I heard it from Sammy, who heard it from Dean.
Det var Jazzen som dödade Depeche Mode.
Idag ska jag presentera en helt ny teori om Depeche Modes förfall. Eller historien om hur en mycket vit liten man från industrigatorna i Basildon blev en jazzig halvt svart man från Afrika.
Ett tag efter World Violation fick Martin Lee Gore klart för sig att den han, sedan barnsben, trott var hans pappa inte var hans biologiska far. Hans mor berättade hur landet låg, efter ett antal drinkar tillsammans med sonen, inför barnbarnet Viva Lee´s nedkomst (6 Juni 1991) så att Martin Gore inte skulle få panik om det visade sig att hans bebis skulle vara mörkhyad.
Det var ju nämligen så att en Jänkare, en marinsoldat, en African-American, var Martin´s riktiga far. Det var förstås traumatiskt för Gore, något år över de trettio, att få detta klart för sig. Förutom ett ivrigt krull och en stor pussmun fanns inte mycket som kunde avslöja den brittiske blekfisen att i själva verket vara en svart man.
Martin Gore hade visserligen skrivit electroblusesen”Personal Jesus”, baserat på ett enkelt Hooker-riff. Han hade skrivit “Black Celebration” och “Black Day” men ingen av dessa handlade om svarta pantrarna eller Malcolm X. Sanningen att säga var Gore inte ens särdeles hudfärgspolitisk ens under “Construction Time Again” eran. Och då var det framförallt Asien som gjorde intryck och avtryck hos låtskrivaren.
Om jag inte är helt snett ute här så hade alltså Gore, med undantag av vissa skivinköp i filmen 101, inga större kopplingar till gospel, blues och jazz-scenerna whatsoever.
Vad hände då sen? Jo, Gore hittade sitt egentliga arv långt från bilindustrin i Dagenham. Han träffade sin far i staterna. Han pennade nya låtar. “I Feel You” -smutsigare och hårdare blues än Leadbelly och Robert Johnson (om än i ett parallellt universum). Han skrev “Condemnation”, en gospel från mörkret som fick Dave Gahan att prestera sin livs sånginsats. Han skrev en mer rak gospel “Get Right With Me“. “Mercy In You”. Depeche Mode hade sannerligen aldrig låtit så. Till och med i de mest Depechiga ögonlicken, som i “Higher Love” och “Walking In My Shoes“, hade något hänt.
Depeche Mode hade hittat sin soul.
Sin själ. Sin gospel. Sin sanna blues. Depeche Mode hade nått en peak i karriären. Efter tio-tolv år som syntband (glöm nu att vissa pajasar skrek av ångest av gitarrerna på Violator) hade DM förvandlats till det mäktigaste, coolaste, mest välkomponerade, mest dekadanta rockbandet i hela världen. I en tid då Anton Corbijn framställde alla de största –U2, REM, Metallica– var det Depeche Mode som var mest blues, och mest soul (U2 lyssnade på Nitzer Ebb och Front 242 under “Achtung Baby” och hade sedan länge lirat av sig med BB King.)
Martin Gore hade sina år i Berlin bakom sig och sina år i Santa Barbara framför sig. Han, oväntad ättling av Afrika och Amerika, hade tagit till sig sitt arv, vare sig omedvetet eller inte.
*
**
***
Men ta mig fan om han inte hittat sin nemesis under den här tiden också. Jazzen. Det som började så harmlöst med finstämda “Death´s Door“.
Jazz. En musikart som i sin finaste och mest välstrukna kostym bjuder på en Monika Z som sakta går genom stan. En makalös Nina Simone som sjunger “Feeling Good”. Jazz -en musikart som rymmer storverk som Miles Davies “Kind Of Blue” och vår egen Jan Johanssons “Jazz på Svenska”. Men detta är även en musikstil som bjuder på de mest hiskeliga sidorna hos människan. Vi talar om de mest introverta och extroverta musikerna. Vi talar om saxofon-onanister. Vi talar om musik som inte längre bryr sig om låten utan om tekniken och svårigheten i framförandet. Vi talar om fucking free jazz, fusionjazz.
Hjälp! Jazz kan vara vidrigt.
Jazz kan, som Bengt Ohlsson skrev, vara farligt.
Och när Martin Gore pennade sin senaste sanna blues, “Barrel Of a Gun“, var han klar. Nästa gång han plockade upp gitarren och spelade E och G skrev han “Dream On“, en bagatell långt från svärta och dramatik. Det var över. Han hade blivit en jazzgubbe. Han hängde av sig sin svarta garderob och iklädde sig rollen som clownen, jokern, skojfarbrorn. Han köpte konstiga mössor, vita glansiga kostymer, satte på sig änglavingar, bar halslänkar som minde mer om surfare i Miami än fetischisterna i Hamburg. Karln bytte tänder. Ett léende som gjort Sammy Davis JR avundsjuk fann sig plötsligt tillrätta i låtskrivarens gom.
