Kärringar & Yxmördare

Jag flyttade från Tranås till Stockholm med stora förväntningar. Jag var nyss 20 fyllda och jag hade fått ett jobb i en tobaksbutik i Skarpnäck. Genom gula tidningen hade jag funnit ett inneboende hos en dam på Ringvägen på Södermalm. Hon lät sensibel och korrekt när jag pratade med henne i telefon från Tranås, men när jag ringde från bilen på väg upp till huvudstaden, verkade hon aningens förvirrad.

-Vem sa du? Bo här?

Jag berättade med darr på rösten vem jag var. Bakom ratten satt farsan och synade mig, bakom bilen rullade ett stort släp med alla mina prylar. Som tur var fann damen sig själv och insåg sitt misstag. Jag kunde andas ut och lägga på luren och förkunna att det var lugnt.

Men timmen senare när jag sprungit upp i trapporna i hennes hus och ringt på dörren till lägenheten insåg jag att så var definitivt inte fallet. Det var ingen som öppnade. Jag ringde och ringde och ringde. Sen gav jag upp och vände mig bort från dörren med tårar i halsen. Då sa det kniiirk och dörren öppnades. Jag vände mig om.

Till min vertikala fasa skådar jag då en småväxt krum kärring, halvsittandes i en hukande ställning med huvudet insvept i en filt, stirra på mig med galna ögon. Hela hennes lekamen skakade som ett asplöv. Hon sa:

-Vad är detta för någonting? Vad är detta för någonting? Vad är detta??

Jag fortsatte per omgående mina steg nerför trappen. Det var såklart inte möjligt för mig att bo där.

Vart skulle jag nu ta vägen? Nedanför stod farsan lutad med bilen med armarna i kors och konstaterade:

-Det var ju det jag visste, Andreas. Jag visste det här.

Sen lyfte han med en suck upp mobiltelefonen och ringde några samtal.

Jag inkvarterades hos gamla faster Margit på Reimersholme. Hon bodde i en lyxig stor lägenhet med panoramafönster mot vattnet. Faster Margit var snäll, men hon var också över 90 år. Jag kunde iallafall stanna i några dagar medans farsan fixade ett annat boende till mig.

Jag började mitt jobb på tobaksaffären i Skarpnäck. Det inledde också min period som missbrukare av coca cola, kexchoklad och cigaretter på allvar. Jag lärde mig också känna den stora stadens förortsfolk “the hard way”.

Nyss kommen från lilla Tranås fick jag redan första veckan som arbetande i tobaksbutiken stifta bekantskap med en hel uppsjö vanvettiga människor. Som dessa två:

1. Yxmördarn

En man i femtioårsåldern som hade huggt klyvt sin fars skalle i två delar som ung och som sedan dess spenderat större delen av sitt liv på instutioner. Han hade påsar under ögonen så tunga att de hängde under hans näsa. Han såg riktigt läskig ut; sönderrökta läppar och tänder, gul hy och ett ytterst ovårdat yttre. Samt stank han som ur en gammal soptunna.

Yxmördaren skrämde livet ur mig redan vid sitt andra besök i butiken. Han stod en stund med ryggen mot mig. Jag stod i kassan och han stod vid glassfrysen vid dörren ut. Han hade sina labbar placerade på glaset till frysen och han verkade liksom bara stå där och titta in i väggen.

Plötsligt vänder han sig i ultrarapid mot mig. I min värld såg det ut som hans huvud snurrade ett halvt varv. Det var ren skäckfilm. Han spände sina tomma ögon i mig. Jag svalde djupt. Sedan lade han an ett helt galet spökskratt allmedans hans innehållslösa själaspeglar synade mig:

–Heee heeee heeee heeee heeee

Sen gick han ut.

2. Yxmördarns tjej, tjockisen

Yxmördarn hade en tjej. Ja, tjej och tjej, men de bodde ihop. Hon var monumentalt tjock och ögonen stod helt i kors. Hon hade tappat de flesta tänderna. Ja, eller kanske rökt bort dem, vad vet jag. Men låt mig berätta vad hon gjorde efter jag jobbat i butiken i ett par veckor.

Jag hade lärt mig höra vad hon sa redan den andra veckan, hon läspade kraftigt, och kastade alltid upp ett gult blend till henne när hon kom. Hennes fullständigt vidriga fingrar krampade då ner i fickan och halade i ojämn takt upp mynt av alla de slag. Infimpade, tobaksbeströdda, vattenskadade mynt. Det kväljdes i mig när jag såg hennes brungula spröt kasta fram dem. Än värre var det att ta tag i pengarna och lägga dem i kassan.

Det var svårt att höra henne prata, men tro mig, det var helt omöjligt att se henne i ögonen. Hon hade ena blicken fäst västerut, den andra österut. Jag har aldrig sett nån som på riktigt haft såna ögon. Ibland var hon helt vindögd, ibland den diametrala motsatsen.

I vilket fall, denna tidiga morgon straxt efter klockan sju, min andra arbetsvecka, skulle hon plötsligt ha inte bara ett gult blend utan en hel limpa. Jag öppnade kassaskåpet och sålde detta till henne. Hon betalade på sedvanligt vis och gick ut från affären i sin makliga takt. Liksom vaggande, stötvis pulserande framåt. Hon svängde runt krönet och försvann mot parets lägenhet.

