspirationsteori. Ni som känner mig väl måste finna det tämligen ofattbart.

Jag tänker inte säga nåt nu heller. Jag ber er bara att offra 9+9 minuter och kolla in de här två länkarna. And there´s plenty more where that came from… 

En varning för nervsvaga är nog på sin plats.

http://www.youtube.com/watch?v=iEuJimaumW4

http://www.youtube.com/watch?v=vuBo4E77ZXo

Feb 21, 2008 | 5 Comments | Uncategorized

Pool 2, Pool 3

Pool 2 är stängd.

“Shake The Disease” vann en övertygande seger framför kvalaren “Photographic”. De båda är nu klara för åttondelsfinal. “Lie To Me” får en chans till i Pool 3. Den lär få det ganska hett om öronen där. “The Sun And The Rainfall”är nu definitivt borta. “Somebody” och “Blasphemous Rumours” var aldrig riktig med i racet till avancering. Nu är de borta. Eller?

Pool 3 är en “dödens grupp” för att fortsätta användningen av fotbolls-språk.

86-87 eran är knivskarp:

Black Celebration
Stripped
Never Let Me Down Again
Behind The Wheel
But Not Tonight (vinnare av B-side omröstningen)

Därför går tre stycken vidare och en kvalar vidare in i nästa Pool 4 (som kommer få den här dödsgruppen att likna en lekplats) Ni får också rösta på tre låtar. Jag tror att det blir mer utslagsgivande och enklare att rösta då. Jag kan ha fel så skäll på mig, men så blir det!

VM I DEPECHE MODE LÅTAR, ÅTTONDELSFINAL 

1. 1:a Pool 1 EVERYTHING COUNTS -3:a Pool 4
2.1:a Pool 5-3:a Pool 3
3. 1:a Pool 2 SHAKE THE DISEASE -3:a Pool 5
4.1:a Pool 6-2:a Pool 3
5. 1:a Pool 3 -2:a Pool 6                           
6. 2:a Pool 5 – 2:a Pool 2 PHOTOGRAPHIC
7.1:a Pool 4-3:a Pool 6
8.2:a Pool 4-

Feb 21, 2008 | 9 Comments | Depeche Mode 151

Min Far, Påläggsgeneralen.

Min farsa hjälpte mig mycket de första åren i storstaden. Han fixade boende, jobb och hjälpte mig med pengar. Efter ett ganska kort tag ville jag klara mig själv och det gjorde jag. Jag tror det var en hård smäll för farsan att inse att jag faktiskt klarade mig själv. Ordna egna kontakter, fixa egna grejer, egna pengar, egna lägenheter.

Faktum är att min pappa aldrig riktigt kunde förlika sig med detta. När jag gjorde intervju med MTV pratade han fortfarande om vikten att synas i TV Östergötland. Där hans kontakter fanns.

Min farsa var en som gillade att hålla i saker. Och det har jag klarligen fått i arv. Han hade hand om kändislaget i Fotboll som han åkte på turné med. Ofta var jag med. Han ordnade en massa galej i Tranås som han ofta fick betala hårt för hos pöbeln. Jantelagen. Det gäller ju som bekant att inte sticka ut i småstaden. Det gjorde farsan. Till en början gjorde han riktigt bra grejer, men mot slutet var det närmast fritt fall. 

–

Min uppväxt var på grund av pappas arbete kanske inte helt normal. När jag fyllde fjorton bestod exempelvis mina gäster av jämnåriga polarna Jens Hellqvist, Erik “Ecka”Pettersson, Joakim Johansson, Fredrik Samson samt Ingvar Oldsberg.

Tomas Wernersson, Hoa Hoa Dahlgren och Frank Andersson satt barnvakt åt mig. Lili & Sussie lånade mitt rum. Hockeyspelare som Håkan Södergren blev till polare. Richard Herrey och ett gäng backhoppare var mina kompisar på somrarna.

När kändislaget åkte på en sommarturné i Dalarna och Norrland mot slutet av åttitalet var halva svenska Hockeylandslaget med och lirade boll mot lokala kändisar i Arvidsjaur, Piteå, Luleå. Förbundskapten Curre Lindström var väl inte gladast i landet åt att stjärnor som Mats Sundin laddade upp med försäsongsträning bestående av fotboll mot benknäckare och blöta aftnar med en bunt riktigt försupna kändisar.

