The End Of An Album, The Start Of A Concert

 

24. Clean
25. Higher Love

En avslutningslåt på ett album har ett förbannat viktigt uppdrag. Den ska vara å ena sidan vara stämningsfull och å den andra sidan stänga och till viss del sammanfatta hela skivan.

Jag är, som ni förstått av tidigare resonemang, oerhört förtjust i konceptet album. Jag älskar att se helheten. Öppningslåten, var hitsen är placerade, var de mer softa partierna kommer och framförallt hur skivan avslutas. Och de här två låtarna är Depeche Mode´s två bästa avslutningar på skiva någonsin. Och båda återfinns på två av de bästa skivor som någonsin gjorts.

“Clean”: Vilken tung låt! Beatet och basen är magiska. Och ändå är det fjäderlätt. Melodierna svävar som en vit fågel över ett svart oljehav. Rytmiken i orden är makalös: “An end to the years and the inbetween years and the troubles I´ve seen” .

Och när det bryts av med “Sometimes”…. Ja herre min je. “Clean” är Depeche Mode´s bästa avslutningslåt på en skiva någonsin.

“Higher Love” skuggar tätt bakom. Som jag också tidigare nämnt tycker jag samtliga avslutningar från “Violator” och till “Exciter”, ja egentligen “Playing the Angel” representerar samma typ av idé. “Higher Love” har dock, till skillnad från de andra öppnat musikhistoriens genom tiderna bästa turné.

På tiden det begav sig, i min första egna lägenhet, brukade jag starta upp mina fredagsfester genom att synca live-videon med livealbumet. Vilken känsla det var. Nu har förstås tiderna kraftigt förändrats och man kan uppnå effekten och mer genom vilken dvd-spelare med 5.1 som helst, men då, bara fjorton år sen, var det så här för en sån som mig som inte kopplade videon rätt genom stereon.

“Higher Love” live: David bakom draperierna, de jättelika skuggspelen. Hur pytteliten Dave var när han tillslut klev fram och, herregud, när draperierna slutligen föll.

Intron och inledningar är inte som förr på dagens livescen. Fan i helvete vilka rysningar man får av en perfekt inledning på en konsert. Och “Higher Love” på Devotional är en av de allra, allra bästa. 

*

Fotnot: Det är svårt att vara låtskrivare ibland. Textförfattare är ännu värre tycker jag. Oftast har jag haft egna originalidéer, ibland har jag medvetet snott något och då oftast för att göra en medveten hint till lyssnaren. Men i fallet “Consume Desire” är det inte så. Jag var skitnöjd med titeln och trodde verkligen jag kommit på det helt själv..men i helvete…: “I surrender all control, to the desire that consumes me whole…moved..lifted higher..” ; ) 

På sätt och vis är ändå textraden fullständigt passande i sammanhanget.

Jan 31, 2008 | 8 Comments | Depeche Mode 151

Topp 25

 

Efter en månads listning börjar vi närma oss slutfasen. Kvar återstår endast de 25 bästa låtarna med Depeche Mode. Det handlar självfallet om fullständigt vansinnigt bra låtar allihopa. Statistiken så här långt berättar följande: 

36 stycken är “b-sidor” eller extraspår på en singel/maxi om ni så vill.
15 av dessa extraspår är instrumentala.
30 stycken är singlar.
60 stycken är hämtade från album (exkl. singlar):
10 från “Speak And Spell” (Varav 3 (2) är singlar)
10 från “A Broken Frame” (Varav 3 är singlar)
 9 från “Construction Time Again” (Varav 2 är singlar)
7 från “Some Great Reward” (Varav 3 är singlar)
7 från “Black Celebration” (Varav 1 är singel)
6 från “Music For The Masses” (Varav 1 är singel)
3 från “Violator”
7 från “Songs Of Faith And Devotion” (Varav 2 är singlar)
8 från “Ultra” (Varav 4 är singlar)
11 från “Exciter” (Varav 4 är singlar)
9 från”Playing The Angel” (Varav 3 är singlar)
4 stycken är covers eller versioner av ett av annan kompositör komponerat verk.
9 låtar är en låt som avslutar ett album.
8 låtar är en låt som inleder ett album.

*
26. Everything Counts
27. Puppets
28. A Pain That I´m Used To
29. John The Revelator
30. The Sun And The Rainfall
31. The Things You Said
32. A Question Of Time
33. Sweetest perfection
34. Blue Dress
35. World full Of Nothing
36. Nothing
37. One Caress
38. I Feel You
39. Halo
40. It´s Called A Heart
41. Leave In Silence
42. Master And Servant
43. See You
44. Dangerous
45. It´s No Good
46. New Dress
47. Route 66
48. My Secret Garden
49. Something To Do
50. Goodnight Lovers

51. Insight
52. Fools
53. To Have And To Hold
54. Useless
55. Two Minute Warning 
56. The Landscape Is Changing
57. Blasphemous Rumours
58. Judas
59. A Question Of Lust
60. New Life
61. Told You so
62. Sacred
63. Mercy In You
64. Barrel Of A Gun 
65. Freelove
66. Sea Of Sin
67. Little 15
68. Shame
69. I Sometimes Wish I Was Dead
70. Boys Say Go!
71. Home
72. I Feel Loved
73. Shine
74. Sometimes
75. Nothing To Fear

76. If You Want
77. Damaged People
78. Lilian
79. And Then…
80. Any Second Now
81. Free
82. Love In Itself
83. Dressed In Black
84. Ice Machine
85. Stories Of Old
86. It Doesn´t Matter
87. Suffer Well
88. Nothing´s Impossible
89. The Bottom Line
90. Get The Balance Right
91. Never Turn Your Back On Mother Earth
92. Happiest Girl
93. Rush
94. Condemnation
95. My Joy
96. Surrender
97. No Disco
98. Dreaming Of Me
99. People Are People
100. In Your Memory
101. Pimpf
102. Agent Orange
103. Stjarna
104. Painkiller
105. Death´s Door
106. Shout!
107. Work Hard
108. Tora! Tora! Tora!
109. Now This Is Fun
110. Just Can´t Get Enough
111. The Dead Of Night
112. The Love Thieves
113. Freestate
114. Newborn
115. Fly On The Windscreen
116. Monument
117. Only When I Lose Myself
118. Oberkorn (It´s a Smalltown)
119. Christmas Island
120. Get Right With Me
121. Satellite
122. Pleasure, Little Treasure
123. A Photograph Of You
124. Pipeline
125. Martyr
126. Shouldn´t Have Done That
127. Dream On
128. The Darkest Star
129. Macro
130. Better Days
131. Flexible
132. More Than A Party
133. Big Muff
134. Moonlight Sonata
135. The Great Outdoors
136. (Set Me Free) Remotivate Me
137. I Am You
138. When The Body Speaks
139. Comatose
140. The Sweetest Condition
141. Kaleid
142. Headstar
143. Memphisto
144. The Meaning Of Love
145. I Want It All
146. Breathe
147. Dirt
148. Sibeling
149. Zenstation
150. Slow Blow
151. What´s Your Name?
 Album: 
 1.
 2.
 3.
 4.
 5.
 6.
 7.
 8.
 9. Construction Time Again
10.A Broken Frame
11.Exciter