Jag jobbade på, timmarna gick. Jag käkade lunch, klockan blev ett. Då kommer hon tillbaka in i butiken.

Jag vädrade stanken redan innan hon öppnade dörren. Jag lovar er, det här kan vara världsrekord i doft av gammal rökare. När yxmördarns tjej klev in i butiken var hela hon gul. Hennes hår hade krusat sig och det bolmade lätta puffar från öronen. Ögonvitorna, eller ögongulorna, visade inga tecken på att ha pupiller på plats.

Hon hasade sig fram mot mig. Hennes nu svartbruna händer letade sig ner i fickan. Upp ur fickan for de där mynten. De klirrade på disken. Hon hostade till, det rök ur käften på monstret och jag kunde höra den hesa viskningen:

–Ett paket gula blend

Mänskan hade satt i sig en hel limpa på runt fem timmar.

*

Mina Första År i Stockholm fortsätter senare…

Feb 19, 2008 | 10 Comments | Första åren i Stockholm

Här ligger en hund begraven

 Jag vet inte om ni minns den här skylten som jag hittade och visade upp på Kollaps för ett par månader sen…

small_36.jpg

…men den här kommer ni säkert ihåg då den uppvisades för endast ett par veckor sen…
small_13.jpg

men dessvärre…

small_134.jpg

…så har det här dramat fått en mycket olycklig upplösning.

Rest in peace, Käftalermo.

Feb 18, 2008 | 3 Comments | Uncategorized

För Evig Vila: Bränn Dina Skivor. Nu.

cristcrusaders.jpg
Jag har köpt en ny skiva. En mycket intelligent och trofast
kampskiva med några människor som går i fronten för den nya,
öppensinnade världen. Deras tankerörande och sinnesuppöppnande
lyrik tillsammans med den suggestiva musiken gör att jag tänker
bränna hela min skivsamling. Jag behöver inget mer. De smartaste
på femitalet brände sina Elvisplattor, karln rullade ju för fan på höfterna!
De smartaste på sextitalet brände sina Beatlesplattor -John Lennons
påstående att han ätit upp Jesus var fruktansvärt. Att förvisa Sex Pistols
och deras satanistiska musik från Engelsk mark på sjuttitalet var ett
Heliga Kristi fingrars verk. Och så vitt jag vet så är det Marilyn Mansons
fel att det dör ungdomar på skolorna i USA stup i kvarten.

NOW KNEEL & REPENT before the JESUS RIDDARE & RYTTARE!

Christian Crusaders är the past, present & future.
Hell Christian Crusaders!

Sa jag att de hette Christian Crusaders förresten?

Ps. Ser inte Al Davis lite ut som en kvinna? (Är det så
att budbäraren är en karlakvinna så kan inte ens denna
besparas det eviga brinnandet i Katlagrottan)

Feb 18, 2008 | Comments Off on För Evig Vila: Bränn Dina Skivor. Nu. | Uncategorized

Black Celebration & VM i Depeche Mode låtar.

Black Celebration omröstningen är nu stängd..and here are the results:

Kollaps:

1. Black Celebration
2. Stripped
3. Here Is the House
4. It Doesn´t Matter Two
5. A Question Of Time
6. World Full Of Nothing
7. New Dress
8. A Question Of Lust
9. Sometimes
10.Dressed In Black
11.Fly On The Windscreen

Läsarna:

1. Black Celebration
2. Stripped
3. Here Is The House
4. It Doesn´t Matter Two
4. Fly On The Windscreen
4. World Full Of Nothing
7. A Question Of Time
8. A Question Of Lust
9. Sometimes
10. New Dress
11. Dressed In Black

…och det lite märkliga här är väl inte mest att läsare & Kollaps är överens över topp fyra utan att “A Question Of Time” & “A Question Of Lust” som enligt så många hamnade alldeles för lågt på min lusta i själva verket var ännu lägre rankade hos läsarna!

NU är det dags för VM i Depeche låtar!

Och för att få till det på ett så rättvist sätt som möjligt har jag delat in alla era topprankade låtar i pooler. Och i den första kvalpoolen ligger det tidiga Depeche Mode´s (enligt er) bästa alster:

PHOTOGRAPHIC
PUPPETS
THE SUN AND THE RAINFALL
LEAVE IN SILENCE
EVERYTHING COUNTS
TWO MINUTE WARNING

Tre av dessa sex går vidare till nästa omgång där de möter Depechelåtar 84-86. Sen får ni hänga på Kollaps för att se utveckligen, som jag väl tycker, faktiskt blir riktigt rättvis.

VOTE AWAY! Stängs på Onsdag!

Feb 18, 2008 | 13 Comments | Depeche Mode 151

We drank to that!

dm_fest_080215_05.JPG

dm_fest_080215_06.JPG

dm_fest_080215_07.JPG

Ni som inte var på “avslutningsfesten” för 151-listan kan av dessa
bilder direkt dra slutsaterna 1) Vi hade kul 2) Vi hade på oss allt från
Martin Gores mössor till att “bli” Martin genom att sticka huvvet genom
en affisch. 3) Vi drack lika mycket som vi sjöng.
Cheers till alla Depeche-vänner som kom!
Och special-cheers till calle för bilderna!