Bluesen, med sitt i grunden deppiga men ändå upplyftande anslag. Blues, bundet till sina regler om tolvor eller vers/refräng etc.. Bluesen som ledde fram till Rock and Roll hade förkastats till favör av djävulens riktigt sanna musik: Jazzen. Frijazz. Utan refränger. Utan verser. Utan hookar.
Gore´s far förstod med tiden att hans son var berömd och värd pengar. Han försökte kränga stålars av sin son. Sonen blev tvär och besviken och försvann igen ur hans liv lika snabbt som han kommit in i det.
Martin Gore pennade många nya låtar med jazzmannens bläck: “The Love Thieves”, “The Bottom Line”, “Zenstation”, “Slow Blow”, “Breathe”, “Comatose”, “Macro”.
Den magnifike kompostitören besinnade sig vid en ny livskris, skilsmässan från sin fru och det påtvingade låtskriveriet från entertainern Gahan, och kritade ner “A Pain that I´m Used To“, “John the Revelator” och “Precious“. Pop. Blues. Bombastiskt. Kanske inte nyskapande och historiskt stort som 90-talets första hälft men ändå på rätt sida floden Styx.
Nu, 2009, när Gore närmar sig de 50 har han slutat dricka alkohol och skrivit en kosmisk jazzplatta där låtar som “Peace“, “Little Soul” och “The Sun and the moon and the stars” vandrar i ett träsk som får mig att med darrande fingrar skriva: Det var arvet från jazzen som dödade Depeche Mode.
Om ni tror det skulle vara annorlunda med Alan Wilder i bandet får ni tänka igen. Lyssna bara på Recoils senaste bluffblues. När fan blir gammal blir han en jazzgubbe.
*
Bruddah.
Har vi väl börjat med Bruddah, som han kallades, är det ju synd att sluta. Mannen berör även ett hjärta av kallt stål.
Makalöst.
Själfullt.
Vitalt.
Nån som glömt bort eller inte upptäckt hur bra det här är? Wooooohaaa
Favorit i repris 6: Fast i Norge.
Vill ni veta varför jag överhuvudtaget startade upp Kollaps? Jag orkade inte längre berätta om alla farser April Tears råkade ut för. Jag ville ha dem i skrivet format att hänvisa till. I synnerhet denna historia. Den längsta, den vansinnigaste, den närmast ofattbara trippen över Hardangervidda i Norge.
Minns/Visste ni att April Tears i många år var ökända som branchens mest otursförföljda band? Vissa skivbolag, arrangörer, journalister och bokare tog inte i oss med tång.
Hela Kollaps existens och syfte finns här inbakad i en historia som verkar sakna motstycke. Jag har iallafall aldrig hört någon toppa denna resa. The April Tears. ByLarm i Bergen. Klicka er ditt bums: Fast i Norge
*
(Länk till April Tears gamla hemsida finns blank länkarna till höger.)
Slow Down Info
Tack till er som visat intresse för remix. Filer skickas ut inom kort. Varken remixer/video släpps 09 09 09 utan endast 1-track download/lyssning på “Slow Down My Beating Heart”.
Releasedatum för remixer/andra versioner & video av låten är 09 10 11.
Releasedatum för kommande album “Grand Conspiracy” är inte satt men det blir första halvåret av 2010.
Tyvärr drar inspelningarna ut på tiden då bebis i magen och annat inte gör att vi inte kan hålla den farten vi hoppades på. Säkrare då att säkerställa kvalitén i produktionen istället för att stressa fram ett resultat. Skivan är verkligen värd det.
CZ säljer micken!
Joy Serene säljer en dyrgrip. Checka annonsen nu!
Trevlig Helg!
En provocerande vecka på Kollaps has come to an end! Inga mer sämre repriser, inga mer försök att tycka det är lika bra som på Bercy 1993. När rös jag på en Depeche-konsert senast? Shit, jag höll på att explodera när IAMX knäckte i “The Alternative” på Medis i våras. När Glasvegas spelade “Ice Cream Van” på storan i Göteborg i mars. Detektivbyrån i Arvika. Santigold fy fan vad bra.
Ändå pratar bara jag, och ni kära läsare, om en sak. Ett band som numer är svårt att utséendemässigt särskilja från deltagarna i Dansbandsslaget. Hjälp till att visa att ni läser något annat på Kollaps! Annars är det nog läge att montera ner tillhållet. Trevlig helg! Ta er en öl.