Få super så illa som sportsjärnor. Jag har aldrig sett värre fylla än under dessa turnéer.

Själv jobbade jag med en stuntman som hoppade 20 meter från en lyftkran och landade i en hög kartonger. Ni förstår att jag kommer återkomma och berätta mer om denna turné.

–

Som ni fattat var min pappa vital för mig under min uppväxt. Han hjälpte och stöttade mig, på sitt eget vis kanske, men ändå, i golftävlingar, fotbollsmatcher och även de tidiga åren med April Tears.

Han ordnade en tävling där priset var en skivinspelning. Vi vann. Publiken röstade fram oss. Utgår jag från.

Han ordnade nyårsrevy, April Tears var med. Stefan “Krullnacken”Rüden var dock stjärnan för kvällen. Farsan grävde fram en massa “has-beens” under åren och gav dem ett forum igen. Lite 50%/50% rörande v/s patetiskt.

Och värst blev det sista arrangemanget farsan skulle ha för några år sen. När han ringde då och frågade om April Tears ville ställa upp sa jag blankt nej. Han skulle ha en nyårsrevy kallad “Gala för fred och vänskap”. Han pratade om förståelse över gränser. Detta alltså från en man som undrade om det luktade konstigt i klassrummen jag jobbar i ute i förorten.  

Huvudgästen var gamle boxaren George Scott, vid tiden mest aktuell i kvällspressen för ett misshandelsfall. George Scott skulle i revyns final boxas mot min pappa. På affischen syntes en léende Scott sikta in en högerjabb på farsan. Som skulle “bjussa”lite på sig själv. Då bör ni som inte känner till det veta detta: min pappa ökade kraftigt i volym under sin levnadstid. Vid tiden för denna gala var han rund som en boll och i bedrövligt fysiskt skick. Och han hade aldrig boxats nånsin. Han var ju egentligen pressfotograf, för bövelen.

Behöver jag säga att den usla biljettförsäljningen stoppade arrangemanget?

Vid samma tid lät farsan en motorsågskonstnär tillverka en gigantisk trästaty föreställande pappa själv. Denna ville han ställa ut på stadens torg men kommunen sa nej till detta.

Bättre var det då under de gamla goda glansdagarna då farsan som Påläggsgeneral körde motorcykel framför tvåtusen startande kvinnor i Pastejköketsponsrade påläggsmilen. Slogan: Kvinnor Kan!

Speciellt Evy Palm. Hon vann lekande lätt varje år.

Och längs banan stod lokalbanden utplacerade och underhöll längs vägen. Jodå April Tears var med. På inte mindre än två ställen samtidigt om jag minns rätt.

Jodå, min farsa hade en del hits och en del misses. Men fan. Han gjorde grejer. Och all eloge till honom för det! Som jag sagt innan: det finns två sorters människor; de som uträttar något och de som kommer och klagar efteråt.

–

Under det första året i tobaksaffären i Skarpnäck hade jag en semester som jag till stora delar spenderade i Tranås. Jag kom hem till gamla replokalen och scenen på Sobelhuset, Tranås mini-fryshus, och fann min vän Jacob Åberg sittande på kontoret med en 50 000 kronors stadsdels-sponsrad festival. Inga band var dock bokade. Jag hjälpte till och bokade in mina nyfunna Stockholmsvänner. Två band som var på gång, Yvonne och Broder Daniel.

Festivalledningen fick under ett par veckor ihop en ganska så imponerande line-up som  inkluderade Niklas Olaussons polares band The Ark, våra kompisar som startat ett vansinnigt band kallat Silverbullet. Oskar i cafét bokade in Monster, som leddes av Anders Wendin numer känd som Moneybrother. “Festivalgeneralen” Annas Göteorgskompisar Electric Eskimoes adderades. De skulle senare byta ett par medlemmar och namn. De blev då The Soundtrack Of Our Lives. 

Sammanlagt 50.000 spänn för Broder Daniel, The Ark, Yvonne, Moneybrother, Silverbullet & The Soundtrack Of Our Lives är ett ganska-inte-så-högt pris, eller hur?  

Festivalen blev en riktigt kul upplevelse och jag fick bland annat bära den till synes utmattade Henrik Berggren uppför en trappa efter deras gig. Han slaggade hemma hos oss, i brorsans säng. Vi kom att bli ganska bra polare under en period. Han var en charmerande och väldigt finurlig person.

