40 & 41

40. It´s Called A Heart

Hade Martin Gore själv, side-kickad av Andrew Fletcher, fått göra den här listan hade föttiplacerade “It´s Called A Heart” legat pyrt till. Förmodligen hade den, tillsammans med “People Are People” legat sist. Depeche Mode är inte stolta över någonting rörande den här rökaren från 1985. Men jag håller absolut inte med!

“It´s Called A Heart” kan inte avfärdas så enkelt. Visst kan man bläddra fram texten och peka på den och börja gråtskrika. Men måste man göra det? En låt som denna klarar sig ändå. Det är ett jävla tryck helt enkelt. Första gången jag hörde babbadabebbedebubudu-klippningen på Dave´s röst på tolvan höll jag för fan på att svimma. Rytmiken är svängig och stenhård, melodierna är toppklass.

“It´s Called A Heart” är en av Depeche Mode´s 40 bästa låtar. Basta!

41. Leave In Silence

När Martin Gore plockade fram “Leave In Silence” på “Touring The Angel” visste man att något hade hänt. ÄNTLIGEN!! ..var vi många som ropade. Och då var det inte ÄNTLIGEN!! bara för att det just var “Leave In Silence”. Det var ett ÄNTLIGEN!! som i att bandet för en gångs skull gjorde något oväntat till turnén istället för att bläddra bland de heliga kossorna.

Låten är en evergreen på nåt sätt. Oförarglig. Nästan lite mysig. “Leave In Silence” är en höstkväll i mörkret med en kopp choklad.

Videon, original + kopior till låten har samtliga samlats in och bränts på bål i en manifestation på en liten Skotsk ö. Så nu pratar vi inte mer om den!

Jan 24, 2008 | 16 Comments | Depeche Mode 151

Bird

 

Ett andra avslöjande av en låt som ligger högt, högt. De första 60 sekunderna på det här är så kallad ståpäls över hela kroppen…

http://www.youtube.com/watch?v=Wr-jhjnbWW4

Jan 24, 2008 | 2 Comments | Depeche Mode 151

Whip It!

 

42. Master And Servant

Det är ofrånkomligt att undvika sex när man pratar om den här låten. “Master and Servant” var ju starten på Martin´s långa radda av sexuellt laddade låtar. En dimension som tidigare saknats i bandet. Det gjorde Depeche Mode farligare, sexigare, mörkare, sensuellare, mer spännande och bättre.

Martin Gore upptäckte BDSM-världen och blev förälskad i en flicka och i Berlin. Att mr Gore är en herre undergiven sin dominatrix har väl aldrig varit någon diskussion. Och att det gynnat hans textförfattande är det heller inget snack om.  Depeche Mode är på ett sätt allra bäst när Gore, till kalla elektroniska toner och järnrör, orienterar sig fram i läderjacka och boots bland det svarta & syndiga.  

“Master And Servant” var inte bara en ny programförklaring textmässigt, utan även en stor hit. Många var vi 10-11 åringar som jublandes sjöng med i “you treat me like a dog, get me down on my knees” , metafor för ett samhällsklimat mellan plommonstop och gruvarbetare eller prime-time sado-masochism; shit the same, vi ungar hade inte en jävla aning om vad vi sjöng med i.

Jag var särskilt förtjust i “itsalo” rösterna och jag kommer än i dag på mig själv att sjunga med i de höga respektive låga utropen och säga“itsalo”. Och det är ju fanimig ett fullständigt klassiskt intro på en låt. Depeche har en bunt helt unika intron och “Master And Servant” är nog fanimig det mest speciella. 1984, mind you!

Och:

Do du de di di du da de di du dududududidu DU DU DU DE DU!!

Fucking hell vad bra…

43. See You

Bredvid monstret “Master And Servant” framstår “See You” som ett oskyldigt, litet, litet barn.

Det var inte bara Vincent Clarke som hittade inspiration till sina verk i 60-talets poppigaste läger. “See You” var egentligen samma sak. Hook-melodin är med gitarr spelad som hämtad från “Leader Of the Pack” med gelikar. Inte konstigt då att Mute Records plockade ut den som första singel från det svåra andra albumet. Det mycket svåra andra albumet får man väl säga, med tanke på Vince´s avhopp.

Vince hade erbjudit Depeche Mode “Only You”, men de avböjde. Och det var ju bra och tur på alla de sätt.

“See You” var måhända poppig som “Speak And Spell”, men det finns en mollton anslagen i melodin. Det är mörkare, dystrare. “See You” var starten på det nya Depeche.

44. Dangerous

“The things you do aren´t good for my health” 

Vilken ljudbild det var man fick höra på b-sidan när man kom hem efter att ha varit nere på Expert i Tranås och köpt in 7″ och 12″ av “Personal Jesus”!

Introt, verserna med alla patenterade “Wilder-åkningar”, groovet, refrängen. Det är helt fantastiskt bra.

“Dangerous” är Depeche Mode´s näst bästa singelbaksida någonsin! (Ni förstår säkert att låtar som “One Caress” t ex diskas pga sin medverkan på ett album)  

Jan 24, 2008 | 7 Comments | Depeche Mode 151

Kusiner & Säkerhet

45. It´s no Good

När jag hörde “It´s no Good” tyckte jag för första gången nånsin i min & Depeche Mode´s kärlekshistoria att Martin Gore gick på säkerhet. Det kändes som låten var en form av garanti att låta bandet fortfarande vara kommersiella och samtidigt Depeche. Den var allt som “Barrel Of A Gun” inte var.

Ett beställningsjobb från Daniel Miller och skivbranchen? Huga. Hemska tanke.

Men som ni förstår så tycker jag ändå det är en bra låt. Trots att Martin under den här perioden (97-01) var så gott som oförmögen att skriva en riktig refräng. Och lirar man genom “It´s No Good” på en acke-gura undrar man ju verkligen hur den här låten kom till. Det handlar nämligen om något så unikt som att “It´s No Good”s refräng bygger på ett (1) ackord!

Det är en hit, slingan är fantastisk, versen är skitsnygg och även refrängen är ju där, trots harmonibristerna. Sen kan även ett litet “järnrörsfill” i sticket vara värt sin vikt i guld.

Och Corbijns video…..

10 points pour Anton!

10 points pour Dave!

9 points dans la femmes!