Favorit i repris 5: Frank
Frank
Min gode vän Freddan, vid tillfället runt 22 år, vandrar kring i en öldimma på utestället Ryska gården i centrala Visby. Han ser en kvinna, runt de 30, som faller honom på läppen. De börjar prata, de börjar hångla. Efter ett tag ser kvinnan Freddan djupt i ögonen och säger
-Vill du följa med mig hem och titta på min hund?
Freddan nickar som svar och gnider i smyg sina händer. Nu ska man få sig lite tänkte han.
Paret vandrade iväg längs Visbys vackra kullerstensgränder och kom fram till hennes port. Hon grävde i sin väska efter nycklarna till huset. Plötsligt hördes ett skrapandes ljud från en kartong/tidningshög en bit från ingången. –Tyst! sa kvinnan. –Hörde du det där?
Fredrik tittade lamt mot kartongerna. Ljudet därifrån var väl inte så mycket att härja om? Då ser han till sin stora överraskning att högen börjar röra på sig. Fram under denna träder en gänglig, långhårig figur fram. Han ropar mot paret:
-Pia? Pia! PIA!!
Pia rotade nervöst i väskan efter sina nycklar, mannen närmar sig. Freddan känner ett lätt obehag. Hur länge hade han legat därunder?
-Pia. Jag älskar ju dig. Pia? säger mannen bedjande.
-Men Frank. Vi har ju gått igenom det här. Det är slut. Över. Fattar du det? svarar Pia.
Det visar sig att denne Frank är ännu fullare än paret tillsammans. Han vacklar otäckt nära. Pia presenterar Freddan:
-Det här är Fredrik.
Frank vill inte höra på det och tittade inte ens åt Freddans håll: -Jag SKITER i vem det där är!
-Pia..jag vill prata. fortsatte han.
-NEJ! ropar Pia som nu äntligen fått tag i nycklarna och satt i dörren.
Frank var nu snabb som en vessla och trängde in ena benet i glipan. -Jag vill prata, Pia.
Pia vänder sig då till Freddan med en uppgiven blick:
-Du får titta på min hund en annan gång.
*
Nån vecka passerar. Freddan är ute på krogen igen. Den här gången har han druckit lite mer ändå. Han ser Pia. –Jag ska in, tänker han tyst.
Han går fram till henne och börjar prata. Eller prata förresten. Freddan viskar riktigt snuskiga saker i hennes öra -Jag ska ****** dig så **** … Jag ska ****** din ***** …
Pia var inte riktigt på det humöret. –Jag ska nog ta och gå hem, sa hon. Och det gjorde hon. Freddan gav sig inte utan slog följe. De kommer fram till hennes port. Pia förklarar ännu en gång att hon vill gå och lägga sig. Själv. En längre diskussion följer. Freddans snälla, snälla hjälper inte. Hon går in själv genom dörren.
Men Freddan, berusad av henne och annat, blir kvar utanför. Likt Romeo ropar han mot hennes franska balkong på Adelsgatan i Visby. Hans blick är så fokuserad den kan bli mot fönstret högt där uppe. Han börjar busvissla. Detta ger resultat. Pia kommer ner till dörren och säger
–Jamen kom upp då.
Freddan trippar glatt med uppför trapporna och kommer in i en extremt liten studentlägenhet. 16-18 kvadratmeter stor. De två hoppar ner i sängen och förlustar sig med varandra. I några få minuter. Efteråt konstaterar Pia att -Du det där var inte så mycket att hänga i granen.
Freddans fylla hade spelat honom ett spratt. När det kom till kritan så hade han inte nått sin sexuella peak den här aftonen. Han somnade tungt i sängen.
Dagen efter vaknar turturduvorna upp i bädden. De ligger och småpratar lite när det plötsligt knackar på dörren. Pia fryser till is.
-Frank, viskar hon. -Det är Frank.
Freddan fylls av en ytterst obekväm känsla. Frank börjar med en bedjande ton ropa genom brevinkastet: -Pia..Pia…Släpp in mig Pia… Jag måste prata med dig..
Det råder total tystnad i lägenheten. De två i sängen liger helt stilla. Länge. De lyssnar efter minsta ljud från trappuppgången. Till slut blir det helt tyst därute. Freddan och Pia börjar trevande att prata med varandra igen. Då bankar det jättehårt på dörren.
Franks bedjande ton är nu borta. Nu är det en uppfordrande röst som gapar:
-PIA! JAG HÖR DIG! JAG VET ATT DU ÄR DÄR! SLÄPP IN MIG! SLÄPP IN MIG!
Alternativen är nu få. Pia går mot dörren för att öppna. Freddan lägger sig platt under täcket. Hans hjärta bultar så hela sängen skakar. Hans lekamen fylls av skräck, skam och svår, svår ångest.