Några veckor efter festivalen festade vi till det rejält tillsammans, jag, Henrik, några killar från Yvonne och ett gäng tjejer. Avslutningen på den festen, i lägenheten i Kärrtorp, går till historien som bland det absolut mest osannolika och sjuka jag varit med om.

(To Be Continued)

Feb 21, 2008 | 4 Comments | Första åren i Stockholm

Feb 20, 2008 | 3 Comments | Första åren i Stockholm

Hotellet, Snusgubben & Tjyvkärringen

Jag har bott på många märkliga ställen i Stockholm. Det har väl de flesta inflyttade från landsorten. Mitt första boende, hos den senila damen, föll igenom. Mitt andra boende hos gamla faster Margit, 90 år, varade i en vecka. Sen förflyttades jag, genom farsans kontakter, till Årsta Partihallar. 

Det föll sig så att en Tranåsbo, bekant till pappa, höll på att rusta upp ett gammalt hotell som fungerat som flyktingförlggning under några år. Jag fick bo i ett av de restaurerade hotellrummen. Själv bodde Staffan, som han hette, tillsammans med byggaren som hjälpte honom, i hotellets Penthouse på översta våningen.  Resten av hotellet var i skick-skalan illa till bedrövligt illa.

Jag betalade inget för att bo där, istället hjälpte jag till att fixa iordning saker när jag kunde. Min tumme sitter mitt i handen, men jag klarar iallafall av att slänga skräp och sälja ut grejer på loppis

När Staffan & byggaren åkte hem till Tranås på helgerna var det ensamt på hotellet. Det var jag och 2000 kvadratmeter. Större plejs har jag aldrig haft. Men det var ju creepy såklart att åka hissen ner och i mörkret på första våningen orientera sig fram till kylskåpet och hotellköket. Jag hade ju bara en micro på rummet. Ingen kyl, ingen frys.

Det fungerade dock helt okej och inga spöken tog mig. En natt svävade jag dock i potentiell livsfara. Stureplansmorden, minns ni dem? Vet ni vad det första de gjorde var, efter att ha mejat ner oskyldiga nattklubbsvisitörer? Jo de åkte direkt till Årsta Partihallar. Precis utanför hotellet väntade en annan flyktbil. De stannade alltså vid den obemannade macken utanför och bytte bli. Jag undrar just om de ett kort ögonblick funderade på att gömma sig på det övergivna hotellet.

Jag kunde efter ett par månader flytta från hotellrummet. Jag hade genom bekanta hittat ett billigt boende i Kärrtorp, i närheten till min arbetsplats i Skarpnäck. En etta på tjugo kvadrat utan dusch till det facila priset av 900 kronor i månaden. Kåken skulle rivas och beboddes, skulle det visa sig, av riktigt skumt folk.

Mig veterligen står kåken fortfarande kvar där. Jag såg den för nåt år sen när jag svängde förbi i bil.

I Kärrtorp, i den lägenheten, utspelades några oerhört komiska stunder som jag ska berätta om längre fram.

*

På “tobaken” i Skarpnäck rullade vansinnet dagligen vidare. Min mage var ett ständigt problem. Jag var rätt så dålig på att äta ordentligt och ta vara på mig själv och självklart förenklades inget genom att jag inte hade mat hemma och att jag bara drack cola och käkade kexchoklad och godis på jobbet.

Kunderna gjorde inte heller livet enklare:

Christer

Varje morgon, precis efter jag öppnat, några minuter över sju kom morgonpendlarna. En av dem var Christer, södra Stockholms sävligaste man. Allt han gjorde gick i slowmotion. Han sa precis samma sak varje gång.

–Heeeej…..Jaaaaaag….skuuuullllleeeee…..viiilllljjjjjaaaa…haaaaaa…….
eeeeeeen……snuuuuuus.

Jag svarade att javisst, vilken skulle han ha?

-Eeeeenn……eetttttaaannnnnssss……..pooooorrtiiooooon.

Tack. Jag slängde fram dosan och sa: -Det blir sjutton kronor.

Då öppnade han sin plånbok och räknade högt. Oftast hade han fyra femkronor. När han fick tillbaka tre kronor sa han:

-Eeennnnn….ttvvvååååå…..trrreeeee…..vvvvadddd fåååååår jaaaag fööööööör deeeeeet?

