Fast i Norge

Den här historien är väl rubricerad som en “klassiker” av er som redan hört den, men det är väl lika bra att få den överstökad här också, det är ju få, om någon, som sammanfattar The April Tears karriär på ett bättre sätt. So here we go: 

The April Tears åker i mars 2000 i en cheva-buss från Stockholm med destination Bergen, Norge för att spela på festivalen ByLarm. Turnéledare/tekniker/ Peter Månsson AKA Mr Kidd AKA Manzoni kör fordonet, något som han ofta gör, och han gör det bra, och fy fan vilken tur att han körde den här gången. Sara, jag, Kitte, Tuben och Jimmy sitter bekvämt i Chevabussen med TV, video och god dricka. det skulle ju ta en stund att köra, kanske upp mot 8-9 timmar.

Informationen innan från bokningsbolaget United Stage var att det var “lite jobbig sträcka mellan svenska gränsen och Oslo” annars skulle det inte vara några problem. Ben Marlene på bandets förlag sa att det var en piece of cake. Pär Stavborg från skivbolaget flög själv sträckan.

Senare skulle det visa sig att även April Tears hade fått flyga flygplan till Bergen, det ingick i bokningen från festivalen. Det nådde aldrig fram till bandet  dessvärre och än idag är det oklart vem som glömde säga det.

Sträckan Stockholm-Karlstad gick smärtfritt, även Karlstad-Oslo, hell, till och med jag rattade en bit på den vägen. Vi skrattade gott åt vår tidigare oro, det var ju cool precis som Ben sa!

I Oslo stod vi och spanade på Holmenkollen vid en mack när vi noterade att ett lätt snöfall tog sin början. Vi gick in till macken och frågade om rätt väg mot Bergen. No probs. En man där inne skrattade ioförsig och sa “Det går inte köra bil över Hardangervidda så här års” men vi hörde väl inte vad han sa utan bockade och tackade. Han skrattade högt och sa “Go tur!” Vi körde iväg, med nya påsar chips, cola och öl. 

Efter ett tag kom vi till en konstig skylt som det stod nåt om ett vägval på och typ “Kolon min 2.3” på och så en bild på en lastbil. Vi stannade bilen och stod en stund och kliade hakan. Av någon outgrundlig anledning kom vi fram till att stora lastbilar inte skulle få köra sträckan denna kväll.

Snöfallet började nu tillta rätt så ordentligt och vips som det var befann vi oss i ett totalt jävla snökaos. Och rätt som det var tvingades vi stanna. Framför oss stod, vad vi kunde se, ett par lastbilar stilla. Jag klev ur minibussen, höll på att blåsa iväg direkt, men jag stretade mig fram i snöblåsten till en norrbagge med reflexväst. Jag märkte då ljusen från säkert 30 lastbilar som stod stilla på vägen. – “Vad händer” skrek jag “Kolonntjorning” skrek han.  Jaha.

Tillbaka i bussen som snömannen informerar jag gänget att situationen framöver inte riktigt skulle se ut som vi kanske hade gissat. Vi fick lov att åka med som sista fordon trots att vi var för lätta och låga, bakom 30 sixteen-wheelers fullpackade med diverse fraktgods. Farten skulle bli maklig på sin höjd och vädret skulle bli helvetiskt över hardanger-vidda. 

Jag kände mig riktigt orolig här faktiskt, men jag sa inget, jag tror att vi, trots lite spelad yta, alla fick lite tyst respekt för vad vi skulle ge oss in i .

Glashala vägar, sikt på tre-fyra meter i snö-orkan, sist bakom alla dessa lastbilar. Först låg en vägskrapande “lots” som åkte i 10 km/h… i backar i 90 grader både uppåt och neråt, med raviner på 30-70 meter på sidorna om den smala vägen skulle det visa sig.. 

Jag vågar nog påstå att Mr Manzoni mer eller mindre räddade livet på oss allihopa den natten, vilken jävla tur att vi hade med oss en mästerchaufför. När vi efter cirka 14 timmars färd äntligen var över Hardanger-vidda stannade vi bussen i morgondiset och tog några bloss. En av frågorna vi alla haft under färden var vad som hade hänt om vi hade kört fast där uppe. Det hade fan inte varit en själ som märkt det.