6 pints pour Martin -Le haircut! Le haircut! Ze zunglasses! Ze Boa! Ay ay ay!

2 pints pour Fletch Un fantastique points dans les “Fletch”, skaka lugg.. Merde!

46. New Dress

Det finns en bunt “kusinlåtar” när det gäller Depeche Mode:

Somebody/Sometimes

It Doesn´t Matter/It Doesn´t Matter 2

Sweetest Perfection/The Sweetest Condition

Insight/Goodnight Lovers

A Question Of Time/ A Question Of Lust

Dressed In Black/Blue Dress (och iof New dress om man så vill)

I Feel You/I Feel Loved

Set Me Free/Freestate/Freelove//Strangelove/Free

..unt so weiter, unt so weiter…..

I de allra flesta fall handlar det om titlar, man kan skylla på Martin´s fantasi/begränsade ämnesval kanske men i vissa låtar finns det endast likheter melodiskt/musikaliskt (som Insight/Goodnight Lovers).

Och som i fallet “New dress” och “Nothing”. Nu kanske ni tycker jag “cycklar i diket på en landsväg” och bör “kliva på bussen”. Men sug på den ett tag. Speciellt när ni ser var låtarna ligger på skivan och sen lyssnar på “You can´t change the world but you can change the facts…..” samt “What I am I trying to do What I am trying to say I´m not trying to tell you anything you didn´t know when you woke up today…”

“Nothing” är snäppet bättre än “New Dress”, men “Black celebration”s avslutningslåt skäms sannerligen inte för sig!

*

Och en fråga också: Är Princess Di den enda “verkliga” personen omnämnd i Depeche mode´s historia? Jesus räknas inte. Och den diskussionen kan vi ju ta på ett annat ställe…

Jan 23, 2008 | 9 Comments | Depeche Mode 151

Bilar

Kollaps ska för första gången, efter c:a 220 texter och 3½ månads existens handla om fotboll. Eller nja, det blir ganska lite fotboll. Men iallafall -denna serie berättelser behandlar precis samma sak som i princip allt på Kollaps. (Och minns återigen det första jag skrev i det första inlägget i Oktober i Ett Fall För Doktor House ) –det som är så dumt att det blir kul. Det som är fel men som ändå blir rätt. Det som är rätt men som ändå blir fel:

EM 2000

Jag och Jens lyckades för en gångs skull komma iväg på det som vi alltid aspirerar att göra –EM i Fotboll. Vi fick tag i biljetter till andra gruppspelsmatchen för Sverige -den mot Turkiet. Matchen som med stor sannolikhet skulle avgöra vårt avancemang.

Sverige var lite svältfött vid den här tiden. Efter sommaren ingen nånsin som bryr sig om fotboll och är svensk kommer glömma, 1994, hade landslaget vacklat i kvalen och missat avancemang till EM i Storbritannien -96 och VM i Frankrike -98.

Men i EM i Holland/Belgien 2000 var vi med igen. Och vi hade biljetter!

Nu började inte mästerskapet alls som tänkt, veckan innan avfärd följde jag Sveriges match mot värdnationen Belgien på storbildsskärm i Rålambshovsparken i Stockholm. Vi fick däng med 2-1 och var usla.

Det positiva med det var att nu åkte vi till Eindhoven, för det var dit vi skulle, för att se en måstematch. Eftersom Italien väntade Sverige i tredje och sista gruppspelsmatchen skulle vi vara tvungna att nita Turkarna för att kunna ha chans att nå kvartsfinal.

Redan innan avresa blev det strul.

Jens hämtade sin mors bil i Tranås för att köra den till sitt hem i Göteborg. Han hade en liten extravända att köra på vägen, han skulle via Aneby för att hämta upp en vän, Frida. I denna ort fick Hellqvist, Jens smaka på en riktig smäll.

I full fart körde en bil på hans bakifrån. Följden blev att Hellqvist + medpassagerare Christoffer Fransson bjöds på gratis karusell. Bilen snurrade runt ett helt varv och fick stopp i rännstenen. Fransson sammanfattade läget med en förvirrad fråga: -Vad hände? 

En sammanbiten Hellqvist kunde konstatera att denna bil inte skulle ta dem till Göteborg, än mindre honom och hans vapendragare Jismark till Eindhoven en dag senare.

Lyckans då att möjligheten att låna Fridas pappas bil öppnade sig. På det sättet lyckades ekipaget ta sig till Göteborg för att där senare få bilen tillbaka till Aneby. Jens fick hyra en annan bil som skulle ta oss till Holland.

Så när jag kom med X2000 till Götlaborg dagen efter stod Jens redo i en silverfärgad golf/polo eller vad det nu var. Och vi for iväg söderut på stört. Vi tog oss genom de södra delarna av Sverige och Danmark fort som fan. Vips var vi och flög fram på Autobahn i Tyskland.

Jens hade en blind tro på internets vägvisningar och vi var endast försedda med en sådan beskrivning vilket fick som följd att vi ibland stannade på olika mackar och kollade hur vi skulle ta oss till Eindhoven. Vi tjyvkikade i kartböcker -att köpa nån var inte aktuellt. Det är vi alldeles för dumma för.

Vi beslutade framåt kvällningen att köra in i Bremen och ta in på hotell. Vi hade ju kommit en bit på vägen och var förtjänta av ett par kalla och en bädd. Dessutom var det dags för Italien-Belgien snart, en match som hade högsta betydelse för Sverige.

Kvällen i Bremen var lugn, vi hittade ett hotell, såg matchen, drack ett par kalla, sov gott. Det var först dagen efter som det blev lite konstigt igen.

Vi hade kvällen innan ställt bilen i ett parkeringshus, men nu hittade vi inte biljetten. Vi insåg snabbt att detta var ett problem då denna biljett skulle införas i en maskin som i sin tur fastställde summan vi skulle betala och sen fälla upp en bom så vi kunde ta oss ut ur parkeringshuset. Det var ett obemannat garage så nån personlig service gick inte att få.

Vi började, i sann tradition, gasta och skylla på varandra och vilt gestikulera med armar. Vi tände cigaretter och vankade med bistra miner omkring för att komma på ett trick att ta oss själva och bilen ut från garaget. Vi ville ju självfallet dessutom komma iväg snabbt  så vi kunde njuta av en hel dag i sommarens Eindhoven innan avspark. Vi satsade på ett beslut, helt i Mr. Bean´s anda. Att tjyva oss ut genom att slå följe med en annan bil.