Feb 18, 2008 | Comments Off on We drank to that! | Depeche Mode 151

Galna Greker, Falska Turkar och Pratande Hundar

10.jpg

I efterdyningarna av Depeche Mode-listan kan Kollaps meddela
att de besynnerliga och makabra historierna om mina band & vänner 
fortsätter i samma stil som de pre-151. 

Jag har en hel vår med vansinne och dumheter att
erbjuda både till er som upptäckt min blogg via Depeche-listan och till er 
som har diskussioner kring det brittiska bandet stående upp i halsen.

För er som inte till fullo har klart för er vad jag pratar om, börja i rätt
ände och läs inläggen “Fast I Norge” och “Stieg Heil” under The April
Tears. Och varför inte, under Sabrosa, om dagarna på turné i Wales.

Skrattar ni åt dessa kan jag garantera er att det finns läsning för veckor
framöver här på bloggen.

Och ni som tappat tråden den senaste månaden kan, om ni missade det,
bläddra er in på kategorierna Tåglugg 93 och EM 2000 för att läsa om
Pelle, Beth, Galna greker och falska turkar, Hasch, Burkar, Bilar, Sjögge, Jens & annat.

Den kommande månaden kan vi se fram mot b la följande:

* Clabbe räddar April Tears från Da Bus.

* “HRRREI”: Tuben påstår att hundar kan prata.

* Sjögges farmor med handduk runt huvudet misstar sin egen son för en “neger”.

* April Tears firar avslutad albuminpelning och blir misshandlade med elbatong.

* Min farsa ordnar gala för fred och vänskap och har som huvudnummer att han ska boxas med George Scott.

* Jens Sing Lee Memoarer.

* Andreas Jismark, Henrik Berggren, Curre Lindström och hans fjortonåriga dotter. (Håll i hatten redan nu för det här kan vara det roligaste någonsin)

* “Visa pattarna tja la la la la”. Det kan vara lite halvtufft att vara tjej och framföra ett gig inför 800 värnpliktiga.

* Nollpunkt i Nässjö (del 2) April Tears underhåller pizzagäster.

* Model, Actress, Whatever videon -bandet blir misstagna för att vara aktörer under porrfilmsinspelning.

KOLLAPS VÅR:

kang_lucy.jpg
Sing Lee, Tranås.

v/s

jens.jpg
Jens


Clabbe


Curre

forever.jpg
Henrik

222.jpg
Porrfilm?

Feb 17, 2008 | 5 Comments | Uncategorized

Black Celebs

Då var det dags att rösta på det sista albumet, Black Celebration. Vote away! (Stängs måndag kväll!)

Violator enl. Kollaps:

1. Enjoy The Silence
2. Personal Jesus
3. Policy Of Truth
4. World In My Eyes
5. Waiting For The Night
6. Clean
7. Sweetest Perfection
8. Blue Dress
9. Halo

Violator enl. Läsarna:

1. Enjoy The Silence
2. Personal Jesus
2. World In My Eyes
4. Clean
4. Halo
6. Policy Of Truth
7. Waiting For The Night
8. Blue Dress
8. Sweetest Perfection

Feb 16, 2008 | 1 Comment | Depeche Mode 151

Words Are Very Unnecessary

countdown01.gif

ENJOY THE SILENCE

Det är precis så här det ska låta.

Det är oerhört sällan allt faller på exakt rätt plats. Som i den här låtens fall:

1. Martin Gore sätter sig ner vid ett instrument, låt vara piano, tramporgel eller gitarr, och skriver en helt vansinnigt vacker låt.

2. Alan Wilder tycker sig vid ett senare tillfälle i studion kunna höra att låten ska gå snabbare och speedar upp den till danstempo.

3. Martin Gore spelar gitarr till Wilders nygjorda version, något motvilligt till en början. Han kommer ganska omgående på en melodi som i sin enkelhet är bland det snyggaste nån någonsin skrivit. Alla i studion hör direkt vad som är på gång att hända. Man måste ha kunnat ta på luften där och då. Ja, tamejfan, de närvarande bör ha kunnat käka luften med slevar!

4. Depeche Mode befinner sig i studion med en producent het som en kamin. Flood är på väg mot sitt stora genombrott. Han är helt rätt man på helt rätt plats.

5. “Enjoy The Silence” förfinas till sitt absolut bästa i mix av knappvridarmogulen Francois Kevorkian.

**Edit: Som jag mycket riktigt blivit påmind om av signaturen Gecko så ska inte Kevorkian krediteras för just den här låten, även om hans insats under “Violator” är fantastisk. Det är ju ett annat geni, Mr. Miller himself, som rattat till det här.**

6. Anton Corbijn skickar hem resten av bandet och tar sig med David Gahan i kungaskrud och krona på en resa över hela Europa´s natur. Han gör en video många, även långt utanför Depeche Mode världen, tycker är den bästa någonsin.