Jan 31, 2008 | 8 Comments | Depeche Mode 151

26. Everything Counts

“The grabbing hands grab all they can, everything counts in large amounts”

Hur ska man annars inleda placering #26, “Everything Counts”? Ett Depeche Mode Anthem. Efter Music For The Masses turnén och i synnerhet “101” har denna låt aldrig framförts utan att publiken avslutar den just så. Den här låten är helt enkelt ett av de största nummerna live med bandet. Odiskutabel arenarock.
Jag har personligen alltid älskat syntsolobiten +melodica-solot mest av allt i denna crescendo-avslutning.

Om vi backar till 1983 så var “Everything Counts” en väl vald första singel från “Construction Time Again”. En poplåt med ett politiskt, nästinitill socio-ekonomiskt budskap. Det måste varit en märklig tid för britter som följde bandet på lite avstånd att se förvandlingen från “Just Can´t Get enough”, via “The meaning Of Love” och fram till detta. Jag kan till och med förstå de som då tyckte Depeche Mode hade trovärdighetsproblem.

Men “Everything Counts” har intagit sin plats i historien som en Depeche Mode klassiker, och jag gissar att den på mångas listor aldrig skulle falla ur topp 10 på grund av detta. Men i min värld finns det 25 bättre låtar!

Jan 31, 2008 | 4 Comments | Depeche Mode 151

Det är roligt att Depecha!

20041016-80s-mutefest-0051.jpg
Att spela Depechelåtar hela kvällen och natten är inte dumt.
Här syns jag och signaturen A2 digga “Black Day” på ett av
många DJ-uppdrag på Kolingsborg i Stockholm.
Vi har drivit klubben Music For The Masses på KGB i över fyra år nu!


Att Quizza Depeche är ännu lite roligare. Det gör vi på ett eller annat
sätt ofta. I synnerhet på klubben. Här dock på Mosebacke.

Och den som vann det var som så många gånger förr
signatur Superlimpan AKA Peter.

En karaokekväll med bara Depeche är riktig galej. Signatur DMC
aka Calle tillverkade en egen och förgyllde Robbans svensexa.

Man finner sig ofta, i fyllan och dansen, spela luftsynt.
Men inte när det är Depeche-karaoke. Då spelar man trummor
med pinnar på glas och på lampa och får sen förvisas från stället
på grund av ljudvolymen. Själv var jag skötsam och helt oskyldig. ; D
Här ses signaturen Thobias ladda loss ett solo samtidigt som han
lägger stämmor till sången.


Att göra en habil insats som Karaokevärd kan belönas med en plats
i STUMM-kören. Här ses signaturen DMC (th) och signatur Alex
ladda backstage inför “Pimpf” på Mosebacke i höstas.


Att framföra Depeche Mode låtar framför publik är inte tråkigt.
Här är jag & Louise under “Aggro Mix”. 19:e Mars smäller det
igen på “Construction” hyllningen!


Niklas aka UChrome spelade synt i husbandet.


Det kan bli svettigt att digga loss i publikhavet.
Fråga signaturen Nomenklatura AKA Lasse.

kontroll1.jpg
Att få chansen att åka till PUK studios och spela in ett
album är bra nära den absoluta toppen. Tyvärr har jag inte
scannat våra egna fantastiska bilder därifrån än…

martin-martin.jpg
Det smäller naturligtvis högst att få umgås en stund med
Depeche Mode medlemmar själva. Tyvärr var jag för uppspelt och
skärrad för att tänka på att dokumentera min (&A2´s) makalösa natt
med Martin Gore vid flygeln på Grand Hotel. Istället en favorit i repris:
Signaturen Martin S (med hår, nykter)
på ett hotellrum i London tillsammans med Martin G (i mössa,
onykter)

*

…och på Lördag är det Depechefest igen, den första av många det här året har jag en känsla av!

Jan 30, 2008 | 17 Comments | Depeche Mode 151

27. Puppets

För första (och sista)  gången kommer jag nu själv att ifrågasätta listan. Hur kan man jämföra “Puppets” och “John The Revelator”?

Fyra tonåringar nyss fria från den värsta aknen, i sina första vacklande steg som en grupp. Mot en trio medelålders män med en bandhistoria tillsammans på över 25 år.

En liten otrimmad, puttrande syntpopmoped i förorten mot en ångvält som färdats genom himlen, helvetet och tillbaka.

Ja, det går förstås inte om man inte är listfanatiker och lite halvmanisk. Och just här, vid placeringarna strax innan de 25 första ställs saker på sin spets. Och det handlar föga om Depeche Mode:

Hur går det att avgöra hur mycket nostalgi det finns i listbedömt musikälskande?

Hur mycket egna minnen är relevanta i bedömandet?

Hur mycket av en själv, och intet Depeche Mode, finns det i resonemanget?

Hjärta v/s hjärna?

Och hur enkelt är det egentligen att avgöra om en låt som kom för bara två och ett halvt år sen faktiskt är bättre än en favorit man haft sedan man var nio år?

Jag är fullständigt övertygade om att vi allihopa har hört världens bästa låt. Och vi hörde den förmodligen nånstans i tonåren. Tiden då vi börjar upptäcka världen utanför skolan, kompisarna och föräldrahemmet. Och att vi därefter aldrig får höra en låt som är bättre än originalet, som vi, medvetet eller omedvetet, hela tiden jämför med. Vårt “ideal”.

På samma sätt hävdar äldre generationer att det var bättre på Elvis och Beatles tid. På samma sätt kommer många i framtida generationen hålla Alicia Key´s “No One” och My Chemical Romance´s “Black Parade” som kandidater till världens bästa låt medans vi kommer fnysa åt dem.

Efter jag gjort listan klar i julas har jag ofta uppdaterat mig själv genom att sätta på låtarna och fundera en stund. Hur mycket älskar jag det här och hur mycket tror jag att jag älskar det här? Värderar hjärnans minne en stor hit högre i slutändan, än en liten baksida som aldrig spelats live eller ens blivit särskilt allmänpopulär? Känslan och hjärtat har fått avgöra varje gång. Därför:

Puppets. Kanske en Dark Horse. Kanske inte. Låtjäveln är så förgrymmat bra. Och har varit det i 26 oantastliga år. Vince Clarke tidiga kompostion of sound och melodi står i princip bredvid den mest högaktade från tiden -“Photographic”- och frågan är varför i hela havet inte Puppets fått åtminstone halva resan som “klassikern” fått. Alla ingredienser finns ju där. Det är banne mig exakt samma formula. Och vi vet ju vad vi (nästan) alla tycker om “Photographic”, eller hur?

