Category archive: Top 10 Dråpligaste i Tranåsband
10. PIRRE FORKELID SOUNDCHECKAR MED JENS
The Sons Of Neverland var kungar i Tranås under ett halvår. De tre medlemmarna bar kolsvart utsmetad kajal runt ögonen ,hade kritvita anleten, svarta uppknäppta rockar som fladdrade som hos en gunman-desperado i vinden.
De hade svartfärgat hår med blond bas som vuxit ut en decimeter i hårbotten, de mjölade in sina cowboyhattar.
De bar sporrar på sina stövlar, de rökte röda marlboros, pratade med lågmäld hes stämma, hade konstiga pillerburkar i fickorna och de fanns oftast munderade med pilot-solbrillor såväl dagtid, kvällstid, i repan, som på scen eller däckad i busken utanför Wickes grill en lördag 01.25.
När de spelade live lämnades inte mycket åt slumpen. Det var Sisters Of Mercy, gamla Sisters of Mercy -Systrarna- och deras låtkatalog det handlade om. Uteslutande. First And Last And Always.
De var några år -pröva tio till femton- äldre än sina största fans, tonårstjejerna -Mercykidsen.
En fredagskväll på Sobelhuset i Tranås under The Sons Of Neverlands primetime är det soundcheck. Jens Hellqvist står tillförordnad och trött bakom mixerbordet och rattar in ljudet. Han tittar ner på reglarna.
Den inmjölade gothgitarristen i svartrockarbandet, Pirre Forkelid, har sändare på gitarren. No cables here.
Rätt som det är, utan att ljudtekniker Hellqvist märkt ett uns av förflyttningen från scenen, står legendaren snett bakom Jens och väser hest med en Marlboro i mungipan:
-Boosta basen på 8000.
*
Forkelid gick efter splittringen av Sons Of Neverland vidare till punkbandet Rövsvett, Tranås mest framgångsrika band genom tiderna. Sångaren i Sons Of Neverland kallades Löken, hans lillebror basisten kallades Lill-Löken och gitarristen i Rövsvett kallades också Löken. Men det var han nog först med.
9. ANDREAS DRAR EN STRÄNG
The April Tears står på scen för andra gången. Första uppsättningen med Kristian Nilsson, Patrik Hörenius och Andreas Nilsson (numera Silverbullit) och jag hade redan separerat. Bandet genomförde endast en spelning, då med trummisen Alexander Durefält frånvarande. Istället användes en trummaskin vid namn Janne (En Korg DDD-1).4/5 av bandet ville efter spelningen börja spela Ebba Grön covers, jag lämnade då bandet. Den enda gången detta har hänt. Och när bandet inte ville nyttja namnet April Tears tog jag tillbaka det och bildade ett nytt band.
Första spelningen med den nya sättningen genomfördes i Folkets Park, under en festivaldag. The April Tears återfanns på en av de mindre scenerna och hade bandets mentor, Mats Axfors, som ljudtekniker. Och tur var det.
I tredje numret, den smäktande “Sweet Alicia” drar jag av den tjocka E-strängen. Inte bra. Jag hade ingen reservgitarr. Jag kunde inte stämma en gura, än mindre byta en sträng. Mats Axfors kallades upp på scenen och bytte sträng. Den sittande, tysta publiken fick snällt vänta i tio minuter innan hjältarna rockade igång igen.
Nu gjorde inte detta så stor skada. The April Tears årgång 1990 visste inte att man kunde spela samma ackord på synt som på bas respektive gitarr. Åhörarna på spelningen hyllade senare strängbytet som spelningens absoluta höjdpunkt.
*
Mats Axfors hyllas idag av Lars Winnerbäck som den som “löste upp knutarna” och hittade soundet åt honom.
8. HYPNOTIC CORNFLAKES ÄR ASPACKADE PÅ SCEN
Alkoholförtäring och backstage är som Yin och Yang, ler och långhalm, Drutten och Jena.
Tranåsynglingarna i Hypnotic Cornflakes, Pålle, Joppe, Mårten, Käll, Jakob tog en helgdag i mitten på nittiotalet supandet innan framförande till en helt ny nivå. På en drogfri gala.
När medlemmarna gick upp på scen fick den som var minst full skrika ut ackorden till de som knappt kunde stå upp. Skriken AAAAAA EEEEEEEE AAAAAAAAA DDDDDD ackompanjerade musiken som lät så gräslig att råttorna under golvet fick hjärtattack och dog. Så tapeterna på väggarna ändrade färg från klarblå till askgrå.
När gitarristen Jakob Åberg ropade in Kitte Berg ,som kom krypande in på scenen, var det med orden “KIIITTEEE KAAAAAATTT!!!!!”. Därefter välte Jakob Åberg rakt bakåt. Senare skulle han repa sig och hångla med en tjej ur publiken vid scenens kant.