Hellqvist placerade sig själv vid ratten och slog på motorn. Vi inväntade en tysk bilist, kröp sedan upp i bakhåll. Tysken betalade och bommen fälldes upp, Hellqvist tryckte på gasen och vi for framåt. Väl framme vid bommen svek dock modet svensken som tvärnitade. Vi blev kvar.

Vi gjorde ett andra försök. Denna gången placerade vi vårt fordon betydligt närmare en annan förundrad tysk, i en simca. Bommen upp, Jens smög med. För försiktigt denna gång. Vi blev kvar. Jävlar helvete för fan Jens, skrek jag. Men för helvetes fan jävlare, svarade Jens.

En man kom då fram till oss. Han talade engelska med tysk brytning. Han fick klart för oss vad vi hade för problem och erbjöd sig att hjälpa oss. Han hämtade sin bil och vi lade oss precis bakom. Han körde ut. Vi rullade med. Vi kom ut med mer än halva bilen innan bommen började fällas ner. Hellqvist fick panik och retirerade bakåt. Vi var fortfarande kvar i parkeringshuset. –Chaufförbyte för helvete! skrek vi båda unisont. 

Jens är både en större risktagare och en bättre chaufför än mig men nu var goda råd dyra. Den oerhört snälle tysken kom tillbaka in i huset, med bilen, och vi fick ett försök till. Han stoppade in sin nya biljett, bommen gick upp… Jag gav full gas och med ett vrål var vi ute från vår bur! En fokuserad High Five. Resan mot Eindhoven kunde fortsätta.

*

Jan 23, 2008 | 1 Comment | EM 2000

Från pojkrummet till L.A

47. Route 66

“Ledmotivet” i 101 måste ändå vara “Route 66“. Depeche Mode´s egna lilla “Rattle & Hum”. Detta U2 album, där de nyligen upptäckt blues & rock and rollens rötter tack vare en viss Keith Richards.

Depeche Mode har aldrig, som Bono, haft sin Bob Dylan eller Joe Strummer. Martin Gore & David Gahan har aldrig frotterat med Leonard Cohen, Bryan Ferry, Florian Schneider eller Neil Young direkt

Det är dock D.A Pennebaker, Bob Dylans gamle sidekick i filmen “Don´t look Back” som sköter regisserandet när de utvalda ungdomarna färdas söderut i Depeche Mode´s briljanta långfilm.

Men “Route 66” är Depeche modes Amerika-passning. I en elekrisk kostym bär bandet upp klassikern på ett formidabelt sätt. Martin Gore tar fram gitarren i förgrunden och riffar alltmedans han sjunger sig från Chicago till L.A.

I liveversionen, där låten morfades ihop med sin comrade “Behind The Wheel” har Depeche Mode ett av sina största ögonblick framför publik.

…och är “Route 66” bandets Amerika så måste…..

48. My Secret Garden

…vara bandets lilla småstadsliv:

1982. Depeche Mode började mjukt. “Oberkorn”. Sen “My Secret Garden”. Fantastiskt.

Låten, en av “A Broken Frame”s bästa berättar en oerhört naiv text – “My very only secret and I have to go and leak it, My Secret Garden is not so secret anymore” – men är i detta en oerhört charmig låt. Martin Gore har börjat tassa in till sitt riktiga Secret Garden, hans låtskrivande, och har i låten ett av hans absolut starkaste tidiga verk.

Jan 23, 2008 | 4 Comments | Depeche Mode 151

Wilder-listan/Exciter omröstning

Om Wilders låtar var läsare inte riktigt överens med skribenten om “Fools”. I övrigt inga större märkligheter:

Top 6 Alan Wilder enligt Andreas:

1. Fools
2. Two Minute Warning 
3. The Landscape Is Changing
4. If You Want
5. In Your Memory
6. Christmas Island

Topp 6 Alan Wilder enligt Kollaps läsare:

1. Two minute Warning
2. If You Want
3. The Landscape Is Changing
4. Fools
5. In Your Memory
6. Christmas Island

 Nu utvärderar vi “Exciter“! Så här tyckte jag:

1. Goodnight Lovers
2. Freelove
3. I Feel Loved
4. Shine
5. The Dead Of Night
6. Dream On
7. I Am You
8. When the Body Speaks
9. Comatose
10.The Sweetest Condition
11. Breathe

Jan 23, 2008 | 3 Comments | Depeche Mode 151

Pionjär

martin_gore.gif

Låt mig för första gången under listans vandring framåt avslöja en låt som kommer ligga riktigt, riktigt högt upp. Håll till godo…

http://www.youtube.com/watch?v=t0FZLPhvO0I&feature=related 

Jan 22, 2008 | 5 Comments | Depeche Mode 151

En sniper vid Trollsjön

Låt mig bara berätta en väldigt kort historia:

Det var en het sommardag. Barn och ungdomar i Tranås åkte till den lilla gölen Trollsjön för att svalka sig. Det är en härlig plats på sommaren. Det är varmt i vattnet och man kan hoppa från en klippa.

Just denna dag fick visitörerna vid Trollsjön sig en liten surpris på sin färd från plasket i vattnet. När de hoppat upp på cyklarna och gett sig iväg blev de beskjutna. Från ett dike bredvid vägen. Det handlade om en skytt som låg kamouflerad någonstans i grönskan, beväpnad till tänderna.

Flera ynglingar träffades av luftgeväret, jag vet inte vad skytten laddat med, men det var inga dödliga skott som avlossades. Men nog sved det till rejält.

Några av de tuffare tonåringarna beslöt sig efter att färdats ett par hundra meter bort i ren panik för att återvända till platsen smygandes från skogshållet.

Sagt och gjort, volontärerna gav sig iväg till fots.

Och det dröjde inte länge innan de fann snipern i diket. Och det var ju -självfallet- ingen annan än Basse Sketanacke. 

Denne Basse Sketanacke, några år äldre än de beskjutna, gick även under namnet Sölve. Och det var han och ingen annan som var snipern vid trollsjön.

Så nu vet ni det.