Jan 30, 2008 | 11 Comments | Depeche Mode 151

Fågel Fenix

 

28. A Pain That I´m Used To
29. John The Revelator 

En siren. Högt som fan. Sen en pumpande basgång; mjuk, samtidigt hotande. En vers med melodi som minner om en annan era. En enkel snygg gitarrslinga. Samma vers igen sen BAWANG!

“All this hanging around well it´s getting me down just give me A PAIN THAT I´M USED TO!”

Depeche Mode var tillbaka, och då menar jag tillbaka. Vi talar känslor man nästan glömt bort. Den där odefinierbara känslan i princip bara det här bandet kan ge. Vi talar om ett band som glömt bort vilka de var och hittat hem igen. Min kropp började konvulsera sensommaren 2005 ty hjärtat slog så hårt.

Fågel Fenix hade rest sig och flugit iväg på nio efter att innan ha sprungit rakt in i en högerjabb från den digitaliserad jättekaktusen Xiter. Alive!

Det kändes analogt igen. Retro. Synt! Men samtidigt modernt. Det kändes organiskt. Det kändes levande. Det kändes som ett band som var trygga i det de är bäst på och kunde leva med det. Det kändes långt från uppgivet. Och det var fart i låtarna igen! De distade, elektroniska virvlarna lät som de skulle och small så man nästan sket på sig av pur lycka!

Av med moonbootsen, på med steppskorna, liksom.
Dr. Marten´s-steppskor till och med -för det här är musik man vill sparka sönder tunna väggar till. Musik som får en att trycka gaspedalen i botten utan att man tänker på det.

“John The Revelator”. David Gahan tillbaka i predikstol i svart läder, Martin Gore med sin Black Angel-kör -“Seven lies multiplied by seven, multiplied by seven again“. En kort låt, med ett ilsket budskap. En produktion som fick hela Depeche Mode tillbaka på banan, bara den. Ben Hillier -Hey, There´s a new guy in town!

Snubben klev in i Depeche Mode-land som producent utan större fabless för Depeche Mode. Han visste tydligen inte mycket om låtkatalogen, som han under inspelningen blev försedd med. Men här hade vi en kille som fattade allt ändå. Han vred till på knapparna så det skrek i effektracket, han förde in akustiska grundbeats och korsade det med digitalt. De här två låtarna ÄR fan ett dansgolv!

En tidigare oinspirerad Gore fick, ironiskt nog, tillbaka kraften. Om det berodde på klyschan att en låtskrivare måste lida låter jag vara osagt. Men helt klart spelade Martin Gore´s skilsmässa in på det här albumet. Den, David Gahan´s krav om låtskriveri -hans “ofrivilliga” pushande av Martin´s material samt Ben Hillier är tre helt avgörande faktorer för “Playing The Angel”.

Nu var inte hela albumet helt fantastiskt rakt genom men de här två låtarna + de återstående 2 på listan räcker för mig. Det skulle inte alls förvåna mig om en lista om tio år har flyttat upp de här spåren ännu mer. Så bra är det.

*

Edit: Jag har rättat ett par stavfel, samt lagt till nån liten grej jag glömde bort att skriva.

**

Jag har även tidigare på bloggen skrivit om första gången jag lyssnade på “Playing The Angel”. Under den här länken finner ni artikeln “Ljuvt Nörderi”

http://kollaps.superautomatic.com/category/depeche-mode/

Jan 30, 2008 | 10 Comments | Depeche Mode 151

30. The Sun And The Rainfall

Ett litet mästerverk. Bara 29 låtar med Depeche Mode är bättre. Det säger inte så lite.

“A Broken Frame” s avslutningsnummer bjuder med sitt trademarkbeat och sin svävande melodi på ett av det tidiga Depeche Modes allra, allra största stunder. Det är mörkt, det är pop, det är mjukt, det är hårt. Det är en låt att ligga i sängen och njuta av, det är en låt att ösa järnet på dansgolvet till. Det är sing-a-long, det är ödesmättat och filmiskt. Den är en het sommardag och en iskall höstkväll. Depeche Mode: The Sun And The Rainfall.

*

“A Broken Frame” slutar på näst sista plats på den totala listan av Depeche´s bästa album.

Jan 29, 2008 | 13 Comments | Depeche Mode 151

Världens Tråkigaste Fotbollsmatch & Tullaren.

EM 2000 (Del 3) (Forts från “Sommar & Sol & Pandemonium)

Med hög puls och skakande händer anlände vi till matcharenan. Vi lirade en improviserad landskap på asfalten mot några turkar innan vi gick in. Vilken härlig inramning! Tusentals Turkar och Svenskar sjöng och skrek från tårna. Vi intog våra platser och köpte varsin öl. Sen började matchen och sen… var det roliga slut.

Redan i halvlek kunde vi konstatera att det var en bedrövlig match. Jag menar, Jörgen Pettersson var på plan. Inget av lagen presterade någonting och när slutvisslan, till hela publikens buande, blåstes var resultatet 0-0.

Matchen, som vi sett fram mot i många månader, matchen som var helt avgörande för Sveriges fortsatta EM, uppmålad och upp-pumpad i all press, var slut innan den hade börjat.

Den har kommit att bli känd som den tråkigaste fotbollsmatch någonsin spelad.

En BBC-kommentator konstaterade: -This was the lousiest game I´ve ever seen. And by that said, you shuld all know I´ve been watching football in Bhutan and Tibet.

Hellqvist/Jismark strövade iväg mot centrum med släpande fötter. Det fanns inte mycket att säga. En märklig tystnad lade sig över Eindhoven, som bara timmar tidigare hade kokat (över).

Vi hade inga problem att inta en bärs och två på en bar. Det var helt enkelt inte mycket folk kvar på pubarna. Efter några stilla vandrade vi hem mot bilen, där vi bestämt oss för att spendera natten. Det plingade till i Jens mobil, han hade nyinstallerad sms-tjänst som inte funkade som man skulle kunnat önska. TTs rubrik meddelade, ett dygn försent “Sverige övar straffar & frisparkar. Offensiv fotboll att vänta!”

När vi kom hem till bilen kröp vi in i bagaget och somnade.

Vi vaknade tidigt morgonen efter. Med näppe kunde man andas, luften var slut. Vi öppnade ett fönster och överlevde. En timma efteråt åkte vi från Holland, från EM. Hej då, festen!

