En Kollaps Till.

40. Fad Gadget – Collapsing New People (1984)

Ibland kan jag tycka det här är världens bästa låt. På den här listan räckte det till plats fötti. Säger en del om vad vi har framför oss. Men herregud vad det här är bra. Frank Tovey -en sann pionjär. Tack för allt du gjorde och all den inspirationen du sände vidare. Du är för alltid saknad.

May 31, 2010 | 2 Comments | 100 av de 1000 bästa låtarna

Hjärta av Guld

41. Neil Young – Heart Of Gold (1970)

Munspel: Vilket underbart instrument. Neil Young: Vilken legend. “Heart Of Gold“: Vilket oemotståndligt litet stycke klassisk rockmusik. Utan något som helst tvivel världens 41:a bästa låt. Typ.

May 31, 2010 | 3 Comments | 100 av de 1000 bästa låtarna

Vem i helvete var Frank Mertens?

42. Alphaville – A Victory Of Love (1984)

1984 slog blixten ner. “Big In Japan“. “Sounds Like a Melody“. “Forever Young“. Och sen den där helt fantastiska första låten på LP:n med det där magiska “taktbytet”. Alphaville hade anlänt. Jag hade cyklat till lokala skivhandlaren och handlat 7″ och 12″ (Men herregud minns ni så JÄVLA bra b-sidorna var?? Seeds och Elevator. Det är sjukt starka 5+ och inget annat!) Tracks var en lista fylld av fantastiska låtar: Howard Jones. Depeche såklart. Nasa. +1. Sedermera Pet Shop Boys. Erasure. Duran Duran. Indochine.

Ja, det var magiska tider. Jag var 11 år och gick på minidisco och dansade tryckare till “Forever Young” som alla andra. Jag hade redan börjat med min högtalardans också som mer eller mindre fortsatt sen dess. Den är sannerligen inte komplicerad. Man ställer sig framför den största högtalaren som låter mest och bara sugs in i musiken genom halvrytmiskt diggande med blundande ögon och hyttande nävar. “A Victory Of Love” var, och är, i sanning en sån låt. Stråkarna i låtens crescendoavsnitt är så förbannat jävla fina även 2010.

1984 var Alphavilles år. Sen hoppade Frank Mertens av. Vem var då denna blonda german? Han måste ha varit en begåvning utöver det vanliga. För precis som när Prince farsa övergav låtskriveriet till sin son så tappade Alphaville stinget efter hans depart. Visst, nån enstaka “Dance With Me” kunde dämpa fallet. Men i övrigt en lång plåga till karriär som för länge sen nådde Viking Line-stadiet.

I år är det visst nån nostalgiturné på gång men jag håller mig långt, långt borta. Jag behöver inga rosa benvärmare eller vida, gula byxor för att minnas 1984. Jag tar fram “A Victory Of Love” och minns när Alphaville var så bra att självaste Depeche Mode var avståndstagande till gruppen i pressuttalanden: –Vi tycker att de bara härmar oss vill jag minnas att de sa. Det måste ha varit Fletcher som fått micken framför käften.

May 31, 2010 | 8 Comments | 100 av de 1000 bästa låtarna

Leuven till Tranås, kom.

44. Poesie Noire – Love Is Colder Than Death (1989)

43. The Neon Judgement – The Fashion Party (1982)

Leuven, Belgien till Tranås, Småland, Sverige. Kom. “Chinese Black” till  May Flower. Kom. “Radio Active Flood” till Royal Café, kom. “Hiroshima” till Sing Lee, kom. “Kid Shyleen” till Pizzeria Hawaii kom in.

The Neon Judgement och Poesie Noire och min, och mina vänner i Tranås, starka relation till dessa band har jag skrivit spaltmeter om. Dagen då cowboysarna från framtiden klev in och beställde en Mamma Mia på Pizzeria Hawaii är antagligen den största i det gudsförgätna Tranås historia.

Där Ramones och T-Rex har betydit startskott för attitude & songwriting för tusentals band världen över har väl de här båda banden inte betytt ett skit för rockhistorien. Tittar man på Poesie Noire´s gamla videos förstår man varför. (Se nu för fan inte det här som kontraproduktiv information. Titta INTE på till exempel “Tragedy” Gör inte det. Det finns en anledning till att jag valde en Mangavideo ovan, Jo Casters kallades inte La Bete Noir för intet)

 The Neon Judgement däremot har alltid varit förbannat coola.

