Category archive: Top 10 Dråpligaste i Tranåsband

356976-19

356976-20

10. PIRRE FORKELID SOUNDCHECKAR MED JENS

The Sons Of Neverland var kungar i Tranås under ett halvår. De tre medlemmarna bar kolsvart utsmetad kajal runt ögonen ,hade kritvita anleten, svarta uppknäppta rockar som fladdrade som hos en gunman-desperado i vinden.
De hade svartfärgat hår med blond bas som vuxit ut en decimeter i hårbotten, de mjölade in sina cowboyhattar.
De bar sporrar på sina stövlar, de rökte röda marlboros, pratade med lågmäld hes stämma, hade konstiga pillerburkar i fickorna och de fanns oftast munderade med pilot-solbrillor såväl dagtid, kvällstid, i repan, som på scen eller däckad i busken utanför Wickes grill en lördag 01.25.  

När de spelade live lämnades inte mycket åt slumpen. Det var Sisters Of Mercy, gamla Sisters of Mercy –Systrarna- och deras låtkatalog det handlade om. Uteslutande. First And Last And Always.

De var några år  -pröva tio till femton äldre än sina största fans, tonårstjejerna  –Mercykidsen.

En fredagskväll på Sobelhuset i Tranås under The Sons Of Neverlands primetime är det soundcheck. Jens Hellqvist står tillförordnad och trött bakom mixerbordet och rattar in ljudet. Han tittar ner på reglarna.

Den inmjölade gothgitarristen i svartrockarbandet, Pirre Forkelid, har sändare på gitarren. No cables here.

Rätt som det är, utan att ljudtekniker Hellqvist märkt ett uns av förflyttningen från scenen, står legendaren snett bakom Jens och väser hest med en Marlboro i mungipan:

-Boosta basen på 8000.

*

Forkelid gick efter splittringen av Sons Of Neverland vidare till punkbandet Rövsvett, Tranås mest framgångsrika band genom tiderna. Sångaren i Sons Of Neverland kallades Löken, hans lillebror basisten kallades Lill-Löken och gitarristen i Rövsvett kallades också Löken. Men det var han nog först med.

9. ANDREAS DRAR EN STRÄNG

The April Tears står på scen för andra gången. Första uppsättningen med Kristian Nilsson, Patrik Hörenius och Andreas Nilsson (numera Silverbullit) och jag hade redan separerat. Bandet genomförde endast en spelning, då med trummisen Alexander Durefält frånvarande. Istället användes en trummaskin vid namn Janne (En Korg DDD-1).4/5 av bandet ville efter spelningen börja spela Ebba Grön covers, jag lämnade då bandet. Den enda gången detta har hänt. Och när bandet inte ville nyttja namnet April Tears tog jag tillbaka det och bildade ett nytt band.

Första spelningen med den nya sättningen genomfördes i Folkets Park, under en festivaldag. The April Tears återfanns på en av de mindre scenerna och hade bandets mentor, Mats Axfors, som ljudtekniker. Och tur var det.

I tredje numret, den smäktande “Sweet Alicia” drar jag av den tjocka E-strängen. Inte bra. Jag hade ingen reservgitarr. Jag kunde inte stämma en gura, än mindre byta en sträng. Mats Axfors kallades upp på scenen och bytte sträng. Den sittande, tysta publiken fick snällt  vänta i tio minuter innan hjältarna rockade igång igen.

Nu gjorde inte detta så stor skada. The April Tears årgång 1990 visste inte att man kunde spela samma ackord på synt som på bas respektive gitarr. Åhörarna på spelningen hyllade senare strängbytet som spelningens absoluta höjdpunkt.

*

Mats Axfors hyllas idag av Lars Winnerbäck som den som “löste upp knutarna” och hittade soundet åt honom.

8. HYPNOTIC CORNFLAKES ÄR ASPACKADE PÅ SCEN

Alkoholförtäring och backstage är som Yin och Yang, ler och långhalm, Drutten och Jena.