Efter ett bra snitt på Autobahn, och ett par-tre sköna stopp, nådde vi Danmark i kvällningen. Innan gränsen tog jag beslutet att kasta ut min joint genom rutan. Det hade inte blivit nå vidare läge och röka den och jag tyckte det var synnerligen dumt att ta med den över gränsen. Vi tog in på hotell och gick och såg ett par EM-matcher. Bra sådana. Tjeckien. Vi lade oss tidig och kom upp tidigt. Orakade och glosögda åkte vi mot Sveriges gräns.

När vi efter några timmar rullade in i Sverige stoppade tullaren vårt ekipage och sträckte in huvudet. -Tjena grabbar, var har ni varit? Jismark, i linne, Neubauten-tatuering och mössa svarar “Vi har varit i Holland och tittat på den där jävla matchen, såg du den? Fy fan vad dåligt. Vi har bara varit borta i några dagar och kört en massa bil..bla bla..”

En Hellqvist i ett ruggigt tredagars-skägg och utslaget hår sänkte besviket blicken. “Fan vad han pratar.” Tullaren sade: “Trevligt. Grabbar, ni åker däråt.” och pekade med hela handen mot ett garage.

–Det fattar du väl, sa en trött Hellqvist, att när du snackar så där jävla mycket verkar du ju skyldig.

-Ja ja ja, svarade jag med lätt darr på rösten.

I garaget mötte åtta andra tullare + två hundar upp oss. Vi fick kliva ur och de började  grundligt genomsöka hela bilen. Vi frågade om vi fick gå ut och ta en cigg, de svarade med hög och bestämt röst: “Ni stannar här”.

Jag tyckte inte om det jag såg, och var rädd för en plasthandske i röven och förkunnade för tjänstemännen: -Jag jobbar som journalist på Expressen, vad är det här för jävla sätt? Vi har inte gjort nåt, jag ringer till redaktionen per omgående..

Förvisso var det sant att jag jobbade på Expressen, men jag satt i Nyhetsdeskens växel och kopplade samtal. Tullarna tog ingen större notis om det. Jag kom då att tänka på att det var en sjujävlars tur att jag kastade ut Jazzgräset utrikes, annars hade det definitivt blivit ändasmärtor. Den där schäfern såg rutinerad ut.

Vi slapp undan greppet från lagens långa arm och kunde på färden norrut konstatera: Tullen- Jismark/Hellqvist 0-0.

På tre dagar hade vi färdats Götlaborg-Eindhoven-Götlaborg express i en hyrbil, efter en krasch med den andra, för att bevittna ett tumult på ett torg, bli filmade i TV tillsammans med en komplett galning och få bilen in och utvänd av tullare vid hemkomst.

Och, förstås, för att se världens tråkigaste fotbollsmatch. Sverige-Turkiet 0-0.

Fin.

*

Jan 29, 2008 | 4 Comments | EM 2000

31. The Things you Said

Om ni läser under kategorin Music For The Masses 07, 97, 87  hittar ni tre historier om min relation till denna klassiska skiva. I tredje och sista inlägget “Drabbad av Hökaröva” är året 1987 då jag for, skjutsad av Jens på en moped mot Hätte och den första av polarna, Jonas, som lagt vantarna på den nysläppta LP´n.

Den första nya låten jag hörde i min väns skivspelare var “The Things You Said”. “Never let me Down Again” hade man ju redan hemma. Vad var det då som strömmade ut från högtalarna? Jo, ett susande ljud, följt av basgången dundundudi dudi dundundudi dudi dondodndodi ddodi dondondodidodi. Jag blev fanimig kär redan där.

Martin Gore´s sång följt av en svarande fantastisk melodi i första versen. En andra vers följt av mer ljud, senare baskagge och ännu snyggare melodier.

“The Things You Said” håller jag varmt om hjärtat. Den fjortonårige Andreas hade med stor säkerhet lagt den på topp tio. Den tjugo år äldre har till sin stora glädje fått höra ännu bättre låtar komma från Depeche Mode.

Under “Music For The Masses” gav Depeche Mode en radda oerhört trevliga intervjuer. Jag minns en som gick på fransk Tv där alla i bandet, under en halvtimmeslång intervju, bland annat svarade på vem av de andra som var deras bästa kompis och, jag tror det var Dave som sa det:

“We´ve been going for seven years and hopefully we can carry on for another seven years” Jo, man tackar.

*

Fotnot: 

David Gahan svarade “Alan Wilder” på frågan….

*

32. A Question Of Time
33. Sweetest perfection
34. Blue Dress
35. World full Of Nothing
36. Nothing
37. One Caress
38. I Feel You
39. Halo
40. It´s Called A Heart
41. Leave In Silence
42. Master And Servant
43. See You
44. Dangerous
45. It´s No Good
46. New Dress
47. Route 66
48. My Secret Garden
49. Something To Do
50. Goodnight Lovers
51. Insight
52. Fools
53. To Have And To Hold
54. Useless
55. Two Minute Warning 
56. The Landscape Is Changing
57. Blasphemous Rumours
58. Judas
59. A Question Of Lust
60. New Life
61. Told You so
62. Sacred
63. Mercy In You
64. Barrel Of A Gun 
65. Freelove
66. Sea Of Sin
67. Little 15
68. Shame
69. I Sometimes Wish I Was Dead
70. Boys Say Go!
71. Home
72. I Feel Loved
73. Shine
74. Sometimes
75. Nothing To Fear
76. If You Want
77. Damaged People
78. Lilian
79. And Then…
80. Any Second Now
81. Free
82. Love In Itself
83. Dressed In Black
84. Ice Machine
85. Stories Of Old
86. It Doesn´t Matter
87. Suffer Well
88. Nothing´s Impossible
89. The Bottom Line
90. Get The Balance Right
91. Never Turn Your Back On Mother Earth
92. Happiest Girl
93. Rush
94. Condemnation
95. My Joy
96. Surrender
97. No Disco
98. Dreaming Of Me
99. People Are People
100. In Your Memory
101. Pimpf
102. Agent Orange
103. Stjarna
104. Painkiller
105. Death´s Door
106. Shout!
107. Work Hard
108. Tora! Tora! Tora!
109. Now This Is Fun
110. Just Can´t Get Enough
111. The Dead Of Night
112. The Love Thieves
113. Freestate
114. Newborn
115. Fly On The Windscreen
116. Monument
117. Only When I Lose Myself
118. Oberkorn (It´s a Smalltown)
119. Christmas Island
120. Get Right With Me
121. Satellite
122. Pleasure, Little Treasure
123. A Photograph Of You
124. Pipeline
125. Martyr
126. Shouldn´t Have Done That
127. Dream On
128. The Darkest Star
129. Macro
130. Better Days
131. Flexible
132. More Than A Party
133. Big Muff
134. Moonlight Sonata
135. The Great Outdoors
136. (Set Me Free) Remotivate Me
137. I Am You
138. When The Body Speaks
139. Comatose
140. The Sweetest Condition
141. Kaleid
142. Headstar
143. Memphisto
144. The Meaning Of Love
145. I Want It All
146. Breathe
147. Dirt
148. Sibeling
149. Zenstation
150. Slow Blow
151. What´s Your Name?