Det enda musikaliska som kunde skönjas under spelningen var när någon spelade basgången till Eddie Medusas “Fruntimmer har en o knulla me knulla me knulla me”.
Jag har aldrig gjort det innan och kommer förmodligen aldrig göra det igen, men efter en kvart gick jag bort till ljudteknikern (Jens Hellqvist -som själv gömt två vinare under mixerbordet) och sa åt honom att slå av ljudanläggningen innan folk i publiken riskerar att få PTSS (Post-traumatisk-stress-syndrom) för resten av livet. Så gjorde teknikern och Hypnotic Cornflakes eskorterades av scen.
7. THE APRIL TEARS SÄNKER NER ETT LAKAN FRÅN TAKET
Det var inte många band på den här tiden som hade en schysst backdrop. Inför den största spelningen så långt för April Tears, Trästocksfestivalen i Holavedsskolans aula i december 1990, så bestämde jag mig för att göra något åt saken.
Jag tog ett av mammas lakan och ett par målarburkar och “körde igång” i garaget. Det tog nån timma och jag var riktigt nöjd när jag var klar. Där stod The April Tears och jag hade gjort lite Pollock-stänk samt en spiral. Det här skulle bli coolt.
Inte långt därefter skulle till och med fartblinde jag inse att den så kallade backdropen såg helt fruktansvärd ut. Ett tattar-verk av guds nåde.
Trästocksfestivalen gick av stapeln en fredagskväll med i princip samtliga aktiva lokalband på scenen. Där fanns bland annat Alter Ego med Jimmy Monell på sång och Henrik Sjögren och Jonas Sjögren på synt. Alter Ego hade maxat ljudet på sina trumpads den här kvällen. Jag glömmer aldrig när Jonas slog det första slaget som fick hela aulan att skaka till. Jonas flinade lite nervöst i sin gröna kavaj och ljudteknikern fick ner volymen något.
Det blev så dags för April Tears, än så länge en trio utan Sara, utan Jens. Krea spelade bas och Johan Ahl gitarr. Janne (Korg DD1) skötte trummandet och jag stod i centrum med guran och leadsången, gud hjälpe oss alla.
För dagen var jag dessutom verkligen helt charmerande knallröd i hela käften på grund av alla vinterhalvårets clementin och pepparkaksfinnar.
I vårt intro skall då vår backdrop sänkas ned från taket. Nu måste vi alla ha klart för oss att Holavedsskolans aula och dess scen är ett riktigt stort ställe. En ordentlig backdrop där bör vara typ 10×10 meter. Det fina var att eftersom det varit mycket teater på scenen så fanns det linor och balkar att spänna fast tyg på och sen hissa upp på. Det var jag mycket nöjd med att ha lyckats med redan på eftermiddagen. Alltså, jag tejpade fast lakanet.
Vårt intro gick igång, vi gick på scen, lakanet sänktes sakta ned med hjälp av en vinsch i kulisserna. Lakanet såg inte bara horrendous ut med målningarna på det, det var dessutom gult till färgen och såg ut som en liten handduk när det vevades ner. Balken det var fäst på sträckte sig över hela scenen och den som vevade ner skiten körde ner det för lite så det hängde på mellis långt över oss när vi spelade.
Nu tänker nog en del av er på Spinal Tap och Stonehenge och det är absolut inte fel. Ungefär så var det.
Efter ett par låtar släppte dessutom en av tejpbitarna något så lakanet “halvhängde” bara trött.
När spelningen var över hissades backdropen långsamt upp till ljudet av gnissel från kulisserna.
*
Detta spektakel till trots, så var inte indiekungarna i stan sena med att stå framför scen och skaka på huvvena till spår som sen länge begravts i det dolda.
6. KLAMPEN
Jonas och Henrik “Sjögge” Sjögren och Jimmy Monell var alltså Alter Ego. Men först var de No Limit och plötsligt, över en natt, blev de Sculpur.
Jimmy slaggade över hos mig och kände sig inte nöjd med namnet No Limit, högst förklarligt, eftersom 2 Unlimited precis släppt en singel med samma namn. Vi bläddrade i lite historieböcker på kvällen och Jimmy fastnade för ubåten Sculpur och ringde upp kusinerana som båda gick med på att byta namn innan morgondagens spelning på Ängarydsskolan.
Bandet startade som ett syntpop-band men gick sakta men säkert mot ett betydligt tyngre sound, inför giget på Ängarydsskolan var de nånstans i fasen mellan Page och Skinny Puppy.
Jag tog på mig nån sorts manager-roll för bandet den där morgonen. För det var morgonsamlingen på högstadieskolan bandet skulle spela på.