Han kan från sin position höra hur Frank formligen stormar in i hallen efter att Pia öppnat dörren. Ett våldsamt meningsutbyte följer. Det smäller och rasslar. Frank är helt på det klara vad som inträffat i lägenheten:
-Vem har du här? VEEEM har du här?? -Har du FREEEDRIK här??
Det blir någon form av tumult i hallen, skor och jackor flyger när Frank, trots Pias försök att stoppa honom, sätter fart in i lägenheten. Han ställer sig vid sängen:
-UPP MED DIG! RES DIG UPP! vrålar han till den jätteplatta tjugotvå-åringen under täcket. Freddan har inga alternativ. Han reser på sig.
-UT HÄRIFRÅN! UT! skriker Frank.
En mycket tunnklädd Freddan föröker resonera:
-Frank. Ta det lugnt n…
-HÅLL KÄFTEN PÅ DIG! kändes inte som ett bra svar. Snabbt drar Freddan på sig så mycket kläder han kan och kastar sig ut ur lägenheten. Han springer på barfota därifrån så fort han bara kan med sina skor i händerna.
Da Capo!
Martin skickade en bild som inte på något sätt ökade min lust till att hänga på telefonen morgonen den 24:e augusti då DM-biljetterna släpps. Titta och begrunda skrev Martin till mig. Titta på Gore. Titta på Eigner. Titta och begrunda.
10 anledningar till att skita i att se Depeche Mode igen i januari nästa år.
En gång i tiden fanns en liten tomte som snott sina kläder från en Mc-butik. Han hade ett charmigt ojämnt léende som gav upphov en lätt läspning.
Denna person var Martin Gore, världens genom tidernas mest begåvade låtskrivare. På denna bild ser du en vandrande discokula med ett garnityr av etsad emalj.
Luras inte av den svarta nagellacken ty detta är ingen annan än Garton Gore, den falske, onde och farlige farbrorn som röjt undan allas vår M.L Gore.
1. “In Chains” -snacka om seg introlåt. Okej Screen-Gud, liten svart pojke, vi ser likadana ut, medans kvinnan sliter på i evighet.
2. “Wrong” -lura inte er själva. Den här tjänar inte ett fucking skviddeli-skvatt att framföras live av en hes baryton-Dave i ett lägre tempo (för att Gahan ska hinna/orka sjunga texten?)
3. “Hole To Feed” -maken till jävla dålig låt som inte tänder ens de påtända depechegubbarna.
4. “Peace” -Jodå. Nu har de stekt dett apekoral. Men inte för de insett att de förnedrar sig själva när de framför vraket. Utan (antar jag) pga att Dave inte kan sjunga den här (heller).
5. “I Feel You” -Varför kan de inte bara sluuuuuuta att spela den här med deyt där töööntiga voodoo-introt med obligatorisk samling vid trummorna??
6. “Come Back” -Lägg ner. Bara för att en låt är genomusel på skiva kan den inte bli “riktigt bra faktiskt” live. Det är en medioker Beales-pastisch. Punkt.
7. “A Question Of Time”. NEEEJ! Den har låtit skit i över tio år. Inget tryck. Inget statisk. Vettlös gubbrock för vettigt folk som genom nostalgiörat tappat förståndet.
8. “Policy Of Truth”. Så när Depeche väl plockar fram lite “överraskningar”, vad väljer de då? Jo denna som aldrig varit särdeles häftig live…och
9. “Strangelove”…..denna som de inte ens körde i Arvika. Innehåller dessutom den beryktade “lesbiska kärleksscenen”. Need I say more? Ner i jordhögen! Grävlingamöte!
10. Depeche Mode nådde sitt klimax 1993. Det är 16 år sen. Alan Wilder var med då. Hildia Campbell och Samantha Smith körade. Depeche Mode spelade “In Your Room” och flickorna på skärmarna blinkade.
*
Joina kampanjen VÅGA VÄGRA DM ANDREAS. Kommer jag att klara mig?
Favorit i repris 4: Anemoner.
Vi åkte till Finland med jobbet för att studera den finska skolan. På färden hem hände det minst sagt roliga grejer vid middagen:
>
Anemoner: Nej, det finns inget vedertaget begrepp som heter så. Jag och Peter kom på det i stunden där på färjan och började spåna. Men det finns en rörelse, mig veterligen utan översatt namn, som bland annat har fritagit tre ton tomater från ett lager och därefter släppt ut dem i naturen. Detta hände utanför Paris för några år sen. Animalists är väl namnet på dessa om jag inte har helt fel och det rör sig mycket troligen om en bunt galningar som på detta sätt protesterar mot vissa veganers tilltag som att släppa ut minkar till “sitt naturliga hem”.
