The Last Angels

22. Precious
23. The Sinner In Me

Jag satt hemma hos Andreas Racov och käkade kebabrulle när det plingade till i datorn. Vår polare Christopher hade äntligen fått tag på Depeche Mode´s comeback-singel, jag tror det var i slutet på Juli. Vi blev skärrade och  framförallt jag var väl nervös över att det inte skulle vara bra. Så har jag egentligen aldrig känt inför en ny singel men efter “Exciter” och nyheten att Dave skulle vara med att skriva fanns all anledning att vara nervös.

Vi bestämde oss för att bara lyssna fem sekunder första gången så vi kunde dra ut på njutningen/självplågeriet något. Vi lyssnade. Och det räckte för mig. Min dom var klar:

-Nu behöver vi inte oroa oss mer, för det där, min gode vän, är inte Depeche Mode!

Det lät alldeles för enkelt, alldeles för retro, alldeles för tja.. som dom som försöker låta som Depeche Mode. Vi satte oss och käkade klart rullarna, tog en slurk cola. Jag tog några bloss på balkongen och vi återvände till Racov´s stereo: Play.

Ut strömmade något som lät som Mobile Homes 1991. “Nothing But Something”. Inte illa alls, förvisso, men knappast det man väntat sig av Depeche Mode 2005. Refrängen lät okej, slingorna var snygga. En modest liten syntpophit. Bättre andra lyssningen. Bättre än “Exciter”. Jag gick hem ganska nöjd.

Att lyssna på den första singeln från en Depeche Mode platta har alltid varit mycket, mycket speciellt:

I Östersund, låångt innan release, vid en dator i receptionen, en mellanlandning efter soundcheck med April Tears, satt jag och Jimpan Monell och konstaterade att det återigen var en bluestolva i grunden till första singeln. Men “Dream On” hade ingen refräng. –När fan kommer refrängen? undrade vi och förmodade att det snippet vi hade hört saknade denna. Det gjorde den ju inte skulle det senare visa sig.

Personal Jesus” på MTV hemma hos Kenta 1989. Den monumentala chocken över gitarr-riffet. Den vansinnigt coola videon.

Strangelove” på 7″ i pojkrummet våren 1987. Morsan skriker att jag måste sänka.

Osv osv…

“Precious” visade sig vara en grower av sällan skådat slag. Vid release hade jag kommit att gilla låten mer för varje dag och när slutligen jag såg Martin Gore i en intervju förkunna att låten handlade om hans barn föll den sista polletten ner: Det här är ju en fantastisk låt! Och refrängen som jag först, underligt nog, inte fullt uppfattade var ju en fullständig klassiker!

Och “Precious” var ju, när allt kommer omkring, precis som tidigare förstasinglar, fullständigt oförutsägbar. Man hade visserligen hört det förut, men fan om man hört det så här bra.

*

Månader senare, KGB, källarbaren. Strage satte på skivan. Jag fick andnöd och höll på att falla i backen. Och då hade jag bara hört introt på “A Pain..”. Han satt egentligen i en intervju angående hans bok “Fans” och hade gjort ett kort avbrott för att spela några låtar från den vattenstämplade skivan med The Black Swarm.

Så efter en stund var jag tvungen till att tjata till mig att lyssna mer. Och det fick jag. Så jag satte mig med lurar på och lyssnade. “The Sinner In Me”. Det här låter som något jag kommer älska vanvettigt om ett par lyssningar tänkte jag. Och jag hade rätt.

“The Sinner In Me” är möjligen det hårdaste Depeche Mode nånsin gjort. De låter fullkomligt livsfarliga. Låten hotade mig. Tyngden i den monotona basen ligger som en mur kring lyssnaren. Och när slutligen gitarr-riffet flyger ut ur ljudbilden så är man nere för räkning. Slutfasens skrikande och smattrande gittarer, trummor och syntar. Ja herregud. “The Sinner In Me” är precis det de sjunger om. En frestelse. En synd. Sex.

För mer sexiga än så här har Depeche Mode aldrig låtit.

*

Förlåt mig för detta men:

Det känns också på ett sätt, som det kunde varit jag själv som skrivit låten. För hela låtjäveln är precis så som jag hade gjort/försökt göra. Om jag hade varit hälften av vad Martin Gore & co är. “The Sinner In Me” är Depeche Mode´s “Hardcoming” helt enkelt.

Kommentarer

8 kommentarer till “The Last Angels”

  1. Andreas 1 Feb 2008, 10:39

    Vakna, det är fredag! : D

  2. Jens 1 Feb 2008, 11:49

    Godmorgon.

  3. Danne 1 Feb 2008, 12:25

    ja ja de e snart måndag igen

  4. Hugo 1 Feb 2008, 15:53

    Bra placering för Precious! Skulle nog själv haft den på Topp 20.

    “The Sinner In Me” är inte dålig, men överskattad. Under början på Angel-turnén ingick den i de “tråkiga låtarna i mitten” på konserterna tillsammans med “I Want It All”. Senare under Angel-turnén ströks dessa låtar.

  5. Andreas 1 Feb 2008, 16:29

    Ja, “Precious” skulle banne mig kunna kvala in därunder. Precis som ett par till på “Angel”..men det återstå att se om ett par år.. ; )

    Sinner In Me är INTE överskattad. Snarare är den väl underskattad… : )

  6. Martin S 2 Feb 2008, 14:49

    Andreas>> Gittarpartiet i “Sinner” avslöjar mer än väl att Martin L Gore äger ett exemplar av “Consume desire”. Det var min första tanke när jag hörde skapelsen första gången. En tanke som följer med än idag.

  7. Martin S 3 Feb 2008, 12:41

    “Precious” skuttade upp till ännu en nivå efter att ha beskådat den live. Att Martin spelade leadslingan på gitarr lyfte den rejält, tyckte jag. Obegripligt att de inte gjorde så redan i studion. Så extra naket och sårbart med den försiktiga gitarren som liksom ledde låten varsamt framåt.
    Gillades skarpt.¨
    Intressant hur en låt kan växa från en initial besvikelse (jag tyckte verkligen det de första gångerna) till att numera kännas som en klassisk DM-singel.

  8. Johan 3 Feb 2008, 16:39

    Jag tyckte inte alls att Precious gjorde sig live… där ser man vad olika vi alla är. För mig är det en sån låt som ibland är ruskigt bra och ibland inget direkt att hänga i granen. Förmodligen spelade jag sönder den i väntan på PTA så den behöver ligga till sig mellan varven.

Pingbacks & Trackbacks