Väl framme I Bergen runt nio på morgonen sov vi några timmar, åt sen lunch, mötte upp med Pär Stavborg och gick ut och kollade in Bergen. Det är onekligen en rätt vacker stad med sin köttbasàr nere i hamnen.
Vi återvände till vårt vandrarhem, Pär till Radisson, och vilade en stund igen innan vi for till stället vi skulle spela på.

Vi gjorde vårt soundcheck, tog ett par öl, körde vårt set på 25 minuter inför en halventutiastisk publik, packade ihop och åkte tillbaka till vandrarhemmet.

När vi vaknade morgonen därpå var det dags att packa ihop allt och fara mot Stockholm igen. Eftersom vi var klart märkta av färden dit, och flera av oss mycket tveksamma över att över huvud taget åka bil tillbaka, så kollade vi upp möjligheten att sätta kärran på ett tåg. Nej det gick inte. Vi gick till Politi och frågade om alternativa vägar etc.. de bara skrattade och sa “Naj naj, det går ikke att tjöra över hardangervidda så här ors! Det går ikke!!” När vi ändå sa att vi inte hade mycket till val och om de ändå hade något råd att ge skrattade stationen och vinkade och sa “Go tur Go tur” 

Vi tittade upp mot bergstopparna. Spricker det inte upp? Ta mig fan, visst är det så! Nu tar vi och åker, det kan ju inte bli snöstorm som förra gången. Pär Stavborg vinkade av oss när vår Cheva satte fart tillbaka. Upp. På. Hardanger-vidda. Igen.

Jodå, visst var det soligt en stund. Men det innebär inte att inte det var glashalt på vägarna. Men vi rullade framåt. Efter ett par timmar hade jag och Sara somnat bak i chevan. Då sa det schliipp och sen bom dasssh! Och vi vaknade upp med chevan stående i en snöhög samtidigt som en stor långtradare brakade förbi på andra sidan i över 100 knyck.

-Det var ju tur att vi kraschade på rätt sida vägen, konstaterade någon nyktert.  -Annars hade vi blivit krossade. 

-Inte bara det, kolla här, sa någon som tagit sig över vägen för att titta vad som fanns där. 

En ravin. Hade vi smällt över där hade vi kultat neråt 80 meter. Det är inte bra.  

Nu var det inte roligt alls längre. Ilskan i bussen var stor mot de som tvingat ut oss på de här vägarna. Motvilligt bestämde vi oss för att det fanns inte mycket till alternativ än att fortsätta över Hardanger-vidda.

Men nu var jag skräckslagen, i varje kurva vek jag mig inåt i bussen, jag vågade inte längre titta ut på sidorna, det kändes som vi åkte på en enkelriktad liten väg 300 meter upp i luften på glashala vägar. Och sanningen var fan inte långt där ifrån. Till slut kom vi till en färja vi var tvungna att åka över med.

På färjan nås vi av flera olika rykten att “vej 73 er avstäng po grunn a uveir!”, “vej 69 er avstäng er avstäng po grunn a uveir!”, vad var då detta?

Jodå.  VARENDA JÄVLA VÄG ÖVER HARDANGERVIDDA VAR NU AVSTÄNGD PÅ GRUND AV OVÄDER!
 

Det går inte att åka bil över Hardanger-vidda så här års!

Vi åkte av färjan. Var är vi? Va? Vad sa du? Aidsfjord? AIDSFJORD??  Jaha. Vi måste hitta ett hotell ändå.

Nu åkte vi in i centrum av metropolen Eidsfjord, vägarna mot Bergen stängda, vägarna mot Oslo stängda. Det var fredag eftermiddag, flera av oss, framförallt Peter hade jobb i Stockholm i helgen. Sara stor födelsedagsfest Lördag kväll. Jag ringde Ben. Som vanligt var vi ju panka och situationen var katastrofal.

Psykologen Ben Marlene tog emot samtalet med ungefär följande upprörda ord: “Andreas du måste planera för sånt här!!” samt “Jag sa ju att det inte går att åka bil över Hardangervidda så här års!!”

Vi fick ändå, i sista jävla sekund, pengar överförda så vi kunde ta in på hotell. Vi ringde Pär Stavborg i Bergen och informerade att detta med stor sannolikhet skulle hamna på Telstars nota. Inga jätteglada miner där heller direkt.

