Let Me Take You On A Trip

WORLD IN MY EYES

Från de första kassetterna jag fick 1982 av mina äldre kusiner Patrik och Mikael var det ett band som stod ut mer än de andra. Kajagoogoo var visserligen en tidig favorit, Kraftwerk var häftiga, Kim Wilde´s “Select” gillade jag. Men nej, det var Depeche Mode´s “Speak And Spell” och “A Broken Frame” som rullade mest i bandspelaren på Bäckagatan i Tranås.

Jag hade, bredvid fotbollen och bandyn, två stora intressen i den unga åldern. Att samla bandnamn -som jag skrev upp i bokstavsordning i en liten bok. Och att samla urklipp på Depeche Mode. Dessa klistrade jag in i en klippbok. Depeche Mode var nummer ett. Och bakom dem fanns sedermera bland annat Alphaville, Howard Jones, Yazoo och Indochine.

1987 upptäckte jag den Belgiska scenen. Front 242, á;GRUMH…, The Neon Judgement, Klinik, A Split Second och Poesie Noire blev stora favoriter. Och brittiska Nitzer Ebb blev mina absoluta favoriter. I princip jämsides med Depeche Mode, iallafall under ett par år.

Men efter det rubbades min musikvärld på riktigt . The Cure hade jag ju alltid gillat. Jag hade några plattor som jag diggade. Men sen kom “Disintegration”våren 1989. Det blev en stor favoritplatta. Är det fortfarande.

Samtidigt sadlade Poesie Noire om. De plockade fram gitarrer och bas och gjorde “Love Is Colder Than Death”, ett helt makalöst fint album. The Neon Judgement körde även de på hårdare med gitarrinslagen. Och i samma veva upptäckte jag The Jesus And Mary Chain. Nu blev jag helt betagen och plötsligt kändes Depeche Mode inte som det mest spännande alternativet. Jag lyssnade på “Disintegration”, “Darklands” och “Love Is Colder Than Death” istället.

Mina syntband som The Convention och Subway Core kändes inte så superlajbans längre. Jag åkte till Jönköping och köpte en elgitarr och en trummaskin Korg DDD-1. (Hörde förresten för första gången igår att åtminstone kaggen i “? Of Time” är en DDD-1:a) Sen startade jag startade ett indieband.

Och vågen från de brittiska öarna vällde in.

Det var The House Of Love, The Stone Roses, Ride och The Charlatans. Det var  Northside, Birdland och Pale Saints. Jag, och alla i Depechegänget i Tranås, blev helt betagna. Vi började röka och lira rock.

Och jag slutade helt med den lovande bandymålvaktskarriären.

Ryssen Andrej Pasjkin sköt ett rysskott på en träning, jag hann inte reagera och slungades in i nätet av bollens kraft. Efter träningen såg jag en svart ring på min torso, runt den en blå ring, sen lila, sen rött, sen, grönt och sen var jag gul över hela magen. Jag tänkte “Jag tränar 4-5 gånger i veckan som bandymålvakt. Jag kommer aldrig tjäna några pengar. Vad fan håller jag på med?”

Jag hoppade i samma veva av ekonomisk linje på gymnasiet. Jag ville läsa Samhällsvetenskaplig och fick erbjudandet att byta rakt av eftersom första året var identisk på de båda linjerna. Men jag tyckte att den kommande årskullen hade ett mer spännande startfält så jag hoppade helt sonika av. Och fick jobb på lokaltidningen.

Jag skrev om lite olika små händelser i småstaden, men framför fick jag ansvar över nöjesdelen. Jag började med att göra ett reportage om April Tears -mitt eget band!

För att uttrycka mig kort -i uppehållet mellan “101” och “Violator” hände det en hel del.

Och Depeche Mode hade gått från “Concert For The Masses” till “Violator”. De hade, i USA, gått från att vara den kringresande elektroniska cirkusen och the hottest ticket in town till att, om än kanske bara för ett kort tag, bli världens största band.

När de satte sig ner i L.A våren 1990 för att signera “Violator” utbröt ett pandemonium i stan liknande när U2 skulle spela på ett tak under inspelningen av videon till “Where The Streets Have No Name”. Som i New York i början av 80-talet när The Clash ägde stan med 18 utsålda spelningar i rad.

Jag hade ju självklart köpt singlarna och jag diggade Depeche Mode som fanfanfan, men när “Violator” kom stannade inte världen för mig. Förrän jag hörde skivan. Det var bara att lägga undan “Love Is colder Than Death”.

“World In My Eyes” var först ut. Efter de två singlarna som föregått skivan var ju förväntningarna så höga att man fick vara nöjd med ett par låtar på skivan som var 50% så bra. Det fick man. Och mer. Och det redan på första spåret.

Man hörde det direkt. Låtjäveln bara fräste till i stereon. Sen sa ett elektrofierat järnrör till mig att dansa. Basgången var svängigare än hela housescenen. De rappa små typiska Depechemelodierna satt som en smäck. Virvlarna small, små i soundet men elaka som fan. Ljudbilden lät så förbannat jävla ren. Det lät…fantastiskt. Sen “Let Me Take You On A trip..Round the World and Back…and You Won´t Have To Move You Just Sit Still”…Mamma Mia!