>
-Nej!! Ropade vår skolledning när Peter Söderberg mitt i middagsdiskussionen påpekat att han är en anemon och förklarat vad detta var. Han åt alltså bara kött och andra produkter sprungna från djur såsom mjölk, ost, ägg, grädde.
Nu var ju Peter tvungen att iochmed detta fastslagande bara äta dessa produkter från förrätt, huvudrätt och efterrätt. Våra överordnade kolleger var förundrade och provocerade. -Menar du detta? sa de. Peter nickade allvarligt och jag strök under att så var fallet. Vi besvarade frågor om levnadsstilen och om utsläpp av frukt och grönsaker till sin rätta natur när Peter plötsligt hävdade att anemoner dessutom tror att växthuseffekten är en bluff iscensatt för att främja varandet av kärnkraft. Reaktionen lät inte vänta på sig:
–Ni (lägg märke till att de redan säger ni, Peter representerar nu verkligen anemonerna) menar alltså att växthuseffekten är en bluff?
och
-Men för fan lägg av!
Peter stod upp ty det blåste kring honom nu. Jag bet mig lätt i kinderna för att inte skratta. Det här började bli riktigt intressant och helt i min stil. En av våra kolleger blev mäkta upprörd och ropade ut:
-Men tänk på dina barn! Tänk på dina små barn! Hur kan du säga sådär? Det är fruktansvärt arrogant! Farligt!
Peter stod på sig och diskussionen ledde vidare. Ålderssnack. Peter nyligen fyllda fyrtio år koms det av någon fram till. Då kunde jag inte hålla mig utan att lakoniskt säga:
-Det är iallafall vad man kan luras att tro. Men enligt anemonisk tidsräkning har han en helt annan siffra.
Vårt bordssällskap suckade tungt. Någon av dem knöt näven, en tog tre stora klunkar vin. Peter sade lugnt:
-Det stämmer. Vi mäter all tid med äggklocka.
Jag höll på att explodera av skratt men lyckades hålla det inom mig. Otroligt nog hade inte vår fakeargumentation avslöjats. Kollegerna blev istället tvärarga:
-NÄÄÄEEE! Ni jävla anemoner är fan inte kloka!??
Och sen så måttade en av dem tillbaka ett AHA AHA vad ska du säga nu då när hon triumferande sökte ordet genom att hytta och veva med pekfingret: -C-VITAMIN! Ropade hon. C-VITAMIN! Alla människor behöver c-vitamin. Hur löser du det?
Två sekunders tystnad. Sen sa jag: -Det är inga problem, de äter Kiwi.
-Vad då Kiwi? sa de. –Det kan han ju inte äta, det är ju en frukt!
-Nej, sa jag. Anemoner anser att den är mer ett djur än en frukt.
-Vad i helvete säger du? ropade våra antagonister.
–Jo, sa jag. För den har ju päls.
Nu började en av våra bossar verkligen ana ugglor i mossen och höll därefter en låg profil. Men de andra två blev nu tossiga av ilska. -Det kan inte vara sant. Vad i helvete? Skulle KIWI vara ett DJUR? Nu har det gått för långt, anemoner är ju direkt livsfarliga!
>
Samtidigt i Stockholm:
Min kära vackra fru Louise är ute och slår runt på stan med sin kompis Emma. Det är inte ofta, för att inte säga aldrig de får vara ifred för raggarsnubbarna. Louise får följdakligen slå sig fri från hemska närmanden från allehanda karlar. Det hjälper inte att säga att man är gift, ty då kommer repliken. -Jaha, men är du lyckligt gift? Eller –Gift? Det är jag med. Hör Lip Service: Flies på MySpace.
Denna kväll skulle en tämligen nyutexaminerad advokat satsa sina hästar på den rödhåriga vampen från Tranås. –Hur kan man vara så perfekt som du? sa han. Du vill väl säkert inte stå här och prata med mig.
Han fick ingen större respons och fortfor då med att berätta om sin forskning kring hur vissa människor kan bli så perfekta. Den berusade mannens resonemang sjönk fort hos min fru och han bör märkt av det eftersom han helt sonika uppgivet sade: –Louise. Hur gör man?
Louise svarade: –Vadå? –Ja, sa advokaten, nu med två fingrar mot området mellan näsroten och pannan som om han höll en slutplädering; – Hur gör man om man vill ligga?
Louise, nu i upplösningstillstånd av hejdlöst skratt, sa: –Ja inte fan kommer du få ligga om du går omkring och basunerar ut att det är det du vill.
–Har du några tips? sa han.
–Ja du kanske ska tona ner hela din advokatgrej. Drick inte champagne som du inte tycker om. Lossa på slipsen och va dig själv. Du är nu äcklig.