Vi var ju inte direkt superglada, men utan vår svarta humor hade det varit klart värre. Nu skulle det dock visa sig att hela samhället Eidsfjord mer eller mindre var nedstängt, vi åkte runt i kylan och hittade inte ett vandrarhem eller hotell som var öppet. Det här började bli löjligt. Till slut fick vi tips om ett hotell utanför stan som skulle kunna ha öppet. Vi åkte dit.

Det var stängt. Men det satt en lapp på dörren: “Ring detta nummer”. Det gjorde vi. En man sa att visst kunde vi få sova på hotellet, det var visserligen stängt för säsongen, men visst kunde vi slagga där.

Efter en kvart kommer en skrotig amazon och pustar sig uppför backen till entrén. Ut ur bilen kommer, och jag ljuger inte, en präst med gul näsa och svarta ruttna framtänder.

Mannen såg inte direkt ut som en svärmorsdröm och vissa av oss skrämdes lätt av karln, men vad fan hade vi för alternativ? Vi checkade in.

På det helt nedstängda hotellet hade vi en tröst. Öl. Och den började vi inta direkt och försökte hitta linjer ut för att ringa hem till oroliga flickvänner som undrade vart fan vi hade tagit vägen. Kvällen kom och plötsligt hörde vi glada tillrop från hotellets bar.

Det visade sig nu, precis som vi befarat, att vi hamnat mitt i “den sista färden”. Ute i baren satt nu bybefolkningen; tomatnäsor, sexfingrade, krokryggade, vindögda och tandalösa varelser och glodde misstänksamt på oss.
 
Med några bärs i kroppen fanns bara ett alternativ  -“if you cant beat them, join them”- vilket vi gjorde. Vi satte på vår musik, vi dansade disco och sen dansade vi hambo. Sen somnade vi i våra rum med stolsryggar för dörrhandtagen.

Lördagsmorgonen kom med besked. En strålande sol. Manzoni Månsson kollade text TV ,vi ringde vägupplysningen, vi ringde Stavborg. “Vej 73 avstäng po grunn av uveir”.

Men till slut runt elvatiden kom en öppning. Stavborg hade ordnat platser på ett plan åt oss i Bergen vid tretiden. Och vädret var bra. Vägarna var tydligen öppna. Bara ett problem, det hade tagit oss mer än fem timmar att nå Eidsfjord, hade vi nån möjlighet att hinna tillbaka? I ett bättre väglag i ilfart med stabile Mr Kidd bakom ratten. Kanske.

Vi tackade för oss och lämnade deliverance-gänget med en rivstart. Och sjuhelvets vad vi körde. Peter gjorde underverk och vi nådde Bergen med en kvart kvar till avgång. Stavborg, som då befann sig på flygplatsen, hade lyckats spärra av en väg för oss så vi bara hade att ta instrumenten och springa rätt in i planet. Bussen med stärkare och annat tungt skulle vi lämna kvar. Hoppet levde. I synnerhet för Sara som på lördagskvällen hade ett stort firande hemma med massa vänner.

Vi svängde av mot flygplatsen i en fart av 90 knyck och slirade in vid terminalen. Då märkte vi att något var fel. Där stod en jävla helikopter! Vi hade svängt av en för tidigt och hamnat på helikopterflygplatsen! In i bilen! Gasen i botten!! Jag svär, när vi svängde ut från helikoptrarna var bara två hjul i backen. Nu var det James Bond läge. 

Vi kom fram till rätt terminal, vi hann inte ens öppna dörren förrän vi såg planet lyfta. Ett tyst hulkande hördes från baksätet. Sara skulle missa sin födelsedagsfest.

Vi mötte en nu helt bedrövad Pär Stavborg, han hade ju annat jobb att utföra i Bergen också. På nåt sätt lyckades han ändå hitta en väg hem för Sara. Hon flögs med helikopter till Trondheim eller om det var Stavanger, sen flyg till Köpenhamn och svävare till Malmö. Sara välkomnade léende gästerna med en drink i handen 19.00.