Trummorna var inte svulstiga, ändå stenhårda. Det lät digitalt. Det lät extremt fokuserat. Komprimerat. Editerat. Det lät futuristiskt, närmast. Och texten talade direkt till lyssnaren. Det kändes som de talade till mig. Jag hörde varenda ord. Jag kände varenda beat. Och då ska man komma ihåg att “Violator” kom precis i den tid då den larmande gitarren var dyrkad. Inte bara av mig, mina polare och några krullhåriga skottar. Nej, grungen var i antågande. Det fanns fler brittiska popcombos än hårstrån på Tom Jones rygg. Media var på väg att få spel.

Depeche Mode kom då med den allra cleanaste produktionen möjlig. Signerat Mark Ellis a.k.a Flood. Jag visste det inte då, och det tog några år att förstå det helt och fullt, speciellt på grund av “Songs Of Faith And Devotion”, som, om möjligt hade ännu bättre timing, men “Violator” ÄR Depeche Mode´s bästa skiva.

Och fyra starkare singlar på samma platta har aldrig någonsin släppts. “Svagast” av dem: listans nummer tio “World In My Eyes”. Herregud.

1. Violator
2.    Songs Of Faith And Devotion
3.        Black Celebration

4.            Music For The Masses
5.               Some Great Reward
6.             Playing The Angel
7.           Speak And Spell
8.         Ultra
9.      Construction Time Again
10.  A Broken Frame
11. Exciter

Kommentarer

14 kommentarer till “Let Me Take You On A Trip”

  1. DMC 8 Feb 2008, 13:30

    Först måste jag bara klargöra en sak ang den belgiska musikscenen.
    Det har bara gjorts två EBM album i världshistorien. Dom två är No Comment och Official Version. Alla andra påståenden är fel.
    Klart!

    World In My Eyes är helt klart en topp 20 låt men inte topp 10.

  2. Magnus 8 Feb 2008, 13:36

    Håller med om att Violator lätt är Depeche Mode’s bästa platta…

  3. Nomenklatura 8 Feb 2008, 13:51

    Läste precis i tidningen Pause en liten recension av Dave Gahans senaste alster Hourglass(3+) där det bl a står “..och det påminner inte så lite om Depeche Mode anno Violator”.
    Jojo.

  4. Martin S 8 Feb 2008, 14:04

    Fantastisk, förstås. Albumversionen hamnar dock strax utanför topp 10 för mig. Snackar vi Devotional-versionen dock, så snuddar vi nästan vid topp 5.

  5. Michelle 8 Feb 2008, 15:46

    Man kan ju inte göra annat än att hålla med nu, är ju bara fantastiska spår kvar=)

  6. Johan 8 Feb 2008, 17:37

    Jag har en Korg DDD-5, inte riktigt samma sak som en DDD-1 spännande va? ;-)

    Violator för mig är svarta oliver. Det är allt. World Violation upplevelsen i Globen däremot var grym men varje gång jag lyssnar på något från den turnén så tycker jag att låtarna från Violator är sämst.

  7. Andreas 8 Feb 2008, 18:35

    DMC> Nu du sörru! Nu gör du åsikt till fakta! : ) Vissa skulle nog hävda annat. Nu ogillar jag termen EBM riktigt starkt och förknippar den med just den musiken som jag tror både du och jag föraktar. Men pratar vi Body Music skulle jag med bestämdhet hävda att även följande plattor hör till genren:

    Nitzer Ebb – That Total Age
    Nitzer Ebb – Belief
    á;GRUMH.. – No Way Out + en bunt tolvor
    A Split Second – Samtliga första tolvor

    samt då förstås även
    F242-Front by Front & Tyranny For You! : )

    Nomenklatura >

    Jo. Och Zero Magazine har den som näst bästa skiva i senaste numret. Jag citerar “David Gahan skämmer bort oss med ett lidelsefullt album som leder tankarna till klassiker som Violator. Mästerligt, Dave.”

    MÄSTERLIGT!?? Zero magazine påstår vidare att detta är framröstat av inte mindre än 22 recensenter. Måste varit ett tufft jobb.. Brrr

    Martin > Japp! Och då blir kvoten c:a plats 10 eller hur? : D

    Johan> Ja Korg DDD-5 är fullständigt ointressant då Neon Judgement aldrig har använt sig av den.

  8. DMC 8 Feb 2008, 19:19

    Body, en genre som uppfanns av DAF och Electronic Body Music (R.I.P. 1989) är två helt olika stilar!
    Dom band du listar kallas för råsynth. Det har det gjort sedan 1985.

  9. Fredrik 8 Feb 2008, 22:06

    Att ni var sådana genre nördar!? Det kunde man ju inte tro…

  10. Jens 8 Feb 2008, 23:02

    Jamen herregud, nu är jag nere på sju rätt av nio möjliga. Jag får inte glömma att bjuda mig själv på ett pistolskott.

  11. Andreas 9 Feb 2008, 09:43

    Jens> Jag vet att ni firar stora händelser i Göteborg med att avfyra pistolskott. Se bara till att rikta revolvern mot skyn!

    DMC> Vad jag vet säger varken Belgare eller Engelsmän råsynt! ; D

  12. Johan 9 Feb 2008, 12:26

    DMC>Den är ganska ointressant över huvud taget ;-) Jag köpte den för den sympoliska summan 50 spänn av en bekant för massa år sedan.

  13. DMC 10 Feb 2008, 13:42

    Andreas, vi bor i Sverige och kan bara utgå från oss själva.

    (OBS! läs det med en gnutta ironi…)

  14. Andreas 10 Feb 2008, 13:56

    Cheers to that… : )

Pingbacks & Trackbacks