Sommar & Sol & Pandemonium

EM 2000 (del 2) 

(fortsättning från “Bilar”)

Vi anlände till Eindhoven vid lunchtid. Utan större problem kunde vi hitta en parkering i närheten av Camp Sweden och vandra upp mot centrum.

Vårt första mål i den gassande sommarsolen var självklart: ÖL. Vi inhandlade en ansenlig mängd och strövade mot stadens torg. Väl där möttes vi av en vacker syn.

Säkert tretusen gula och blåklädda fans, sittandes, ståendes, sjungandes, drickandes. Det var grabbgängen, hela familjer, tjejer, gamla, unga. Och det finaste av allt: det var en massa turkar där också, samsandes om samma utrymme. Det doftade fotboll, gemenskap, lättsamhet och kärlek. Vi blev omgående på strålande humör och  slog oss ner i ena hörnet och pyste upp första bärsen.

–Kom bara ihåg, Jens, sa jag. -Det verkar verkligen inte som det nu men om det blir bråk så är vi de första som lägger benen på ryggen och drar härifrån.

Flera holländare hade självklart också sökt sig till platsen för att njuta av stämningen och ha en bra ursäkt att festa loss mitt på dagen. Vi inledde ett samtal med ett gäng trevliga snubbar runt de tjugo som satt i närheten av oss. When in Rome do as the Romans tänkte jag och inhandlade mig själv en jolle. Kan va gött att ha när vi firar segern sen tänkte jag.

Efter en stund ringde Sara Gunnarsson från torget. Hon var där med pojkvän & dennes familj för att se matchen. Hon kom över till oss och var liksom alla andra på ett strålande humör. Hon var klädd helt i gult och blått. Ansiktet och hårflätorna likaså. Vi skålade och kramades innan hon återvände in i vimlet. Det dröjde väl nån timme och några öl till innan det hände.

Borgmästaren hade hållt tal för alla på torget från en balkong i den stora byggnad som flankerade torget. Stämningen var laddad, bubblande och uppsluppen. Svenskarna hade grupperat sig över hela torget, turkarna hade ungefär en fjärdedel mot västra hörnet.

Några svenskar fann det en god idé att klättra upp på en staty och beklä denna med en svensk landslagströja. Det blev stort jubel bland svenskarna. En turk tyckte det var en bra idé att beklä den med den turkisk flaggan. Det blev stort jubel bland turkarna.

Sen blev det inget mer jubel på torget.

Några svenskar tyckte inte alls det var bra att turkarna gjorde samma sak som de nyss gjort och kastade iväg några öl in i den röda folkhopen. Reaktionen lät inte vänta sig. Med ett vrål ställde sig turkarna upp. Med ett vrål ställde sig svenskarna i “frontlinjen” upp. Nu var det ingen trevlig stämning längre. Det regnade glåpord och tomflaskor. Familjer med småbarn tog till flykten. Jens och jag hoppade upp på en betongkub i vårat hörn och följde förfärat den plötsliga utvecklingen. 

Jag tog ett beslut, tväremot min tidigare ställning. Jag hoppade ner från vårutkiks-kub och sprang bort mot frontlinjerna.

Mellan de mest adrenalinstinna, rohypnolgalna svenskarna och de, med rätta, uppretade turkarna hade det bildats en brandgata. I denna hyttes knytnävar, det sprutade fradga. I denna sprang jag, som enda person, in i. Jag hade ett budskap, jag lyfta mina händer och signalerade “tagga ner er, tagga ner er!”. Jag vände mig mot svenskarna

–För fan coola ner er, ta det lugnt… det var ju så trevlig stämning, kom igen gubbar!

Plötsligt insåg jag vilka ögon det var jag tittade i. Inte ens mina sju-åtta sänkta öl och den strålande solen kunde förhindra faktumet: Jag stirrade in i en hop orcher. Och med  såna kan man inte resonera. Plötsligt vis av denna insikt satte jag full jävla careta bort från brandgatan. Och det var i absolut sista sekunden. Efter detta brakade hela helvetet löst.

Jens idiotförklarade mig vid min återkomst. Jag hade inte satt full fart därifrån som jag tidigare aviserat utan tvärtom sprungit rätt in i den hetaste punkten.

Nu stod vi och såg eländet på bästa ståplats. Torget blev till ett inferno. Bredvid oss slank då en turk upp. Han skakade på huvudet och sa “All bad, all bad” . Vi kunde ju inte annat än att hålla med och jag stod tillsammans med denne och förbannade idiotin. Detta var samtidigt som den tredje parten, Holländska försvaret, klev in i matchen. De hade med sig vattenkanoner med ett sjujävla tryck i. Efter dessa riktats mot slagskämparna flög folk som flugor åt alla håll. 

Nationell TV var på plats och följde noga händelserna, plötsligt fick de syn på oss. En svensk och en turk, ståendes på en betongkub med en arm om varandra och den andra sträckt i luften med peace-tecknet signalerat från fingrarna. Detta var förstås en antidot till rapporteringarna och de filmade oss.

Några minuter senare var alla pajasar bortspolade och polisen hade tagit kontroll över torget. Jens och jag började ta oss därifrån. Jag skakade hand med turken och önskade lycka till i matchen. Och då, för första gången, tittade jag ordentligt på honom. Och då såg jag vem det egentligen var jag hade att göra med.

Han har jävligt asiatiska drag för att vara turk var min första slutsats. Sen såg jag hans huvudbonad. Den innehöll Englands flagga, Hollands flagga, Belgiens flagga…KOREAS flagga. Jag tittade ner. Han hade sytt ihop fyra olika byxor, inehållandes Frankrikes trikolor, Kroatiens rutor och Greklands sol. När han gick iväg såg jag att på baksidan av hans turkiska landslagströja hade han en svensk. Han hade sytt ihop de två; Jörgen Petterssons namn stack till i mina druckna eftermiddagsögon.

Efter “turken” skramlade några tomburkar han bundit fast runt fotleden. Målade i gulblå och rödvita färger.

(fortsättning föjer efter helgen)

*

Rapporteringarna i svensk media, som vi läste efteråt, var skrämmande ensidig läsning. Turkar tillskrevs mycket större skuld i bråket än vad de hade. Engelsmän påståddes vara uppviglare, iklädda svenska tröjor. Detta för att ta revanch för en brittisk huligans död i Turkiet några månader innan. Möjligt att det var så. Men det var svenskar som startade bråket och svenskar som betedde sig absolut värst. Och några av dem fick sitta några år i Holländskt fängelse.

Jan 25, 2008 | EM 2000

Kommentarer

Kommentarer är inte tillåtna på denna sida.