Some Great Devotion

Då var “Some Great Reward” stängd. En trio låtar ryckte kraftigt och upplösningen blev dramatisk, men “Somebody” vann med endast en röst mer än “Blasphemous Rumours” som i sin tur bara var en röst före “Lie to Me”!

Kollaps tyckte:

1. Somebody
2. Lie to me
3. Master And Servant
4. Something To Do
5. Blasphemous Rumours
6. If You Want
7. Stories Of Old
8. It Doesn´t Matter
9. People Are People 

Ni tyckte:

1. Somebody
2. Blasphemous Rumours
3. Lie To Me
4. Master And Servant/Stories Of Old
6. If You Want
7. Something To Do
8. It Doesn´t Matter/People Are People

Alltså inga direkt stora skillnader här heller. Jag gillar “Something To Do” lite mer, läsarna gillar “Blasphemous Rumours” lite mer. Nu dags för “Devotion”!

Feb 11, 2008 | Comments Off on Some Great Devotion | Depeche Mode 151

It´s Too Late To Change Events

Martin Gore! Hur många andra låtskrivare har under 25 år radat upp vad denne man har gjort?  Visst ser man som extremt fan av Depeche Mode mycket i färgade linser, men ärligt talat är det inte många, om någon, som hållt sån hög klass som ensam låtskrivare under så många år. Kan Martin Gore vara vår tids största låtskrivare? Det tycker jag.

Om Bono & The Edge är vår generations Lennon/McCartney så måste Masochisten från Basildon, Englands Åtvidaberg som min vän Martin sa, vara vår Dylan eller möjligen Bowie.

Vem kunde trott det 1982?

Gore´s utveckling som låtskrivare Big Muff-See You-Everything Counts-Master And Servant-Stripped-Personal Jesus-In Your Room- har skett i det publika ögat. I dagens musikklimat är det inga som får chansen att utvecklas i den takten Depeche Mode höll de första tio åren. Vilken jävla fart de hade! Att skaka hand med Daniel Miller och Mute om kontraktet var helt avgörande för detta, skulle jag vilja påstå.

Och nån gång 1988/1989 pennade Martin Gore ner “Policy Of Truth”, Depeche Mode´s sjunde bästa låt. Som dessutom är en av de allra, allra bästa texterna Gore plitat ner:

“Youll see your problems multiplied
If you continually decide
To faithfully pursue
The policy of truth”

Hela texten är så förbannat enkel. Och självklar. Konstaterande. Jag håller den högt.

Låten “Policy Of Truth” var ryktesvägen utannonserad som ännu “större” och bättre än de två föregående singlarna från “Violator”. Riktigt så var det inte, men fan inte långt ifrån. Leadhooken är ju vansinnigt bra, en gitarr som inte är en gitarr men som ändå är en gitarr.

Refrängen är Classic mode-stuff . Avslutningen med sina repeterande “Never Again is what you swore..” tillsammans med de stämningsfulla sjukt snygga feedback-gitarrerna, de svävande syntmelodierna och ett rejält svängigt beat förför lyssnaren fullständigt. Och virveln smäller precis som den ska!

“Policy Of Truth” har, trots sin uppenbara kommersiella tillgänglighet, något väldigt melankoliskt och mörkt i sig och jag tror aldrig jag kommer tröttna på låten. För visst är det så, att man i perioder kan vara trött på vissa låtar med bandet? Det har aldrig hänt mig och”Policy Of Truth”.

Detsamma gäller Anton Corbijns ursnygga video.

7. POLICY OF TRUTH


Till vänster höger Martin Gore, vår tids största låtskrivare.

Feb 11, 2008 | 7 Comments | Depeche Mode 151

My Case Is Easy To See

Jag och Kenta satte oss ner på heltäckningsmattan framför stereon. Kentas hela Depeche Mode-samling mitt framför oss. Hundratals vinyler. Promos. Testpressar. Livebootlegs. Tysklandspressar. Japanpressar. Ja till och med några acetat. Idag var de inte i fokus.

Utanför, en strålande vårdag. Det var fredag eftermiddag, vi hade tack vare av ett klanteri från tanterna i Åhlens skivdisk fått labbarna på varsitt ex av Depeche Mode´s nya album tre dagar innan release.

Med skälvande händer och en sjukt stor förväntan stoppade vi in cd:n och tryckte på play. Kenta la in en färsk snus, jag tog en klunk cola. Första låten hade vi såklart hört innan, men självfallet ska en platta vid första lyssningen höras i sin helhet. Vi tog in den höga volymen och bläddrade genom häftet innan det magiska ögonblicket.

Ett piano. En dov, liksom rullande bas. Ett svängigt beat. En riktigt bra vers. Vi stirrade med våra största ögon rätt in i högtalaren. Vi kände att NU kommer refrängen! Och det gjorde den verkligen. Ut ur högtalaren sparkade “You´ll stumble in my footsteps” för första gången någonsin till oss på käften. Kenta bara gapade. Såtillvida att snusen gled ut från överläppen, ner på hakan och hamnade i en klump på golvet. Själv började jag blöda näsblod. Det är sant.

Och efter låten var vi tvungna att avbryta den planerade genomlyssningen av skivan i sin helhet. Vi fick ta paus och springa runt i rummet, sedan ut ur huset för att hoppa jämfota och hytta med nävarna, skrika Ronjaskrik i vårsolen och kramas i gräset innan låt tre skulle kunna spelas. Vi hade just hört “Walking In My Shoes” med Depeche Mode för första gången. Jag glömmer det aldrig.

*

Senare på våren befann sig jag, Kenta, Hanna och Linda i en bil på väg till Scandinavium, Göteborg för att beskåda Depeche Mode live. Förväntningarna var monstruösa och de skulle infrias. Jo, Tjenare..  När “Walking In My Shoes” började, när fågelkvinnorna kom vandrande fram från skärmarna, slog jag nytt personligt rekord i helkroppsrysning. Jag bara skrek rätt ut. Just det ögonblicket, i introt av låten, när skärmarna aktiverades, när Dave vandrade med de röda kvinnorna, är nog det snyggaste och coolaste jag någonsin sett.