Vi satte upp grejerna klockan sju på morgonen och rattade fram så pass mycket ljus-show som var möjligt, och det var inte mycket. En röd lampa, en gul lampa, en blå i en alldeles för ljus lokal.
Nåväl, tiden sprang på och klockan blev halv nio och eleverna började strömma in i aulan. Sculpur själva stod gömda i ett litet rum bakom en dörr som vette mot scenen. Jag gick upp och harklade mig i micken.
-Mina daaamer och heerrar…får jag lov att presentera SCULPUUUR!
En kort, tafatt applåd.
Sen kompakt tystnad.
Dörren öppnades och Sculpur intog scenen. Det ville sig inte bättre att de kom ut tripp, trapp, trull spatserande på en rad. Men det värsta var att deras fotsteg hördes, klamp, klamp, tramp, tramp, knirr, knirr….
En elev på andra raden frågade sig själv högt, och hans kommentar hördes alldeles för mycket i tystnaden:
-Vad i helvete är det här för nånting? *
Efter detta ville inte Jimmy, eller jag heller för den delen, någonsin råka ut för något liknande. Därför intro.
“Med intro ingen klamp!”
5. JOHAN AHL ÄR FÖRSVUNNEN
De flesta av banden på den här tiden hade replokal i Sobelhuset, då känt som Musikcafét. Jag tror och hoppas att band fortfarande är verksamma i huset som präglat så många talanger: Palimpsest, Paddington, A Girl Called Johnny. Och så förstås The April Tears och Alter Ego.
En sen fredagseftermiddag mitt i vintern 1991 stod just nämnda två band och repade när mentor Mats Axfors kommer insvävande. Mannen tycks levitera en kort sekund innan han säger -Vill ni gigga ikväll?
Det visade sig att en massa missanpassade ungdomar från Uppsala skulle besöka rekreationscentrat Musikcafét senare under kvällen och det fanns utrymme för ett uppträdande. Båda banden tackar högljutt JA, trots att April Tears basist Johan Ahl är frånvarande. Det var alltså tvunget att finna Johan Ahl.
På den här tiden använde man sig inte av mobiltelefoner, kan tyckas fjärran men så var det. Och när inte basisten svarade i hemtelefonen hos mamma och pappa så var det bara att ge sig ut på jakt. Jimmy Monell och jag stack iväg medans de andra åkte hem och duschade, bytte om etc..
Var kunde nu Ahl tänkas vara? Vi gick en repa på stan, pizzerior, flipperhallen och andra tänkbara hak innan vi fick tipset om att han möjligen kunde befinna sig på bio. Det var Sverigepremiär på “Die Hard” på Tranås enda biograf, Royal. Vi gick dit.
Först hittade vi en dörr som ledde till biografmaskinisten. Den härjade halvlängdsmannen därinne höll på att dö av chock när en stressad Jismark dök upp med flåset i halsen: -Vi letar efter vår basist! -Vi har spelning ikväll och vi måste hitta vår basist!
Vi fick lov att ta oss in i biografen och söka efter Johan Ahl, detta trots att filmen börjat. Jimmy Monell drog ner mössan och skickade ner hakan i jackan när vi klev in. Jag misstänker att han höll på att skämmas ihjäl.
Vi gick rad upp och rad ner. Inget utslag. Jag började viska: Johan? Johan?? och folk började notera oss, en del sa
-Vad i helvete Jismark, vad fan håller du på med??
Efter en liten stund. när vi rundat hela fullsatta salongen hörde jag en välbekant röst från ett av de bakre leden, men det var en för ljus röst för att vara Johan Ahls. Det var min före detta tjej Anahi. Hon sa:
-Andreas! Sluta! Sluta för fan! Du skämmer ut mig!
Ahl behagade inte dyka upp och det var svårt att se inne på biografen. Nu blev jag riktigt stressad och till Jimmys totala häpnad och förskräckelse ropade jag högt med händerna kupade runt munnen:
-JOHAN AHL! JOHAN AHL!! ÄR DU HÄR JOHAN AHL??
Förutom att hela salongen ilsket vände sig om så var det ingen reaktion. Ingen yngling som reste sig upp. Vi kunde konstatera att tipset vi fått inte gett nåt vidare utslag.
Vi hade tidigare även ringt polare, fått tag i en familjemedlem Ahl, men ingenstans var pojken att finna. Mycket, mycket besviken lommade jag hemåt till huset på Bäckagatan med Jimmy i släptåg. Han försökte muntra upp mig, men världen var svart för mig. Skulle vi tvingas att ha spelning utan vår basist?
Vi hade nästan nått fram till huset på Bäckagatan i Tranås, en promenad på tjugo minuter från centrum, en kväll med tio minusgrader, när vi såg en gestalt i kurvan vid vårt hus.
-Det är för fan Johan Ahl, sa Jimmy. Och det var det.
