Fågel Fenix

 

28. A Pain That I´m Used To
29. John The Revelator
 

En siren. Högt som fan. Sen en pumpande basgång; mjuk, samtidigt hotande. En vers med melodi som minner om en annan era. En enkel snygg gitarrslinga. Samma vers igen sen BAWANG!

“All this hanging around well it´s getting me down just give me A PAIN THAT I´M USED TO!”

Depeche Mode var tillbaka, och då menar jag tillbaka. Vi talar känslor man nästan glömt bort. Den där odefinierbara känslan i princip bara det här bandet kan ge. Vi talar om ett band som glömt bort vilka de var och hittat hem igen. Min kropp började konvulsera sensommaren 2005 ty hjärtat slog så hårt.

Fågel Fenix hade rest sig och flugit iväg på nio efter att innan ha sprungit rakt in i en högerjabb från den digitaliserad jättekaktusen Xiter. Alive!

Det kändes analogt igen. Retro. Synt! Men samtidigt modernt. Det kändes organiskt. Det kändes levande. Det kändes som ett band som var trygga i det de är bäst på och kunde leva med det. Det kändes långt från uppgivet. Och det var fart i låtarna igen! De distade, elektroniska virvlarna lät som de skulle och small så man nästan sket på sig av pur lycka!

Av med moonbootsen, på med steppskorna, liksom.
Dr. Marten´s-steppskor till och med -för det här är musik man vill sparka sönder tunna väggar till. Musik som får en att trycka gaspedalen i botten utan att man tänker på det.

“John The Revelator”. David Gahan tillbaka i predikstol i svart läder, Martin Gore med sin Black Angel-kör -“Seven lies multiplied by seven, multiplied by seven again“. En kort låt, med ett ilsket budskap. En produktion som fick hela Depeche Mode tillbaka på banan, bara den. Ben Hillier -Hey, There´s a new guy in town!

Snubben klev in i Depeche Mode-land som producent utan större fabless för Depeche Mode. Han visste tydligen inte mycket om låtkatalogen, som han under inspelningen blev försedd med. Men här hade vi en kille som fattade allt ändå. Han vred till på knapparna så det skrek i effektracket, han förde in akustiska grundbeats och korsade det med digitalt. De här två låtarna ÄR fan ett dansgolv!

En tidigare oinspirerad Gore fick, ironiskt nog, tillbaka kraften. Om det berodde på klyschan att en låtskrivare måste lida låter jag vara osagt. Men helt klart spelade Martin Gore´s skilsmässa in på det här albumet. Den, David Gahan´s krav om låtskriveri -hans “ofrivilliga” pushande av Martin´s material samt Ben Hillier är tre helt avgörande faktorer för “Playing The Angel”.

Nu var inte hela albumet helt fantastiskt rakt genom men de här två låtarna + de återstående 2 på listan räcker för mig. Det skulle inte alls förvåna mig om en lista om tio år har flyttat upp de här spåren ännu mer. Så bra är det.

*

Edit: Jag har rättat ett par stavfel, samt lagt till nån liten grej jag glömde bort att skriva.

**

Jag har även tidigare på bloggen skrivit om första gången jag lyssnade på “Playing The Angel”. Under den här länken finner ni artikeln “Ljuvt Nörderi”

http://kollaps.superautomatic.com/category/depeche-mode/

Kommentarer

10 kommentarer till “Fågel Fenix”

  1. Martin S 30 Jan 2008, 09:47

    Kan naturligtvis inte annat än att hålla med.
    Det var onekligen så det kändes.
    Efter en åratal lång ökenvandring genom två kassa album, två kastrerande tragiska turnéer (Singles-turnén är fortfarande, i min mening, det sorgligaste jag sett på en stor arenascen i hela mitt liv. Världens bästa liveband reducerat till ett gäng trötta gubbar som åkte runt och gjorde oinspirerade och fullkomligt ickebearbetade versioner av sina hitlåtar. Vi gick innan konserten var över).
    Depeche Mode var T I L L B A K A.
    Borta var de trötta syntarren.
    Här var något farligt, något vågat, musik som ville någonting.
    En ljudbild som ville någonstans.
    Skitigt, mörkt, distat. Rått. Så långt ifrån ”Exciters” polerade digitala gäspträsk. Depeche med en rockproducent bakom spakarna. En producent som sket fullständigt i vad bandet gjort tidigare, som därför hade nog med stake att pressa fram något nytt och spännande ur den tidigare så vilsna trion.