Innan konserten hade jag och Kenta varit på Depeche Mode-jakt. Och vi stod utanför hotellets entré när två limousiner gled upp. Vakterna satte upp rep och backade oss och de andra fansen tio meter innan Martin Gore klev ut ur sin bil och hastigt spankulerade in på hotellet. Sen tog vakterna bort repen och vi fick återigen stå fritt. Då kom Andy Fletcher ur bilen och noterades glatt utan nån större hysteri från fansen. Han skrev några autografer.

Då kom en cool snubbe travande på Kungsportsavenyn. Bara jag, av alla, kände igen honom: Alan Wilder.

Jag gick fram till honom och på vägen dit tappade jag hela mitt ordförråd. Det enda jag lyckade klämma ur mig när jag gick fram och skakade hans lealösa hand var ett tafatt “t-thank y-you”.

Detta var ändå ett mycket lyckat slut på vår jakt och vi kunde triumferande vandra mot Scandinavium med erfarenheten att ha “träffat” åtminstone delar av Depeche Mode. Kenta hade med en hel bunt skivor och han hade fått ett par stycken signerade av “Fletch”.

Denna pseudohändelse skulle dock några timmar senare inte längre betyda mycket. Det kom sig nämligen så att efter spelningen, när vi ramlat ut från konserten, svettiga och överlyckliga, att en engelsk man, klarligen en roadie, kom fram till Hanna och Linda och gav dem varsitt Backstagepass.

Kenta insåg direkt vidden av detta och skrek till Linda: –TUSEN SPÄNN! Du får tusen spänn för den där!

Righteous Idiot som jag är förklarade jag för Kenta att detta inte skulle vara rätt eftersom vi antagligen inte var den typen av personer Depeche Mode vill chilla med efter ett gig. Så han accepterade detta. Vi vinkade hej till våra blonda medpassagerare och satte oss med ryggen mot Scandinavium. Helt tomma. Tysta. Och så satt vi i en timme innan tjejerna kom ut. Då kom vi på att Kentas kasse med skivor aldrig hade påtänkts att skicka med brudarna. Så de förblir signerade endast av Andrew “Fletch” Fletcher. Värdet har alltså sjunkit på rariteterna.

Linda och Hanna var lyckliga. De hade varsin liten pappersbit med hela bandets autografer.

Nu fanns ingen tid att förlora. Tjejerna hade umgåtts med Depeche Mode. Kenta och jag slet åt oss deras pass och satte raketfart mot backstageområdet. Och vi kom hela vägen till sista dörren, just därinne som Depeche befann sig innan vi stoppades.

Som en liten klen tröst fick jag syn på Jason Pierce från Spiritualized (det utbuade och soon to be kickade/avhoppade förbandet) på vägen ut . Jag hälsade på honom och tackade för giget. Han bara stirrade förvånat på mig. Sedan såg jag att han stod och pratade med Andy Franks, mr Tour Manager himself. Kanske gavs beskedet just där och då att Spiritualized inte längre skulle vara med på turnén.

Med sänkta huvuden mötte jag och Kenta upp med de fortfarande uppspelta Linda och Hanna. De kunde berätta det vi redan anat, att det bara befann sig snygga tjejer därinne. Och i princip bara blonda sådana. Jag gillade inte klichén.

Jag hade under spelningens gång noterat att fyra stycken blonderade tjejer suttit bakom mixerbordet. Alla klädda i korta, svarta klänningar och knähöga svarta stövlar. Jag tyckte det såg skumt ut. Förbeställt. Linda & Hanna kunde bekräfta att dessa fyra befann sig i rummet och satt tysta för sig själva vid ett bord. Senare, när jag såg Depeche igen i Paris, såg jag fyra stycken likadant klädda blonderade tjejer bakom mixerbordet.

Vad hade då hänt därinne? Jo Martin, Alan & Fletch hade spelat biljard, fussball och druckit öl. De hade varit på bra humör och småpratat med alla eleganta damer. David Gahan hade kort, som en typ av Meet and greet, befunnit sig i rummet och signerat lite papper, armar och skivor.

Jag kan så här, år efteråt, ha större förståelse för denna enorma ytlighet från grabbarnas sida. Kenta och jag representerade den sorten som i Martin Gore´s värld skulle vara de absolut sista han skulle hänga med efter en spelning.

*

Och det går ju inte att skriva om låten utan att nämna det infernaliskt snygga e-bow liknande gitarrsolot från Martin Gore. Snyggaste i kategorin nånsin? Ja jag tror det.

8. WALKING IN MY SHOES.

Feb 10, 2008 | 23 Comments | Depeche Mode 151

Angel

Playing The Angel:

Kollaps:

1. Precious
2. The Sinner In Me
3. A Pain That I´m Used To
4. John The Revelator
5. Damaged People
6. Lilian
7. Suffer Well
8. Nothing´s Impossible
9.The Darkest Star
10. Macro
11. I Want It All

 Läsarna:

1.John The Revelator (22%)
2.Precious (21%)
3.A Pain That I´m Used To (17%)
4.Nothing´s Impossible (11%)
5.Lilian (9%)
6.Suffer Well (8%)
7.The Sinner In Me (5%)
8.The Darkest Star (3%)
9.Damaged People (3%)
10.I Want It All (1%)
11.Macro (1%)

Att den av så många bespottade “Lilian” tar sig förbi “The Sinner In Me” på läsarnas lista är väl en stor överraskning får jag säga. I övrigt var det en hård kamp bland många populära låtar. “John The Revelator” vann till slut med en röst över “Precious”. 

Feb 10, 2008 | 1 Comment | Depeche Mode 151

Trevlig kväll!

small_13.jpg

Ikväll är det melodifestival. Pandoras ask öppnas igen.
Martin S är på väg över. Christer Sjögrens nummer lär vara en klassiker.
Kan nog bli roligt det här!