Tranåsynglingarna i Hypnotic Cornflakes, Pålle, Joppe, Mårten, Käll, Jakob tog en helgdag i mitten på nittiotalet supandet innan framförande till en helt ny nivå. På en drogfri gala.

När medlemmarna gick upp på scen fick den som var minst full skrika ut ackorden till de som knappt kunde stå upp. Skriken AAAAAA EEEEEEEE AAAAAAAAA DDDDDD ackompanjerade musiken som lät så gräslig att råttorna under golvet fick hjärtattack och dog. Så tapeterna på väggarna ändrade färg från klarblå till askgrå.

När gitarristen Jakob Åberg ropade in Kitte Berg ,som kom krypande in på scenen, var det med orden “KIIITTEEE KAAAAAATTT!!!!!”. Därefter välte Jakob Åberg rakt bakåt. Senare skulle han repa sig och hångla med en tjej ur publiken vid scenens kant.

Det enda musikaliska som kunde skönjas under spelningen var när någon spelade basgången till Eddie Medusas “Fruntimmer har en o knulla me knulla me knulla me”.

Jag har aldrig gjort det innan och kommer förmodligen aldrig göra det igen, men efter en kvart gick jag bort till ljudteknikern (Jens Hellqvist -som själv gömt två vinare under mixerbordet) och sa åt honom att slå av ljudanläggningen innan folk i publiken riskerar att få PTSS (Post-traumatisk-stress-syndrom) för resten av livet. Så gjorde teknikern och Hypnotic Cornflakes eskorterades av scen.

7. THE APRIL TEARS SÄNKER NER ETT LAKAN FRÅN TAKET

Det var inte många band på den här tiden som hade en schysst backdrop. Inför den största spelningen så långt för April Tears, Trästocksfestivalen i Holavedsskolans aula i december 1990, så bestämde jag mig för att göra något åt saken.

Jag tog ett av mammas lakan och ett par målarburkar och “körde igång” i garaget. Det tog nån timma och jag var riktigt nöjd när jag var klar. Där stod The April Tears och jag hade gjort lite Pollock-stänk samt en spiral. Det här skulle bli coolt.

Inte långt därefter skulle till och med fartblinde jag inse att den så kallade backdropen såg helt fruktansvärd ut. Ett tattar-verk av guds nåde.

Trästocksfestivalen gick av stapeln en fredagskväll med i princip samtliga aktiva lokalband på scenen. Där fanns bland annat Alter Ego med Jimmy Monell på sång och Henrik Sjögren och Jonas Sjögren på synt.  Alter Ego hade maxat ljudet på sina trumpads den här kvällen.  Jag glömmer aldrig när Jonas slog det första slaget som fick hela aulan att skaka till. Jonas flinade lite nervöst i sin gröna kavaj och ljudteknikern fick ner volymen något.

Det blev så dags för April Tears, än så länge en trio utan Sara, utan Jens. Krea spelade bas och Johan Ahl gitarr. Janne (Korg DD1) skötte trummandet och jag stod i centrum med guran och leadsången, gud hjälpe oss alla.
 För dagen var jag dessutom verkligen helt charmerande knallröd i hela käften på grund av alla vinterhalvårets clementin och pepparkaksfinnar.

I vårt intro skall då vår backdrop sänkas ned från taket. Nu måste vi alla ha klart för oss att Holavedsskolans aula och dess scen är ett riktigt stort ställe. En ordentlig backdrop där bör vara typ 10×10 meter. Det fina var att eftersom det varit mycket teater på scenen så fanns det linor och balkar att spänna fast tyg på och sen hissa upp på. Det var jag mycket nöjd med att ha lyckats med redan på eftermiddagen. Alltså, jag tejpade fast lakanet.