Poesie Noire och deras betydelse för mig kan ni läsa om här. Och när ni gjort det vet ni varför jag valde just den ljuva “Love Is Colder Than Death”  och hur mycket den här musiken betyder för mig.

“Fashion Party” då. Varför inte “Chinese Black“? “Miss Brown“? “Awful Day“? “TV Treated“? Lyssna igen så förstår ni. “The Fashion Party” är The Neon Judgements största stund. Och satan i helvete vad det svänger!

May 31, 2010 | 8 Comments | 100 av de 1000 bästa låtarna

Godfathers of Punk & Glamrock

46. The Ramones – I Wanna Be Sedated (1978)

45. T-Rex – Children Of The Revolution (1972)

Vissa inlägg, som det förra, blir bättre av många ord. I andra inlägg, som det här, behöver man fan inte säga så mycket.

 The Ramones & T-Rex, med sina bästa låtar, tar inte för lång tid på sig de heller och klockar in klart under tre minuter båda två. Deras arv och inspiration till efterkommande artister är så stora att när jag  tidigare pratade om att Pixies var det mest betydelsefulla rockbandet sedan 1980 så var det artister som dessa det höll till.

Children Of  The Revolution: Vilket riff! Vilken refräng! Så enkelt, så hårt, så snyggt, så jävla fin melodi!

 I Wanna Be Sedated: Hur självklar kan en låt vara? Så här självklar. Så lätt de gjorde det Ramones. (Notera gitarrsolot med endast en ton)

Vi som är här sista Maj 2010 bugar, bockar, tackar, diggar & njuter vidare av tidlös fantastisk rock and roll.

May 31, 2010 | 3 Comments | 100 av de 1000 bästa låtarna

The Justified Ancients of Mu Mu

47. The KLF – Justified and Ancient (1991)

I lördags stod Bill Drummond, en gång hjärnan bakom brittiska The KLF,  i centrala Göteborg och bakade chokladtårtor. 10 stycken som han sedan skulle gå till olika människors hem och ge bort. Utan att säga ett ord till dem. Makes perfect sense, Bill Drummond har alltid arbetat i gränsen mellan genialitet och galenskap.

Extra roligt i det här sammanhanget var hans perfekta tajming då det är dags att avhandla The KLF och “Justified & Ancient” på listan. När Jens ringde mig och berättade ovanstående i fredags skrattade jag gott. Jag har vant mig vid konstiga sammanträffanden vid det här laget och ärligt talat är det få saker som chockar mig. Att Bill Drummond stod vid Kungsportsplatsen och bakade tårtor chockade mig inte.

För cirka 20 år sen skapade Bill Drummond (och KLF´s andra hälft Jimmy Cauty) ett verk de kallade “The Manual“. Det är inget mindre än oerhört underhållande läsning om hur man via musikaliska kollageklipp och viss brainwash/manipulation genom återanvändande av exempelvis barnvisor, välkända riff och tematiska jinglar skapar en Number 1 in the UK. The KLF byggde en karriär på att göra musik på det här sättet. De kunde inte spela, de kunde inte sjunga. Tvärtom fixade de in sångerskor, producenter, marknadsförare och allt du fan kan tänka dig -dessutom utan att spendera en enda krona.

“Firstly, you must be skint and on the dole. Anybody with a proper job or tied up with full time education will not have the time to devote to see it through… Being on the dole gives you a clearer perspective on how much of society is run… having no money sharpens the wits. Forces you never to make the wrong decision. There is no safety net to catch you when you fall.” and “If you are already a musician stop playing your instrument. Even better, sell the junk.”

The  KLF siade även helt korrekt om framtiden: “It’s obvious that in a very short space of time the Japanese will have delivered the technology and then brought the price of it down so that you can do the whole thing at home. Then you will be able to sod off all that crap about going into studios.”

KLF tog “The Manual” teorierna till nivåer även de aldrig kunde räknat med. Efter “Doctorin the Tardis” gick de från klarhet till klarhet och när de skapat sina “Stadium House Triology Songs” “What Time Is Love“, “3AM Eternal” och “Last Train To Transcentral” kom deras sista unika kollageverk – “Justified & Ancient” -med sång av countrysångerskan Tammy Wynette. The KLF var nu så bra att de för många aspirerade till att kanske vara det bästa jävla bandet i hela världen. Det var inte deras slutliga mål. Så vad gjorde The KLF? Jo de återinspelade ett par gamla verk i mycket sämre versioner, uppträdde med ett thrash metal band på Brit Awards, sköt med k-pist på publiken (visserligen lösa skott men ändå -de skrämde skiten ur etablissemanget) och deklarerade:

The KLF has now left the music business

..på exakt samma maner som det en gång i tiden deklarerades att Elvis has now left the building. När röken lagt sig och folk som kastat sig till marken lätt generat satt sig upp till bords igen var Jimmy Cauty och Bill Drummond inte kvar på scenen.