Jan 29, 2008 | 1 Comment | Depeche Mode 151

Oh God it´s raining…..

Bästa baksidan enligt Kollaps:

1. But Not Tonight
2. Dangerous
3. Route 66
4. Fools
5. Sea Of Sin

Bästa baksidan enligt Kollaps läsare:

1. But Not Tonight
2. Dangerous/Ice Machine
4. Sea Of Sin
5. Shout/Route 66/

Kollaps & läsare är överens igen. “But Not Tonight” ÄR Depeche Mode´s bästa baksida. Att även “Dangerous” är näst bäst är faktum, även om läsarna håller gamla “Ice Machine” lika högt, till skillnad från skribenten. “Sea Of Sin” är också mäkta populär.

Sen är det oerhört jämnt fördelat bland läsarna, åsikterna går isär och många röster har fått liknande mängd röster. Kul som fan är att konstatera att rösterna har strömmat in! Över 160 stycken närmare bestämt!

Nu kör vi en ny omröstning!

Bästa låten på “A Broken Frame”! I samma fall som med baksidorna är visserligen Kollaps etta “The Sun And the Rainfall” placerad än, men vi kör på!

Kollaps har tyckt:

1. The Sun And The Rainfall
2. Leave In Silence
3. See You
4. My Secret Garden
5. Nothing To Fear
6. Monument
7. Satelitte
8.A Photograph Of You
9. Shouldn´t Have Done That
10. The Meaning Of Love

Jan 29, 2008 | 19 Comments | Depeche Mode 151

32. A Question Of Time


“I´ve got to get to you first!“

Eran Anton Corbijn/Depeche Mode inleddes med videon “A Question Of Time”. Vad innebar då detta om man tittar på det jävligt sakligt? Jo, bland mycket annat så presenterades Depeche Mode i de snyggaste bilder möjliga. Varenda bild i en Anton-video är ju för fan ett skivomslag.

Depeche Mode i kornigt svartvitt. Hur skadad har man blivit av detta estetiska format? Anton Corbijn introducerade hotande stämningar i märkliga miljöer, farligt snygga tjejer & märkliga gubbar.  Stundtals jävligt humoristiska inslag. Übercoola klipp, som någon annan än jag kanske skulle uttrycka det.

Jag vet inte hur många gånger jag, och tusentals med mig, suttit och pausat videobilder och beundrande bara gapat. Hur många gånger en diskussion kring ett av nedanstående klipp varat i timmar:

Alan Wilder springer över vägen i “Never Let me Down Again”. David Gahan gör helikoptern och ratten faller samtidigt på plats och Martin Gore pekar västerut i samma video. Tjejerna i “Strangelove”, kryck-kastet i “Behind The Wheel”, skridskoparet i “Walking In My Shoes”, en mot vinden strävande gitarrspelande Martin Gore i “I Feel You”. Listan är oändlig.

Danska landsbygden, Paris, Italien, I Skottland, I Norska fjällen, Nånstans på vischan i Spanien. I Nevada-öknen & över halva USA, Marrakesh, Pimpf-öknen, Useless-sandtaget. Suffer Well ghosttown. Anton Corbijn tog Depeche Mode långt från rullbandet i “Leave In Silence”. Till tjottaheiti-land om man utgår från studsbollarna i samma video.

Ja, det räcker med att backa till “Stripped” och “Shake the Disease” videona för att se vad geniet gjort. De är inga katastrofer, men videos “Stripped” v/s “Strangelove” är som att jämföra ett toppbetyg på Roms bästa restaurang i Michelinguiden med betyget ett kors i Vatikanstatens vin & oblatguide.

Depeche Mode presenterades med en befriande självdistans. Depeche Mode blev världens mest estetiska band. Anton Corbijn! Frågan är vem som betydit mest för bandet av Daniel Miller, Corbijn och Flood. Fans jävlar om det inte är den gigantiske fotografen från Holland.

“A Question Of Time” videon innehöll en gubbe på motorcykel och en bunt bäbisar. En Dave Gahan i linne med bar mage. En unge som ryckte Gore i krullet. Inte Corbijns bästa video kanske, men en start på ett samarbete som rent musikaliskt/konstnärligt är ett av de största genom alla tider.

Låten då?

En riktig rökare och en av de allra bästa när det gäller det hårda DM. Jag älskar för övrigt texten:

“I know my kind: what goes on in our mind” säger, tyvärr, det mesta om XY-kromosomgänget på planeten jorden.

*

Och de säger att vårt bröllop var rörande..


Hur snyggt är inte det här?


Det här?


Mitt favoritband.

*

Tyvärr gick det inget bra o hitta bilder från “A Question Of Time”-
videon och det stör mig lite. Men men…

Jan 28, 2008 | 22 Comments | Depeche Mode 151

Construction Time Again 25 år!

Med stor glädje har jag tagit emot beskedet att Jonas Thorell & co kommer ordna en snabb uppföljare till succén med Music For The Masses 20 år i höstas. Construction Time Again fyller 25 och den 19 Mars smäller det igen på Mosebacke!

Vi i Lip Service har utan omsvep beslutat att oss för att köra en gång till. Och så vitt jag förstår det är det fler inblandade från förra partyt som är med även denna gång!

Sedan ett tag tillbaka har vi ju även bestämt oss för att släppa vår version av “Never Let Me Down Again (Aggro Mix)” som baksida på vår kommande singel -en version av April Tears “Model, Actress, Whatever…” Förhoppningsvis lyckas vi även med planen att släppa detta på 7″ eller 12″.

Att göra en cover på sig själv samt en cover på en remix och släppa på vinyl känns verkligen enligt som en värdig avslutning på Lip Service som “Copy Kill Original” band..

Här kan ni lyssna(igen) hur den lät på Mosebacke i höstas:

http://www.youtube.com/watch?v=liTAPeJWv2o

..och i kategorin Lip Service kan ni även se en bunt bilder samt läsa om förra festen.

Helt nytt album kommer förhoppningsvis i höst, men för tillfället jobbar jag på all min tid med att producera en kommande superskiva, min vän Eas debutalbum “Kärlek Gjord Av Hat“. Vilken skiva karln har gjort. En första singel kommer i april.