“Enjoy The Silence” är själva manualen för den perfekta poplåten:

1. Börja med ett kort intro som direkt suger tag i lyssnaren.
2. Spela det mest hookiga riff möjligt.
3. Ta ner det något, sjung första vers. Låt melodin vara enkel men oförglömlig.
4. Ladda loss den mest allsångsvänliga refrängen möjlig. Blanda moll och dur.
5. Ha ett kort litet asgrymt trumbreak.
5. Kör hooken igen, såklart.
6. Ta en vers, identisk med den första fast med mer tryck och ny text.
7. Refräng igen, lite till av allt!
8. Pumpa runda för runda upp hooken, inlindad i nya ljud och små melodier.
9. Bygg upp det till ett crescendo av sällan skådat slag!
10. Avsluta med en tredje refräng inbakad i crescendot.

*

Någon som glömt första gången? Jag satt vid TV:n runt jul 1989 och fick en chock när bandet stod kvar på scen efter “Personal Jesus”. Jag har knappt repat mig än..

http://www.youtube.com/watch?v=hbW1iMEN9TY

*

Se det som en metafor eller inte -“Enjoy The Silence” är vår planets signal ut i rymden som spelar låten och säger:

“Come on you freaking bastard aliens, show us what you got! This is what we got on our planet! We got Depeche Mode! Wadda you got? Wadda you got? We stand united in love! We got Enjoy the Silence! We got DEPECHE MODE! “

silence_011.jpg

…och finns det ett mer lämpligt sätt att ända listans liv än just där? I Dave´s stol nånstans i alperna. I moder jords armar. I total tystnad, i definitiv allsmäktighet. Med en imaginär signal pumpandes ut i universum. Vi är rätt små vi människor om nån nu lurats att tro något annat. Radio Silence. Over And Out.

***********


Feb 15, 2008 | 35 Comments | Depeche Mode 151

When I´m Not There, In Spirit I´ll Be There


SHAKE THE DISEASE

En solig vårdag 1985, Tranås:

Jag hade cyklat direkt från skolan och ner till skivbörsen på stan och inhandlat en styck sjutums “Shake The Disease”. Sen ivrigt cyklat hem igen. Det var bara jag i huset när jag kom hem, en eftermiddag en vanlig veckodag. Jag gick in på mitt rum, öppnade fodralet och la på “plutten” i mitten på skivspelaren. Stiftet ner, lite rasp. Sen, för första gången i mitt liv, ett av de absolut bästa intro någonsin: “huuu heeuuuuu heeuuuu heeuuuuuu”.

Sedan syntar och efter det en av de mest sångvänliga verser genom alla tider:

“I´m not going down on my knees, begging you to adore me, can´t you see it´s misery and torture for me…”

Jag tryckte in en tom TDK-c90 i bandaren, för så gjorde man på den tiden, och spelade in låten på kassetten. Sen tog jag en Boomblaster (i mitt fall en liten bandspelare) och gjorde som jag sett dom äldre, coola snubbarna i Brooklyn, nån helt annanstans i världen, göra på TV: Jag satte den på axeln och traskade ut in da hood. Bäckagatan, Tranås. Middleclass Town.

Jag gick barfota upp och ner längs gatan förbi grannvillorna, spelandes “Shake the Disease” om och om och om igen. Jag älskade melodin. Jag tyckte omgående det var den bästa låten jag hört med mitt favoritband. Jag gastade ut refrängen för Malms, Ireholms, Anderssons och Drugges:

“Here is a plea, From my heart to you, nobody knows me as well as you do, You know how hard it is for me to shake the disease it takes hold of my tongue in situations like these…”

Jag satte mig efter ett tag på en sten uppe vid vändplan, där gatan slutade och gångvägen mot bandyplan tog vid. Jag tittade upp mot himlen och kisade med ögonen mot den strålande vårsolen. Fåglarna kvittrade, tussilago i gräset.

Det är det lyckligaste minnet från min barndom.

*

“Shake the Disease” tillhör den kategorin Depeche Mode låtar där sångmelodin styr hela låten. Jag avgudar de låtarna. “Shake..”, “Here Is the House” och “But Not Tonight” är ren lycka för mig. Alltid varit, kommer alltid att vara.

“Understand Me..”

Texten är så fin, så omtänksam. Så fullständigt fri från cynism.
Jag blir helt varm bara jag tänker på “Shake The Disease”. My love.

Feb 15, 2008 | 4 Comments | Depeche Mode 151

Someone Like Me

BLACK CELEBRATION

Min barndomskompis Carl-Johan levde ett komplett lyxliv. Vi blev polare nånstans runt 1984 och hängde mycket ihop de kommande tre-fyra åren innan han och hans familj flyttade till Jönköping.

Carl-Johan bodde på stan. Tranås storgata kanske inte är Oxford Street, Champs Elysée eller Broadway men för en liten plutt från villaområdet Bäck var det bra festligt ändå.

Speciellt när man bodde i det huset som Carl-Johan gjorde. Och på det sättet. Hans mamma och hennes sambo hade en helt makalös lägenhet som sträckte sig rum för rum på längden med panoramaförnster ut mot Tranås paradgata. I rak följd var det kök (med läskapparat), matsal, ett första vardagsrum, ett andra vardagsrum och ett sovrum. Alla rummen var stora och de flesta var utrustade med TV och KabelTV. Det var det inte många som hade på den tiden.