*

Andra roliga fakta om The KLF:

-De gjorde visserligen “comeback” eller vad i helvete man ska kalla det. 23 minuter “What time is Love” (Fuck the Millenium) på Royal Albert Hall inför millenieskiftet. Cauty & Drummond åkte omkring i elrullstolar utklädda till mycket äldre män. På scen fanns också en sjömanskör på över hundra personer. Fan det kanske var över 250 per, jag vet inte.

– Innan de skrev “The Manual” gjorde de en låt där de översamplade ABBA. Björn & Benny blev skitsura och stämde. KLF åkte i sin egna polisbil till Sverige för att prata med firma B & B om saken. När de inte lyckades få till ett möte brände de upp sina egna exemplar av skivan “What the Fuck is Going On” med ABBA-samplingen utanför Södertälje.

-Som The K Foundation, ett konstprojekt (som bildades efter KLF) som sysslar med installationer b la, har de gjort än mer galna saker än de gjorde tidigare. De har bränt upp 1 miljon pund, de har utnämnt “The worst artist/painter in Great Britain” och tilldelat denna 50.000 pund (händelsevis samma konstnär som samma år blev utsedd av en mer nobel jury till bästa konstnär) och mycket mer än så.

-Själv har jag haft äran att delta i The Seventeen. En märklig form av föreläsning/seminarie skulle man kunna kalla det. Man fick ett glas rött, man var en av 17 personer, man gick in i ett mörkt rum. Efter ett tag öppnades en dörr. In kom Bill Drummond. Han satte sig och berättade häpnadsväckande intressanta saker för den som älskar att lyssna till en analyserande musikteoretiker som tappat tron på all musik och menar att allt som görs bara är en upprepning.

I två timmar lyssnade vi 17 hur Bill Drummond bröt ner hela musikhistoriern och sitt förlorade intresse för denna. Han hade spenderat sina sista tio år med att bara lyssna på musik, gjord innan ett visst årtal -kanske 2000,  på en och samma bokstav! Han hade nu kommit till L eller något tror jag. Han hävdade vidare att inspelningen av hans bilfärd från kust till kust i England var den bästa musik han hört på länge. Ljuden bestod av hans jeepmotor som brummade i över 5 timmar.

Denna resa finns även filmad och han turnerat med den också. The 17 avslutade med att skapa ögonblickkonst. Det finns 17 olika verk som det jobbas med. Vårt verk var fyren. Bill Drummond köpte vid ett tillfälle i sitt liv en gammal fyr utanför en by i Skottland. Han åkte sen, enligt egen utsago, och bjöd in hela ortsbefolkningen till fyren. De äldsta fick stå på markplanet, de mellan 40 och 60 på första planet, de mellan 20 och 40 en våning upp till och högst upp fick ynglingarna 0-20 hänga. Sedan spelade han in hela jävla fyren hur de lät. Både spontant och efter hans uppmaningar. Det var detta som vi i The 17 Stockholm fick reproducera.

Vi gick i bastant, kompakt mörker och uttryckte ångest, glädje och rädsla med ljud. Vi fick inte använda ord. Det var, som ni förstår, mycket gutturala läten som gjorde jävligt, jävligt ont i en sån som mig som har mycket, mycket svårt för liknande tjafs. I vilket fall fick efter detta lyssna till skiten och sen tryckte han på Delete på sin LapTop. En del deltagare var verkligen upprörda över detta och en tjej grät “It sounded fantastic” kved hon. Jag satt längre bak och skrockade till Louise “Det var den sämsta skiten jag hört i hela mitt liv, hur i helvete kan man vara så dum att säga att det var bra?” Efter ett tag, när jag tänkt efter, insåg jag att Bill Drummond  nog hade uppnått vad han ville.

Efter sejouren fick jag se Bill stå och knyta sina kängor i tamburen utanför lokalen i Münchenbryggeriet. Jag kunde inte hålla mig utan frågade – “Bill! Did you invent Pete Doherty?” Han tittade på mig med en blandning av förtjusning och avsmak, sen sa han “No.”