*

Fem år senare identifierade herrar “Sjögge” Sjögren och Ola Pettersson en Tyson-nackad kille med pingisboll-huvud som Basse Sketanacke på Musikcafét i Tranås. Problemet var bara att det var inte rätt Basse Sketanacke. Därför existerar alltså även Den falske Basse Sketanacke.

**

Jan 22, 2008 | 1 Comment | Uncategorized

Black Velvet

49. Something To Do

Det är inte märkligt att man som Tranåsbo älskade den här låten:

“Grey sky over a black town, I can feel depression All around” , “Im Going Crazy With Boredom”

Som nybliven 11-åring hade jag inte lärt mig om detta, men det kom ju senare:

“I cant stand another drink Its surprising this town Doesnt sink”

“Leather Boots” är alltid coolt att sjunga om.

Och så här kan ju ett nytt album inledas om och om igen om jag får bestämma:

“My little girl Wont you come with me Come with me And tell me Is there something to do”

..Speciellt när ljudväggen omgående hoppar ut ur skivspelaren och slår till lyssnaren på käften.

Tack Martin L Gore. Tack Depeche Mode. Tack för “Something To Do”

50. Goodnight Lovers

På Touring the Angel stektes samtliga låtar från “Exciter” förutom “Goodnight Lovers”. Det är både ett sundhetstecken och en fadäs för Depeche Mode. Sundhetstecken för att bandet själva insett vad “Exciter” hade att erbjuda ett par år efteråt. Och en fadäs just därför. Depeche Mode är sannerligen bra nog för att kontinueligt släppa skitbra skivor och inte bara leva på gamla meriter.

“Goodnight Lovers” är Martin Gore som Lou Reed. Depeche har aldrig låtit så Velvet som i denna fantastiskt vackra låt. Det är “Pale Blue Eyes“, “Sunday Morning” och “Femme Fatale” i den digitala åldern. Låten har inte så lite gemensamt med nyss placerade “Insight” to say the least. Här är “Give love you gotta give love” utbytt mot “Like all soul sisters and soul brothers“. Det är en svävande ljudbild, (mestadels) en skör Dave: jag gillar verkligen att baryton Dave kan sjunga så här. (också!) Och det är en avslutningslåt som håller måttet.

Och i “Goodnight Lovers” fall så är det så att den utan större competition är den bästa låten på hela albumet. Kanske den enda av låtarna på “Exciter” som har sin plats i historien.

Jan 22, 2008 | 8 Comments | Depeche Mode 151

Topp 50!

 

Nu är det dags för den bästa tredjedelen av Depeche Mode!
Efter att ha listat 101 låtar har vi kommit fram till de 50 bästa låtarna!
Och här är statisktiken för de 101 som befinner sig på de andra två tredjedelarna av listan:

(Statisktikavdelningen reserverar sig för eventuella petitess-fel!)

34 stycken är “b-sidor” eller extraspår på en singel/maxi om ni så vill.
15 av dessa extraspår är instrumentala.
20 stycken är singlar.
48 stycken är hämtade från album (exkl. singlar):
9 från “Speak And Spell” (Varav 3 (2) är singlar)
6 från “A Broken Frame” (Varav 1 är singel)
8 från “Construction Time Again” (Varav 1 är singel)
5 från “Some Great Reward” (Varav 2 singlar och ingen låt bland sista 40)
4 från “Black Celebration” (Varav 1 är singel)
4 från “Music For The Masses” (Varav 1 är singel)
0 från “Violator”
5 från “Songs Of Faith And Devotion” (Varav 1 är singel)
7 från “Ultra” (Varav 3 är singlar)
10 från “Exciter” (Varav 3 är singlar)
6 från”Playing The Angel” (Varav 1 är singel)
3 stycken är covers eller versioner av ett av annan kompositör komponerat verk.
5 låtar är en låt som avslutar ett album.
4 låtar är en låt som inleder ett album.

Jan 22, 2008 | 3 Comments | Depeche Mode 151

Skrällar?

51. Insight

“Insight” här? Är det inte för högt? Nej! Neej!!!! 

Avslutningen på “Ultra” är formidabel. Precis som sina två föregångare och sin efterträdare förvaltar låten det “tryck” den har på sig i att avsluta ett album.

“And the spirit of love is rising within me I´m talking to you now, telling you clearly, the fire still burns..” 

Och sen Martin Gore´s wailande i bakgrunden. Magi. As Depeche as ever.

Och avslutningen “Give love you gotta love” är ju också fantastisk. Jag tyckte iochförsig från första början 1997 att Martin lekte Robin Hood och sjöng “Hudeladihudeladi hoppsan vilken dag.” Men sen lyckades jag skaka av mig det.

“Insight” -Depeche Mode´s 51:a bästa låt!

52. Fools 

“Don´t know the reason why I think I´ve been here before..This place seems so familiar so that I can´t be sure..”

Inledningsraderna i “Fools” är melodiskt och rytmiskt helt perfekt. Jag skulle kunna sträcka mig till att säga att det är en av de mest medryckande starterna i en Depeche Mode låt all time.

“Fools” var säkert ett problem för bandet när Alan Wilder slängde fram låten. Den lät inte direkt som “Construction Time Again”, mer som “A Broken Frame” egentligen. Men att lägga den på “Love In Itselfs” b-sida var kanske inte en så dum idé trots allt. Den är ju en bit från “Pipeline”om man säger så.

“Fools” är en poplåt mitt i inledningen av bandets mest allvarliga, och, utåt sett, humorlösa period. Deär bara så jävla charmig! Och dansant. Att dj:a fram “Fools” är aldrig fel. Den är en av de bästa b-sidorna nånsin -det är inte många kvar på listan nu.. 

Jan 22, 2008 | 6 Comments | Depeche Mode 151

Ny Omröstning!

Läsare och skribent var inte alls helt oense i den första omröstningen visade det sig. “Pimpf”, “Nothing To Fear” och “Agent Orange” ÄR Depeche Mode´s tre bästa instrumentala låtar. Nu återstår att se vad ni tycker om Alan Wilders verk. Att “Fools” vunnit min lista har ni väl redan räknat ut, vilken totalplacering den får avslöjas senare.

Omröstningen stängs Onsdag, det är ju några stycken till som ska avhandlas…..

