18. Strangelove

Det var på något sätt med den här singeln som det började. Depeche Mode som ett av världens största band. Ett stadigt klättrande på karriärs-stegen från 1981 till 1986. Album-Turné-Album-Turné-Album-Turné, jävlar vilken fart det var! Depeche Mode  byggde under den här tiden upp en av världens mest dedikerade och trogna fanskara.

1987-88 var åren då Depeche Mode hade tog ett kliv till uppåt och sen dess har de alltid varit on top med U2, Springsteen och Rolling Stones. “Stadiumrockare” om man så vill. Fram till det här året var band som Simple Minds och The Cure mer eller mindre lika populära.

Det är rätt roligt att bandet, med en ironisk albumtitel -“Music For The Masses”faktiskt blev precis det.

Det var liksom så att alla bitar föll på plats. Ett genomtänkt koncept på omslagen med de ikonifierade megafonerna och korniga, svartvita videos som framställde bandet som ascoola. Anton Corbijn hittade det perfekta bandet att göra videos till och Depeche Mode fick en stylist som på en video gjorde mer för bandet än vad sex års sammanlagda videoproduktion försökt med.

Det var när allt kom omkring inte att (1) rulla varandra i kedjor och skrika iiiih, (2) åka krigsfartyg och dra i häftiga spakar eller (3) att slå sönder bilar och elda på dem med skärbrännare som var det mest estetiska och coola Depeche Mode kunde göra i en video.

Anton Corbijn introducerade, förutom svartvitt foto i makalösa vinklar,  det mest uppenbara som saknades Depeche Mode –kvinnan. Tjejen. Tjejerna.

Och med detta urgamla trick uppstod äntligen en sensuell och spännande dynamik i Depeche Mode´s appearance. Kolla bara in “Strangelove”. Hade Depeche Mode själva varit coolare och snyggare innan? Nej. Hade Anton Corbijns video med det att göra? Ja. Allt som behövs för att göra en film är en brud och en pistol, som någon sa.

For fucks sake; är Depeche Mode en ubåt eller en latexklänning? Är Depeche Mode en studsande gummiboll eller ett hundkoppel? Är Depeche Mode en grottvandring eller ett sovrum i Paris?

Depeche Mode är svart, svart, blänkande svart! Solbrillor, läderjacka, boots och svartmålade naglar.

“Strangelove” fick mig att vakna på alla sätt en fjortonåring kan. Livet hade fått ytterligare en dimension, kan vi väl säga. Det skulle aldrig bli riktigt detsamma igen.

“Strangelove”. Vilken jävla hit, alltså. Straight to the point. Leadslingan, groovet, fan vad det svänger om låten. Det är, trots det raka och stenhårda närmast funkigt. Hela låten känns som en enda stor refräng.

“Strangelove” är dock ämnad för dansgolvet, för som livelåt gjorde bandet den till en svulstig jävel istället för en ettrig technojabbare. Men, men allt kan man inte få.

Och självfallet är singelversionen bättre än den på albumet.

*

Feb 4, 2008 | 7 Comments | Depeche Mode 151

19. Behind The Wheel

Alan Wilder liknar “Behind The Wheel” vid en optisk illusion. Som en såndär trappa som man inte ser vart den tar vägen, börjar eller slutar. Fyra ackord rullar låten genom, och kryddas på vägen med den ena melodislingan snyggare än den andra. Rytmiken byggs långsamt upp.  Det är ganska så hypnotiserande.

Låten är så förbannat simpel. Men då ska man komma ihåg att det är enkelt att komplicera låtar och komplicerat att göra det enkelt! “Behind The Wheel” är alldeles definitivt ett bevis på Martin Gore´s genialitet.

Live är den monstruös. Ett av de stora numren. Och den första låten någonsin jag såg live med bandet i Scandinavium, Göteborg, 1987. Jag försattes, självklart, i extas.

*

“Behind The Wheel” i fria ord:

-Martin Gore´s halvakustiska gitarr!

-David Gahan´s mustasch i videon!

-Mot slutet av 101!

-Puk Studios!

-Route 66!

-Garanterat överfyllt dansgolv!

-Caffé!

-Tratten! (Vi sa aldrig megafonen i Tranås..)

Feb 3, 2008 | 13 Comments | Depeche Mode 151

Ultra!

Så här blev det med “Construction Time Again”:

Kollaps:

1. Everything Counts
2. Two Minute Warning
3. The Landscape Is Changing
4. Told You So
5. Shame
6. And Then…
7. Love In Itself
8. Pipeline
9. More Than A Party 

Läsarna:

1.Everything Counts (38%)
2.Two Minute Warning (16%)
3.Pipeline (12%)
4.And Then (10%)
5.Told You So (7%)
6.Love In Itself (6%)
7.More Than A Party (6%)
8.Shame (3%)
9.The Landscape Is Changing (1%)

Samma etta & tvåa igen alltså! Och dessutom en överlägsen segrare. Att “The Landscape..” kom sist tror jag man inte behöver dra för stora slutsatser av. Men “Pipeline” är mer populär hos de flesta av er.