Vi gick fram till honom och började uppspelt berätta hur mycket vi letat efter honom. Johan Ahl berättade då att han hade gått skogsvägen från Tostås där han bodde till mitt hus. Nu ska alla ha väldigt klart för sig att 1) Det är helt kolsvart den vägen 2) Det är en promenad på säkert 50 minuter 3) Jag var aldrig hemma i huset på fredagskvällar, 4) INGEN, jag menar INGEN, hade för vana att gå en sån promenad och 5) Johan Ahl var stupfull.
Vi gick in i huset och slog på bastun. Min mamma och pappa var lyckligtvis inte hemma. Nu behövdes bara en dusch, en bastu och några öl på aggregatet för att komma i form. Ahl fick vara utan, så vi hade nån möjlighet att få honom in shape.
Efter fyrtio minuter satt så Monell och Jismark i bastun med varsin öl och varsinn handduk och svettades. Johan Ahl satt med hela bastu-sejouren på trettio minuter i mössa, vantar, tjock jacka, två par brallor, raggsockar och kängor.
En timma innan gig dyker vi upp på musikcafét, alla var församlade, stämningen var god , Axfors hade riggat scenen och skulle vara tekniker. Någon form av kontovers dök dock upp och jag minns verkligen inte alls var det var, men vips så var våran keyboardist Carl Johan Larsson försvunnen.
Just vid detta tillfälle filmades vi av Sjögge och på filmen går att höra mig när jag konstaterar: -Han är borta. Han har ställt synten därborta och är helt försvunnen. Pingvinen är borta. (Carl Johan kallades internt för pingvinen eftersom han oftast stod bakom raklång bakom synten och liksom slog med handflatorna mot låren när han inte spelade)
Det blev ny jakt. Lyckligtvis fann vi Carl Johan snabbare än Johan och efter ett peptalk kunde spelningen kunde genomföras. Alter Ego först. April Tears sen. Jag orkar inte bada i negativa superlativ igen, det räcker med att konstatera att det inte lät bra.
Johan Ahl genomförde spelningen i en Poison t-shirt. Enbart på grund av detta, och alltså inte fylla eller försvinnande eller nåt, fick han sparken från April Tears.
*
Nja, Johan var nog ganska delaktig själv också i att lämna bandet och t-shirten var säkert en form av tyst protest. Under de tidiga åren (90-92) var följande personer medlemmar i April Tears: Andreas Jismark, Patrik Hörenius, Kristian Nilsson, Andreas Nilsson, Alexander Durefelt, Carl Johan Larsson, Johan Ahl, Kristofer Pettersson, Jens Hellqvist, Jesper Eng, Sara Gunnarsson. En stort HURRA till alla dessa hjältar som lade grunden till Kollaps!
4. THE NEON JUDGEMENT ÄTER PIZZA PÅ PIZZERIA HAWAII
Tranås är mest känt för Hyland och Pälsindustri. Idag lever inga av de två.
Istället handlar det om pizza. Det är helt oförklarligt med det är så sjujävla goda pizzor, nowhere to be found i hela Stockholm exempelvis. Varför har ingen börjat göra dessa pizzor i Stockholm?
Det är i september 1989 det helt otänkbara händer. Belgiska cowboysyntarna i The Neon Judgement är på Sverigeturné och är på väg mot Jönköping. Jag är själv där och njuter av en helt fantastisk spelning. Neon Judgement hade Parade Ground som förband (de har tydligen gjort en ny platta nu efter att ha varit frånvarande i typ 18 år…) och Jo Casters från Poesie Noire som ljudtekniker.
Där hände också en radda fullständigt klassiska händelser, men det får jag ta en annan gång, det har ju inte särdeles mycket med Tranås att göra.
I vilket fall berättade jag av någon anledning för Jo Casters, när jag fick chansen att prata med honom, att jag kommer från Tranås. Då säger han att de stannade där på “the only street” och käkade pizza. “Very, very nice pizza” konstaterade den rundlagde Casters.
När jag kom hem strömmade rapporterna in om en bunt herrar i cowboyhattar, långa rockar och solglasögon som klivit in på Pizzeria Hawaii i släptåg efter en man helt klädd i vitt, med stålbågade glasögon, tidernas bakåtslick, rökandes en cigarill samt med en silkeshandduk vilandes på axlarna. (Detta var Neon Judgements manager).
Efter att Poesie Noire och TNJ skrämt vettet ur Tranåsborna en fredagseftermiddag blev det fullkomlig Poesie Noire hysteri i Tranås. Deras kommande platta “Marianne” togs in av skivbutikerna i tjogvis. Alla lyssnade på “Marianne” och innehade en styck LP eller CD.