Top 7 Bästa Instrumentala enligt Andreas:

1. Nothing To Fear
2. Pimpf
3. Agent Orange
4. Stjarna
5. Painkiller
6. Oberkorn
7. Christmas Island

Top 7 Bästa Instrumentala enligt Kollaps läsare:

1. Pimpf
2. Nothing To Fear
3. Agent Orange
4. Christmas Island
5. Oberkorn
6. Stjarna
7. Kaleid

Top 6 Bästa Alan Wilder enligt Andreas:

1. Fools
2. Two Minute Warning
3. The Landscape Is Changing
4. If You Want
5. In Your Memory
6. Christmas Island

Top 6 Bästa Alan Wilder enligt Kollaps läsare:

1.?
2.?
3.?
4.?
5.?
6.?

Jan 21, 2008 | 3 Comments | Depeche Mode 151

Heavy Metal

53. To Have And To Hold

Front 242 och Depeche Mode var, stundom, inte i två helt olika världar i slutet av åttiotalet. Belgarna var på god väg att åka med på resan och utvecklas till ett arenaband. Nu sjabblade de tyvärr senare bort alla chanser till det. Både Nitzer Ebb och Frontarna fick åka med på “For the masses” turné och har mycket av sitt stora genomslag att tacka Depeche för.

“To Have And To Hold”, “Circling Overland“, “Slaughter“: monotona låtar som är så jävla hårda, farliga & tunga där de pumpar fram kring & under 100 Beats per minute.

10 000 är de syntband som efteråt försökt göra samma sak, men som aldrig varit nära.

“To Have And To Hold” är bland det tyngsta Depeche Mode gjort.

Och när vi pratar den här låten måste helt enkelt den diskade “Spanish Taster” versionen tas upp. Tydligen var det så här det lät när Martin klev in i PUK studios, innan Alan Wilder, får man väl anta, skruvade till det hela. Dave Bascombe gjorde ett strålande jobb med “Music for The Masses”, men jag har mycket svårt att tro att han skulle ändrat riktningen hit.

“Spanish Taster” är också bra. Riktigt bra. Men inte på samma sätt. Alls. 

 2706013.jpg

54. Useless

“Too rock, too rock!” skrek han tydligen, Martin Gore, när Depeche Mode spelade in “Useless”. Detta alltså efter “Songs Of Faith And Devotion”. Undra sa en flundra hur mycket i procent firma Martin/Fletch v/s Dave/Alan/Flood hade i frågan om rockandet på den klassiska skivan från 1993.  

“Useless” var bra på “Ultra”, men med det riktiga trycket i produktionen kom inte förrän fantastiske Alan Moulder fick lägga vantarna på singelversionen. Så ska en basgitarr låta. Oktavglidet inför sista refrängen är en höjdare minst sagt. Det svänger som fan i det makliga tempot med ett maraccas-groove i kompet. “Useless” är fantastisk på sitt sätt, trots det låga, låga tempot. Martin Gore´s ambulansgitarr rockar. Vare sig karln vill´et eller inte.

Det är ju lite synd trots allt:  gräv ut Martin från sin Kompakt skivhög och sätt honom åter i kontakt med Crazy Horse, MC5 & T-Rex. Tro mig, jag älskar det helt elektroniska Depeche Mode, men jag saknar fortfarande den riktiga uppföljaren på “Songs Of Faith…”

Och videon, en snabb Corbijn-dag, är i sin enkelhet såklart helt briljant. Även när Holländaren gör något med vänsterhanden är han bäst.

*

55. Two Minute Warning 
56. The Landscape Is Changing
57. Blasphemous Rumours
58. Judas
59. A Question Of Lust
60. New Life
61. Told You so
62. Sacred
63. Mercy In You
64. Barrel Of A Gun 
65. Freelove
66. Sea Of Sin
67. Little 15
68. Shame
69. I Sometimes Wish I Was Dead
70. Boys Say Go!
71. Home
72. I Feel Loved
73. Shine
74. Sometimes
75. Nothing To Fear
76. If You Want
77. Damaged People
78. Lilian
79. And Then…
80. Any Second Now
81. Free
82. Love In Itself
83. Dressed In Black
84. Ice Machine
85. Stories Of Old
86. It Doesn´t Matter
87. Suffer Well
88. Nothing´s Impossible
89. The Bottom Line
90. Get The Balance Right
91. Never Turn Your Back On Mother Earth
92. Happiest Girl
93. Rush
94. Condemnation
95. My Joy
96. Surrender
97. No Disco
98. Dreaming Of Me
99. People Are People
100. In Your Memory
101. Pimpf
102. Agent Orange
103. Stjarna
104. Painkiller
105. Death´s Door
106. Shout!
107. Work Hard
108. Tora! Tora! Tora!
109. Now This Is Fun
110. Just Can´t Get Enough
111. The Dead Of Night
112. The Love Thieves
113. Freestate
114. Newborn
115. Fly On The Windscreen
116. Monument
117. Only When I Lose Myself
118. Oberkorn (It´s a Smalltown)
119. Christmas Island
120. Get Right With Me
121. Satellite
122. Pleasure, Little Treasure
123. A Photograph Of You
124. Pipeline
125. Martyr
126. Shouldn´t Have Done That
127. Dream On
128. The Darkest Star
129. Macro
130. Better Days
131. Flexible
132. More Than A Party
133. Big Muff
134. Moonlight Sonata
135. The Great Outdoors
136. (Set Me Free) Remotivate Me
137. I Am You
138. When The Body Speaks
139. Comatose
140. The Sweetest Condition
141. Kaleid
142. Headstar
143. Memphisto
144. The Meaning Of Love
145. I Want It All
146. Breathe
147. Dirt
148. Sibeling
149. Zenstation
150. Slow Blow
151. What´s Your Name?

Jan 21, 2008 | 7 Comments | Depeche Mode 151

Alan Wilder

bio08.jpg

55. Two Minute Warning
56. The Landscape Is Changing

Jag har ju tidigare förbannat det faktum att “Charlie” Wilder slutade skriva poplåtar och här har vi, enligt min mening, två av de allra bästa exemplen på varför jag tycker så.

Alan Wilder har med sitt Recoil byggt upp ljudlandskap och bjudit in gästsångare och ibland har det blivit fenomenalt bra (Luscious Apparatus, Incubus) och ibland har det blivit alldeles för mörkt och omelodiskt (Faktiskt det mesta efter “Unsound Methods“).