Kvar i Bergen fanns nu Manzoni, Tuben, Jimmy, Kitte, Andreas. Pär Stavborg försökte checka in denna muntra skara på vandrarhemmet. Fullt. Det fick bli Pärs hotell för oss också. Radisson.

Nu blev vi med ens lite gladare och gick ner rekreationsavdelningen och badade, till baren och drack öl. Under kvällen jobbades så även våran resväg hem. Flyg till Oslo, sen till Stockholm. Stavborg pustade ut när han vinkade av oss för andra gången. Nu var han kvitt April Tears. 

Söndag eftermiddag landar vi i Stockholm, två dygn försenade. Vi får glädjefnatt och mot alla sunda människors logik firade vi återkomsten med en öl på Arlanda. Det blev visst två och kanske tre. Runt sextiden ser jag ett familjärt ansikte i folkmassan vid arrivals. “Pär!” “Pääär, hallå!!!”

Stavborg var tillbaka i Sverige, April Tears var kvar på flygplatsen. Han måste frågat sig hur detta var möjligt.
Han avvek snabbt från platsen.

*

Fotnot:

Två veckor senare kom bussen med alla stärkare tillbaka till Stockholm, nån stackars roddare från United Stage hade tvingats köra den över Hardanger-vidda. När vi skulle hämta ut grejerna kom dock ett nytt chock-besked från Odenplans biluthyrning:

-Den har vi hyrt ut, grabbar.

Det visade sig att bussen var uthyrd med all vår utrustning där i. Till ett företag i Salem. Som åkt till Sälen i en vecka! Ha ha ha ha!!!! Är det inte helt jävla omöjligt så säg mig.

Cirka tre veckor efter avresedagen från Stockholm så är alltså gitarrförstärkarna på plats i replokalen igen. Priset för ett ganska meningslöst promotion-gig på 25 minuter översteg vida 70.000 kronor.

United Stages representanter meddelade även de efter vår återkomst att det var “omöjligt att åka över Hardanger-vidda så här års”.

Charlie Watts i Rolling Stones sa en gång “Ive been in a rock and roll band for 5 years and i´ve been waiting for 25 years”

Kommentarer

8 kommentarer till “Fast i Norge”

  1. Andreas 22 Nov 2007, 17:47

    Här är en länk till en bild på en bautasten från Eidsfjord.
    http://www.arild-hauge.com/bauta.htm

  2. Uaga 22 Nov 2007, 17:47

    Trodde aldrig jag skulle få höra denna fantastiska historia igen. Vilken lycka!!! Har du kvar Hardangervidda-brevpappret?

  3. Odd 22 Nov 2007, 17:47

    Vilken historia! Jag minns när jag hjälpte Paris i Berlin och vi stod med Otto utanför skivbolaget mitt i natten och nyckeln till grinden inte passade (han som gav oss nyckeln visste inte att dom hade bytt lås). Känns som en tur med T-banan från Slussen till Medis i jämförelse…

  4. Andreas 22 Nov 2007, 17:47

    Jadu… : )
    Nånstans finns väl brevpappret, frågan är bara var!
    Kul att du njöt av storyn en gång till!

    Eller hur Odd. This is the monster story of monster stories! ; ) Hoppas jag verkligen..stackars den som toppar Bergen-resan..

  5. Anders (Saras pappa) 22 Nov 2007, 17:48

    Sara har livfullt berättat om denna resa. Ibland har jag undrat om allt var sant. Efter att ha läst din berättelse tvivlar jag inte längre. Tack (övre makter)för att ni kom levande från Norge.

  6. Andreas 22 Nov 2007, 17:48

    Hej Anders! Allt väl? Jadu nu vet du -dessvärre- att allt du hört var helt sant..

  7. Mos6581 30 Aug 2009, 21:58

    Oh, herre min je vilken story! :) Vi var åkte på semester till Bergen över Hardangervidda ungefär vid samma tid fast på sommaren, och jag minns att vi undrade hur tusan de gör på vintern. Nu vet vi :)

    Och sensmoralen för skivbolagen är väl att de inte skall råka “glömma” att berätta nåt igen. Detta måste väl vara ett skolboksexempel på att dumsnålhet sällan lönar sig…

Pingbacks & Trackbacks

  1. Favorit i repris 6: Fast i Norge. | Kollaps!