*

Vill ni köpa vår helt nya remix-singel “Unite” så har ni den + 3 för tio spänn på Klicktrack:

http://www.klicktrack.com

Jan 28, 2008 | 10 Comments | Depeche Mode, Lip Service

Martin Gore & En Gitarr

 

33. Sweetest Perfection 

34. Blue Dress

35. World Full Of Nothing

Martin Gore framförandes ett par låtar själv på scen med endast en akustisk gitarr som komp under World Violation är bland det bästa jag någonsin bevittnad under en konsert. Låtar som redan innan var fantastiska blev så bra att ögonen tårades och hela kroppens hår ställde sig rakt upp i givakt.

Jag älskar när man tar ner en låt till dess själva essenser. Melodin. Texten. Och lite enkelt komp. Ibland behövs inte mer. “World Full Of Nothing”, som på något sätt, iallafall för mig, alltid fått stå i skuggan av “Here Is the House” är i denna version bättre än någonsin. En utlämnad Martin Gore sjunger om ett möte mellan ett sexdebuterande ungt par, så vansinnigt vackert. “Though It´s not love it means something”.

“World Full Of Nothing” blev aldrig samma låt igen. Ibland behöver man faktiskt inte Alan Wilders ljudbilder.

Så kanske inte riktigt var fallet med “Blue Dress” och “Sweetest Perfection”. De var otroliga även de med bara en akustisk gitarr, men på “Violator”, i sin fulla kostym är de nog ännu bättre.

Martin Gore skrev under “Violator” perioden kanske sin allra rakaste och bästa lyrik: “Can you believe, Something so simple, Something so trivial, Makes me a happy man”. Han underkastade sig återigen kvinnans makt. Och med all säkerhet fetischen -the blue dress.

“Sweetest Perfection” -vilken låt… Vilken jävla låt, alltså…  Herregud. Jag kan i skrivande stund inte riktigt få på pränt hur bra jag tycker det här är. Jag hoppas jag sakligt kan redogöra bättre för låtar på kommande placeringar. Lyssnar just nu på den och jag får gråten i halsen. Martin Gore. Alan Wilder. Flood. Kevorkian…och jag själv som 17 år i Tranås, spatserande, léendes i vårsolen med en freestyle på högsta volym. 

Martin Gore, världens bästa låtskrivare, utlämnade sig som allra mest som framförare av hans mest innerliga, mest intima verk under World Violation. Magi.

http://www.youtube.com/watch?v=wNhMBjUPuRM

Jan 28, 2008 | 6 Comments | Depeche Mode 151

Längre fram på listan….

http://www.youtube.com/watch?v=xGz27SaBMjY

Jan 27, 2008 | Comments Off on Längre fram på listan…. | Depeche Mode 151

36. Nothing

Nothiiiing Nothiiiiiing Uh-Huh! 

Dans på bussen. En tjej kör ett move med sin hatt. Den blonda gör allt hon kan för att vara hottaste bruttan. En snubbe i randiga cykelbyxor. Dingalingdingdongdingadingadingdigdong. Tecknade figurer på en medtagen videokassett.En ölflaska i backen. Smile motherfucker, Smile. Solsken. Bussen blänker. Snabbt klipp till Martin Gore som riffar på gitarren. Alan Wilder svarar med trumslag: dsch dsch doff. Dave klappar händerna. Fletch också. Ljusteknikern spelar spotlights i takt.

Som ni säkert märker sitter jag och associerar fritt om hundraettan och“Nothing”. Låten symboliserar, kanske mer än någon annan (Route 66 undantagen), gängets resa till Pasadena, Rosebowl. Dessa lyckliga satar, utvalda efter en annonsering i radio av dj Malibu Sue:


Malibu Sue.


Malibu Sue och ett av kidsen från bussen.

*

En länk till en annan kul lista rörande bästa låtarna 1988 enligt KROQ:

http://www.earlhoward.com/kroq_1988.htm

Jan 27, 2008 | 4 Comments | Depeche Mode 151

37. One Caress


Bild från “One Caress” videon.

“…Oh girl, Lead me into your darkness when this world is trying it´s hardest to leave me unimpressed…”

På baksidan av “I Feel You” fanns en riktig pärla:

En Martin Gore i absolut högform + en stråkorkester. En dröm blev sann. Jag som alltid velat se och höra Martin Gore iförd sin finaste klänning sjunga “Don´t Cry For Me Argentina“. Och det gör han ju här. På sitt sätt.

Jag har alltid tyckt att “Home” var ett försök att upprepa “One Caress” fast med beats till. Men i min lista utklassar orginalet kopian. Ska Martin Gore sjunga om döden ska det låta exakt så här.

Jag hade den stora lyckan att få se låten live, på Bercy in Paris. Det var häftigt att se en liten stråkcombo komma utvandrande på scenen. Devotional turnén var sista (?) gången Martin Gore var en superstjärna i sina egna nummer. Nu har vi inte börjat prata om hans nummer på World Violation än, men vi kommer till det.

Jan 26, 2008 | 1 Comment | Depeche Mode 151

Ich bin ein Berliner

Med ännu ett avslöjande om en riktigt högt placerad låt önskar jag eder alla en formidabel fredagskväll, vare sig ni ska ut på krogen eller sitta hemma och mysa med familjen. Cheers/ Andreas

http://www.youtube.com/watch?v=x1Ck8xzoDzs 

Jan 25, 2008 | 2 Comments | Depeche Mode 151

38. I Feel You, 39. Halo


Bilden: Martin Gore, clown.

“Halo” är alltså svagaste låten på “Violator”. Smaka på den!
“Halo” är svagaste spåret på “Violator”!

Ni förstår genast att vi måste prata om ett av de bästa albumen någonsin släppt. Kanske det bästa. Det är nämligen så, enligt min mening, att Depeche Mode var som allra bäst under “Devotional” men deras bästa skiva är “Violator”. Jag hoppas ni förstår vad jag menar.

Jag menar kolla in setlisten under “Devotional” turnén och räkna sen upp de titlar som inte är kvar på min lista. Ni kommer inte långt. Depeche Mode blev bättre som band, album för album och som liveartister från debuten 1981 med “Speak And Spell” fram till “Songs Of Faith And Devotion” 1993.

Det var en resa som hade ett sällan skådat klimax i vansinnets turné där vi alla vet konsekvenserna. Det var Andrew Fletcher som tvingades av turnén!

Karlns hypokondri knäckte folk kring honom. Inte Dave Gahans kandelabrar och nålar. Ej heller hans världsfrånvaro. Inte Martin Gore´s hejdlösa supande, som vid ett tillfälle lämnade honom skakandes i konvulsioner under ett skivbolagsmöte. Och Alan Wilder hoppade inte av förrän efter turnén. Det var Andy Fletcher som skickades hem!

Jag menar, Dave höll på att dö medan´s Martin Gore & Alan Wilder framförde “Death´s Door“. Och nånstans i kulisserna stod den rödhårige luftpianisten och var övertygad att han hade en hjärntumör.

Depeche Mode var som bäst under “Devotional”. Vilken paradox!