Utanför sitt jobb i Depeche Mode har Wilder egentligen bara jobbat med mörk musik (Nitzer Ebbs “Ebbhead” & nåt enstaka jobb med ett digitaliserat Curve) och tackat nej till det ena pop-producentuppdraget efter det andra (med Bloodhound Gang i topp av flera gäng som borde fatta att Alan inte skulle befatta sig med dem.)

1983 synade den nytillkomne ynglingen läget. Han hade hamnat i ett band som klarligen hade sina största tillgångar nån annanstans än i klassisk musikalitet. Han blev snabbt oumbärlig för Depeche Mode och var så fram till sitt avhopp 1995. Efter att ha verkat i bakgrunden under “A Broken Frame” klev han in som fullskalig medlem till “Construction Time Again“. Det man ska komma ihåg av den här tiden är att trots att det då verkade långt mellan Vince Clarkes avhopp och “Construction…” så var det ju inte det.

Martin Gore hade egentligen varit “den nya låtskrivaren” i Depeche Mode i endast nåt år. Och den blyge, osäkre Gore hade ännu inte hittat sitt fullfjädrade jag. Alan Wilder kliver då in i det tematiska albumet och pennar ned “Two Minute Warning” och “The Landscape is Changing“. Inte så pjåkigt!

Bland mycket annat har Wilder fanimig rätt till att kräva minst 50% inkomsterna till Andreas Johnssons “Glorious“.

“Two Minute Warning” är en av de absolut bästa låtarna på albumet 1983. Så även “The Landscape Is Changing”.
Det är hårt i botten, med helt grymma melodier i låtarna. Jag tycker med råge de överträffar “Pipeline” och “More than a Party“.

I somligas ögon må Alan kanske vara något stolpig i sitt textförfattande. Men det tycker inte jag. Han klarar sig. Där också.

*

EDIT: Jag har rättat mig själv angående “Ebbhead”, rätteligen påpekat i kommentarer! Cheers.

Jan 21, 2008 | 8 Comments | Depeche Mode 151

Klevakrossen

kleva2.jpg

Johan Monell på stenexkursion i Klevakrossen

Vi startar upp en helt ny vecka med att presentera ett av Tranås, Sveriges, kanske världens mest förtrollande turistmål.

Det är inte, som man skulle kunna luras att tro badplatsen Hätte, som bland annat kunde skådas i tv-programmet Ensamma mamma söker på TV3 där värmländska Lenita avnjöt en romantisk middag.

d.jpg

Det småländska höglandets pärla bjuder även på dämbassängen om man gillar bad. Den är belägen, för den historiekunnige, mellan Damsängsbassägen och Östanåhemmet.
(Läs mer om “Dämba” under inlägget bassäng)

Turiststråket Storgatan bjuder upp till en mängd mat och dryckes-alternativ och det är här hit du ska om du vill frottera med den varma och generösa ortsbefolkningen. Lördag mellan 11 och 14 är en bra tid. Se bara till att lämna in tipset en annan tid.

Men Tranås diamant, stadens enigma, finner du redan på inresevägen till staden. Minuterna efter du passerat parenteserna Boxholm och Sommen:

Stenbrottet Klevakrossen.

Kollaps utsända Johan Monell och Mårten Hellqvist åkte dit för att ta en närmare titt på detta quarry som rönt så mycket uppmärksamhet de senaste 25 åren. De kom tillbaka med historier som rörde mig till tårar. Klevakrossens granit kan sätta den hårdaste mannens känslor i gungning.

Jag jobbar just nu på en låt tillägnat stenbrottet. Jag tänkte göra en fullständig travesti på Sällskapets “Nordlicht” men nu behöver jag hjälp med texten. Jag tänkte mig första versen nåt sånt här: (precis som Thåström vill jag ha låten som en ren vägbeskrivning)

“Du tar höger efter Sommen, nånstans vid Hårkrankeryd

Där barnen har ett finger för mycket i hand

Du svänger in på grus vid Ållebäcken Flisterminal

Och där inne i mörkret möter du oss

Vid Klevakross,

Klevakross

i sommenbygdsnatt

i somenbygdsnatt

Klevakross

Vid Klevakross

i sommenbygdsnatt

i sommenbygdsnatt”

kleva1.jpg

Jan 21, 2008 | 11 Comments | Uncategorized

Gore v/s Bibeln

judas1ps.jpg

57. Blasphemous Rumours
58. Judas

Söndag. Klockan är en stund efter elva. Ni är alla i kyrkan. Eller åtminstonde följandes Helgmålsbön framför tv:n. Inte?

Kyrkan är väl inte de mest vidsynta och öppna vad det gäller vissa diskussioner. Under 1900-talet har människan blivit mer individualistisk, mer fritänkande, mer frågeställande än nånsin tidigare i historien. Vi har möjligheten till det nu. Vi ska vara lyckliga att vi lever i den här tiden. Martin Gore hade inte klarat sig många minuter på 1600-talet. De skulle testat om den lilla plattbröstade kärringen flöt eller sjönk.

Och då har han ändå inte besjungit Jesus från Arkadien, Kukulcan eller andra mytologiska personer som verkligen skulle kunna uppröra kyrkans män. Han har inte hyllat Hin Håle Lucifer, Beelsebub, Satan eller mörkrets furste.

Martin Gore och hans battle med bibeln har pågått i över 23 år. Det började på riktigt med “Blasphemous Rumours” och under åren har han lyckats med att bli bannlyst av brittisk radio ett flertal gånger.

Och då har han ju inte ens varit i närheten av att “häda” på samma sätt som andra i popbranchen. Och de har inte blivit bannlysta av BBC. De är intressanta de där stiffa männen i kåpor.  Kristi fingrar..

I “Blasphemous Rumours” ställer Gore sig frågan att om det finns en Gud, hur kan denne låta en sextonåring nästan ta livet av sig, men överleva, finna Jesus och sen bli påkörd av en bil, 18 år gammal. Riktigt otäcka grejer. Bannlyst!

Refrängen i låten är en av de bästa Martin Gore skrivit, effekten av den med en vers i halvtakt är ett riktigt lyckodrag. “Blasphemous Rumours”. En Depeche Mode-klassiker!