May 30, 2010 | 11 Comments | 100 av de 1000 bästa låtarna

The Legend of the Britpop King

48. Pulp – Common People (1995)

Det är fredag! För femton år sen hade du garanterat laddat upp efter duschen hemma med en Vodka Cranberry & Common People. Du kunde varenda ord i hela texten och du sjöng med när du fudgeade in rufset. Senare på natten dansade du med dina bästa vänner och då skrek ni och pekade på varandra: “I wanna sleep with common people like youuuu..lalalalala…youuuu…lalalalala…youu!!” och gemensamt tyckte ni allihopa att den här låten sa allting som behövdes säga. Sådana här låtar som är som Pulp´s “Common People” kommer möjligen dö med sin generation men tills dess kommer det alltid finnas en nostalgisugen publik som vill återuppliva känslan och framtidstron i de yngre dagarna.

May 28, 2010 | 20 Comments | 100 av de 1000 bästa låtarna

Uh! Said the man to the Lady.

49. The Pixies – Hey (1989)

Det mest inflytelserika rockbandet på trettio år heter The Pixies (Vilka skulle det annars vara säger ni läsare?). Det här bandet är så fantastiska, så banbrytande, så genialiska, så unika att ord inte räcker till. På många sätt är The Pixies det bästa rockbandet någonsin. “Hey” är en twistad bruksanvisning till bandet. Den innehåller varenda en av de pusselbitar som gjorde Bostonbandet till vad de blev: Black Francis sinnessjuka texter och varierande röstlägen i magiska melodier och utbrott, Joey Santiagos perfektionistiska gitarrspel som kunde vandra mellan komplicerade solon och barnvisetrudeluttar när som helst, Kim Deals simplistsiska men likväl geniala basslingor, hennes körer… Det är magi. Det är The Pixies. Ta av dig kepsen och bocka.

May 28, 2010 | 8 Comments | 100 av de 1000 bästa låtarna

See See Rider

Ta mig fan om vi inte passerar hälften på listan nu och går in på, om man så vill, världens 50 bästa låtar!

50. See See Rider – She Sings Alone (1990)

See See Rider släppte två singlar sen splittrades de. As the story goes så hände detta mitt under brinnande spelning då ett par av medlemmarna i affekt kastade av sig gitarrerna och helt sonika knallade av scen. Nog för att “Better to Burn out than to Fade Away” är en välkänd rockklyscha men det här var ju ändå att ta i. Båda singlarna var nämligen fullständigt lysande och vem vet vad vi hade fått med åren som gått. Min vän Jens har mera info för den som vill höra mer. (det läckte väl ut låtar för ett gäng år sen?) Tills dess: En av historiens bästa debutsinglar: “She Sings Alone”. Av See See Rider från East Kilbride, Skottland.

*

51. Tom Waits – Telephone Call From Istanbul (1987)
52. Soft Cell- Tainted Love (1981)
53. The House Of Love – Christine (1988)
54. The Stone Roses – I Wanna Be Adored (1989)
55. Snow Patrol – Chasing Cars (2006)
56. Emmylou Harris – Where Will I Be (1995)
57. Dolly Parton – I Will Always Love You (1974)
58. Einsturzende Neubauten – Haus Der Leuge (1989)
59. DAF – Verschwende Deine Jugend (1981)
60. Nitzer Ebb – Warzaw Ghetto (1985)
61. Radiohead – Street Spirit (1995)
62. Front 242 – Masterhit (1987)
63. Glasvegas – Geraldine (2008)
64. The Clash – Straight To Hell (1982)
65. M.I.A – Paper Planes (2007)
66. The Specials – Ghosttown (1981)
67. Jean-Michel Jarre  – Rendez Vous IV (1986)
68. The Beatles – Revolution (1968)
69. Oasis – Live Forever (1994)
70. Dexys Midnight Runners – Come On Eileen (1982)
71. Verve – Bittersweet Symphony (1997)
72. Joy Division – Atmosphere (1980)
73. The Smiths – There Is a Light That Never Goes Out (1986)
74. Björk – Hyperballad (1996)
75. Blur – Tender (1999)
76. Erasure – Stop! (1988)
77. Fad Gadget – Ad Nauseaum (1984)
78. Nina Simone – Feeling Good (1965)
79. Massive Attack – Risingson (1998)
80. Smashing Pumpkins – Pug (1998)
81. Sylvian & Sakamoto – Forbidden Colours (1983)
82. A-Ha – Summer Moved On (1998)
83. Nirvana – Breed (1991)
84. Simon & Garfunkel – The Sound Of Silence (1965)
85. Sigue Sigue Sputnik – Love Missile F1-11 (1986)
86. Kim Wilde – Words Fell Down (1982)
87. Nick Cave and the Bad Seeds – The Mercy Seat (1988)
88. Tanita Tikaram – Cathedral Song (1988)
89. Coldplay – Viva La Vida (2008)
90. Lloyd Cole – No Blue Skies (1990)
91. The Human League – Empire State Human (1979)
92. Bernard Butler & David McAlmont – Yes (1995)
93. Chicks On Speed – Fashion Rules (2001)
94. Gary Numan – Cars (1979)
95. Curve – Missing Link (1993)
96. Devo – That´s Good (1982)
97. Iggy Pop – Sixteen (1977)
98. The Shangri La´s – Leader Of The Pack (1964)
99. Eurythmics – Love Is a Stranger (1982)
100. Serge Gainsbourg & Brigitte Bardot – Bonnie and Clyde (1968)