Och ytterligare en sådan är ju när jag säger att “Songs Of Faith And Devotion”, av Depeche Mode´s skivor, betydit mest för mig som låtskrivare och musiker.

Men “Violator” ÄR ändå bäst. Titta på den här listans placeringar.

“Halo” är inte dålig någonstans. Den har inte ens ett uns av melodi, rytm, text eller produktion som är bara är bra. Låten är fantastisk rakt genom. Och anslår väl tonen för var vi är på listan just nu, nu när vi kommit under topp 40.

Jag har liksom inte mycket annat än superlativ att använda i mina texter kring låtarna som är kvar. Det är från 100 till 130%, även i Depeche Modes klass, på avslutningen.


Bilden: Dave sjunger bakom ett nät knutit och uppspänt till en fitta ett ovalt hål.

“I Feel You” markerade Depeche Mode´s återkomst.

“Songs Of Faith And Devotion” placerade Depeche Mode som etta i princip varenda jävla land, inklusive USA och England. “I Usually don´t get carried away with chart succes” sa Martin Gore “But this time I did.”

“I Feel You” var en tjockablängare rätt i magen.

“Personal Jesus” var en fjärt i världsrymden jämfört med det här. Hela Depeche Mode communityt världen över skakade till i grundvalarna.

En feedbackad gitarrsignal inledde kort innan Martin Gore matade loss ett bluesriff så fett att syntnissarna kissade i brallan av trycket. En långhårig, skäggig Dave Gahan, i handskar och kritstrecksrandig kostym förkunnade tjutandes “I Feeeeel Yooou”. Alan Wilder satt bakom ett trumset. Ljudbilden kändes distad. Det small, smattrade och pep överallt. Stora, svulstiga körer.

Även jag, som omfamnat “Personal Jesus” på stört, var i chocktillstånd.

Första gången jag hörde låten var på P3. Jag slog på radion och hörde direkt att det lät som Depeche men ändå inte som Depeche. En känsla man vant sig vid genom åren när grabbarna gör återkomst. Det tog ett par, tre lyssningar, sen började jag haja. Och har aldrig tvivlat sen dess. “I Feel You” är en av Depeche Mode´s största och viktigaste singlar under hela deras karriär.

“Violator” delade möjligen upp fanskaran något. Jag säger det igen -folk tyckte på denna tiden, på fullaste allvar att denna skiva var gitarrbetonad!

“Songs Of Faith And Devotion” breddade fåran till denna konservativa lyssnarskara med tretton tunnland. Och “I Feel You” stod längst fram och skrek “You take me to and lead me through Babylon!”

*

40. It´s Called A Heart
41. Leave In Silence
42. Master And Servant
43. See You
44. Dangerous
45. It´s No Good
46. New Dress
47. Route 66
48. My Secret Garden
49. Something To Do
50. Goodnight Lovers
51. Insight
52. Fools
53. To Have And To Hold
54. Useless
55. Two Minute Warning
56. The Landscape Is Changing
57. Blasphemous Rumours
58. Judas
59. A Question Of Lust
60. New Life
61. Told You so
62. Sacred
63. Mercy In You
64. Barrel Of A Gun
65. Freelove
66. Sea Of Sin
67. Little 15
68. Shame
69. I Sometimes Wish I Was Dead
70. Boys Say Go!
71. Home
72. I Feel Loved
73. Shine
74. Sometimes
75. Nothing To Fear
76. If You Want
77. Damaged People
78. Lilian
79. And Then…
80. Any Second Now
81. Free
82. Love In Itself
83. Dressed In Black
84. Ice Machine
85. Stories Of Old
86. It Doesn´t Matter
87. Suffer Well
88. Nothing´s Impossible
89. The Bottom Line
90. Get The Balance Right
91. Never Turn Your Back On Mother Earth
92. Happiest Girl
93. Rush
94. Condemnation
95. My Joy
96. Surrender
97. No Disco
98. Dreaming Of Me
99. People Are People
100. In Your Memory
101. Pimpf
102. Agent Orange
103. Stjarna
104. Painkiller
105. Death´s Door
106. Shout!
107. Work Hard
108. Tora! Tora! Tora!
109. Now This Is Fun
110. Just Can´t Get Enough
111. The Dead Of Night
112. The Love Thieves
113. Freestate
114. Newborn
115. Fly On The Windscreen
116. Monument
117. Only When I Lose Myself
118. Oberkorn (It´s a Smalltown)
119. Christmas Island
120. Get Right With Me
121. Satellite
122. Pleasure, Little Treasure
123. A Photograph Of You
124. Pipeline
125. Martyr
126. Shouldn´t Have Done That
127. Dream On
128. The Darkest Star
129. Macro
130. Better Days
131. Flexible
132. More Than A Party
133. Big Muff
134. Moonlight Sonata
135. The Great Outdoors
136. (Set Me Free) Remotivate Me
137. I Am You
138. When The Body Speaks
139. Comatose
140. The Sweetest Condition
141. Kaleid
142. Headstar
143. Memphisto
144. The Meaning Of Love
145. I Want It All
146. Breathe
147. Dirt
148. Sibeling
149. Zenstation
150. Slow Blow
151. What´s Your Name?

Jan 25, 2008 | 16 Comments | Depeche Mode 151

Sommar & Sol & Pandemonium

EM 2000 (del 2) 

(fortsättning från “Bilar”)

Vi anlände till Eindhoven vid lunchtid. Utan större problem kunde vi hitta en parkering i närheten av Camp Sweden och vandra upp mot centrum.

Vårt första mål i den gassande sommarsolen var självklart: ÖL. Vi inhandlade en ansenlig mängd och strövade mot stadens torg. Väl där möttes vi av en vacker syn.

Säkert tretusen gula och blåklädda fans, sittandes, ståendes, sjungandes, drickandes. Det var grabbgängen, hela familjer, tjejer, gamla, unga. Och det finaste av allt: det var en massa turkar där också, samsandes om samma utrymme. Det doftade fotboll, gemenskap, lättsamhet och kärlek. Vi blev omgående på strålande humör och  slog oss ner i ena hörnet och pyste upp första bärsen.

–Kom bara ihåg, Jens, sa jag. -Det verkar verkligen inte som det nu men om det blir bråk så är vi de första som lägger benen på ryggen och drar härifrån.

Flera holländare hade självklart också sökt sig till platsen för att njuta av stämningen och ha en bra ursäkt att festa loss mitt på dagen. Vi inledde ett samtal med ett gäng trevliga snubbar runt de tjugo som satt i närheten av oss. When in Rome do as the Romans tänkte jag och inhandlade mig själv en jolle. Kan va gött att ha när vi firar segern sen tänkte jag.