I “Judas” är Mr Iscariot (Martins påstådda alias under Devotional turnén förresten) mest använd som en metafor. Låten är en av de många fantastiska låtar framförda av geniet själv. 1993 hade jag lagt “Judas” på topp tio. Åren har skickat den lite längre ner.

Jan 20, 2008 | 4 Comments | Depeche Mode 151

Spector, Svt & Samplade järnrör

När jag först började skissa på den här listan så började jag med att dela in låtarna i fem olika grupper. Nu har vi kommit till “grupp 2”. Och det kommer märkas. Nu kommer klassiker på klassiker radas upp ända till nummer ett. 

59. A Question Of Lust 

Martin Gores stora balladnummer från 1986 är en ganska traditionsenlig låt. Ett Phil Spector-komp håller upp en rörande vacker melodi kryddad med diverse samplade slagverk. Jag älskar alltihopa.

Så jag frågade mig själv om jag är galen som placerar den här underbara sången på 59:e plats. Så jag satte på videon och kände efter. Redan i början där Martin Gore strippar och skyls av sin livvakt, Andy Franks och Darryl Bamonte insåg jag att jag förmodligen är galen. Men längs med videon som bland annat visar en stenhård David Gahan lira tamburin, golvpuka och klocka insåg jag när jag tittade på min lista att jag inte är galen.

Det är som är helt galet är den lista på 58 låtar som ligger framför “A Question Of Lust”. Jag kan inte flytta på dem.  De är ännu bättre än den här fullständiga klassikern.

 60. New Life

1 Mars 2006; Depeche Mode var i stan. Vi på min klubb Music For The Masses i Stockholm hade självklart förfest. Denna gång var svt där och filmade gänget. Vårat skrål till “New Life” gick ut på bästa sändningstid och i en kort intervju förklarade min fru att hon inte kunnat sova på hela natten på grund av att jag varit så uppspelt i sömnen att jag hade snurrat omkring och helt klart haft spatt. 

“New Life” tillhör låtarna som det inte går att tröttna på. En oförarglig popdänga som inledde första skivan, som var första listframgången. Låten som fick Vince, Martin, Dave och Andy att inse att de kanske skulle slippa jobba med nåt annat på ett tag.
 

61. Told You So

“Everybody´s waiting for judgement day!”

Leadhooken i “Told You So” är sinnesjukt bra. Och melodislingorna i denna rökare är mestadels ordentligt snygga. Det placerar den straxt över mittenskiktet både på listan och på”Construction Time Again”. 

Jan 19, 2008 | 22 Comments | Depeche Mode 151

Nånstans mellan Stenkaka & Nedladdning

62. Sacred
63. Mercy In You

Jag har alltid haft ett närmast sjukligt förhållande till låtordning på skivor. I synnerhet mina egna, det vet alla som har jobbat med mig. Det ska vara den ultimata ordningen. Uppbyggnaden av ett album är extremt viktig.

Och gud vad jag älskar album! Detta format som tyvärr är dömt till att dö. Nedladdningen kommer göra att 75% av publiken inom tio-femton år kommer skita ganska så fullständigt i en artists helhet. Sen kommer det bära utför tills det en dag bara släpps album av alternativa artister.

Vi får iallafall alla vara lyckliga att vi har varit med i eran då albumet härskade. Och det har ju varat länge, säg från 66 nånstans och fram till nu+ett gäng år.

Regissörernas tid i Hollywood var betydligt kortare. De hade 60 och 70-talet på sig innan “Hajen” kom och förstörde allt. Blockbusters. Fucking hell.

Min åsikt är att alltför kommersiellt tänkande i film, musik & konst i längden är fördummande för pöbeln. Även om det finns skönhet även där att finna. Det är väl ochförsig inte särdeles kontroversiellt att tycka så.

Det är av denna anledning jag lägger så jävla stor vikt att berätta för mina elever (10-12 år) om den moderna musikhistorien. Med start i gospeln, via blues, jazz, soul, rock and roll och fram till fucking emo. Akon och 50 cent hade inte varit Akon och 50 Cent utan Grandmaster Flash, breakdance och grafitti liksom.

Över huvud taget är det en intressant tid vi lever i. Skivbranchen är väl en av de första kommersiella brancher som fått betala hårdast. För sin ignorans och dumhet, visst. Men öppningen att klara av hotet från Internet var inte stor.

Det tråkigaste med detta är att artisterna själva får betala för detta. Vilka ska bli -eller är redan- superstjärnor nu? Mediafigurer? Tyvärr.

Det känns fjärran, men det är inte många år sen svenska kvällstidningar fortfarande skrev om brittiska band och hade Jarvis Cocker på första sidan av Puls och Expressen Fredag och rapporteringar om hur det gick för, tja, Type O Negative (ett tidsexempel, ett tidsexempel!) i studion. Idag når bara Pete Doherty och hans hatt dit. Hans ursäkt till band hyllas, när det i själva verket bara är Kate Moss & Heroin som är upphov till rubrikerna.

Det som jag dock gillar i dessa nedladdningstider är att det är en form av punk. Anarki. Band & lyssnare kan bestämma själva osv osv..

Men det är inte så jävla roligt att som artist re-coupa videos och förskott när man inte har några inkomster från MTV eller sålda skivor. Att inte ha en budget att jobba med när man går in i en studio. Att inte till 100% kunna fokusera på sin konst. Men jag är, precis som de flesta, fylld av dubbelmoral vad det gäller nedladdning.

“Popformatet” föddes nån gång på trettiotalet när man max kunde nyttja cirka tre minuter av stenkakan. De dåtida låtskrivarna var alltså tvungna att förhålla sig till detta. Synd bara att det måstet inte gått att applicera på många av nutidens artister. Detta minutantal borde gälla Oasis samtliga verk efter “What´s the story Morning Glory?”

Det albumet var briljant.

Så tillbaka till skivor som “Songs Of Faith And Devotion” och “Music For The Masses”. Låt 4. Låten som oftast får möjligheten att sänka tempot eller sticka ut lite. Kanske är det den som ytterligare bekräftar skivans kärna. Sällan är det en singel. En snabb titt på dessa skivor visar singel på låt 1, 2, 3 respektive låt 1 & 3. En femtelåt som sänker tempot. Ballad är synd att säga i Depeche Modes värld, men nåt i den stilen.