Vårt intro gick igång, vi gick på scen, lakanet sänktes sakta ned med hjälp av en vinsch i kulisserna. Lakanet såg inte bara horrendous ut med målningarna på det, det var dessutom gult till färgen och såg ut som en liten handduk när det vevades ner. Balken det var fäst på sträckte sig över hela scenen och den som vevade ner skiten körde ner det för lite så det hängde på mellis långt över oss när vi spelade.

Nu tänker nog en del av er på Spinal Tap och Stonehenge och det är absolut inte fel. Ungefär så var det.

Efter ett par låtar släppte dessutom en av tejpbitarna något så lakanet “halvhängde” bara trött.

När spelningen var över hissades backdropen långsamt upp till ljudet av gnissel från kulisserna.

*

Detta spektakel till trots, så var inte indiekungarna i stan sena med att stå framför scen och skaka på huvvena till spår som sen länge begravts i det dolda.

356976-21

6. KLAMPEN

Jonas och Henrik “Sjögge” Sjögren och Jimmy Monell var alltså Alter Ego. Men först var de No Limit och plötsligt, över en natt, blev de Sculpur.

Jimmy slaggade över hos mig och kände sig inte nöjd med namnet No Limit, högst förklarligt, eftersom 2 Unlimited precis släppt en singel med samma namn. Vi bläddrade i lite historieböcker på kvällen och Jimmy fastnade för ubåten Sculpur och ringde upp kusinerana som båda gick med på att byta namn innan morgondagens spelning på Ängarydsskolan.

Bandet startade som ett syntpop-band men gick sakta men säkert mot ett betydligt tyngre sound, inför giget på Ängarydsskolan var de nånstans i fasen mellan Page och Skinny Puppy.

Jag tog på mig nån sorts manager-roll för bandet den där morgonen. För det var morgonsamlingen på högstadieskolan bandet skulle spela på. 

Vi satte upp grejerna klockan sju på morgonen och rattade fram så pass mycket ljus-show som var möjligt, och det var inte mycket. En röd lampa, en gul lampa, en blå i en alldeles för ljus lokal.

Nåväl, tiden sprang på och klockan blev halv nio och eleverna började strömma in i aulan. Sculpur själva stod gömda i ett litet rum bakom en dörr som vette mot scenen. Jag gick upp och harklade mig i micken.

-Mina daaamer och heerrar…får jag lov att presentera SCULPUUUR!

En kort, tafatt applåd.

Sen kompakt tystnad.

Dörren öppnades och Sculpur intog scenen. Det ville sig inte bättre att de kom ut tripp, trapp, trull spatserande på en rad. Men det värsta var att deras fotsteg hördes, klamp, klamp, tramp, tramp, knirr, knirr….

En elev på andra raden frågade sig själv högt, och hans kommentar hördes alldeles för mycket i tystnaden:

-Vad i helvete är det här för nånting? *

Efter detta ville inte Jimmy, eller jag heller för den delen, någonsin råka ut för något liknande. Därför intro.
“Med intro ingen klamp!”

5. JOHAN AHL ÄR FÖRSVUNNEN

De flesta av banden på den här tiden hade replokal i Sobelhuset, då känt som Musikcafét. Jag tror och hoppas att band fortfarande är verksamma i huset som präglat så många talanger: Palimpsest, Paddington, A Girl Called Johnny. Och så förstås The April Tears och Alter Ego.

En sen fredagseftermiddag mitt i vintern 1991 stod just nämnda två band och repade när mentor Mats Axfors kommer insvävande. Mannen tycks levitera en kort sekund innan han säger -Vill ni gigga ikväll?

Det visade sig att en massa missanpassade ungdomar från Uppsala skulle besöka rekreationscentrat Musikcafét senare under kvällen och det fanns utrymme för ett uppträdande. Båda banden tackar högljutt JA, trots att April Tears basist Johan Ahl är frånvarande. Det var alltså tvunget att finna Johan Ahl.