Dessutom hade de en hemlig gammal trappa från en dörr i badrummet! Den gick ner till lägenheten under där Carl-Johans mormor och morfar bodde. Och följde man den ända ner så gick den till Tranås i särklass bästa skivaffär! Som Carl-Johans mammas sambo Sven ägde!

I samma hus låg stans bästa pizzeria som spred en ljuv doft i hela byggnaden. Och som inte detta var nog. Det värsta av allt var att Carl-Johan hade en egen lägenhet i lägenheten!

Eftersom familjen lagt beslag på hela det gamla lyxiga bostadshusets övervåning så hade de helt sonika slagit upp en helt ny ytterdörr trappen nedanför. Så efter man gått in genom ytterdörren följde man en liten trapp. Sen kunde man svänga höger in till familjens lägenhet. Eller så svängde man vänster -till Carl-Johans trerummare. Han hade pingisbord, 1000 pingisbollar, jättestor stereo, en massa skivor och i övrigt en jävla drömtillvaro för en trettonåring. Jag älskade att hänga där. Och det jag framförallt på lördagar då jag sov över hos min polare.

En vanlig lördagskväll kunde då se ut som så att vi lyssnade på musik, spelade pingis, gjorde egen läsk i köket, käkade pizza och glodde på kabelTV. Och framförallt -på kvällarna, när skivaffären stängt, sprang vi ner i denna och lyssnade på plattor. Det var en häftig känsla att bläddra fram skivor och spela dem på vinylspelarna som var till salu på andra våningens HiFi avdelning. Det var så jag första gången hörde “Black celebration”.

Jag minns exakt var vi stod i affären. Jag minns exakt hur vi tog fram skivan och lade den på skivtallriken där i mörkret. Till introtonerna av “Black Celebration” kunde vi lugnt börja följa texterna och titta på bilderna från varsitt omslag.

“Black Celebration”. Depeche Mode´s anthem. Programförklaringen.

För mig personligen, och möjligen även för Martin Lee Gore, en låt som separerar “oss” från “dem”. En låt som ger tillhörighet. En själaunion.

I Depeche Mode har man en kompis som inte sviker. En kompis som sprider glädje, en vän som skänker tröst.

Det känns som man kan komma till andra sidan jordklotet och se en Depechetröja på någon för att veta “Här har jag en frände. Här har jag en som jag.” Även om det kanske inte stämmer så är det en romantisk tanke som jag gärna lurar mig själv att tro på. Vi som ständigt firar en Black Celebration, vi som inte kan göra annat.

Feb 15, 2008 | 5 Comments | Depeche Mode 151

Four Hours And Counting

20.00 ikväll 15 Februari är jag inbjuden till studentradions PLUTO för att motivera prispallen och det går att följa på 95,3 för de i Stockholm och över nätet för de som klickar på Pluto´s länk på deras sida:

http://www.thsradio.se/pluto/ 

Jag kommer även se till att alla motiveringar läggs ut på bloggen  simultant med sändningen. Inte illa, va? : )

 Ses på Magnus Ladulås ikväll. Ser ut som nästan varenda Stockholms-signatur dyker upp. Kan bara bli riktigt roligt!

Feb 15, 2008 | 2 Comments | Depeche Mode 151

Violating The Masses

 

Music For The Masses Kollaps:

1. Never let Me Down Again
2. I Want You Now
3. Strangelove
4. Behind The Wheel
5. The Things You Said
6. Nothing
7. To Have And To Hold
8. Sacred
9. Little 15
10. Pimpf

Music For The Masses Läsare:

1. Never Let Me Down Again
2. Behind The Wheel
3. The Things You Said
4. Strangelove
5. I Want You Now
6. Nothing
7. To Have And To Hold
8. Little 15
9. Sacred
10. Pimpf

Det finns inga dåliga låtar på “Music For The Masses”, inte ens några halvdana. Och likadant är det på de två återstående skivorna. Först ut “Violator”. “Black Celebration” avslutar albumomröstningen under helgen.

Efter det börjar VM i Depechelåtar! Det kommer bli en omdiskuterad klassiker i sig, tro mig. Men innan det ska vi också rösta på den bästa Martin Gore-sjungna låten för att ha alla finalister inför slut-tävlingen bland läsarna av Kollaps klar!

Imorgon: Ja då jävlar är det dags!
 

Feb 14, 2008 | 7 Comments | Depeche Mode 151

Reach Out And Touch Faith!


PERSONAL JESUS.4

Det gör mig ont varje gång en “viktig” siffra passeras på listan. Topp 5, Topp Tio, Topp 20… “Personal Jesus” är mer än en av Depeche´s fem bästa låtar tycker jag. Tydligen är den fyra.

Jerry Williams, Marilyn Manson och Johnny Cash. Tre fullständigt olika artister skulle jag vilja påstå. Men alla har, av olika anledningar, gjort sin version av “Personal Jesus”. Med blandade resultat. Artisterna kan ändå stå som bevis för vilket stort och inflytelserikt band Depeche Mode har blivit under sina 28 existerande år.

Det är ju långt från bara elektroniska musiker som blivit inspirerade av Depeche. Många är de av 90 och 00-talets populära artister som prisat upphovsmännen till “Personal Jesus”. Länge sen är den världen då Sveriges ungdom var uppdelad mellan syntare och hårdrockare.