May 28, 2010 | 6 Comments | 100 av de 1000 bästa låtarna

Never Trust a Man in a Blue Trenchcoat

#51. Tom Waits – Telephone Call From Istanbul (1987)

Det finns två sorters människor.

De upplysta, som upptäckt Tom Waits och lyssnat sig genom allt från den mer blueskonventionella karriärstarten på sjuttitalet till kakburksvärlden på åttitalet till Bone Machine-soundet på nittitalet.

De i mörkret, som av någon anledning låtit sig stoppas av rädsla, oförståelse eller stress när de första gången hört Tom Waits röst, sound och budskap och därmed förhindrat sig själv från att bli en upplyst.

May 28, 2010 | 6 Comments | 100 av de 1000 bästa låtarna

Version 2.0

#52. Soft Cell – Tainted Love (1981)

Äras den som äras bör. Gloria Jones sjöng originalet, men Soft Cells version tillförde det som gjorde den odödlig/en låt på den här listan. Nämn för fan inte Marily Manson i den här tråden ty då bannar jag er från Kollaps. Northern Soul kan aldrig göras av en vitögd jänkare med syrgasmask sjungandes på styltor.

May 27, 2010 | 6 Comments | 100 av de 1000 bästa låtarna

Maniska tider

http://www.youtube.com/watch?v=pYstoGY3m_Y

#54. The Stone Roses – I Wanna Be Adored (1989)

#53. The House Of Love – Christine (1988)

De här två banden förändrade mig. På ett sätt som fick mig att sluta spela á; GRUMH…-pastischer och vråla på spanska med en gummihammare i ena handen och en leksakssynt den andra. Jag köpte en gitarr och bildade ett popband och började skriva musik på riktigt.

Ja, jag vet. The Jesus and Mary Chain, Poesie Noire, The Neon Judgement och de där. Men de var på intet sätt del av någon ny brittisk våg. Det var däremot de här två banden. Ta mig fan -de var vågen. “I am the resurrection” och “Waterfall” är väl själva antitesen till “Violent Playground” och “Drama In the Subway“. Ändå älskade jag båda grejerna. Det gör jag fortfarande.

Övriga liknelser mellan de här två banden ska vi låta bli.

The Stone Roses var ett band där de fyra medlemmarna stod i sin egen drogberusade värld och spelade sin egen låt utan att ta notis om vad fan de andra höll på med. En basist som spelar bara melodier. En gitarrist som spelar solo hela tiden. En sångare som såg ut som och idag i ännu högre grad ser ut som en apa och dessutom rörde sig som en. När han sjöng live lät det, om man ska vara snäll, för jävligt. Bandet var en Jackson Pollockmålning -det fanns ordning i kaoset. Struktur i upploppet. Inte konstigt de blaffade ner sina gitarrer med målarfärg.

The Stone Roses var ändå helt fantastiska. Störst! Spike Island! Det var en oförglömlig era när, vad det tycktes, hela världen gick och väntade och väntade och väntade och väääntade på deras andra skiva. När den väl kom -åtskilliga miljoner pund  senare- var det för sent. The Stone Roses-eran var över. Men “The Second Coming” var ingen dålig skiva. Tyvärr skulle den, ofrånkomligen, jämföras med debutalbumet.

“I Wanna be Adored” är kanske inte The Stone Roses bästa låt men när jag lyssnat genom de gamla favoriterna känns det som det är den låten som representerar bandet, soundet och eran bäst. Det är dessutom utan något som helst tvivel en av de hundra bästa låtarna.