Jag visade lite godisbitar. Ibland tog han något, ibland gjorde han inte det.

Detta scenario utspelade sig alltså varje vardagsmorgon i två år. Och eftersom han växlade mellan Ettan och Grovsnus kunde jag inte, tro mig jag försökte, slänga fram en dosa direkt. Jag fick snällt vänta ut honom. Han var, tillsammans med trissköparna, spelnarkomanerna och snattarkärringen, hon med hunden anledningen till att jag slutade. Jag kände att jag var så förbannat otrevlig mot kunderna att det inte var rätt mot någon att ha mig kvar.

Så, without further due I give you:

Snattarkärringen, hon med hunden

Ett par gånger i veckan kom hon in. En kärring med riktigt retligt utséende. Varje gång släppte hon lös sin lilla äckliga hund som direkt sprang in bakom disken för att hälsa. Första gångerna var jag snäll och hälsade, jag gillar hundar generellt, men den här farsoten var ett rejält undantag. Efter ett par månader började jag överväga att strypa den.

Om hunden var ett problem, så var kärringen etter värre. Hon var mycket snorkig och otrevlig. Gick före i kön och pickade på uppmärksamhet. Jag störde mig rejält på henne ett helt år innan jag upptäckte vad som hände mellan betalningarna av tipset i ena kassan och godiset i andra. Kärringfan snattade chokladrullar.

Efter jag fattat misstankar veckan innan höll jag henne när hon kom in nästa gång under “smyguppsikt” och kunde mycket riktigt konstatera att hennes små knögliga händer fattade tag i ett par chokladrullar av typen mjölkchoklad och stoppade ner dessa i fickan på sin rutiga kappa.

Jag lät henne betala, började med nästa kund. Väntade in henne ordentligt tills hon öppnade dörren och gick ut. Nu! Nu jävlar har jag henne, tänkte jag och rusade mot henne.

-Ska du betala för dom där?

-Vilka?

-De där chokladrullarna du har i fickan.

-J-jag har inga chokladrullar i fickan.

-Lägg av för fan, sätt ner handen i fickan och känn efter.

-Oj! Hur har dom hamnat där?

-Ja du snattade dom ju för fan!

-Nej, jag har inte tagit dem. Jag förstår inte hur de hamnat där…

-Kom in och sätt dig. Nu ska vi ringa polisen.

Under stor uppståndelse bökade jag tillbaka partiet tjyv, under dennes protester. Jag placerade henne barskt vid bordet i tipshörnan och gick för att hämta telefonen. De andra kunderna följde det hela storögt. När jag kommit runt disken, ursäktat mig för kön, tog kärringastycket chansen och rusade ut ur butiken.

-Stanna!!! Stanna sa jag!

..skrek jag. men det hade jag inte mycket för. Jag hade fått en rymling på halsen.

Hon belägrade sig på andra sidan gatan, vid Konsum. Jag ropade efter henne men hon svarade att hon inte tagit något. Jag ringde chefen och informerade om läget. Han, som var alldeles för snäll, sa att jag skulle släppa ärendet. Så det gjorde jag, med stor besvikelse.

–Stick härifrån! ropade jag till henne, folk på ölhaket raktöver glodde. –Nu hade du tur!

–

Veckan gick mot sitt slut. Allt var så pass normalt som det kunde i butiken. “Knackaren” kom in och brände pengar på spelet. Han knackade mer maniskt än vanligt på knappen. Helt plötsligt vänder han sig mot mig och riktigt väser:

-Jag tycker du ska tänka dig för väldigt noga nästa gång du anklagar min mor för snatteri.

Något överrumplad över detta oväntade släktband bland kunderna svarade jag ändå korrekt:

-Jag är 100% säker på att hon stulit chokladrullar. Förmodligen har det pågått länge.

“Knackaren” var inte övertygad, alltmedans han förlorade en hundralapp sa han:

–Min mor har pengar. Hon behöver inte stjäla.

-Det kanske hon har, sa jag, men hon kanske är kleptoman.

“Knackaren” förtäljde då:

-Det är på sin plats att du får veta vad du ställt till med. Den här incidenten och de här anklagelserna har gått hårt åt på min mor. Hon äter inte och lämnar inte lägenheten. Hon är mycket uppriven och ledsen. Som det verkar så måste vi ta henne till sjukhus.