När jag långt senare pratade med Jo Casters, idag är han skivbolagsboss i Belgien, och nämnde detta, berättade han för mig att just “Marianne” hade varit ett försäljningsfiasko. Skivan hade bara sålt 48 exemplar i Sverige bläddrade han fram. Detta ställer en mycket obehaglig fråga; såldes alla ex till Tranås lokala syntrockmusiker?
3. JONAS AX HYLLAR APRIL TEARS OCH SVIMMAR UNDER EN HÄGG
Det är en fredag i juni 1992. April Tears med fränder sitter och förfestar på en gräsplätt utanför Stiga. Det dricks stora mängder alkohol. Det är uppladdning för kvällens spelning på Musikcafét. Det är också allmän mega-uppladdning i stan. Niorna har bland annat gått ut högstadiet. Dagen efter är det studentfirande, en mycket stor händelse i Tranås.
Soundcheck var avklarat och det vackra vädret uppmuntrade till stor vinförtäring. Dessutom är ju alkohol förbjudet på Musikcsafét eftersom det i grund och botten var en instutition som arbetade mot alkohol och droger. Vilket helvete de stackars Axforsarna som drev stället måste ha haft.
Jonas Ax, en god vän till bandet, och då även Saras pojkvän, lyckades redan under ett tidigt stadie att supa bort basisten Jesper Engs kamera. Det skulle dock snart vara glömt då en kväll av fullständigt infernaliskt kaos väntade.
April Tears anländer till musikcafét med starköl och vin, något som omedelbart plockas bort ur våra händer av Hubbe, kvällens tillförordnade.
Bandet lyckas inte dra populationen i Tranås från de andra arrangemangen och drar en mycket fåtalig publik. Jag, Jens, Jesper och Sara som stod på scenen var dessutom oerhört onyktra och tur var det att inte fler såg oss. Förstod vi efteråt. Ljudtekniker Tony Löwunger och Joakim Thureby spelade in hela spelningen från mixerbordet och vi kunde förfärat, någon vecka efteråt, konstatera att det var det sämsta vi nånsin hört.
Saras stämma lät mest som ett gutturalt gurglande, få, om några toner hamnade rätt. Jag tror att hon till slut fick händerna på bandet och totalförstörde det under en fest månader senare, då vi andra börjat skratta lite väl mycket åt inspelningen.
Sara fastnade redan i första låten med sitt stora halsband i min gitarr. Hon satt fast medans jag försökte att spela ett solo och fick snällt “åka med” i mina rörelser innan vi till slut lyckades lirka loss henne. Efter tredje låten försvann delar ljudet från PA:t och min stärkare dog. Nu hade nån kört en “Hypnotic Cornflake”(se plats 8) säger vissa av er, men så enkelt var det inte.
Sara mick funkade fortfarande och löste den ofrivilliga pusen med att fylleprata om festkvällen med publiken. “cHauur ni rooouilght? Hick!”, ”Vaoo schka ni göra senare ikvälleee?”, ”GUUUD va kuuul” ,”Vaoo schkaoo du göra då…?”Jens löste det samtidigt genom att köra rundgångs-solo, ett fruktansvärt skrikande såadant på gitarren. I 15 minuter. Möjligen var det hans plan att överrösta Sara, men det förstärkte ju snarast allt.
De tjugotalet som var publiken, däribland Mattias “Shaggy” Nilsson, skakade på huvudet och bannade sig själva för sitt val att gå hit istället för nån trevlig fest på annan plats.
Spelningen återupptogs till slut , och ånyo kunde strängar på ostämda gitarrer flyga åt alla håll, datorer sluta
spela backtracks och till slut, till publikens lättnad avslutades ett legendarsiskt uselt gig.
Efteråt kom Birgitta Axfors och sa att vi kunde glömma nån betalning. Fair enough, minst sagt. Vi borde betalat tillbaka entrépengen till de få stackare som kom dit. Men så tänkte vi inte just då.
En person var i alla fall helt lyrisk. Jonas Ax hyllade högljutt spelningen som det bästa han någonsin sett. Detta kändes skönt för bandet att någon insåg sanningen -att vi faktiskt var grymmast i världen. Tack gode gud för vår frände, stabile Jonas! De andra kan ju fan inte veta vad de talar om!
Efter att fått ytterligare utskällning och närmast spö av arrangörerna bestämde sig jag och min vän Fredrik Samson för att lämna området och gå ner i replokalen och dricka oss superfulla och tänka på annat.
Utanför sobelhuset ser vi Jonas Ax. Han ligger under ett träd, en hägg, och blöder ur båda näsborrarna.
*
Senare under kvällen var det som själva pandemonium, vi talar bandmedlemmar som läg halvnakna i replokalen och förlustade sig med varandra, det var bråk, det var kris. Dessutom träffade jag en tjej mitt i villervallan. Hanna, som jag skulle bli ihop med, och så var vi i sju fina år.