När jag tänker på “Mercy In You” tänker jag på Martin Gore´s wah-wahgitarr. Svänger det inte, rent rockmässigt, ganska kraftigt om denna låt?

Tänk om man fått mer av Martins gura genom åren. Live-fragment ur klassiker på senare år har gett crescendon och tryck som i övrigt har saknats ganska så jävla rejält när DM rockat loss. På andra håll, tyvärr, har effekten uteblivit helt och lämnat ett tomrum som bara kan stavas på ett sätt: Alan Wilder.

“Sacred” har jag alltid gillat. Jag älskar sättet låten drivs fram på, verserna är otroliga. Martin Gores lyrik är på toppen av hans förmåga när det gäller ifrågasättande och tro.

Vad ska hända med typiska albumlåtar som “Sacred” och Mercy In You” om 30 år? När skivbolagen OCH publiken skriker efter den omedelbara injektionen. Jag ger mitt hopp och min tro till de framtida generationerna & den alternativa musiken.

Något att tänka på så här inför fredagsgroggen! Trevlig kväll!

Jan 18, 2008 | 1 Comment | Depeche Mode 151

64. Barrel Of A Gun

015843_13.jpg

Med “Personal Jesus”, “I Feel You” och “Barrel Of A Gun” som förstasinglar från kommande album utmanade Depeche Mode sin publik som aldrig förr. (eller senare heller för den delen) Jag älskade det. Ett band som Depeche Mode har som sitt förbannade uppdrag att utmana och utveckla sin publik.

De tre låtarna gick från viss svärta (att “Personal Jesus” vållade sån debatt – En Gitarr! En Gitarr! Hjääälp En Gitarr!! kan idag framstå som fullständigt obegripligt och urlöjligt men så var det) till ordentlig svärta ( I Feel You: distar, trummor, gospelkörer och en skäggig, långhårig Dave) till becksvart mörker: “Barrel Of A Gun”.

Med de här tre låtarna i fören skapade Depeche Mode mer eller mindre en helt ny liga och en helt ny genre. ElectroBlues.

Jag har flera gånger själv utgett mig för att spela electroblues och har min beskärda del låtar i genren. Jag bara älskar att säga det: ElectroBlues! Det är väl det, om jag tvingades säga bara en sorts musik, som jag kanske gillar, gillar, gillar allra bäst. (så sjunger man för övrigt i sången “Min Ponny” -det är inte en låt från genren..)

Depeche Mode fick mig att upptäcka Robert Johnsson, Muddy Waters, BB King & Leadbelly. I samma veva, i början av nittiotalet, också till viss del tack vare Depeche -men även svenska stoltheterna Blue For Two (som definitivt kan sorteras in i elektrobluesen) upptäckte jag soppkökets kastrullmästare Tom Waits. What a legend.

“Barrel Of A Gun” vållade rejält med uppmärksamhet vid sitt anländande. Låten hade ingen refräng, ja inte på det sätt som man var van vid iallafall. Efter över två minuter kom “Whatever I done….” biten.

Första gången jag hörde låten var på en MTV-premiere. Anton Corbijn visste exakt vilken sträng han skulle slå an när trions återkomst skulle lanseras. Ångesten kokade formligen från tv-rutan, inte bara i inledningen där Dave kör en cold turkey i en psykedelisk regnbågs-säng, utan rakt genom hela videon. David Gahan såg inte frisk ut. Jag & mina polare framför TV:n tappade hakan. Hur i helvete var det ställt med Dave? Han såg helt förändrad ut.

Andy Fletcher kippade luft och gjorde en av få trovärdiga insatser i sin då 16-åriga karriär. Martin Gore satt i ett hörn och såg lika skum ut som gubbarna i “Walking In My Shoes” videon. David Gahan irrade fram genom Marrakesh´s gränder med påmålade ögon och blinkande pälsjacka. Depeche Mode var tillbaka.

Anton Corbijns manus & utförande är kanske rentav hans allra bästa. Om inte annat så handlar det om topp tio. Holländaren presenterade hela Devotional-turnéns baksida i en video på fem minuter. Mannen är ett geni.

“Barrel Of a Gun” är inte Depeche Mode´s mest kommersiella stund men jävlar vilken slägga.

*

65. Freelove
66. Sea Of Sin
67. Little 15
68. Shame
69. I Sometimes Wish I Was Dead
70. Boys Say Go!
71. Home
72. I Feel Loved
73. Shine
74. Sometimes
75. Nothing To Fear
76. If You Want
77. Damaged People
78. Lilian
79. And Then…
80. Any Second Now
81. Free
82. Love In Itself
83. Dressed In Black
84. Ice Machine
85. Stories Of Old
86. It Doesn´t Matter
87. Suffer Well
88. Nothing´s Impossible
89. The Bottom Line
90. Get The Balance Right
91. Never Turn Your Back On Mother Earth
92. Happiest Girl
93. Rush
94. Condemnation
95. My Joy
96. Surrender
97. No Disco
98. Dreaming Of Me
99. People Are People
100. In Your Memory
101. Pimpf
102. Agent Orange
103. Stjarna
104. Painkiller
105. Death´s Door
106. Shout!
107. Work Hard
108. Tora! Tora! Tora!
109. Now This Is Fun
110. Just Can´t Get Enough
111. The Dead Of Night
112. The Love Thieves
113. Freestate
114. Newborn
115. Fly On The Windscreen
116. Monument
117. Only When I Lose Myself
118. Oberkorn (It´s a Smalltown)
119. Christmas Island
120. Get Right With Me
121. Satellite
122. Pleasure, Little Treasure
123. A Photograph Of You
124. Pipeline
125. Martyr
126. Shouldn´t Have Done That
127. Dream On
128. The Darkest Star
129. Macro
130. Better Days
131. Flexible
132. More Than A Party
133. Big Muff
134. Moonlight Sonata
135. The Great Outdoors
136. (Set Me Free) Remotivate Me
137. I Am You
138. When The Body Speaks
139. Comatose
140. The Sweetest Condition
141. Kaleid
142. Headstar
143. Memphisto
144. The Meaning Of Love
145. I Want It All
146. Breathe
147. Dirt
148. Sibeling
149. Zenstation
150. Slow Blow
151. What´s Your Name?

Jan 18, 2008 | 4 Comments | Depeche Mode 151

← Previous Page — Next Page →