Suckande kunde jag tyst konstatera att om tanten skulle kila vidare skulle det inte vara det första dödsoffret jag indirekt är “skyldig” för.

*

To be continued…

Feb 20, 2008 | 3 Comments | Första åren i Stockholm

Fruktmaskin, Kexchoklad & Kallbrand

Det finns ett behandlingshem i Skarpnäck. Jag hade flera kunder därifrån dagligen. Men inte visste jag att Tobaksaffären i sig själv var en instutition. 

Mina “stammisar” var en brokig skara av endera imbecilla och endera sorgliga människor.

Som Spelnarkomanerna.

Heroinister? Lättviktare. Har ni sett nån som går på ATG nån gång? Mycket värre.

Crackhoror? Flugviktare bredvid en som är beroende av en Fruktmaskin.

Låt mig redogöra för ett axplock av de värsta grejerna jag upplevde under min sejour som butiksbiträde.

–

Människor som kom in varje dag för att köpa triss är de som drivit mig närmast att mörda någon nånsin. Konversationen brukade vara så här:

Kund (efter att ha handlat sedvanliga andra missbruk) : -…och så tar vi en lott också.

Jag – Javisst. (Öppnar locket till lotterna)

Kund – Har du en med vinst på? (Ler mot mig som de sagt nåt roligt)

Jag – (Svarade så här de första veckorna:)  –Jag ska se vad jag kan göra (Ler falskt)
Jag – (Svarade så här efter ett par månader) –Det kan jag väl för fan inte garantera. (Mycket bistert ansiktsuttryck. Dessa var dagarna då jag slutade kompis-skratta)

Jag insåg snart att det här yrket kanske inte passade mig så bra.

I vilket fall så vann till slut en av stammisarna ordentligt på trissen. 10.000 spänn. Jag gratulerade och skickade in henne till stan där man hämtar ut storvinster. Jag tänkte det var väl härligt, nu kan hon ju köpa nåt fint för pengarna istället för att bränna allt på cigg & triss. Fuck me , två timmar senare var idioten tillbaka och köpte triss för 4.000 kronor i ett svep.

Triss är ändå ingenting bredvid de som har spelsystem på tipset. De som spenderar hela veckan med att hitta den perfekta matematiska uträkningen och den perfekta raden. Jag hade en kille som varje fredag lämnade in ungefär 50 tipskuponger som jag drog genom apparaten. Han satsade kanske 1000 kronor i veckan. Han såg värre ut än en lodis. Samma trasiga kläder, samma ovårdade ansikte, samma desperata blick. Jag tyckte synd om honom. Han fick dricka hur mycket kaffe han ville i butiken.

En vacker dag slog lyckan äntligen till mot honom. Hans system satt! Han håvade in storkåvan på en sådär 25.000 kronor. Jag blev själaglad för hans skull. Han var riktigt glad.

På fredagen efter vinsten lämnade in ett heltäckande system som kostade runt 10.000 kronor. Bulletproof, sa han. Behöver jag säga att det sprack?

Tipset är ingenting mot hästarna. Jag tackar min lyckliga stjärna för att Tobaksaffären jag jobbade i inte hade ATG. De som kom inrusande med vanvettig blick efter lördag lunch och skrek –ATG ATG ATG Har ni ATG!??? vill jag aldrig lära känna närmre.

Dessvärre, för min skull, hade vi Fruktmaskinen.

Dessa apparater var inte lagliga och en stor anledning till varför Svenska Spel lanserade Jack Vegas. Bara vår apparat drog in höga femsiffriga belopp i månaden. Man trycker på en knapp och vips blir ett helt beskedligt spel förvandlat till rena rama Las Vegas. Jag hade en bunt lirare som matade in hundralappar i massor i apparaten varje dag. Två tanter som ljög för sina gubbar och kom in och spelade så fort de hade chansen. Besatta. 

En som jag kallade “Knacken” som brände iväg en femhundring på tjugo sekunder. Han bettade högsta insats 64 spänn trycket. Jag hade en glidare som en morgon kom in och brände 10.000 efter en natt i nån olaglig pokerhåla. En ung tjej som förstörde sitt liv framför mina ögon. Så gott som alla som spelade på maskinen var spillror av en människa eller på väg att bli en sådan.