Trevlig lördagskväll allihopa!

Feb 9, 2008 | 3 Comments | Uncategorized

At The End Of It All

SOMEBODY

Sommaren 2007, Lördag den 4 Augusti klockan 16:39, Gnisvärd,Gotland:

Jag står bredvid min älskade Louise, runtomkring oss i en halvcirkel står så gott som alla våra närmaste vänner i sina finaste gåbortkostymer. Bakom oss ligger havet blankt och glittrande, i horisonten passerar en stor båt. Solen gassar, helt nyutsläppt från en tidigare molnfylld himmel. Nu är den klarblå som genom ett under. Louise är vackrast i hela världen.

Sjögge knycker till med fingrarna, sänker kort blicken mot tangentbordet på det elektriska pianot och slår an inledningsackordet till “Somebody”.

*

I denna stora stund, mitt livs stund får jag väl lov att säga, var det ett självklart val att inkludera “Somebody”. Finns det någon sjuk människa därute som inte fullständigt identifierat sig med Martin Gore´s programförklaring till sann kärlek?

“I want somebody to share
Share the rest of my life
Share my innermost thoughts
Know my intimate details
Someone who´ll stand by my side
And give me support
And in return
Shell get my support
She will listen to me
When I want to speak
About the world we live in
And life in general
Though my views may be wrong
They may even be perverted
Shell hear me out
And wont easily be converted
To my way of thinking
In fact shell often disagree
But at the end of it all
She will understand meI want somebody who cares
For me passionately
With every thought and
With every breath
Someone wholl help me see things
In a different light
All the things I detest
I will almost like
I dont want to be tied
To anyones strings
Im carefully trying to steer clear of
Those things
But when Im asleep
I want somebody
Who will put their arms around me
And kiss me tenderly
Though things like this
Make me sick
In a case like this
Ill get away with it”“Somebody” är som en liten bibel. En beskrivning av ett ideal. En dröm. Framfört av en naken man in duty for all mankind.

“Somebody” står bortom diskussion om trummor och trummaskin, samplat eller spelat, slickt eller ruffigt. “Somebody” är en evergreen. Odiskutabel. Självklar.

På ett sätt tycker jag att “Somebody” är den svåraste låten att lista av alla. Den har ett eget liv och en egen existens, mycket större och mycket viktigare och mycket mer rörande än de flesta av de andra låtarna. Det är inte konstigt att vi, och många andra med oss, väljer att få just dessa ord sjungna vid sitt bröllop.


Me & my “Somebody”.

Feb 9, 2008 | 4 Comments | Depeche Mode 151

Let Me Take You On A Trip

WORLD IN MY EYES

Från de första kassetterna jag fick 1982 av mina äldre kusiner Patrik och Mikael var det ett band som stod ut mer än de andra. Kajagoogoo var visserligen en tidig favorit, Kraftwerk var häftiga, Kim Wilde´s “Select” gillade jag. Men nej, det var Depeche Mode´s “Speak And Spell” och “A Broken Frame” som rullade mest i bandspelaren på Bäckagatan i Tranås.

Jag hade, bredvid fotbollen och bandyn, två stora intressen i den unga åldern. Att samla bandnamn -som jag skrev upp i bokstavsordning i en liten bok. Och att samla urklipp på Depeche Mode. Dessa klistrade jag in i en klippbok. Depeche Mode var nummer ett. Och bakom dem fanns sedermera bland annat Alphaville, Howard Jones, Yazoo och Indochine.

1987 upptäckte jag den Belgiska scenen. Front 242, á;GRUMH…, The Neon Judgement, Klinik, A Split Second och Poesie Noire blev stora favoriter. Och brittiska Nitzer Ebb blev mina absoluta favoriter. I princip jämsides med Depeche Mode, iallafall under ett par år.

Men efter det rubbades min musikvärld på riktigt . The Cure hade jag ju alltid gillat. Jag hade några plattor som jag diggade. Men sen kom “Disintegration”våren 1989. Det blev en stor favoritplatta. Är det fortfarande.

Samtidigt sadlade Poesie Noire om. De plockade fram gitarrer och bas och gjorde “Love Is Colder Than Death”, ett helt makalöst fint album. The Neon Judgement körde även de på hårdare med gitarrinslagen. Och i samma veva upptäckte jag The Jesus And Mary Chain. Nu blev jag helt betagen och plötsligt kändes Depeche Mode inte som det mest spännande alternativet. Jag lyssnade på “Disintegration”, “Darklands” och “Love Is Colder Than Death” istället.

Mina syntband som The Convention och Subway Core kändes inte så superlajbans längre. Jag åkte till Jönköping och köpte en elgitarr och en trummaskin Korg DDD-1. (Hörde förresten för första gången igår att åtminstone kaggen i “? Of Time” är en DDD-1:a) Sen startade jag startade ett indieband.

Och vågen från de brittiska öarna vällde in.

Det var The House Of Love, The Stone Roses, Ride och The Charlatans. Det var  Northside, Birdland och Pale Saints. Jag, och alla i Depechegänget i Tranås, blev helt betagna. Vi började röka och lira rock.

Och jag slutade helt med den lovande bandymålvaktskarriären.

Ryssen Andrej Pasjkin sköt ett rysskott på en träning, jag hann inte reagera och slungades in i nätet av bollens kraft. Efter träningen såg jag en svart ring på min torso, runt den en blå ring, sen lila, sen rött, sen, grönt och sen var jag gul över hela magen. Jag tänkte “Jag tränar 4-5 gånger i veckan som bandymålvakt. Jag kommer aldrig tjäna några pengar. Vad fan håller jag på med?”