1989 var det en skymf för många när Martin Gore lyfte fram gitarren och slog an ett gammalt bluesriff. Jag har redan tidigare klarlagt att jag älskade det från första stund. Ärligt talat reflekterade jag inte särskilt mycket över gitarren då. Och ska vi vara ärliga kan ju snacket om Depeche Mode´s “gitarrbaserade” sound under “Violator”, bredvid Bob Dylans “svek” mot folksångarna och den akustiska gitarren, vara den i särklass löjligaste debatten i hela musikhistorien.

Inget fan har rätten att äga sin artist. Och det ska vi vara förbannat, förbannat glada för.

I övrigt tycker jag att intellektet på de som gillar Depeche Mode överstiger det hos de som älskar exemplevis Manowar. Jag vet det är livsfarligt att säga så och jag har inga som helst vetenskapliga bevis för att göra det. Eller?

Låt mig i min möjliga dumhet dra den slutsatsen att ett band som ägnat sin hela karriär till att: 1) spela absolut högst av alla rockband i världen -och faktiskt gjorde det i ett av dem själva bejublat framträdande (ingen annan kunde vistas i lokalen). 2) Sjunga om vikingar, stora slagfält och “Kill With Power” och 3) Posera med bar överkropp med spända muskler hållandes ett svärd på samtliga sina omslag bör ha färre potentiella nobelpristagare bland fansen än bland de som besjunger biografin “Elvis & me” och telefonannonser om potentiell personlig service av en Guds man.

Jag citerar Manowars krigförklaring mot “False Metal”:

“Let each note I now play be a black arrow of death sent straight trhrough the heart to all those who play false metal….JIHAAA!!”

Jag citerar Depeche Modes omedvetna krigsförklaring mot engelska kyrkan:

“Reach out and touch faith!”

Martin Gore hade gjort det igen. Han hade rivit upp stora sår på de stackars kåpklädda männen bakom predikstolarna. Han hade börjat slåss mot sin tro igen. Martin Gore har aldrig, och kommer troligen aldrig, sluta skriva de där låtarna om Judas, Jesus, Doubting Thomases och Gud. Och varför skulle han? Speciellt när resultatet blir som “Personal Jesus”.

Denna helt odödliga klassiker. Den bästa förstasingeln från ett nytt Depeche Mode album någonsin. Den kanske snyggaste återkomsten genom alla tider.

Det är sånt förbannat jävla tryck i låten. Vilket sväng. Det är elektronisk rock and roll i en symbiotisk paraduppvisning. Kanske är den en hel genre i sig själv rentav.  Det smäller som fan i trummorna! Jag älskar varenda sekund, varenda ljud, varenda ton.

Och Basgången i slutet på liveversionen, ursprungligen från “Pump Mix” versionen av låten,  är nog den bästa och hårdaste basgång hört. Jag vill liksom köra huvudet in i väggen av lycka varje gång jag hör den. Titta in hos grannen och skrika “IT WAS JESUS CHRIST HIMSELF”!

Dansgolv världen över kokar så fort  “Personal Jesus” läggs på. Snart 20 år på nacken har den, det är obegripligt.

Evergreen, friends, evergreen!

Feb 14, 2008 | 11 Comments | Depeche Mode 151

Hommage Too

 

Feb 13, 2008 | 8 Comments | Depeche Mode 151

Hommage

Feb 13, 2008 | 5 Comments | Depeche Mode 151

We´re Watching The World Pass Us By

NEVER LET ME DOWN AGAIN

Depeche Mode hade aldrig blivit det de blivit utan att vara ett exceptionellt bra liveband. Och faktum är att The Basildon Four var riktigt bra redan från början. De må ha stått fastnaglade bakom syntar, men med en rörlig Dave och en rullbandare placerad i mitten på scenen hade de en grej som var riktigt cool.

Depeche Mode härjade runt på små skitgig, precis som de flesta rockband startar. De hade sina största fans bland polare och flickvänner precis som garagebanden i Värnamo och Nyköping. Men spelning för spelning växte sig publiken större och snart var det en hype på dem. Sen kom Fad Gadget och Daniel Miller in i bilden innan det small till for real.

Depeche Modes turnéer blev större och längre. Skandinavien, Japan och USA stod snart på turnéplanen. Bandet utvecklade sig själva på scen under 1983, 1984 och 1986. Och via järnrör, cykelhjul, större scenbyggen och bättre ljus-shower stod Depeche Mode 1988 på Rosebowl inför sin största publik någonsin.

David Gahan, mer taggad än någonsin tidigare, viftade under “Never Let me Down Again” på armarna och publiken viftade med. Tjugo år senare viftas det på några armar nånstans i världen varje timma bara låten spelas på radio.

Depeche Mode har många kort att spela ut under en liveshow. Om man ska ge sig på att sätta ihop en lista över den mest “folkliga” konserten måste den innehålla följande legendariska livelåtar med Depeche, deras största anthems om ni så vill: “Photographic”, “Everything Counts”, “Somebody”, “Stripped”, “Never Let me Down Again”, “Personal Jesus” och “Enjoy The Silence”. I synnerhet “Never let me Down..” utan den blir det ju inget vifta på armarna, tänk så ledsna alla skulle bli att gå hem utan att få göra det.