Då rycker mannen som en blixt från klar himmel plötsligt ett hårstrå från min kärleks hjässa.
Lousie blir väldigt förundrad och tänker varför i helvete gjorde han så. Advokaten står nöjt och synar det röda hårstråt. –Tog du mitt hår? frågade Louise. –Min forskning, sa han. -Min forskning. Jag och min samarbetspartner ska bli de första att forska inom hur man kan va så perfekt. Nu har jag ditt DNA och det ska jag forska på.
Sen stoppade han håret i fickan och raglade nöjt därifrån.
>
–Kiwifågeln är vegetabilisk, sa Peter och lade armarna i kors.
–Anemoner är idioter!!, skrek chefen med rejält tilltagna dimmiga ögon.
–Nån som ska med på hyttfest? ropade Marie från andra sidan bordet. -Karl-Erik har med en egen discokula som han ska veva igång sen.
-Hyttfest? skrek jag. –Discokula? DISCOKULA? Och vad fan sa du? Ska han VEVA igång den??
Situationen började bli infekterad. Den mest upprörda av mina kollegor hade tröttnat på Peter och anemoner och förde nu ett resonemang med hes stämma i mitt högeröra. –Andreas, sa hon. Jag kunde lika gärna blivit terrorist.
Klockan var bara halv nio finsk tid. Det skulle komma att bli en mycket lång resa hem.
*
Trevlig helg, ta´t lugnt mé drickat o se upp för anemoner!
Och GRATTIS till min fru som blir 33 och Webmaster Jens som fyller 64 år idag!
Favorit i repris 3: En MacDonalds, en päls, en försvunnen.
Månne den roligaste lilla historien publicerad på Kollaps!?
http://kollaps.superautomatic.com/en-macdonalds-en-pals-en-forsvunnen/#comments
Favorit i repris 2: Sabrosa i Wales.
Det kortlivade bandet Sabrosa förtärdes av bandets egna medlemmar och dessas olika sociala och mentala tillkortakommanden. Här följer ett kort utdrag om en sen afton stax utanför Bridgend när Jocke tappade kontroll. Allt går att läsa under kategorin Sabrosa.
*
“…………….
Strax kring 12, efter lite festande, bestämde vi oss för att dra tillbaka till Richard´s place, grabbarna överraskade mig med sång precis efter tolvslaget “Happy birthday to you”. Jag blev mycket glad för jag hade inte haft en tanke på att jag fyllde år. 31 bast. “Jag behöver en succé nu” 31.
Festen fortsatte hos Richard och Jocke var i färd med att presentera en “Jockefylla” för andra dagen i rad!
Vi gick upp på baksidan av Richards hus, det var kolsvart, jag vet i helvete vad vi skulle göra där. Men falken flaxade till och Richards hund, som ingen lagt märke till skällde. Detta fick följande effekt: Jocke, som kan vara lite rädd och hypokondrisk av sig -för att uttrycka sig milt- hoppar rätt upp i famnen på James och skriker gällt “iiiiiiih”.
Han släpptes ned, vi andra kunde konstatera att han nu hade nåt nått fasen då trollkarlsfingrarna kommer fram. Det är lite svårt att beskriva endast i text, men det får som följd att Jocke rör på fingrarna väldigt frenetiskt och mycket. Som han pekar med olika fingrar i olika riktningar hela tiden.Fast väldigt snabbt. Armföringen ska vara hög och fingrarna fortsätter liksom att fara kring även om en cigarett eller öl finns i handlingen.
Efter en liten stund beslutar sig sällskapet för att vandra de fyra trappstegen från Richards egenhändigt byggda veranda ner till framsidan av huset för att gå och lägga sig. Jocke står kvar ovanför trappen och gör osynliga trick. Hans blick är velig, hans kroppsföring är långsam. Nån ropar trött:
-Men för fan, kom igen nu Jocke!
Jocke tar mycket varsamt och långsamt första trappsteget. Sen tittar han mot sällskapet.
-För helvete Jocke, kom igen nu!!
Med motoriken och snabbheten av en mänsklig sköldpadda förflyttar sig trollkarlen ett trappsteg till.
När han når det tredje trappsteget har det tagit en minut.
–JOCKE! För FAAN!
Jocke tar så slutligen det fjärde trappsteget, böjer sig sakta, sakta ner, fingrarna och underarmarna far omkring i orytmiska banor, han hamnar i en hukande position, är stilla en kort sekund, tittar mot sällskapet, sen välter han högerut.
Jocke hamnade i en rosenbuske. Nu blev det liv i luckan. AAAAAAAAAAHHHHHHJJJJJJJJ!!! skriker han, helt stilla från busken. James och Richard går och lyfter upp honom och bär surt in grabben i huset. “
En månad…
..kvar till släppet av vår nya singel. Här är Silent Empire så länge. Regi av Per E Riksson och Helena Hiltunen.