På den här tiden använde man sig inte av mobiltelefoner, kan tyckas fjärran men så var det. Och när inte basisten svarade i hemtelefonen hos mamma och pappa så var det bara att ge sig ut på jakt. Jimmy Monell och jag stack iväg medans de andra åkte hem och duschade, bytte om etc..

Var kunde nu Ahl tänkas vara? Vi gick en repa på stan, pizzerior, flipperhallen och andra tänkbara hak innan vi fick tipset om att han möjligen kunde befinna sig på bio. Det var Sverigepremiär på “Die Hard” på Tranås enda biograf, Royal. Vi gick dit.

Först hittade vi en dörr som ledde till biografmaskinisten. Den härjade halvlängdsmannen därinne höll på att dö av chock när en stressad Jismark dök upp med flåset i halsen: -Vi letar efter vår basist! -Vi har spelning ikväll och vi måste hitta vår basist!

Vi fick lov att ta oss in i biografen och söka efter Johan Ahl, detta trots att filmen börjat. Jimmy Monell drog ner mössan och skickade ner hakan i jackan när vi klev in. Jag misstänker att han höll på att skämmas ihjäl.
Vi gick rad upp och rad ner. Inget utslag. Jag började viska: Johan? Johan?? och folk började notera oss, en del sa
 

-Vad i helvete Jismark, vad fan håller du på med??

 Efter en liten stund. när vi rundat hela fullsatta salongen hörde jag en välbekant röst från ett av de bakre leden, men det var en för ljus röst för att vara Johan Ahls. Det var min före detta tjej Anahi. Hon sa:

-Andreas! Sluta! Sluta för fan! Du skämmer ut mig!

Ahl behagade inte dyka upp och det var svårt att se inne på biografen. Nu blev jag riktigt stressad och till Jimmys totala häpnad och förskräckelse ropade jag högt med händerna kupade runt munnen:

-JOHAN AHL! JOHAN AHL!! ÄR DU HÄR JOHAN AHL??

Förutom att hela salongen ilsket vände sig om så var det ingen reaktion. Ingen yngling som reste sig upp. Vi kunde konstatera att tipset vi fått inte gett nåt vidare utslag.

Vi hade tidigare även ringt polare, fått tag i en familjemedlem Ahl, men ingenstans var pojken att finna. Mycket, mycket besviken lommade jag hemåt till huset på Bäckagatan med Jimmy i släptåg. Han försökte muntra upp mig, men världen var svart för mig. Skulle vi tvingas att ha spelning utan vår basist?

Vi hade nästan nått fram till huset på Bäckagatan i Tranås, en promenad på tjugo minuter från centrum, en kväll med tio minusgrader, när vi såg en gestalt i kurvan vid vårt hus.

-Det är för fan Johan Ahl, sa Jimmy. Och det var det.

Vi gick fram till honom och började uppspelt berätta hur mycket vi letat efter honom. Johan Ahl berättade då att han hade gått skogsvägen från Tostås där han bodde till mitt hus. Nu ska alla ha väldigt klart för sig att 1) Det är helt kolsvart den vägen 2) Det är en promenad på säkert 50 minuter 3) Jag var aldrig hemma i huset på fredagskvällar,  4) INGEN, jag menar INGEN, hade för vana att gå en sån promenad och 5) Johan Ahl var stupfull.

Vi gick in i huset och slog på bastun. Min mamma och pappa var lyckligtvis inte hemma. Nu behövdes bara en dusch, en bastu och några öl på aggregatet för att komma i form. Ahl fick vara utan, så vi hade nån möjlighet att få honom in shape.

Efter fyrtio minuter satt så Monell och Jismark i bastun med varsin öl och varsinn handduk och svettades. Johan Ahl satt med hela bastu-sejouren på trettio minuter i mössa, vantar, tjock jacka, två par brallor, raggsockar och kängor.