Jag hoppade i samma veva av ekonomisk linje på gymnasiet. Jag ville läsa Samhällsvetenskaplig och fick erbjudandet att byta rakt av eftersom första året var identisk på de båda linjerna. Men jag tyckte att den kommande årskullen hade ett mer spännande startfält så jag hoppade helt sonika av. Och fick jobb på lokaltidningen.

Jag skrev om lite olika små händelser i småstaden, men framför fick jag ansvar över nöjesdelen. Jag började med att göra ett reportage om April Tears -mitt eget band!

För att uttrycka mig kort -i uppehållet mellan “101” och “Violator” hände det en hel del.

Och Depeche Mode hade gått från “Concert For The Masses” till “Violator”. De hade, i USA, gått från att vara den kringresande elektroniska cirkusen och the hottest ticket in town till att, om än kanske bara för ett kort tag, bli världens största band.

När de satte sig ner i L.A våren 1990 för att signera “Violator” utbröt ett pandemonium i stan liknande när U2 skulle spela på ett tak under inspelningen av videon till “Where The Streets Have No Name”. Som i New York i början av 80-talet när The Clash ägde stan med 18 utsålda spelningar i rad.

Jag hade ju självklart köpt singlarna och jag diggade Depeche Mode som fanfanfan, men när “Violator” kom stannade inte världen för mig. Förrän jag hörde skivan. Det var bara att lägga undan “Love Is colder Than Death”.

“World In My Eyes” var först ut. Efter de två singlarna som föregått skivan var ju förväntningarna så höga att man fick vara nöjd med ett par låtar på skivan som var 50% så bra. Det fick man. Och mer. Och det redan på första spåret.

Man hörde det direkt. Låtjäveln bara fräste till i stereon. Sen sa ett elektrofierat järnrör till mig att dansa. Basgången var svängigare än hela housescenen. De rappa små typiska Depechemelodierna satt som en smäck. Virvlarna small, små i soundet men elaka som fan. Ljudbilden lät så förbannat jävla ren. Det lät…fantastiskt. Sen “Let Me Take You On A trip..Round the World and Back…and You Won´t Have To Move You Just Sit Still”…Mamma Mia!

Trummorna var inte svulstiga, ändå stenhårda. Det lät digitalt. Det lät extremt fokuserat. Komprimerat. Editerat. Det lät futuristiskt, närmast. Och texten talade direkt till lyssnaren. Det kändes som de talade till mig. Jag hörde varenda ord. Jag kände varenda beat. Och då ska man komma ihåg att “Violator” kom precis i den tid då den larmande gitarren var dyrkad. Inte bara av mig, mina polare och några krullhåriga skottar. Nej, grungen var i antågande. Det fanns fler brittiska popcombos än hårstrån på Tom Jones rygg. Media var på väg att få spel.

Depeche Mode kom då med den allra cleanaste produktionen möjlig. Signerat Mark Ellis a.k.a Flood. Jag visste det inte då, och det tog några år att förstå det helt och fullt, speciellt på grund av “Songs Of Faith And Devotion”, som, om möjligt hade ännu bättre timing, men “Violator” ÄR Depeche Mode´s bästa skiva.

Och fyra starkare singlar på samma platta har aldrig någonsin släppts. “Svagast” av dem: listans nummer tio “World In My Eyes”. Herregud.

1. Violator
2.    Songs Of Faith And Devotion
3.        Black Celebration
4.            Music For The Masses
5.               Some Great Reward
6.             Playing The Angel
7.           Speak And Spell
8.         Ultra
9.      Construction Time Again
10.  A Broken Frame
11. Exciter

Feb 8, 2008 | 14 Comments | April Tears, Depeche Mode 151, Uncategorized

The Final Countdown

 

Glöm det som varit. Nu räknar vi ner dag för dag, låt för låt ner till el grande finale!

Känn in det här till exempel! Uj uj uj uj…

http://www.youtube.com/watch?v=VpScANNE3P0

Och det blir en ganska så grandios avslutning. Topp tre kommer presenteras på ett lite annorlunda sätt -live i radio!

20.00 nästa fredag 15 Februari är jag inbjuden till studion för att motivera prispallen och det går att följa på 95,3 för de i Stockholm och över nätet för de som klickar på Pluto´s länk på deras sida:

http://www.thsradio.se/pluto/ 

Feb 8, 2008 | 1 Comment | Depeche Mode 151

11. Here Is The House

love.gif
Det verkar som att de inte tänker bära flytväst under sin seglats.

Allsång på Skansen till Dansen

Jag vet inte om ni tänkt på det, men de senaste placeringarna har intagits enbart av vanliga albumspår. Om vi bortser från ett anthem som återstår på listan så är det bara singlar kvar. Med Depeche Modes programförklaring borttagen så är alltså “Here Is the House” Depeche Mode´s bästa “vanliga” albumspår någonsin!

Och det är den i sanning värd. Jag ÄLSKAR “Here Is The House”. Om vi tittar på texterna om placeringarna precis bakom kan vi bland annat se varför.

Enligt dessa, om vi ska vara lite akademiska en stund, är “Here Is The House” en simpel, varm, innerlig, intim catchy syntpoplåt.  Check!

Dessutom makalöst snyggt stämsjungen (igen) av Martin Lee. Jag sjunger ALLTID med i andra stämman…Can´t help myself..Över huvud taget så finns det nog ingen låt som jag så passionerat sjunger med i.

De sinnessjukt snygga syntslingorna och sångmelodierna i låten är så naturliga att de känns som ett homogent ljud tillsammans. Och i texten sjunger Martin & Dave om ingenting. Eller precis allting om man så vill. Kärlek. KÄRLEK! K-Ä-R-L-E-K!!
Man vill bara hålla om alla sina vänner och unisont sjunga tillsammans efter bästa förmåga:

“HEEERIS DÖ HAUS WHERE IDALL HAPPEEEEÖÖÖNS, THOSE TÄNDÖRRR MOOMENTS ANDER DIS ROOOOOOUUUFF, BADDY AND SOUL KAM TÅGETHÖÖR ÄSS WE KAM CLOUSÖR TOGETHÖÖÖÖR, ÄND ÄSS ITT HÄPPÖNS ITT HÄPPÖNS HEEER IN DIS HAUS!”