Intresserade av att remixa eller annat rörande Lip Service kan mejla: info@devotchka.se
LIP SERVICE DISKOGRAFI:
FLIES
4 track DD Single
Released June 22nd 2007
COPY KILL ORIGINAL
11 track CD/DD
Released July 4th 2007
VELVET MACHINE
5 track DD Single/8 track Promotional CDr
Released 5th of September 2007
UNITE
4 track DD Single/4 track Promotional CDr
Released 14th of January 2008
BLACK CAT
5 track MCD/DD
Released 5th of September 2008
BLACK CAT REMIXED
5 track DD EP/Promotional CDr
Released 28th of November 2008
SILENT EMPIRE
3 track Single DD/Promotional CDr
24th of April 2009
SLOW DOWN MY BEATING HEART
? track Single DD/Promotional CDr
09 09 09
Favorit i Repris 1: Det dråpligaste ögonblicket i Tranås lokalbandshistoria.
Kollaps tittar bakåt och hittar. För er som vill upptäcka gamla kategorier och för er som inte har något emot att läsa det igen.
>
Då har vi äntligen nått till första platsen, men mina ord kring denna helt oslagbara händelse får vila den här gången. Istället lämnar jag ordet till Henrik “Sjögge” Sjögren som med egna ord ska få beskriva vad som egentligen hände: Så, varsågoda, här är den dråpligaste händelsen någonsin i Tranås lokala musikliv:
********************************************************
Synthmusiken som genre nådde i Tranås en något försenad popularitetskulmen kring 1991-92. På toppen av denna digitala vågform surfade lokala storheter som Alter Ego, New Men, Children Within, Reptile House, Subway Core… ja, listan kan göras oändlig. Det tycktes finnas ett omättligt behov av lokalproducerad synthmusik i Tranås.
Dessvärre var utbudet av scener och spelställen något begränsat i Tranås, så banden fick ibland göra kortare turnéer – som vi pretentiöst kallade det – i ortens omnejd. (Kring dessa resor finns också en uppsjö av dråpliga historier att förtälja).
Själv ingick jag i trion Alter Ego, bestående av kusinerna Jonas Sjögren och Henrik “Sjögge” Sjögren samt Jimmy Monell. I brist på engagemang i det knappa scenutbudet i Tranås anmälde vi oss i ren desperation till en spelning i musiktävlingen “Musik Direkt” i Mjölby.
Några dagar före uppträdandet meddelade Jonas att han hade förhinder. Det blev alltså en synth-duo bestående av Jimmy och mig som uppträdde inför Mjölbypubliken, som mest bestod av förväntansfulla mammor och pappor som skulle se sina barn och ungdomar uppträda.
De flesta av bidragen bestod av den lokala musikskolans talanger på gitarr, flöjt, och trumpet. Ett och annat sansat popband fanns också representerade – och alltså även synth-hjältarna Alter Ego.
Jag och Jimmy hade utrustat oss med den tunga synthmusikens alla viktiga attribut – Jag hade rakat hår på sidorna och svart polotröja. Jimmy var något djärvare med tuppkam, militärkavaj, reflexväst och Doc Marten-boots.
Nervositeten var gruvlig när konferencieren Radio-Frasse ropade upp oss på scen. Men vi stålsatte oss och marscherade fram till scenen. Vår förhoppning var att vi såg aggressiva, tuffa och allvarliga ut. I själva verket tror jag att vi såg vilsna, bleka, förvirrade… ja rent rädda ut då vi befann oss inför publiken i denna familjevänliga tillställning.
Jag slog igång sequensern och de råbarkade rytmerna började smattra. Självsäkerheten började faktiskt återvända när salen uppfylldes av den helsyntetiska ljudbilden.
Sedan följer en episod som ibland kan få mig att vakna kallsvettig mitt i natten. Jag ser att Mjölbys särskola och dagcenter sitter bänkade längst fram i publiken. De ser faktiskt ut att gilla musiken och jag minns att jag fann en viss trygghet i detta. Men plötsligt, som i slow-motion ser jag att en av dessa reser sig upp och går fram emot scenen.
Med ett vigt hopp tar han sig upp på kanten på min sida av scenen med ett brett leende från öra till öra. Förskräckt tittar jag på Jimmy, som inte tycks ha märkt någonting.
Jimmy ska precis dra ett andetag för att inleda vers nummer två i “Salvation from Religion” när även han inser katastrofens vidd. Hans sång fastnar brutalt i halsen när mannen från dagcentret ställer sig framför oss och börjar spela luftsaxofon. Ja – ni läste rätt luftsaxofon.