En timma innan gig dyker vi upp på musikcafét, alla var församlade, stämningen var god , Axfors hade riggat scenen och skulle vara tekniker. Någon form av kontovers dök dock upp och jag minns verkligen inte alls var det var, men vips så var våran keyboardist Carl Johan Larsson försvunnen.

Just vid detta tillfälle filmades vi av Sjögge och på filmen går att höra mig när jag konstaterar: -Han är borta. Han har ställt synten därborta och är helt försvunnen. Pingvinen är borta. (Carl Johan kallades internt för pingvinen eftersom han oftast stod bakom raklång bakom synten och liksom slog med handflatorna mot låren när han inte spelade)

Det blev ny jakt. Lyckligtvis fann vi Carl Johan snabbare än Johan och efter ett peptalk kunde spelningen kunde genomföras. Alter Ego först. April Tears sen. Jag orkar inte bada i negativa superlativ igen, det räcker med att konstatera att det inte lät bra. 

Johan Ahl genomförde spelningen i en Poison t-shirt. Enbart på grund av detta, och alltså inte fylla eller försvinnande eller nåt, fick han sparken från April Tears. 

*

Nja, Johan var nog ganska delaktig själv också i att lämna bandet och t-shirten var säkert en form av tyst protest. Under de tidiga åren (90-92) var följande personer medlemmar i April Tears: Andreas Jismark, Patrik Hörenius, Kristian Nilsson, Andreas Nilsson, Alexander Durefelt, Carl Johan Larsson, Johan Ahl, Kristofer Pettersson, Jens Hellqvist, Jesper Eng, Sara Gunnarsson. En stort HURRA till alla dessa hjältar som lade grunden till Kollaps!

4. THE NEON JUDGEMENT ÄTER PIZZA PÅ PIZZERIA HAWAII

Tranås är mest känt för Hyland och Pälsindustri. Idag lever inga av de två.

Istället handlar det om pizza. Det är helt oförklarligt med det är så sjujävla goda pizzor, nowhere to be found i hela Stockholm exempelvis. Varför har ingen börjat göra dessa pizzor i Stockholm?

Det är i september 1989 det helt otänkbara händer. Belgiska cowboysyntarna i The Neon Judgement är på Sverigeturné och är på väg mot Jönköping. Jag är själv där och njuter av en helt fantastisk spelning. Neon Judgement hade Parade Ground som förband (de har tydligen gjort en ny platta nu efter att ha varit frånvarande i typ 18 år…) och Jo Casters från Poesie Noire som ljudtekniker.

Där hände också en radda fullständigt klassiska händelser, men det får jag ta en annan gång, det har ju inte särdeles mycket med Tranås att göra.

I vilket fall berättade jag av någon anledning för Jo Casters, när jag fick chansen att prata med honom, att jag kommer från Tranås. Då säger han att de stannade där på “the only street” och käkade pizza. “Very, very nice pizza” konstaterade den rundlagde Casters.

När jag kom hem strömmade rapporterna in om en bunt herrar i cowboyhattar, långa rockar och solglasögon som klivit in på Pizzeria Hawaii i släptåg efter en man helt klädd i vitt, med stålbågade glasögon, tidernas bakåtslick, rökandes en cigarill samt med en silkeshandduk vilandes på axlarna. (Detta var Neon Judgements manager).

 Efter att Poesie Noire och TNJ skrämt vettet ur Tranåsborna en fredagseftermiddag blev det fullkomlig Poesie Noire hysteri i Tranås. Deras kommande platta “Marianne” togs in av skivbutikerna i tjogvis. Alla lyssnade på “Marianne” och innehade en styck LP eller CD.

När jag långt senare pratade med Jo Casters, idag är han skivbolagsboss i Belgien, och nämnde detta, berättade han för mig att just “Marianne” hade varit ett försäljningsfiasko. Skivan hade bara sålt 48 exemplar i Sverige bläddrade han fram. Detta ställer en mycket obehaglig fråga; såldes alla ex till Tranås lokala syntrockmusiker?

Next Page →