*

Nu är det bara the big 10 kvar…

12. Lie To Me
13. It Doesn´t Matter Two
14.Waiting For The Night
15. I Want You Now
16. But Not Tonight
17. In Your Room
18. Strangelove
19. Behind The Wheel
20. Sister Of Night
21. Photographic
22. Precious
23. The Sinner In Me
24. Clean
25. Higher Love
26. Everything Counts
27. Puppets
28. A Pain That I´m Used To
29. John The Revelator
30. The Sun And The Rainfall
31. The Things You Said
32. A Question Of Time
33. Sweetest perfection
34. Blue Dress
35. World full Of Nothing
36. Nothing
37. One Caress
38. I Feel You
39. Halo
40. It´s Called A Heart
41. Leave In Silence
42. Master And Servant
43. See You
44. Dangerous
45. It´s No Good
46. New Dress
47. Route 66
48. My Secret Garden
49. Something To Do
50. Goodnight Lovers

51. Insight
52. Fools
53. To Have And To Hold
54. Useless
55. Two Minute Warning
56. The Landscape Is Changing
57. Blasphemous Rumours
58. Judas
59. A Question Of Lust
60. New Life
61. Told You so
62. Sacred
63. Mercy In You
64. Barrel Of A Gun
65. Freelove
66. Sea Of Sin
67. Little 15
68. Shame
69. I Sometimes Wish I Was Dead
70. Boys Say Go!
71. Home
72. I Feel Loved
73. Shine
74. Sometimes
75. Nothing To Fear

76. If You Want
77. Damaged People
78. Lilian
79. And Then…
80. Any Second Now
81. Free
82. Love In Itself
83. Dressed In Black
84. Ice Machine
85. Stories Of Old
86. It Doesn´t Matter
87. Suffer Well
88. Nothing´s Impossible
89. The Bottom Line
90. Get The Balance Right
91. Never Turn Your Back On Mother Earth
92. Happiest Girl
93. Rush
94. Condemnation
95. My Joy
96. Surrender
97. No Disco
98. Dreaming Of Me
99. People Are People
100. In Your Memory

101. Pimpf
102. Agent Orange
103. Stjarna
104. Painkiller
105. Death´s Door
106. Shout!
107. Work Hard
108. Tora! Tora! Tora!
109. Now This Is Fun
110. Just Can´t Get Enough
111. The Dead Of Night
112. The Love Thieves
113. Freestate
114. Newborn
115. Fly On The Windscreen
116. Monument
117. Only When I Lose Myself
118. Oberkorn (It´s a Smalltown)
119. Christmas Island
120. Get Right With Me
121. Satellite
122. Pleasure, Little Treasure
123. A Photograph Of You
124. Pipeline
125. Martyr
126. Shouldn´t Have Done That
127. Dream On
128. The Darkest Star
129. Macro
130. Better Days
131. Flexible
132. More Than A Party
133. Big Muff
134. Moonlight Sonata
135. The Great Outdoors
136. (Set Me Free) Remotivate Me
137. I Am You
138. When The Body Speaks
139. Comatose
140. The Sweetest Condition
141. Kaleid
142. Headstar
143. Memphisto
144. The Meaning Of Love
145. I Want It All
146. Breathe
147. Dirt
148. Sibeling
149. Zenstation
150. Slow Blow
151. What´s Your Name?
*ALBUM: 5.  Some Great Reward
6.  Playing The Angel
7.  Speak And Spell
8.  Ultra
9.  Construction Time Again
10. A Broken Frame
11. Exciter

Feb 7, 2008 | 10 Comments | Depeche Mode 151

12. Lie To Me

Min vän Calle vill nog se “Lie To Me” som etta på den här listan. Han hävdar att det är så mycket Depeche det kan bli. Och visst. Fram till 1984 var det en av deras två bästa låtar. Men mycket har hänt därefter. “Lie To Me” står sig dock fortfarande. Minst sagt!

Det som är det absolut bästa med “Lie To Me” är att den är så jävla skön! Ett plumpt uttryck, såklart, men spår två på “Some Great Reward” är själva definitionen på en skön låt. Det svänger utav bara helvete om basgången, det är korta små funkiga ljud, vansinnigt snygga leadslingor och en mjuk, hookig melodi i sången. Och virvlarna är så perfekta att man vill äta upp dom.

“Lie To Me” har själ, en botten. Något som till viss del saknades Depeche Mode under de första albumen. Ja, “Lie To Me” har ta mig tusan soul i sig!

*

Copernicus Antagonister

Och i det där med inspiration och influenser finns ett evigt problem för Depeche Mode´s upptrampade pionjärsaveny. Istället för att de tyska, svenska och amerikanska syntpopband som vill låta som Depeche Mode lyssnar på Marvin Gaye, Leonard Cohen, Simon & Garfunkel, Velvet Underground, John Lee Hooker, Slade & Neil Young and Crazy Horse för att förstå vad Martin Gore sysslar med lyssnar de bara på Depeche Mode. Och resultaten blir självfallet därefter – Platta, arroganta, intetsägande och fullständigt urusla.  There´s a spirit in the sky for god´s sake!

Så till alla er som väldans gärna vill bilda ett band och låta som Depeche Mode här har ni en kort historiekurs, Ni kan ju sjunga den till “New Dress” refräng:

Utan Afrika>Ingen Gospel i Amerika>Utan Gospel ingen soul>Utan Soul ingen Pop> Utan Pop ingen “Lie To Me”.

Och då har vi inte ens pratat Blues eller Rock And Roll. Skål!

Feb 7, 2008 | 5 Comments | Depeche Mode 151

Ny Omröstning..