Mitt framför oss stenhårda syntkillar står alltså denna entusiastiska och sprudlande glada saxofonman och stjäl showen. Publiken älskade det!
Det krävdes enorm viljestyrka att fullfölja framträdandet. Men efteråt minns jag hur mina ben knappt bar mig när vi utmattade, skakis och lätt illamående packade in våra maskiner i pappas Volvo och begav oss åter mot Tranås.
HENRIK SJÖGREN
Setlist med frågetecken
Foto: Thomas Jansson
Tranås har en egen festival.
Anders Lundin med band braköppnade i går kväll.
Tranås är den senaste staden i raden som kickat igång en egen stadsfestival. Min forna hemstad bjuder upp till dans i ett samarbete mellan kommunen, näringslivet och den idéella föreningen Tranås Musikfestival och har bokat in en rad artister som lär skaka arrangörer i Arvika, Borlänge och Göteborg i en lång tid framöver. Hultsfreds undergång sägs vara en direkt effekt av den småländska grannens line-up. På den diskreta hemadreaassen musikfestival.se (smart för sökmotorn!) så kan man bland annat ta del av bokningarna:
* SAREK
* BLACK INGVARS
* STAFFAN HELLSTRAND (inget ont om Staffan förvisso)
* H.E.A.T (Jodå, heavy metal-killarna från melodifestivalen)
* JERRY WILLIAMS
* STYLE
Att vännerna i Melody Club headlajnar fredagskvällen vet jag inte vem man ska skylla på.
Jag kände en chockvåg genom kroppen när jag såg att gamla BEL CANTO bokats in. Det var förstås innan jag insåg att det var en lokal kör som hette likadant.
På områdeskartan man kan hämta på hemsidan kan man läsa sig till att det inte saknas alternativa aktiviteter på festivalområdet bakom stadshuset. Man kan sitta i trapperna, man kan syssla med Yxk ast och äta en Golden Waffel. Även Hemv ärnet visar stolt upp sig inne på festivalområdet. Vad de har för slags uppvisning vågar jag inte i mina vildaste drömmar mig på att gissa kring.
Trevlig helg! Själv firar jag den på nybyggd veranda. I Stockholm.
-
Polls
VCMG
- Stort! Spännande! (58%)
- Kul för dem. men inte många andra. (32%)
- Jag har aldrig brytt mig och tänker inte börja nu. (7%)
- I don´t care anymore (4%)
Loading ... -
Categories
- 007
- 100 av de 1000 bästa låtarna
- 2009
- 78 Svenska Låtar
- AIK
- April Tears
- Arvika 2009
- Bailando!
- BEBBON
- Belgien i Sverige
- Bodyruset 2010
- De 50 Bästa Filmerna
- Depeche Mode
- Depeche Mode 151
- Dråpligast Under Hultsfred 1991
- Dubplate Connection in the mothafukking US
- EM 2000
- En Levande Legend
- Färjan till Finland
- Första åren i Stockholm
- Freddans Dråpligaste Stunder
- Full of Keys
- GBFE
- Good Shit
- GOTHLAND 2011
- Helghälsningar
- Hökaröva
- Huga!
- I en värld som kan gå åt helvete
- Jag ger er DJUR
- Japaner
- Jens, Jesus & Jag
- Lip Service
- Livat med Farsan
- Ljuva Klassiker
- Lost!
- M4TM
- Music For The Masses 07, 97, 87
- Musik i Film
- Mute Records
- Obehagliga & Märkliga Människor i Europa
- Pet Shop Boys 15
- Picha eller Brodin
- Sabrosa
- Säbysjön
- Sant Eller Falskt?
- See See
- Semester
- Skafferiet
- Svart Bröllop
- Tågluff 93
- The Battle Of The Jesus And Mary Chain
- Top 10 Dråpligaste i Tranåsband
- Uncategorized
-
Archives
- April 2012
- February 2012
- January 2012
- November 2011
- September 2011
- August 2011
- July 2011
- June 2011
- May 2011
- April 2011
- March 2011
- February 2011
- January 2011
- December 2010
- November 2010
- October 2010
- September 2010
- August 2010
- July 2010
- June 2010
- May 2010
- April 2010
- March 2010
- February 2010
- January 2010
- December 2009
- November 2009
- October 2009
- September 2009
- August 2009
- July 2009
- June 2009
- May 2009
- April 2009
- March 2009
- February 2009
- January 2009
- December 2008
- November 2008
- October 2008
- September 2008
- August 2008
- July 2008
- June 2008
- May 2008
- April 2008
- March 2008
- February 2008
- January 2008
- December 2007
- November 2007
- October 2007
-
Search