Här följer en del fakta kring Sjögrens Syndrom, även känt som SS.
Fenomenet upptäcktes av Professor Henrik Sjögren.
Sjögrens Syndrom är en kronisk autoimmun sjukdom med inflammation som kännetecknas av torra slemhinnor i bl a ögon, mun, näsa, hals, underliv och luftvägar, samt extrem trötthet. Tröttheten går inte att sova bort och vissa Sjögrenpatienter kan sova i 12-15 timmar per natt utan att känna sig utvilade. Koncentrationen blir lidande och därigenom får patienten en ökad stressbelastning.
| primärt Sjögrens Syndrom. | sekundärt Sjögrens Syndrom. |
| SS kan uppträda som en separat sjukdom och kallas då primärt SS. Det är mera vanligt än sekundärt SS. | När SS uppträder hos patienter som redan har en utvecklad och karaktäriserad sjukdom (t ex kronisk ledgångsreumatism (RA) eller SLE) |
Symptom:Torra ögon upplevs oftast av Sjögren-patienten, såsom förekomst av grus i ögonen.
Råd:
Bruket av ögonmakeup bör minskas.
Botemedel:
“Behandling och kosttillskott med gammalinolensyra från t ex Jättenattljusolja erbjuder en möjlighet att få hjälp. Den vegetariska kosten har en fettsyrasammansättning som ytterligare förstärker effekten av jättenattljusoljan.”
Aber:
Trots en god munhygien har SS-patienten ofta onormalt hög frekvens av karies med täta tandläkarbesök som följd.
Även hörseln angrips:
Hörselnedsättning förekommer vid Wegeners granulomatos, polyarteritis nodosa, SLE och reumatoid artrit. Även om Sjögrens syndrom ofta medför påverkan på nerver så har påverkan på hörselnerven inte uppmärksammats tidigare men I en italiensk studie visar Bruno Tumiati och medarbetare vid Ospedale Santa Maria Nuovo i Reggio Emilia att många patienter med Sjögrens syndrom har en sensorineural hörselnedsättning.
2. BLOOMCORE SPLITTRAS MITT UNDER SPELNING
När vi nu närmar oss den absoluta toppen går det att konstatera att listan är smackfull av usla, ofta alkoholpåverkade framföranden. Vi ska inte glömma att det fanns gyllene stunder den här eran också, dessvärre är det inte dem som man minns bäst.
The April Tears hade i sina tidiga dagar en ren uppvisning i hur illa det kan gå, Hypnotic Cornflakes var i det absoluta bottenträsket genom tiderna i sitt korta och avbrutna framträdande. Men värst av alla någonsin var Bloomcore på “Ravepartyt ” i Folkets hus. Det går inte med ord att återge hur det lät, och i det här fallet insåg även delar av bandet detta.
Det gjordes en kort radda med arangemang på Folkets hus runt den här tiden och jag kan vara bra att säga att jag startade trenden, men jag är nästan helt säker att så var fallet med releasepartyt av “Cellarbird”. Efter ravepartyt var dock alla chanser till nya fester raserade. (Mig veterligen)
Carl Johan, f d April Tearsare (en del var sura och ledsna och tog illa vid sig för att de inte blev anlitade av TAT, så pass många var det som var inblandade i bandet) var huvudansvarig när rave kom till stan. Detta var dock ett mycket märkligt raveparty, för som jag minns det hade ingen några raveplattor. Dessutom var skivspelarna inte i form. Ljudet lade av och hoppade och herregud. Men mycket folk var det.
Och Tranåsravearna fick njuta av några liveakter - Simon And The Wild Angels (en förlaga till Silverbullit) rev av ett set och den dåvarande basisten fick extas och kastade sig ut i publikhavet……som orutinerat flyttade på sig, stagedive hade inte nått Tranås. Basisten blev hämtad med ambulans, bruten arm. Ingen större fara dock, han var tillbaka senare på natten och festade vidare utav bara helvete.
Och så Bloomcore då. Kristoffer “Krea” Petersons baby. Tillsammans med Yxan aka Döden och Jesper Eng hade bandet utvecklats till en fullskalig liveakt med hjälp av körtjejer, Kim Wee och Johanna. Det kan ha varit fler folk på scen, det är oklart i mitt huvud idag. Bloomcore hade i mina öron inte varit bra ens från början (de blev faktiskt det senare) och den här kvällen var de i sitt absoluta bottenläge.
Det var egentligen nån form av hardcore, jag är inte bra på genrer, men det hade utvecklats/invecklats på nåt sätt och det här framförandet innehöll en större “bredd” av uselhet. Krea på gura, Jesper på gura/bas, Yxan på sång och så körtjejerna levererade ett par nummer där bandet inte verkade ha något samspel, höra varandra, eller förstå att eländet hördes ut till en publik som stod som fågelholkar.