Depeche Mode´s första platta “Speak And Spell” är avhandlad:

Kollaps:

1. Photographic
2. Puppets
3. New Life
4. I Sometimes Wish I Was Dead
5. Boys Say Go!
6. Any Second Now
7. No Disco
8. Dreaming Of Me
9. Tora! Tora! Tora!
10. Just Can´t Get Enough
11. Big Muff
12. What´s Your Name

Och det var la för märkligt, att demokratin skulle vara så ense med diktaturen ännu en gång:

Kollaps läsare:

1.Photographic (35%)
2.Puppets (20%)
3.New Life (9%)
4.I Sometimes Wish I Was Dead (7%)
5.No Disco (6%)
6.Boys Say Go! (6%)
7.Just Can´t Get Enough (5%)
8.Any Second Now (4%)
9.Dreaming Of Me (3%)
10.What´s your Name (2%)
11.Tora! Tora! Tora! (2%)
12.Big Muff (1%)

Nu dags för senaste verket: Playing The Angel! (stängs sent Fredag kväll!)

Kollaps tyckte:

1. Precious
2. The Sinner In Me
3. A Pain That I´m Used To
4. John The Revelator
5. Damaged People
6. Lilian
7. Suffer Well
8. Nothing´s Impossible
9.The Darkest Star
10. Macro
11. I Want It All

Feb 7, 2008 | Comments Off on Ny Omröstning.. | Depeche Mode 151

13. It Doesn´t Matter Two

Satte mig just ner och lyssnade genom de låtar som är placerade precis utanför topp tio. Jag måste säga att det gör mig ont att placera samtliga dessa precis utanför. Jag skulle i princip när som helst säga att de är “en av de 10 bästa”. Jag kommer göra det även framöver, men då får väl ni som läst listan rätta mig..

“It Doesn´t Matter Two“! Herregud. Var ska jag börja?

“It Doesn´t Matter Two” är en låt helt i sin egen värld. Det känns som den är skriven och inspelad dagen efter jorden har gått under. Jag kan faktiskt inte på rak arm säga en enda låt, varken i Depeche Mode´s eller nån annans låtbibliotek, som ens påminner om det sound, den takt, den produktion som låten har.

Låten är så jävla intim, ett kort samtal i en säng, samtidigt som den är så uppgiven och ödesmättad.

“And oh what a feeling
Inside of me
It might last for an hour
Wounds aren’t healing
Inside of me
Though it feels good now
I know it’s only for now”

Den här låten och b-sidan på “Black Celebration” är fanimig, åtminstone fram till “New Dress” det absolut mest kroppsnära Depeche Mode gjort. Det känns som man krypit ner under Martin Gore´s täcke. Låtarna är så simpla, ändå unika. Så varma och innerliga. Ändå stundtals så distansierade.

Jag vet jag är motsägesfull och svänger mig i kontraster i mina förbehållslösa hyllningar. Men vad annat göra? Jag kapitulerade för många år sen och är en slav under sån här musik. “It Doesn´t Matter Two”. En låt som med all säkerhet skrevs på nån timma av Martin Gore 1985.

Och så var det säkert med “Here Is The House”, “World Full Of Nothing” och “Dressed In Black” också. Skulle fan inte förvåna om han skrev allihopa under samma period på ett par dagar. Så spontana och raka som de är. Vilken jävla formtopp han prickade in.

Feb 6, 2008 | 5 Comments | Depeche Mode 151

14. Waiting For The Night

Låtar bakom och framför på listan kan krypa längre in i hjärtat, visst, men “Waiting For The Night” kanske trots allt är den vackraste av de alla. Den är ett skogsrå som lockar dig in i skogen.

Den låter på något sätt som ett liv som tar sin början. Men samtidigt dödens kallt.

Den låter oerhört mycket Europa.
Det låter oerhört mycket Kraftwerk och speciellt “Europe Endless”.
Som otvivelaktligen måste varit bandet och Floods grund-inspiration till produktionen.
Hur man får kalla maskiner att vara varmare och mer innerliga än en hel stråkorkester.

I “Waiting For The Night” och under hela “Violator” är det Kraftwerk som är Depeche Mode´s osynliga gurus. Kanke på ett sätt som aldrig tidigare. Att geniet Francois Kevorkian kopplades in för att sitta och vrida hi-hats till perfektion var ingen slump. Och jag har personligen alltid tyckt att Kraftwerk är tysk blues (hence Personal Jesus..haha).
På samma sätt som Einstürzende Neubauten i grund och botten är ett frijazzband. (hence Love In Itself 4..hoho)

Ett Amerikanskt band/produktionsteam skulle få mycket svårt att göra “Waiting For The Night”. Nordamerikansk kyla, regn och mörker yttrar sig på andra sätt. Seattle blir Pearl Jam och Vancouver blir Skinny Puppy. Det blir för mycket Frankensteins Monster och för lite Robotiko.

“Waiting For The Night” -Martin & Dave´s sång tillsammans -Martin Gore stämsångarnas Gud slår till igen-, Alan Wilders patenterade volymåkningar.. Det är farligt snyggt hela vägen genom.

“Violator”s mest rörande låt, perfekt placerad på skivan…

*

Kraftwerk-Europe Endless: http://www.youtube.com/watch?v=aGUUdSLqekI
(Släck gärna skärmen och bara lyssna….annars kan ni få se nåt som INTE har med saken att göra -tro mig…. och gör det inte till en kontraproduktiv information!)

Feb 6, 2008 | 4 Comments | Depeche Mode 151

15. I Want You Now

1997,början av Juni, Puk Studios, Danmark:

Jag har tillsammans med April Tears spelat in i studion i ett par dagar. Det var lyxliv. Vi spelade in i samma studio som Depeche Mode har gjort “Music For The Masses” i. Och delar av “Violator”. Studion i sig var vansinnigt bra. Vi hade egen kock som lagade mat till oss. Vi bodde två och två i små tvåvånings parhus på området, strax utanför Randers på den danska landsbygden. Jag sov alltså varje natt i samma säng som endera Alan, Dave eller Martin sov i under deras inspelning.