En kväll, min tredje arbetsvecka, kom en av de värsta spelmissbrukarna in. Han var ganska läskig. Och han hade mycket pengar. Han hade druckit en hel del. Han brände femton tusen spänn. Klockan blev sju och jag sa att jag måste stänga butiken. Han sa:

-I Helvetes jävlar att du gör, din lilla idiot. Jag ska vinna tillbaka mina pengar.

Det tog inte långt stund för mig och mitt bultande hjärta att inse att jag var tvungen att låta honom spela vidare. Jag låste dörren och lät han fortsätta. Jag ringde chefen som sa att jag bara skulle vara snäll och låta honom spela.

Mannen tog upp en medhavd spritflaska och halsade drycken alltmedans han tryckte bort pengarna. Ni vet hur det fungerar -desto större förlust, desto större insats.

Han blev argare och argare och jag var riktigt skraj för hur i helvete det här skulle sluta. Jag försöker fokusera på annat och börjar stänga ner text-tv skärmar och godisburkar. Räkna kassa och städa upp. Då ser jag genom rutan utmot gatan att en annan mysko man står och iaktar mig.

Yxmördarn. Med ett djävulskt flin.

Här hade jag alltså hamnat. Från askan in i elden, som man säger.

–

Låt mig avrunda dagens inlägg om mina “stammisar” med att berätta en riktig solskenshistoria in reverse.

En eftermiddag ramlade det in en man med ett öra på plats, det andra blodigt i sin hand. Han var rejält berusad och burdus. Han klarade inte hålla balansen när han kommit fram till kassan. Han snavade på sig själv och föll ihop över vårat kexchokladställ. Han blottade sitt blodiga hål i huvudet och tappade örat på backen. Jag gick och hämtade diskhandskarna och lyfte upp honom. Jag lyckades forsla karln ur butiken.

Efter det tvättade jag golv och kexchoklad från blod. Jag lugnade gråtande kärringar och barn och fortsatte tobakskommersen. Jag tänkte för mig själv att det här var bland det sjukaste jag varit med om.

Tre dagar senare kom den öronlöse tillbaka med örat fastsytt igen. Så långt allt väl. Men han haltade kraftigt och hade ett stort konstigt bandage på vänster fot. Vad hade då hänt nu då?

Jo, den förbannade idioten hade skadat lilltån riktigt illa i ett fyllebråk. Den var i princip krossad sa han. Men gå till sjukan då, sa jag. Äh, sa han.

I slutet av veckan kom han in i butiken med hjälp av en gammal avsågad stylta. Han kunde knappt stå upp, än mindre gå. Bandaget såg ut som en sanitär olägenhet och det doftade konstigt. För att göra en lång historia kort hade gubben inte gått till sjukan utan själv skurit bort resterna av den lilla tån. Därefter hade han supit. För att dämpa smärtan.

Utan lilltå är det svårt att hålla balansen så han föll igen. Jag hjälpte honom upp och sa att nu fan åker han till sjukhuset innan det går riktigt illa.

Det gjorde han tydligen inte. Ett par veckor senare fick jag veta att han dog i sviterna efter egen-operationen. Kallbrand.

*

Mina första år i Stockholm fortsätter. Härnäst blir det mer om kunderna i butiken och mitt flyttlass till Årsta Partihallar och sedermera Kärrtorps risigaste kåk.

Feb 20, 2008 | 3 Comments | Första åren i Stockholm

Everything Counts till 8-del

Med några knappa få röster tog sig “Everything Counts” som första låt till åttondel. Där kommer den lottas mot en låt från sista poolen (och som inte vann den) 

“Photographic” & “The Sun And The Rainfall” kvalar vidare till Pool 2 där de möter nytt motstånd. De två första i denna går till åttondel, trean kvalar vidare till Pool 3. 

“Puppets”, “Leave In Silence” och “Two Minute Warning” är utslagna. Eller? ; )

Det innebär alltså följande

1. 1:a Pool 1 EVERYTHING COUNTS –
2.
3.
4.
5.
6.
7.
8.

Nu är det andra poolen. Här gäller detta:

De två första går vidare till åttondel
Trean går vidare till den oerhört överjävligt svåra Pool 3. (86-87)

Feb 20, 2008 | 2 Comments | Depeche Mode 151

Next Page →