The House Of Love var imagemässigt eller soundmässigt heller egentligen aldrig jämförbara med The Stone Roses. Guy Chadwick & hans mannar var ett betydligt mer introvert band rakt från Velvet Underground-skolan till skillnad från Stone Roses högtflygande Zeppelinare.

Jag gillade alltid House Of Love lite mer. Deras katalog av helt vansinnigt bra låtar tar aldrig slut; “Beatles & the Stones”, “I Dont Know Why I Love You”, “Shine On”, “You Dont Understand”, “The Girl With the Lonliest Eyes”, “Shake & Crawl”, “Her Eyes”, “Crush Me”…. Bäst av alla är nog ändå genombrottet: “Christine“. Föga överraskande har den också åldrats bäst. Återigen är det det heliga grundreceptet som gäller. Rak basgång, C, F, G, en monoton feedbackgitarr & en klassisk popmelodi om en flicka. Och som jag sagt innan: Låter det så här kan det aldrig bli fel.

Gissa om jag nästan sket på mig av glädje när jag hittade nya bilder på ett återuppståndet House Of Love på turné inför extatiska fans i Peru! Rysningar över hela kroppen. Det här är ett av de mest underskattade banden som förtjänar att för alltid nämnas i samma mening som Radiohead, Oasis och Stone Roses.

May 27, 2010 | 8 Comments | 100 av de 1000 bästa låtarna

Cross of Andrew once again

#55. Snow Patrol – Chasing Cars (2006)

För fyra år sen på min födelsedag släpptes den här låten av skotska Snow Patrol. Det finns något i “Chasing Cars” som är så bra att det, gissar jag, finns många därute som var 16-17 år 2006 omedelbart utsåg den till den bästa låten någonsin.

Det är samma gamla recept: Melankoli så det förslår, patenterade pumpande distgitarrer med långa raka basgångar, hi-hats utan figurer. Helt utan krusiduller. 1995 hade det kallats Shoegaze och produktionen hade drunknat i ett larm av phaser-effekter. 2006 lät det så här. Så jävla snyggt återhållsamt. Vilken låt, alltså, vilken låt.

May 27, 2010 | 3 Comments | 100 av de 1000 bästa låtarna

Blonde on Blonde

#56. Emmylou Harris – Where Will I Be (1995)

Emmylou Harris har världens kanske vackraste röst. Jag tycker hon har gjort helt okej countryskivor men hennes Daniel Lanois-producerade platta från 1995 är i en helt annan dimension. Skivans första spår “Where Will I Be”. Vad kan man säga? Kanske ska man bara lyssna.

*

Lyssna även på Dolly när hon sjunger sin låt. Den var förstörd i många år av en speedad Whitney Houston i sin karriärtopp. Det är passerat och glömt nu och låten har krupit tillbaka till sitt rätta bo. Så enkla ord om något så smärtsamt svårt. Det är sådan här känslomusik som blir odödlig för alla typer av människor. Hillbillien, skivnörden, Svensson i radhuset, jag, du.

#57. Dolly Parton – I Will Always Love You (1974)

May 26, 2010 | 3 Comments | 100 av de 1000 bästa låtarna

Gott hat sich Erschossen

#58. Einstürzende Neubauten – Haus Der Leuge (1989)

Då var vi framme vid bandet som är ett av de viktigaste någonsin. Bandet som har symbolen jag har tatuerad på vänster arm. Bandet som döpt denna sajt/blogg/whatever.

Då måste jag ju tycka att det här är om inte det bästa bandet så ett av de tio bästa banden som funnits. Man det gör jag inte. Och det är inte därför jag har tatuerat in Neubautengubben. Det är inte därför det här stället heter Kollaps (varför exakt vet ni som hängt med från början).

Det som däremot Neubauten står för, historiskt, är konstnärlig frihet, helt odiskutabel sådan. Att vända upp och ner på de manipulera(n)de instruktionerna. Att riva sönder manualen. Att aldrig, aldrig någonsin sälja sig till Billboard, skivbolaget, Coca Cola eller samtiden. Att gå sin egen väg no matter what.  Det är det som Einsurzende Neubauten framförallt står för, för mig. Kompromisslöshet.

