Nånstans mellan Stenkaka & Nedladdning

62. Sacred
63. Mercy In You

Jag har alltid haft ett närmast sjukligt förhållande till låtordning på skivor. I synnerhet mina egna, det vet alla som har jobbat med mig. Det ska vara den ultimata ordningen. Uppbyggnaden av ett album är extremt viktig.

Och gud vad jag älskar album! Detta format som tyvärr är dömt till att dö. Nedladdningen kommer göra att 75% av publiken inom tio-femton år kommer skita ganska så fullständigt i en artists helhet. Sen kommer det bära utför tills det en dag bara släpps album av alternativa artister.

Vi får iallafall alla vara lyckliga att vi har varit med i eran då albumet härskade. Och det har ju varat länge, säg från 66 nånstans och fram till nu+ett gäng år.

Regissörernas tid i Hollywood var betydligt kortare. De hade 60 och 70-talet på sig innan “Hajen” kom och förstörde allt. Blockbusters. Fucking hell.

Min åsikt är att alltför kommersiellt tänkande i film, musik & konst i längden är fördummande för pöbeln. Även om det finns skönhet även där att finna. Det är väl ochförsig inte särdeles kontroversiellt att tycka så.

Det är av denna anledning jag lägger så jävla stor vikt att berätta för mina elever (10-12 år) om den moderna musikhistorien. Med start i gospeln, via blues, jazz, soul, rock and roll och fram till fucking emo. Akon och 50 cent hade inte varit Akon och 50 Cent utan Grandmaster Flash, breakdance och grafitti liksom.

Över huvud taget är det en intressant tid vi lever i. Skivbranchen är väl en av de första kommersiella brancher som fått betala hårdast. För sin ignorans och dumhet, visst. Men öppningen att klara av hotet från Internet var inte stor.

Det tråkigaste med detta är att artisterna själva får betala för detta. Vilka ska bli -eller är redan- superstjärnor nu? Mediafigurer? Tyvärr.

Det känns fjärran, men det är inte många år sen svenska kvällstidningar fortfarande skrev om brittiska band och hade Jarvis Cocker på första sidan av Puls och Expressen Fredag och rapporteringar om hur det gick för, tja, Type O Negative (ett tidsexempel, ett tidsexempel!) i studion. Idag når bara Pete Doherty och hans hatt dit. Hans ursäkt till band hyllas, när det i själva verket bara är Kate Moss & Heroin som är upphov till rubrikerna.

Det som jag dock gillar i dessa nedladdningstider är att det är en form av punk. Anarki. Band & lyssnare kan bestämma själva osv osv..

Men det är inte så jävla roligt att som artist re-coupa videos och förskott när man inte har några inkomster från MTV eller sålda skivor. Att inte ha en budget att jobba med när man går in i en studio. Att inte till 100% kunna fokusera på sin konst. Men jag är, precis som de flesta, fylld av dubbelmoral vad det gäller nedladdning.

“Popformatet” föddes nån gång på trettiotalet när man max kunde nyttja cirka tre minuter av stenkakan. De dåtida låtskrivarna var alltså tvungna att förhålla sig till detta. Synd bara att det måstet inte gått att applicera på många av nutidens artister. Detta minutantal borde gälla Oasis samtliga verk efter “What´s the story Morning Glory?”

Det albumet var briljant.

Så tillbaka till skivor som “Songs Of Faith And Devotion” och “Music For The Masses”. Låt 4. Låten som oftast får möjligheten att sänka tempot eller sticka ut lite. Kanske är det den som ytterligare bekräftar skivans kärna. Sällan är det en singel. En snabb titt på dessa skivor visar singel på låt 1, 2, 3 respektive låt 1 & 3. En femtelåt som sänker tempot. Ballad är synd att säga i Depeche Modes värld, men nåt i den stilen.

När jag tänker på “Mercy In You” tänker jag på Martin Gore´s wah-wahgitarr. Svänger det inte, rent rockmässigt, ganska kraftigt om denna låt?

Tänk om man fått mer av Martins gura genom åren. Live-fragment ur klassiker på senare år har gett crescendon och tryck som i övrigt har saknats ganska så jävla rejält när DM rockat loss. På andra håll, tyvärr, har effekten uteblivit helt och lämnat ett tomrum som bara kan stavas på ett sätt: Alan Wilder.

“Sacred” har jag alltid gillat. Jag älskar sättet låten drivs fram på, verserna är otroliga. Martin Gores lyrik är på toppen av hans förmåga när det gäller ifrågasättande och tro.

Vad ska hända med typiska albumlåtar som “Sacred” och Mercy In You” om 30 år? När skivbolagen OCH publiken skriker efter den omedelbara injektionen. Jag ger mitt hopp och min tro till de framtida generationerna & den alternativa musiken.

Något att tänka på så här inför fredagsgroggen! Trevlig kväll!

Jan 18, 2008 | Depeche Mode 151

Kommentarer

En kommentar till “Nånstans mellan Stenkaka & Nedladdning”

  1. Jens 18 Jan 2008, 18:40

    Öppningen för skivindustrin att klara av “hotet från Internet” (jag förutsätter att du menar hotet som piratkopieringen utgör) var ju GIGANTISK! Hade skivbranschen inte varit en samlig överbetalda och i många fall helt överflödiga lyxrumlare hade dom under de senaste tio åren kunnat bygga upp fantastiska distributionskanaler och dra en enorm nytta av försäljningen via nätet. Istället stacks huvuden på rad i sanden, och nu är chansen i princip borta med vinden. Kvar finns endast en tom, ihålig ängslan, som resulterar i hyfsat starka lobbygrupper (ekot i SR under förmiddagen, någon?) och stämningar till höger och vänster och uppåt och neråt. (Apple och iTunes bockar och bugar.)

    Det innebär dock inte att framtiden är körd på något vis för de som skapar musik. Snarare tvärtom tror jag. Det är för själva skivindustrin som sådan det kommer gå fullständigt åt pipan. Och det är nog egentligen bara att tacka att ta emot, med tanke på de enorma kakor de roffat åt sig via skeva och nästintill slavdrivaraktiga avtal de senaste decennierna. Men för skapande artister som gör bra saker kommer alla möjligheter ligga öppna. Det kommer antagligen inte bli fler band av Depeche Modes och U2’s kaliber på ett tag, men det kommer finnas plats för åtskilliga Arcade Fire. Om ni förstår vad jag menar.

    Vad gäller albumformatet kan det nog dessvärre vara en smula halvkört. Jag hoppas att jag har fel. Men låt mig citera Martin S: “Shuffle-funktionen är Guds gåva till den late musikälskaren”.
    Det bådar inte gott för vår vän albumet.