Jesper Eng, som normalt har ett härligt skratt, slängde sin gura och gick av scenen. Yxan svor och sa något jag tyvärr inte minns, men det var roligt, och vips var lead-sångaren av scenen även han. Kvar stod Krea som inte tänkte svika sina ideal. Trummaskinen var ju kvar. Så också Kim och Johanna, då runt 15 år gamla.
Bandet fortsatte spela!!
Det ska de på ett sätt ha en eloge för, “the show must go on”, men nu var ljudbilden sannerligen ihålig och Bloomcore slutförde det sämsta gig jag nånsin sett. Det ska nåt inihelvete mycket till om jag nånsin ska ha olyckan att se något sämre. ja det skulle vara om nån slängde en video med April Tears tidiga framföranden på mig och tvinga mig titta fastbunden och med tändstickor som håller upp ögona som i A Clockwork Orange.
*
I morgon förmiddag presenteras den obestridliga ettan, och dessförrinnan en bunt som hamnade precis utanför listan. Sen får det vara bra med Tranås på ett tag känner jag.
Dåså. Innan ettan presenteras kan vi väl tillsammans konstatera följande:
2. Bloomcore splittras under spelning
3. Jonas Ax hyllar April Tears och svimmar under en hägg
4. The Neon Judgement äter pizza på Pizzeria Hawaii
5. Johan Ahl är försvunnen
6. Klampen
7. The April Tears sänker ner ett lakan från taket
8. Hypnotic Cornflakes är aspackade på scen
9. Andreas drar en sträng
10. Pirre Forkelid soundcheckar med Jens
och att dessa hamnade utanför:
Hasse Skinhead -Han kom, han sågs, han blev syntare, han blev galen, han blev kär, han blev tjock, han försvann.
Stockholmaren som gick från vanlig kille till galet skinhead på två månader, sen var han tillbaka som normal efter två månader igen, snacka om korta “David Gahan Years” . En gång sa Hasse att han skulle åka och sparka invandrare i Stockholm. Han skulle mycket riktigt åka till Stockholm. Men det var på konfirmationsläger.
Mange Gren dansar vansinnes-pogo Sångaren i Sexton blåsare utan hjärna stod med armarna i kors och betraktade ett punkband. Många sådana har varit i punk-meckat Tranås. Helt plötsligt fick Mange Gren totalt spatt. Han skakar med huvudet så hårt och snabbt att jag verkligen tror han ska skada sig. Han studsar högt,högt på golvet. Han är tre meter upp i luften. Han är uppe i taket. Han är på scenkanten. Han springer på väggen. Han är fågeln i Kalle Anka på julafton. Efter att låten är slut ställer han sig lugnt på sin plats igen med armarna i kors.
Uffe o Ancha hyllar EC Spiral som det nya Stones Ja behöver det sägas mer? Tranås legendariska rock-duo älskade det de såg och tog till överord efter giget. Minst sagt. Uffe och Ancha parkerade förresten husvagnen direkt utanför Sing Lee efter en semester.
April Tears på “smålandsturné” Nej för helvete, det hade blivit för mycket. Jag sparar detta kapitel till senare stories. Vi talar gig på Pizzeria med två sittande sura gitarrister, vi talar fredsgala i Aneby med Midi, Maxi och Efti. Vi talar Björnholmen i Nässjö med Thorleifs och raggare. Kommer senare….
You: Inside kastar bullar till publiken, Jimmy bär litet “skateboard” linne Ja det här var ju roligt som fan, men grejen är att Jimmy & jag skämtade till det själva. Därför är den diskad. Och dessutom helt krossad av The Stooges (också förlaga till Silverbullit) framträdande senare samma musik direkt.
Jismark avbryter pjäs på Sobelhuset Jag var på väg till repan i sobelhuset en torsdagskväll, man passerade alltid fiket och den lilla scenen. Denna kväll satt Jocke Ahlstrand och Niklas Rylander där och spelade schack. Några satt i fiket. Det var lite tyst kanske, men inget jag reflekterad över. Jag gick upp på scen och sa tjena, tjena, hur e läget och sådär. Fick inget vidare gensvar. Dessutom pratade de med varandra på ett konstigt sätt. Jag försökte skoja till det och sa nåt inte alls så fyndigt jag hade hoppats. Jocke Ahlstrand sa -Kan du gå av scenen, vi framför en pjäs.
Den här diskades eftersom det inte rörde sig om musik i första hand.
Fredde Lindén säger jävla bög till Kitte som snabbt svarar -Ska du säga som har tights.
Jens välkomnar sin “ersättare” i April Tears, Tuben, genom att hälla en öl över honom Stackars Tuben fick bo i Tranås i över ett år.