Åter till musiken. 1989 gjorde Berlinarna sin absolut starkaste platta. Innan hade det i oväsendet ibland hörts hel fantastisk musik, som den oväntade tolkningen av Lee Hazlewood & Nancy Sinatras “Sand”  och industriklassikern “Yü Güng”. Med “Haus Der Leuge” blev Neubauten mer ett väldigt okonventionellt rockband snarare än ett plåtslagande, delvis kulturelitiskt, revolutionärt, hålögt gäng som verkade någonstans mellan konst och musik. Ska man vara tr¨åkig kan man påstå att de mognade. Mer Dylan än Stockhausen. Tro fan det blev bättre musikaliskt.

Fortfarande var det dock inget snack om att utgångspunkten va detsamma. Och från inledande vansinnesvrålet “Feurio” (också helt vansinnigt bra), via bittra “Ein Stühl In Die Hölle” till titelspåret till en trilogi om de samtida Berlinkravallerna på B-sidan visade Blixa & co exakt hur formidabla de kan vara.

Sedan dess har de med jämna mellanrum nått upp till samma klass ibland -“Stella Maris”, “Ende Neu”, “Blume”, “Sabrina”, “Zampano”….men också varit vilse i vilka de är nu och vilka de en gång var vilket dessvärre på senare år lett till en del mycket pinsamma och, tyvärr, närmast patetiska inblickar i EN anno 2000-talet.

1989 var de fantastiska. Det är de fortfarande och kommer på flera sätt alltid vara helt oklanderliga. Herregud, vi pratar om Blixa Bargeld. “Haus Der Leuge”. Vandringen uppåt i huset kan börja…längst upp kommer ni finna Gud. Och Gud har skjutit sig. Neubauten har talat.

May 26, 2010 | 18 Comments | 100 av de 1000 bästa låtarna

Tyska Nihilister

#59. DAF – Verschwende Deine Jugend (1981)

Du bist schön und jung und stark!

Förlåt mig om jag stavar helt åt helvete. Jag talar endast fultyska, även när jag sjunger med i texter av till exempel Deutsche Amerikanische Freundschaft.
Det här är ju förstås ett stort stycke synthistoria. Robert Görl och Gabi Delgado hade inte världens, ska vi säga, kvalitetsmässigt jämnaste band. De kunde vara hur bra som helst, de kunde vara…ska vi enas om intetsägande och märkliga. Tycker jag. I låten i klippet ovan lägger de grunden till allt vi talade om i föregående Nitzer Ebb-klipp. Men det här var alltså 1981. Pionjärer. Och vilket sug det fortfarande är i basgången!

May 26, 2010 | 20 Comments | 100 av de 1000 bästa låtarna

Det var Lars Von Trier som sa det…

#60. Nitzer Ebb – Warzaw Ghetto

Jaha. Vad har jag sagt om mig och mitt förhållande till Nitzer Ebb under framförallt 1988-1992 här på Kollaps? Jag har väl redan sagt men om inte här kommer det igen, i korta drag:

* Jag hade vitt linne, svarta kortbyxor, Dctor Martens-kängor, rakade sidor och ganska långt hår uppepå skallen rakt upp (i förhållande till den fånigare dåvarande varianten den sk “råsyntarluggen” -den här dyker upp i en alldeles för stort omfång för att det ska kännas bekvämt under varje Arvikafestival).

* Jag var en sk EbbHead vilket innebar att jag var medlem i en speciell fanclub som hette Edition 500. Jag blev då inbjuden till när Nitzer kom och spelade. I Göteborg 90 hängde jag med dem en hel dag från soundcheck, käk, vila, backstage, live till Douglas famösa whiskeytömning.

* Jag såg dem i Malmö och fick Douglas att skriva i min “Mina Vänner” bok för jag hade alldeles för många signerade skivor.

* Jag samlade allt som kom i min väg vinylmässigt. (Nån som vill köpa? Jag säljer med glädje hela min Nitzer-samling till någon som kan ta väl hand om den!)

Det vore lögn att påstå att allt detta började med “Warzaw Ghetto” för det gjorde det inte. På något sätt känns det ändå som min stora Nitzermani började efter jag hört den. Jag har alltid gillat “That Total Age” precis som alla andra men samtidigt har jag ändå tyckt att den ibland känts lite…hmm..väl..kall. Missförstå mig rätt, det finns några låtar där som inte kan vara något annat än iskalla. Men “Warzaw Ghetto”, “Control Im Here”, “Getting Closer” och “Come Alive” är nog mina fyra Nitzer Ebb-favvisar om jag skulle tvingas rada upp dem snabbt. “Warzaw Ghetto” är ju knappast den varmaste av de där (det är ju föga överraskande Wilderprodden på “Come Alive”) men det erbjuder ändå något som är fundamentet till Nitzer Ebb:s sound -och detta så pass tidigt som 1985. Grabbarna fick inte köpa öl på systemet i Sverige men hade redan snappat upp arvet från DAF bättre än någon någonsin gjort efteråt. Ao a a ao! Ao a a ao!  Kagge, basgång, stön & vrål. Räcker så. När det blir bra.