Jag tog mig friheten att sätta ihop ett drömgig med DM, vad jag känner för just i denna stund:

Eigner & Gordeno sitter på bänken, Wilder är tillbaka. Såklart.
(Intro: Christmas Island)
1. Black Celebration
2. John The Revelator
3. Photographic (Rex the Dog Liveversion)
4. Stripped
5. Here Is The House
6. I Want You Now (Martin+Gtr)
7. Precious (Martin börjar själv, bandet kommer in under låten, Dave tar över)
8. A Pain That I´m Used To
9. Fools (2008 REx The Dog Liveversion. Yihaa!)
10. Behind The Wheel (introducerad av nån minuts Pimpf!)
11. Personal Jesus
12. Sister Of Night
13. In Your Room
14. Somebody (Alan på Piano)
15. Lie To Me
16. The Sun And The Rainfall
17. Puppets
18. But Not Tonight

Encore
19. Higher Love (SOFAD Reprise)
20. Walking In My Shoes (Med levande röda fågelkvinnor den här gången!)
21. Enjoy The Silence

22. Everything Counts
23. World In My Eyes

24. It Doesn´t Matter Two (Martin+Gtr)
25. The Sinner In Me
26. Never let Me Down Again (med minst fem minuter AGGRO!)

Nämen det finns egentligen inte mycket mer att säga om plats fem på listan som inte alla sagt tusentals gånger. “Never Let me Down Again” är fantastisk. Mäktig. Och som allra bäst framförd inför sin fanatastiska publik, vare sig det är i Santiago, Chile eller St. Petersburg, Ryssland.


Stockholm Stadion vevar händerna.

Och videon är nog när allt kommer omkring Corbijns allra coolaste:

Feb 13, 2008 | 31 Comments | Depeche Mode 151

Songs Of The Masses

“Songs Of Faith And Devotion” Kollaps:

1. Walking In My Shoes
2. In Your Room
3. Higher Love
4. One Caress
5. I Feel You 
6. Judas
7. Mercy In You
8. Rush
9. Condemnation
10. Get Right With Me

“Songs Of Faith And Devotion” Läsarna:

1. Walking In My Shoes
2. In Your Room
3. Higher Love
4. Rush
5. I Feel You
6. One Caress
7. Judas
8. Condemnation
9. Mercy In You
10. Get Right With Me

Nu dags för “Music For The Masses”!  Och nu, de tre sista albumen, får man rösta på hela FYRA låtar!

Kollaps tyckte:

1. Never Let Me Down Again
2. I Want You Now
3. Strangelove
4. Behind The Wheel
5. The Things You Said
6. Nothing
7. To Have And To Hold
8. Sacred
9. Little 15
10. Pimpf

Som ni förstår nu så är det bara sjukt bra skivor kvar. Jag tycker personligen varenda av de här låtarna förtjänar en femte plats som sämst. Att rösta på fyra låtar kanske hjälper något i rättvisan?

Feb 13, 2008 | 3 Comments | Depeche Mode 151

Depeche Mode 151 Fest!

024.jpg 
That´s Right Limpan! It´s Party Time Again!

Som utlovat blir det en grande finale på Fredag.

Samling vid pumpen runt 21.15 på Magnus Ladulås i Gamla Stan! Det blir alltså en repris på festligheterna för två veckor sen!

Jag kommer direkt dit efter tidigare utannonserad radiosändning där jag presenterar de tre första låtarna på listan. Start 20.00. Ladda med folköl vid radion. Nostalgi!

Festens musikaliska innehåll blir inte svårt att gissa. Det blir de 151 låtarna spelade i omvänd ordning, precis som listan har presenterats.

 Ses då! (Det är fritt att anmäla sin medverkan i den här tråden så vet vi ungefär hur många vi blir som kommer och snackar, sjunger och ölar!)


There will be no singing in microphones..

005.jpg
Just happy smiles…

006.jpg
´Cause the DJ´s cannot can´t fail ´cause…


..the tracklist for the evening is 151-1 Depeche Mode..

 
Totally Danceable!

Feb 12, 2008 | 31 Comments | Depeche Mode 151

Let me Hear You Make Decisions

Nu ska vi prata sex igen. Eller? “Stripped”, Depeche Mode´s sjätte bästa låt, kan vid en ytlig betraktelse bara handla om att klä av sig och umgås intimt med varandra. Men vid en närmare analys är texten använd som en metafor för att vara blottade för varandra på ett annat sätt. Ärliga. Att inför sin kärlek öppna upp sin själ, inte kropp, och vara helt och hållet sig själv.

“Stripped” är en text som kan fungera som ett skolexempel på hur man använder sig av en sexuellt laddad text för att i själva verket säga något ännu viktigare. Jag har själv genom åren använt mig av detta många gånger.(*)

Men när vi ändå pratar sex kan vi ju hålla oss kvar vid en existentiell del av ett stort popband. Fansen. Och deras dyrkan. Drömmar. Snuskiga drömmar. Om David Gahan, Martin Gore och, hemska tanke, Andrew Fletcher. Ja, skratta medans ni kan, men Depeche Mode hade inte varit det de är utan den laddningen mellan stora delar av den kvinnliga publiken och grabbarna på scen.