Pascow repar mellansnack Tranås genom tiderna pretentiösaste band har en soaréföreställning akustiskt, sen ett rockset. Samma kväll. Jag hamnade av nån anledning på stället under repetitionerna och hör dem repa in långa haranger till mellansnack. Pinsamt.
Pålle går galen under The King-gig Den här strök jag snabbt eftersom det inte var det minsta dråpligt när allt kom kring. Pålles stärkare lade av och han blev förbannad och galen. Men resultatet var rock and roll ut i fingerspetsarna och inget annat. Big up!
Vi behöver en Syncbox nej du Jens. Hela den historien ska vi frossa i senare.
1. ALTER EGO FÅR OANMÄLD GÄSTARTIST PÅ SCEN
Då har vi äntligen nått till första platsen, men mina ord kring denna helt oslagbara händelse får vila den här gången. Istället lämnar jag ordet till Henrik “Sjögge” Sjögren som med egna ord ska få beskriva vad som egentligen hände: Så, varsågoda, här är den dråpligaste händelsen någonsin i Tranås lokala musikliv:
********************************************************
Synthmusiken som genre nådde i Tranås en något försenad popularitetskulmen kring 1991-92. På toppen av denna digitala vågform surfade lokala storheter som Alter Ego, New Men, Children Within, Reptile House, Subway Core… ja, listan kan göras oändlig. Det tycktes finnas ett omättligt behov av lokalproducerad synthmusik i Tranås.
Dessvärre var utbudet av scener och spelställen något begränsat i Tranås, så banden fick ibland göra kortare turnéer - som vi pretentiöst kallade det - i ortens omnejd. (Kring dessa resor finns också en uppsjö av dråpliga historier att förtälja).
Själv ingick jag i trion Alter Ego, bestående av kusinerna Jonas Sjögren och Henrik “Sjögge” Sjögren samt Jimmy Monell. I brist på engagemang i det knappa scenutbudet i Tranås anmälde vi oss i ren desperation till en spelning i musiktävlingen “Musik Direkt” i Mjölby.
Några dagar före uppträdandet meddelade Jonas att han hade förhinder. Det blev alltså en synth-duo bestående av Jimmy och mig som uppträdde inför Mjölbypubliken, som mest bestod av förväntansfulla mammor och pappor som skulle se sina barn och ungdomar uppträda.
De flesta av bidragen bestod av den lokala musikskolans talanger på gitarr, flöjt, och trumpet. Ett och annat sansat popband fanns också representerade - och alltså även synth-hjältarna Alter Ego.
Jag och Jimmy hade utrustat oss med den tunga synthmusikens alla viktiga attribut - Jag hade rakat hår på sidorna och svart polotröja. Jimmy var något djärvare med tuppkam, militärkavaj, reflexväst och Doc Marten-boots.
Nervositeten var gruvlig när konferencieren Radio-Frasse ropade upp oss på scen. Men vi stålsatte oss och marscherade fram till scenen. Vår förhoppning var att vi såg aggressiva, tuffa och allvarliga ut. I själva verket tror jag att vi såg vilsna, bleka, förvirrade… ja rent rädda ut då vi befann oss inför publiken i denna familjevänliga tillställning.
Jag slog igång sequensern och de råbarkade rytmerna började smattra. Självsäkerheten började faktiskt återvända när salen uppfylldes av den helsyntetiska ljudbilden.
Sedan följer en episod som ibland kan få mig att vakna kallsvettig mitt i natten. Jag ser att Mjölbys särskola och dagcenter sitter bänkade längst fram i publiken. De ser faktiskt ut att gilla musiken och jag minns att jag fann en viss trygghet i detta. Men plötsligt, som i slow-motion ser jag att en av dessa reser sig upp och går fram emot scenen.
Med ett vigt hopp tar han sig upp på kanten på min sida av scenen med ett brett leende från öra till öra. Förskräckt tittar jag på Jimmy, som inte tycks ha märkt någonting.
Jimmy ska precis dra ett andetag för att inleda vers nummer två i “Salvation from Religion” när även han inser katastrofens vidd. Hans sång fastnar brutalt i halsen när mannen från dagcentret ställer sig framför oss och börjar spela luftsaxofon. Ja - ni läste rätt luftsaxofon.
Mitt framför oss stenhårda syntkillar står alltså denna entusiastiska och sprudlande glada saxofonman och stjäl showen. Publiken älskade det!
Det krävdes enorm viljestyrka att fullfölja framträdandet. Men efteråt minns jag hur mina ben knappt bar mig när vi utmattade, skakis och lätt illamående packade in våra maskiner i pappas Volvo och begav oss åter mot Tranås.
HENRIK SJÖGREN
*
Omröstning!
Loading ...