    De tre öppningslåtarna på ”PTA” är inget annat än den skönaste smocka jag någonsin fått.
    Depeche Mode var TILLBAKA.
    Och gjorde det de var bäst på. Att mixa elektronik med varma och smutsiga akustiska toner. Det var kanske inte nyskapande, men det var jävlar i min låda det första steg i rätt riktning de tagit sedan en viss Wilder lämnade skutan full av hål och ofullbordade idéer.

    De tre första låtarna på ”PTA” är inget annat än DM-klassiker. ”Revelator” rent av en låt jag själv skulle placera på topp 15 vilken dag som helst.
    Blev lite orolig av ”Precious” först. Den erbjöd liksom inget nytt. Visst,d en signalerade att Martin hittat låtskrivamusan igen, men ljudmässigt inte vad jag önskade.
    Och så fick jag ett vattenmärkt exemplar BUDAT till mig från Mute Records (ja, mitt tonårsjag gjorde vågen både en och tvåå gånger) dagen innan jag skulle intervjua bandet i London.
    Och jag grät av lycka när den där gitarrern – stor som ett bombanfall – bara kastade sig ut ur högtalarna och skrek ”NU JÄÄÄÄVLAAAAAAAAAR”.
    Sådan gåshud har jag inte fått av något DM släppt sedan jag och Andrev spelade SoFad första gången i mitt pojkrum i Klockaretorpet.
    Albumet är inte fantastiskt, men tillräckligt bra för att vara det mest spännande, vitala och intressanta gruppen gjort sedan 1993.

  2. Andreas 30 Jan 2008, 10:00

    Det är sällan man ser två lyssnare/skribenter vara så identiska i sitt tycke, sina känslor och i sin upplevelse. : )

  3. Jens 30 Jan 2008, 10:24

    Hahaha, först läste jag “två lysande skribenter”.

    Då tänkte jag att nu har han till slut tappat det helt, den numera inte så unga herr Jismark.

  4. Andreas 30 Jan 2008, 11:55

    Tredje ganska syrliga kommentaren på kort tid från Hellqvist idag! Ha ha! Nu gäller det, för oss alla, att vara på sin vakt!

  5. Jens 30 Jan 2008, 12:10

    Det här var ju inte syrligt, bara väldigt roligt. Tänk själv om du hade skrivit vad jag först trodde. Skitkul!

  6. Andreas 30 Jan 2008, 12:19

    Förvisso! Du får en Router 46 av mig i present! : D

  7. UChrome 30 Jan 2008, 13:19

    “Revelator” väckte upp Depeche från de döda!
    Precis som den där läkaren gjorde med Dave, med en elektrisk chock.
    Dave var död under 2 minuter,
    Depache hade varit döda under två album…

    Tack för “Playing The Angel”.

  8. Jens 30 Jan 2008, 13:26

    Åh! Tack för Routern!

  9. Michelle 30 Jan 2008, 15:31

    Det är lika kul att läsa kommentarerna som blogginläggen här alltså, känns nästan som att man sitter å tjuvlyssnar på ett “go way back”-gängs vilda diskussion=) (även om ni verkar vara rörande överens just den här gången)

  10. Johan 30 Jan 2008, 21:00

    Sedan 1993? Jag hävdar sedan 1986. Jag gillade inte alls PTA första gången jag hörde det men det har växt hela tiden sedan dess. Det visade att Depeche var tillbaka med stort T. Ett ohyggligt bra album även om det fortfarande är lite väl mycket gitarr ;-) Sedan kan det inte hjälpas att bästa låten på plattan är instrumental.

Pingbacks & Trackbacks