Fletcher sov nån annanstans under sin vistelse i Puk, att han skulle vara den som sov i min säng är icke möjligt och därvidlag yppar vi inte mer om det.

Vi hade jacuzzi, swimming-pool, bastu och solarium. Elton John hade lämnat ett helt gym i poolhuset. Vädret strålade och jag åkte rollerblades naken på de betongade små stigarna som slingrade sig runt grönområdena, studiohuset och helikopterplattan. Vi hade biljardbord, gratis flipper och kylar till bredden fyllda med öl och coca cola. Det kan inte bli bli bättre. Det var vad jag trodde.

För på den tredje dagen, efter ett biljardparti där Kitte fungerat som mänsklig kö, snokade jag runt i ett litet arkiveringsrum vid sidan av just biljardbordet. Jag såg rullband med texten “Vision Thing“, “Vision Thing” och “Vision Thing“. Säkert 100 stycken. vad i helvete The Sisters Of Mercy pysslade med när de var där vet jag inte, men man får viss förståelse för varför deras uppföljare till nämnda platta har dröjt sjutton år.

Sen såg jag det. Omkring åtta tejper precis till vänster om dörren.

Depeche Mode´s mastertapes till “Music For The Masses”.

Jag svajade till, det blev kort svart för ögonen och jag fick ta stöd i dörrkarmen. Saliv skjutsades i ilfart från under tungan och ut till mungiporna. Och med darrande, närmast rädd högerhand fattade jag tag i en av tejpernas rygg. Tittade mig omkring utstötande en oskyldig, tveksamt visslad melodi.

Med ett lätt fräsande ljud (det är inte snyggt att försöka vissla när man har dregel rinnande från munnen) lade jag upp det obegripliga på biljardbordet. Jag öppnade upp:

Ett för-tryckt Puk-papper. En kanal-lista.

(Handskrivet i kursivt)

Artist: Depeche Mode

Track:  I Want You Now

Engineer: Dave Bascombe

Starting point: 00:02:20:47

End point: 00:06:15:38 (Kollaps anm: jaja ungefär!)

Sen var det bara att läsa upp och ner var som fanns på varje kanal. Till exempel “Accordion” på kanal 8, “Vox Al” på kanal 11 och “Girl” på kanal 14. Så den som säger annat än att Alan Wilder sjunger på “I Want You Now” nånstans har med allra, allra största sannolikhet väldigt fel.

För er som inte är bevandrade i (den tidens) studioteknik kan jag berätta, precis vad jag insåg då, att jag höll i en fucking goldmine. Alltså originalinspelningarna till en Depeche Mode skiva. Torra kanaler. Ljuden som de lät innan de var mixade. Jag sprang in i arkivet och bläddrade fram varenda jävla tape. Jag sprang till mitt hus och hämtade kameran. Tog sen foto på varenda tracklist på varenda låt. Jag grävde fram den gamla avställda bandaren de spelade in plattan på. Sen gick jag och hämtade Peter Iversen.

Peter Iversen –kolla tacklistan på skivorna– driver PUK Studios. Jag berättade självfallet inte att jag redan rotat genom arkivet utan frågade försynt om den undanställda bandaren: -Var det den som Depeche använde? sa jag och pekade. Svaret dröjde inte på sig:

-Hjee for hilvaathe di er dise moskine so dipeche ungflyt. Hvergang vorfor dieennne. Je vor icke ommgang men jej kenn vise denne pige bissing och en fisse.

Eftersom jag inte förstår danska vet jag inte vad han sa men senare fick jag översatt vad Peter Iversen hade sagt. Det var den bandaren. Och inte nog med det. Han skulle se till att jag skulle få lyssna på alla banden vid tillfälle! Jag blev en fågel av glädje och skrek:

-Jej er vild med babser, Peter! Jej er VILD MED BABSER for helvede!

Nej det gjorde jag inte… Men.. Inte nog med allt jag hittat, nu skulle jag få lyssna på dem också!

Men så bidde det aldrig. Vi hade annat att göra och den vilda glädjen efter upptäckten förbyttes under veckorna i en stilla acceptans att jag gick omkring med hela “MFTM” på originaltejps med tillhörande bandare i rummet intill.

(Vill ni titta närmare på PUK Studios se här: http://www.pukstudio.com/ )

*

“I Want You Now” med Martin Gore själv med gitarr på World Violation är bland det absolut bästa jag hört alla kategorier. Den bästa av alla hans “ackegura” framträdanden under turnén. Det bästa enskilda Martin Gore ögonblicket under hela Depeche Mode´s historia.

“I Want You Now” i studioversionen är fantastiskt bra den också. Textmässigt placerar jag den på min högsta prishylla nånstans bakom “Being Boring”, “Hallelujah” och “With Or Without You”.

“I Want you Now”s “beat”- den kraftigt erotiska undertonen- är inte tråkigt heller. Och min tracklist kan ju bekräfta både användningen av inandninsgljudet på ett dragspel samt tjejröst(er).

“I Want You Now” är Depeche Mode´s femtonde bästa låt. Obegripligt nog finns det fjorton som är bättre.

Feb 5, 2008 | 15 Comments | April Tears, Depeche Mode 151

16. But Not Tonight

“And I haven´t felt so alive in years”

Lycka.

En kort stunds lycka, ni vet det där ögonblicket då man känner sig levande. På riktigt.

Få är de stunder de senaste 15 åren då jag känt mig helt och hållet levande. På den plats jag är just då. Så som man så gott som alltid kände när man var yngre. Det är sällsynt när det inträffar: Det här känns verkligt –på riktigt.  A Moment of clarity kan man väl kalla det.

Det måste vara en sån stund Martin Gore genom David Gahan beskriver i “But Not Tonight”.

“But Not Tonight” som aldrig på allvar kunde inkluderas i den tematiskt mörka “Black Celebration” då den är kanske det absolut poppigaste och gladaste som någonsin kommit från Martin Gores huvud, hjärta och händer.