Nu är det dags för den omdiskuterade “Ultra”!

Kollaps har tyckt:

1. Sister Of Night
2. It´s no Good
3. Insight
4. Useless
5. Barrel Of A Gun
6. Home
7. The Bottom Line
8. The Love Thieves
9. Freestate

*

Idag är jag rejält bakis efter en trevlig Depeche-fest igår på Magnus Ladulås. Ska försöka få ihop hjärnan och skriva plats 19 snart!

Feb 3, 2008 | 1 Comment | Depeche Mode 151

20. Sister Of Night

Den i särklass bästa låten på “Ultra” heter “Sister of Night”. En av Depeche Mode´s vackraste stunder:

Sister Of Night
When the hunger descends
And your bodys a fire
An inferno that never ends
An eternal flame
That burns in desires name

Sister of night
When the longing returns
Giving voice to the flame
Calling you through flesh that burns
Breaking down your will
To move in for the kill

Oh sister, come for me
Embrace me, assure me
Hey sister, I feel it too
Sweet sister, just feel me
Im trembling, you heal me
Hey sister, I feel it too

Sister of night
In your saddest dress
As you walk through the light
Youre desperate to impress
So you slide to the floor
Feeling insecure

Sister of night
With the loneliest eyes
Tell yourself its alright
Hell make such a perfect prize
But the cold light of day
Will give the game away

Oh sister, come for me
Embrace me, assure me
Hey sister, I feel it too
Sweet sister, just feel me
Im trembling, you heal me
Hey sister, I feel it too

Och många är de historier om hur Dave slet sig genom inspelningarna. “Sister Of Night” har fått symbolisera den sköra David Gahan på väg tillbaka till livet. Och skör är just vad den här låten är. Så tassande, smekande och vansinnigt vacker.

*

“Ultra” är en underskattad skiva. Det är inte så att det är Depeche Mode´s största stund men en skiva med denna låt, “It´s no Good”, “Barrel Of A Gun”, “Useless” och “Home” är en skiva som är mycket, mycket , mycket bättre än “Exciter”. Och faktiskt snäppet starkare än några av de tidiga, ojämna albumen. Nu är samtliga låtar från albumlistans nedre region placerade:

6.  Playing The Angel
7.  Speak And Spell
8.  Ultra
9.  Construction Time Again
10. A Broken Frame
11. Exciter

Feb 2, 2008 | 35 Comments | Depeche Mode 151

21. Photographic

En av Depeche´s absolut första låtar “Photographic” är den 21:a bästa i hela katalogen, inte illa pinkat. “Photographic” har levt genom alla de 26-27 åren och är fortfarande vital, svängig och skitbra. Det var underbart att den plockades upp på senaste turnén.

Vince Clarke är ju en popmakare av riktigt högt snitt. Karln har genom sin karriär smällt fram den ena karamellen efter den andra; “Don´t Go”, “Goodbye 70´s”, “Happy People”, “Oh Lamour”, “Sometimes”, “Victim Of love”, “Ship Of Fools”, “I Love To Hate You” och “Breath of life” för att nämna ett axplock. Makalöst.

“Photographic” är kanske inte, när det kommer till kritan, ens ett av hans tre största verk. Och det säger ju lite om den mannens kapacitet. Men att han hoppade av Depeche Mode var antagligen det bästa han gjort i hela sitt liv. För hans skull. För Martin Gore´s skull. För vår skull. Vi fick två gottepåsar.

Ett av mina favoritpartier i “Photographic” är lätt “I said i´d write a letter, but I never took the time..” partiet. När det drar igång får jag spelet. Och har fått så i över 25 år. Otroligt. Melodislingorna mot slutet är även de fullständigt omöjliga att bli less på. Och det går att nämna igen: Vilken jävla bjässe den här låten är live!

*

Rex The Dog´s återvinning av klassikern måste också tas upp. Det kan mycket väl vara den bästa remixen som någonsin gjorts. Hur många gånger har man inte pumpat loss den på ett dansgolv med samma resultat? Total eufori.

**

Feb 1, 2008 | 16 Comments | Depeche Mode 151

The Last Angels

22. Precious
23. The Sinner In Me

Jag satt hemma hos Andreas Racov och käkade kebabrulle när det plingade till i datorn. Vår polare Christopher hade äntligen fått tag på Depeche Mode´s comeback-singel, jag tror det var i slutet på Juli. Vi blev skärrade och  framförallt jag var väl nervös över att det inte skulle vara bra. Så har jag egentligen aldrig känt inför en ny singel men efter “Exciter” och nyheten att Dave skulle vara med att skriva fanns all anledning att vara nervös.

Vi bestämde oss för att bara lyssna fem sekunder första gången så vi kunde dra ut på njutningen/självplågeriet något. Vi lyssnade. Och det räckte för mig. Min dom var klar:

-Nu behöver vi inte oroa oss mer, för det där, min gode vän, är inte Depeche Mode!