Efter en stund ringde Sara Gunnarsson från torget. Hon var där med pojkvän & dennes familj för att se matchen. Hon kom över till oss och var liksom alla andra på ett strålande humör. Hon var klädd helt i gult och blått. Ansiktet och hårflätorna likaså. Vi skålade och kramades innan hon återvände in i vimlet. Det dröjde väl nån timme och några öl till innan det hände.

Borgmästaren hade hållt tal för alla på torget från en balkong i den stora byggnad som flankerade torget. Stämningen var laddad, bubblande och uppsluppen. Svenskarna hade grupperat sig över hela torget, turkarna hade ungefär en fjärdedel mot västra hörnet.

Några svenskar fann det en god idé att klättra upp på en staty och beklä denna med en svensk landslagströja. Det blev stort jubel bland svenskarna. En turk tyckte det var en bra idé att beklä den med den turkisk flaggan. Det blev stort jubel bland turkarna.

Sen blev det inget mer jubel på torget.

Några svenskar tyckte inte alls det var bra att turkarna gjorde samma sak som de nyss gjort och kastade iväg några öl in i den röda folkhopen. Reaktionen lät inte vänta sig. Med ett vrål ställde sig turkarna upp. Med ett vrål ställde sig svenskarna i “frontlinjen” upp. Nu var det ingen trevlig stämning längre. Det regnade glåpord och tomflaskor. Familjer med småbarn tog till flykten. Jens och jag hoppade upp på en betongkub i vårat hörn och följde förfärat den plötsliga utvecklingen. 

Jag tog ett beslut, tväremot min tidigare ställning. Jag hoppade ner från vårutkiks-kub och sprang bort mot frontlinjerna.

Mellan de mest adrenalinstinna, rohypnolgalna svenskarna och de, med rätta, uppretade turkarna hade det bildats en brandgata. I denna hyttes knytnävar, det sprutade fradga. I denna sprang jag, som enda person, in i. Jag hade ett budskap, jag lyfta mina händer och signalerade “tagga ner er, tagga ner er!”. Jag vände mig mot svenskarna

–För fan coola ner er, ta det lugnt… det var ju så trevlig stämning, kom igen gubbar!

Plötsligt insåg jag vilka ögon det var jag tittade i. Inte ens mina sju-åtta sänkta öl och den strålande solen kunde förhindra faktumet: Jag stirrade in i en hop orcher. Och med  såna kan man inte resonera. Plötsligt vis av denna insikt satte jag full jävla careta bort från brandgatan. Och det var i absolut sista sekunden. Efter detta brakade hela helvetet löst.

Jens idiotförklarade mig vid min återkomst. Jag hade inte satt full fart därifrån som jag tidigare aviserat utan tvärtom sprungit rätt in i den hetaste punkten.

Nu stod vi och såg eländet på bästa ståplats. Torget blev till ett inferno. Bredvid oss slank då en turk upp. Han skakade på huvudet och sa “All bad, all bad” . Vi kunde ju inte annat än att hålla med och jag stod tillsammans med denne och förbannade idiotin. Detta var samtidigt som den tredje parten, Holländska försvaret, klev in i matchen. De hade med sig vattenkanoner med ett sjujävla tryck i. Efter dessa riktats mot slagskämparna flög folk som flugor åt alla håll. 

Nationell TV var på plats och följde noga händelserna, plötsligt fick de syn på oss. En svensk och en turk, ståendes på en betongkub med en arm om varandra och den andra sträckt i luften med peace-tecknet signalerat från fingrarna. Detta var förstås en antidot till rapporteringarna och de filmade oss.

Några minuter senare var alla pajasar bortspolade och polisen hade tagit kontroll över torget. Jens och jag började ta oss därifrån. Jag skakade hand med turken och önskade lycka till i matchen. Och då, för första gången, tittade jag ordentligt på honom. Och då såg jag vem det egentligen var jag hade att göra med.

Han har jävligt asiatiska drag för att vara turk var min första slutsats. Sen såg jag hans huvudbonad. Den innehöll Englands flagga, Hollands flagga, Belgiens flagga…KOREAS flagga. Jag tittade ner. Han hade sytt ihop fyra olika byxor, inehållandes Frankrikes trikolor, Kroatiens rutor och Greklands sol. När han gick iväg såg jag att på baksidan av hans turkiska landslagströja hade han en svensk. Han hade sytt ihop de två; Jörgen Petterssons namn stack till i mina druckna eftermiddagsögon.

Efter “turken” skramlade några tomburkar han bundit fast runt fotleden. Målade i gulblå och rödvita färger.

(fortsättning föjer efter helgen)

*

Rapporteringarna i svensk media, som vi läste efteråt, var skrämmande ensidig läsning. Turkar tillskrevs mycket större skuld i bråket än vad de hade. Engelsmän påståddes vara uppviglare, iklädda svenska tröjor. Detta för att ta revanch för en brittisk huligans död i Turkiet några månader innan. Möjligt att det var så. Men det var svenskar som startade bråket och svenskar som betedde sig absolut värst. Och några av dem fick sitta några år i Holländskt fängelse.

Jan 25, 2008 | Comments Off on Sommar & Sol & Pandemonium | EM 2000

Exciter stängd, baksidan öppen!

exciter_frontcover1.jpg

Exciter enligt Kollaps:

1. Goodnight Lovers
2. Freelove
3. I Feel Loved
4. Shine
5. The Dead Of Night
6. Dream On
7. I Am You
8. When the Body Speaks
9. Comatose
10.The Sweetest Condition
11. Breathe

Exciter enligt Kollaps Läsare:

1. Goodnight Lovers
2. Dream On
3. FreeLove
4. When The Body Speaks/The Sweetest Condition
6. I Am You
7. Shine/I Feel Loved
9. The Dead Of Night
10. Comatose/Breathe

Alltså är Kollaps & dess läsare rörande överens om vilken låt som är bäst respektive sämst på skivan. Goodnight Lovers var en segrare med marginal, medans de två sista fick hela noll röster, plats 4-9 skiljde till slut inte mer än röster man kan räkna på ena handens fingrar. Därmed är “Goodnight Lovers” kvalificerad till den slutliga omröstningen om någon månad: Depeche Mode´s bästa låt någonsin.

*

Nu öppnar vi dörren till baksidepörtet! En av de mest spännande, och tycker jag roligaste, omröstningarna kan börja! Ni som synat fältet har redan insett att min absoluta favorit heter “But Not Tonight”. Den är visserligen inte på listan än, och kommer ej heller dyka upp under omröstningen, så mycket kan jag säga, men vi kickar igång ändå!

Självklart har jag varit tvungen att sålla bland de alla. Förhoppningsvis är alla de stora favoriterna med. Annars finns ju alltid kategorin “annan” och kommentarer att tillgå!

Jan 25, 2008 | 1 Comment | Depeche Mode 151

Next Page →