Jag känner det varje gång jag hör låten. Hela låten är ett lyckopiller. En katt bland hermelinerna i Depeche Mode´s låtkatalog. Popmusik som bäst.

Martin Gore var vid tidpunkten i den världen han ville vara i antar jag. Berlin. Sado Masochism. Sex, Drugs & Rock and Roll. I “But Not Tonight” stannar han kort upp, njuter av regnet, stjärnorna, månen och  vinden i håret. Patetiskt säger somliga kallhamrade goth-hjärtan. Jag säger befriande. Rätt. Underbart. Jag skulle till och med kunna säga att hela “Black Celebration” eran inte skulle vara densamma utan “But Not Tonight”.

Depeche Modes i särklass bästa singelbaksida och sextonde bästa låt någonsin.

Feb 5, 2008 | 11 Comments | Depeche Mode 151

M4TM!

Imorgon är det första onsdagen i månaden och det betyder att Music for The Masses har Quiz+Klubb. Start 20.00 prick på KGB, Malmskillnadsgatan 45. Quizmaster är Pauli & Ida. Lag Kollaps står taggade och beredda att, som titelhållare, ta sig an alla utmanare!

Väl mött!


Lag Kollaps i ett gripande ögonblick, tänkandes på vad fan det är för låt man hör..


Quizmaster Pauli t.v, i mitten står en frekvent klubbesökare..

Feb 5, 2008 | 2 Comments | Uncategorized

Ultra resultat + Ny Omröstning

Kollaps “Ultra”: 

1. Sister Of Night
2. It´s no Good
3. Insight
4. Useless
5. Barrel Of A Gun
6. Home
7. The Bottom Line
8. The Love Thieves
9. Freestate

Läsarnas “Ultra”:

1. It´s No Good
2. Sister Of Night
3. Home
4. Barrel Of A Gun
5. Useless
6. Freestate/The Bottom Line
8. Insight
9. The Love Thieves

Inga större skillnader denna gången mellan demokratin och diktaturen. “It´s No Good” klippte läsarettan med en endaste röst! i övrigt var det den jämnaste omröstningen. Kan kanske bero på att just “Ultra” är så omdiskuterad?

Nu är det dags för “Speak And Spell”! Och nu får ni för första gången i albumomröstningen välja tre låtar…

Kollaps tyckte:

1. Photographic
2. Puppets
3. New Life
4. I Sometimes Wish I Was Dead
5. Boys Say Go!
6. Any Second Now
7. No Disco
8. Dreaming Of Me
9. Tora! Tora! Tora!
10. Just Can´t Get Enough
11. Big Muff
12. What´s Your Name

(Ja jag vet att jag inkluderat både “I Sometimes” och “Dreaming…” Fair, eller hur?)

Feb 5, 2008 | Comments Off on Ultra resultat + Ny Omröstning | Depeche Mode 151

Delivering The Proof

Jodå, så här låter en av Depeche Mode´s, hmm, ska vi säga …sju bästa låtar…

http://www.youtube.com/watch?v=llPAR-SMleU

Feb 4, 2008 | Comments Off on Delivering The Proof | Depeche Mode 151

17. In Your Room

Man inser att man på riktigt närmar sig den absoluta toppen när man sätter sig ner för att skriva om “In Your Room”. Denna helt makalösa låt som var bra på “Songs Of Faith And Devotion”, lite mindre bra i Butch Vig och framtida Garbage´s händer (tog de hela sitt sound från bara den här remixen?) och som, slutligen, försatte hela publiken i chocktillstånd under Devotional. Jag har inte sett mycket bättre framföranden i mitt liv.

När Depeche Mode, förstärkta av Hildia Campbell & Samantha Smith (visst hette de så?) släppte loss hela tjockablängasoundet i mitten av låten lyfte sig taket på arenorna världen runt. Det var himlen på jorden. Min himmel. Vår himmel.

Depeche Mode i ett nummer som innehöll allt och lite till; Tidernas delaysyntbasintro>elektroniska svarta änglakörer>David Gahan sjungande en av Martin Gore´s allra mest magiskt vackra texter(Jag tror det blir extra bra av mannens tillstånd under turnén -hemskt, men sant)>En stegrande första vers som förför det kallaste hjärta>Alan Wilder på trummor!( Så ska det låta & se ut!)>Ett av tidernas mest fantastiska scenbygge med ett helt makalöst bildspel på tjejansikten som blinkade ibland -effekten var hänförande>Ett förtrollande syntsolo…ja jag har inga stora ord kvar.

Allt detta alltså innan trummorna drog igång andra vers på allvar.

Allt detta alltså innan andra refräng som är ännu bättre än den första. Körerna gör sitt.

Sen stråkar. Lite till av allt. Slå upp episkt i ordboken och du kan läsa “Depeche Mode: In Your Room Devotional Tour 1993-1994.”

En David Gahan med feeling framför världens, iallafall till soundet, största rockband. Sen kommer körerna. Fucking hell!!! Det är precis det där jag vill höra från Depeche Mode en gång till. Jag ryser i hela kroppen bara jag tänker på det. Depeche Mode är allsmäktiga de minuter de spelar “In Your Room” live och det låter så där.

Och Depeche Mode anno ´93 är med största säkerhet det bästa jag någonsin kommer få se live i mitt liv.

Feb 4, 2008 | 10 Comments | Depeche Mode 151

Bowie 50!


Det här är världens roligaste bild. Tyvärr har jag inte hittat den i tydligare format på nätet. Men den är från David Bowie´s 50 årsdag. Och under bilden i NME kunde man då läsa. “David Bowie is 50! Hooray! Billy Corgan turned up make him look (a) Hairy, Lou Reed (back on the cigs again?)(b) healthy and Robert Smith from The Cure (c), sane.”

Feb 4, 2008 | 1 Comment | Uncategorized

← Previous Page — Next Page →