Inga stora popband hade väl varit det. Det som en gång började med Elvis Presley och fortsatte med The Beatles, the Monkees och Beach Boys har fortsatt fram till dagens My Chemical Romance.

Den blödande poeten, gitarristen, den coole sångaren, den mystiske svartsynte basisten och den farliga trummisen har alltid, och kommer alltid vara, ett stort, stort attribut i både den tänkande coh icketänkande kvinnans fantasi. Det är på många sätt ett fenomen som gör mig lite ledsen. Att det ska vara så enkelt. Man har liksom sett det ända sen tonåren.

Det räckte med att vara medlem i ett helt okänt band från Eksjö som kommer för en onsdags-spelning i Tranås för att du ska få intresse från det motsatta könet. Säga vad man vill om oss killar, och det kan man, men så fungerar inte vi. Spice Girls, någon?

Nej, vill man ha världsherravälde som popband måste man ha med sig tonårstjejerna, vilken uniform de än månde bära. Pandabrudar, gothchicks, raveare med blått plasthår, den vanliga skoltjejen. Depeche Mode är ett av de band som hittade fram till alla kategorier.

Vad beror då detta på? Ja främst och först såklart bra låtar. Men hade bandet sjungit plitten platten plitten platten i varje text är jag tveksam till att lika många tjejer hade varit intresserade. Bättre då med “Take my hand, Come back to the land, Where everythings ours, For a few hours”. Dessa ord kan väl ganska så enkelt appliceras på drömmen om att vara David Gahan´s flickvän eller Martin Gore´s musa, eller hur?

Okej. Förutom riktigt bra musik och text vad måste du ha mer då? Jo några grabbar som ser förhållandevis okej ut. Det behövs inte mer. Låt mig ge er följande exempel på några snubbar, avgudade av miljontals tjejer, som inte är, ska vi säga, Johnny Depp:


Danny Wood, New Kids On The Block


Ringo Starr, The Beatles


Paul Stanley, Kiss


Sen finns det de som var snygga och coola
men som idag bara är en patetisk skugga
av sitt forna jag. Som The Blob.

Depeche Mode har en sångare direkt från uppslagsverkets “Popstjärna”: David Gahan, en riktig snygging, har alltid varit.(Jaja det vita skägget under 1985 var kanske inte så bra, och mustasch kan väl diskuteras) Han är cool, charmig, belevad och sexig.

Depeche Mode har den inåtvände poeten, den sexuellt laddade crossdressaren Martin Gore. Han är “Söt” skulle väl de flesta tjejer som har en stor fabless för Gore motivera sin dyrkan.

Alan Wilder under sin tid i bandet var en tjejmagnet. Spännande, cool, snygg som fan.

Sen har de Andrew Fletcher, revisorn. Vilken jävla resa han har fått, basist-bankiren från Essex. Endast för att vara Martin Gore´s buktalare.

Under 1986 och “Stripped” var Depeche Mode, kanske för första gången i bandets historia, farliga på riktigt. Sexiga. Stenhårda.

Det var svarta handskar och läderjackor. Solbrillor och sporrar på stövlarna. Svart smink, svarta naglar och en låt som ingen någonsin tidigare hade gjort.

“Stripped”. Det går inte i ord egentligen att förklara hur cool den här. Jag menar att starta en låt med en motorcykel och låta den nedpitchade motorn sköta introt räcker ju bara det för att det är fantastiskt.

Att sen efter det inleda med “Come With Me” och den patenterade assnygga kortljudande melodislingan och sen ganska snabbt via tidernas mörkaste poplåtsintro ta sig fram till refrängen och förklara “Let me See You Stripped Down To The Bone” innan man laddar loss det absolut hårdaste, mest kompromisslösa beat nån någonsin hört fram till 1986 och sen släppa det som första singel från sitt kommande album. Ja, det kan BARA Depeche Mode.

Och syntslingorna i slutet vet vi ju alla vad vi tycker om dem. Snyggaste nånsin? Kanske det. “Stripped”s avslutning är GIGANTISK. Makalös. De vackraste tonerna möjliga som ackompanjemang till jordens undergång.

STRIPPED

____________________________________________________

(*)
Lip Service låt “Velvet Machine” handlar till exempel om mitt hat-kärleksförhållande till skivbranchen. “I got scars from the chains, I still suffer from the pain, will I be your slave again?” Ni som kan er April Tears fattar nog ganska direkt vad jag pratar om då.

Och “Hardcoming” med April Tears handlar om att det ibland kan vara svårt att vara hundra procent heltänd på sex. Tro´t eller ej men även killar kan ha det så! ; )

Poängen i den är möjligtvis förlorad genom att en tjej sjunger den, eller tvärtom gör det kanske den än mer laddad. I vilket fall är ingen därute ensam om texten har missuppfattats. Det kan jag väl säga ingick väl lite i planen.

På Torsdag, på P3 Lab 22.00 kan ni lyssna på Brand new Lip Service:

http://www.myspace.com/lipservicetheband
http://www.myspace.com/xoovanilla

Feb 12, 2008 | 45 Comments | Depeche Mode 151

Det Är Bara Sex


145 revealed, 6 to go… Fredag 20.00

Feb 11, 2008 | 1 Comment | Depeche Mode 151

← Previous Page — Next Page →