Fotnot:

 Nu behöver inte några band köra det här receptet för 111:e gången år 2010. Jag är helt oförstående till den Bodykultur som främjer Svenska karbonkopieband som ska veva det här soundet om och om och om igen och sedan åka till Wave Gothic Treffen och få tjugotre svinfulla kängzüntare från Lützen att vråla med -på svenska dessutom!

Det är väl en sak om bandet i fråga är runt 19 och har bodysynt som sin punk/palestinasjals tonårstrots/provokationstid.

En helt annan om man är kring de fötti och har dragit en bit över 100 pannor. Då skall man icke stå på en scen i linne, svarta kortbrallor i sin gamla råsyntarlugg och stöna ao ao ao ao. Inte ens om man låtsas man står i Lützens dimma för fan! Det är inte punk. Det är inte revolt. Det är…ja ni vet..det är bara att lyssna till Dansken..

…Lars von Trier var det ja. Vad var det nu han sa?

May 25, 2010 | 7 Comments | 100 av de 1000 bästa låtarna

The Bends

#61. Radiohead – Street Spirit (1995)

Under största”The Bends“-hysterin bodde jag i London och pendlade till Bristol och spelade in en April Tears platta hemma hos Mesh. Överallt hörde och såg man Radiohead. De var så stora och så sjukt bra att det bara fanns en väg att gå: Att bli världens största rockband. Det ville som bekant inte Radiohead och påbörjade sakta men säkert en av de mer introverta vändningarna den moderna musikhistorien har sett. Det ska de förstås äras för -att låta konsten segra före sellouten. Men grejen var att Radiohead krånglade till sig själva onödigt mycket. Så synd. Lyssna bara på “Street Spirit” och minns vilket sjukt bra band det här en gång var. Och det här är väl om inte världens bästa video så en av de 10?

May 23, 2010 | 6 Comments | 100 av de 1000 bästa låtarna

Tändör! Tännnndööööör!

#62. Front 242 – Masterhit (1987)

Att Upptäckta Front 242 och den belgiska scenen i mitten/slutet på åttiotalet var helt övertagande för den 14-15 åriga Andreas Jismark. Här kommer dessa tre (ja ja jag vet Calle men nu skiter vi i Bressanutti) snubbar med laserpistoler, baseballvästar och armbindlar och framstår som en guerilla snarare än ett popband. Front 242 var ett fantastiskt band, estetiskt och musikaliskt, och deras låtskatt visar detta klarligen även 2010. Just med “Masterhit” tror jag F242 var i sitt Xanadou, sitt crescendo. “Official Version” gjorde dem till ett väldigt populärt band. och vi var många som lyssnade på introt till “Masterhit” om och om igen för att känna hur det drar igång. Det är då själva helvete vad det svänger alltså! 1987 var helt enkelt Front 242 guerillarörelsen som höll på att ta över makten. De var farliga, ascoola (detta till trots att de hade Patrick Codenys -OCH Daniel Bressanutti i bandet -inte illa pinkat!) och gjorde ett ouplånligt intryck på fansen som inte var sena med att, tyvärr, bilda sina egna BETYDLIGT sämre F242kopierade band Europa över.

Jag har skrivit mer om Front tidigare på Kollaps:

*

I övrigt lämnar jag ordet till DMC som förhoppningsvis har mer att säga än att bara prata om Electronic Body Music-eran som enligt DMC själv varade endast 1984 och då med endast en skiva!

May 23, 2010 | 3 Comments | 100 av de 1000 bästa låtarna

Still waiting for the Ice Cream Van to come

#63. Glasvegas – Geraldine (2008)

Japp. Precis så här bra känns det två år efter hypen. Glasvegas gjorde en klassiker med den här låten och väckte en viss kammare i mig som inte varit vaken på länge. Attributen är välkända. Det kan inte gå fel när man gör så här rätt!

May 22, 2010 | 7 Comments | 100 av de 1000 bästa låtarna

Next Page →