Det lät alldeles för enkelt, alldeles för retro, alldeles för tja.. som dom som försöker låta som Depeche Mode. Vi satte oss och käkade klart rullarna, tog en slurk cola. Jag tog några bloss på balkongen och vi återvände till Racov´s stereo: Play.

Ut strömmade något som lät som Mobile Homes 1991. “Nothing But Something”. Inte illa alls, förvisso, men knappast det man väntat sig av Depeche Mode 2005. Refrängen lät okej, slingorna var snygga. En modest liten syntpophit. Bättre andra lyssningen. Bättre än “Exciter”. Jag gick hem ganska nöjd.

Att lyssna på den första singeln från en Depeche Mode platta har alltid varit mycket, mycket speciellt:

I Östersund, låångt innan release, vid en dator i receptionen, en mellanlandning efter soundcheck med April Tears, satt jag och Jimpan Monell och konstaterade att det återigen var en bluestolva i grunden till första singeln. Men “Dream On” hade ingen refräng. –När fan kommer refrängen? undrade vi och förmodade att det snippet vi hade hört saknade denna. Det gjorde den ju inte skulle det senare visa sig.

“Personal Jesus” på MTV hemma hos Kenta 1989. Den monumentala chocken över gitarr-riffet. Den vansinnigt coola videon.

“Strangelove” på 7″ i pojkrummet våren 1987. Morsan skriker att jag måste sänka.

Osv osv…

“Precious” visade sig vara en grower av sällan skådat slag. Vid release hade jag kommit att gilla låten mer för varje dag och när slutligen jag såg Martin Gore i en intervju förkunna att låten handlade om hans barn föll den sista polletten ner: Det här är ju en fantastisk låt! Och refrängen som jag först, underligt nog, inte fullt uppfattade var ju en fullständig klassiker!

Och “Precious” var ju, när allt kommer omkring, precis som tidigare förstasinglar, fullständigt oförutsägbar. Man hade visserligen hört det förut, men fan om man hört det så här bra.

*

Månader senare, KGB, källarbaren. Strage satte på skivan. Jag fick andnöd och höll på att falla i backen. Och då hade jag bara hört introt på “A Pain..”. Han satt egentligen i en intervju angående hans bok “Fans” och hade gjort ett kort avbrott för att spela några låtar från den vattenstämplade skivan med The Black Swarm.

Så efter en stund var jag tvungen till att tjata till mig att lyssna mer. Och det fick jag. Så jag satte mig med lurar på och lyssnade. “The Sinner In Me”. Det här låter som något jag kommer älska vanvettigt om ett par lyssningar tänkte jag. Och jag hade rätt.

“The Sinner In Me” är möjligen det hårdaste Depeche Mode nånsin gjort. De låter fullkomligt livsfarliga. Låten hotade mig. Tyngden i den monotona basen ligger som en mur kring lyssnaren. Och när slutligen gitarr-riffet flyger ut ur ljudbilden så är man nere för räkning. Slutfasens skrikande och smattrande gittarer, trummor och syntar. Ja herregud. “The Sinner In Me” är precis det de sjunger om. En frestelse. En synd. Sex.

För mer sexiga än så här har Depeche Mode aldrig låtit.

*

Förlåt mig för detta men:

Det känns också på ett sätt, som det kunde varit jag själv som skrivit låten. För hela låtjäveln är precis så som jag hade gjort/försökt göra. Om jag hade varit hälften av vad Martin Gore & co är. “The Sinner In Me” är Depeche Mode´s “Hardcoming” helt enkelt.

Feb 1, 2008 | 8 Comments | Depeche Mode 151

Things Didn´t Change

Kollaps och dess läsare är återigen mer eller mindre fullständigt överens:

Kollaps:                                                      Läsare: 

1. The Sun And The Rainfall            1. The Sun And The Rainfall
2. Leave In Silence                               2. Leave In Silence
3. See You                                                 3. My Secret Garden
4. My Secret Garden                                 4. See You
5. Nothing To Fear                                    5. Shouldn´t Have Done That
6. Monument                                              6. Nothing To Fear
7. Satelitte                                                   7. Monument
8.A Photograph Of You                             8. A Photograph Of You
9. Shouldn´t Have Done That                  9. Satelitte
10. The Meaning Of Love                    9. The Meaning Of Love

“The Sun And The Rainfall” krossade med mer än hälften av rösterna allt motstånd utan “Leave in Silence” som var 11 röster bakom. Och det var nytt röstningsrekord igen! 

Nu är det dags för “Construction Time Again”. Kollaps tyckte:

1. Everything Counts
2. Two Minute Warning
3. The Landscape Is Changing
4. Told You So
5. Shame
6. And Then…
7. Love In Itself
8. Pipeline
9. More Than A Party

Nånting säger mig att Kollaps & läsarna för första gången inte kom vara lika rörande överens, men det återstå att se. Det här blir spännande!

Feb 1, 2008 | 5 Comments | Depeche Mode 151

← Previous Page