Kärringar & Yxmördare

Jag flyttade från Tranås till Stockholm med stora förväntningar. Jag var nyss 20 fyllda och jag hade fått ett jobb i en tobaksbutik i Skarpnäck. Genom gula tidningen hade jag funnit ett inneboende hos en dam på Ringvägen på Södermalm. Hon lät sensibel och korrekt när jag pratade med henne i telefon från Tranås, men när jag ringde från bilen på väg upp till huvudstaden, verkade hon aningens förvirrad.

-Vem sa du? Bo här?

Jag berättade med darr på rösten vem jag var. Bakom ratten satt farsan och synade mig, bakom bilen rullade ett stort släp med alla mina prylar. Som tur var fann damen sig själv och insåg sitt misstag. Jag kunde andas ut och lägga på luren och förkunna att det var lugnt.

Men timmen senare när jag sprungit upp i trapporna i hennes hus och ringt på dörren till lägenheten insåg jag att så var definitivt inte fallet. Det var ingen som öppnade. Jag ringde och ringde och ringde. Sen gav jag upp och vände mig bort från dörren med tårar i halsen. Då sa det kniiirk och dörren öppnades. Jag vände mig om.

Till min vertikala fasa skådar jag då en småväxt krum kärring, halvsittandes i en hukande ställning med huvudet insvept i en filt, stirra på mig med galna ögon. Hela hennes lekamen skakade som ett asplöv. Hon sa:

-Vad är detta för någonting? Vad är detta för någonting? Vad är detta??

Jag fortsatte per omgående mina steg nerför trappen. Det var såklart inte möjligt för mig att bo där.

Vart skulle jag nu ta vägen? Nedanför stod farsan lutad med bilen med armarna i kors och konstaterade:

-Det var ju det jag visste, Andreas. Jag visste det här.

Sen lyfte han med en suck upp mobiltelefonen och ringde några samtal.

Jag inkvarterades hos gamla faster Margit på Reimersholme. Hon bodde i en lyxig stor lägenhet med panoramafönster mot vattnet. Faster Margit var snäll, men hon var också över 90 år. Jag kunde iallafall stanna i några dagar medans farsan fixade ett annat boende till mig.

Jag började mitt jobb på tobaksaffären i Skarpnäck. Det inledde också min period som missbrukare av coca cola, kexchoklad och cigaretter på allvar. Jag lärde mig också känna den stora stadens förortsfolk “the hard way”.

Nyss kommen från lilla Tranås fick jag redan första veckan som arbetande i tobaksbutiken stifta bekantskap med en hel uppsjö vanvettiga människor. Som dessa två:

1. Yxmördarn

En man i femtioårsåldern som hade huggt klyvt sin fars skalle i två delar som ung och som sedan dess spenderat större delen av sitt liv på instutioner. Han hade påsar under ögonen så tunga att de hängde under hans näsa. Han såg riktigt läskig ut; sönderrökta läppar och tänder, gul hy och ett ytterst ovårdat yttre. Samt stank han som ur en gammal soptunna.

Yxmördaren skrämde livet ur mig redan vid sitt andra besök i butiken. Han stod en stund med ryggen mot mig. Jag stod i kassan och han stod vid glassfrysen vid dörren ut. Han hade sina labbar placerade på glaset till frysen och han verkade liksom bara stå där och titta in i väggen.

Plötsligt vänder han sig i ultrarapid mot mig. I min värld såg det ut som hans huvud snurrade ett halvt varv. Det var ren skäckfilm. Han spände sina tomma ögon i mig. Jag svalde djupt. Sedan lade han an ett helt galet spökskratt allmedans hans innehållslösa själaspeglar synade mig:

–Heee heeee heeee heeee heeee

Sen gick han ut.

2. Yxmördarns tjej, tjockisen

Yxmördarn hade en tjej. Ja, tjej och tjej, men de bodde ihop. Hon var monumentalt tjock och ögonen stod helt i kors. Hon hade tappat de flesta tänderna. Ja, eller kanske rökt bort dem, vad vet jag. Men låt mig berätta vad hon gjorde efter jag jobbat i butiken i ett par veckor.

Jag hade lärt mig höra vad hon sa redan den andra veckan, hon läspade kraftigt, och kastade alltid upp ett gult blend till henne när hon kom. Hennes fullständigt vidriga fingrar krampade då ner i fickan och halade i ojämn takt upp mynt av alla de slag. Infimpade, tobaksbeströdda, vattenskadade mynt. Det kväljdes i mig när jag såg hennes brungula spröt kasta fram dem. Än värre var det att ta tag i pengarna och lägga dem i kassan.

Det var svårt att höra henne prata, men tro mig, det var helt omöjligt att se henne i ögonen. Hon hade ena blicken fäst västerut, den andra österut. Jag har aldrig sett nån som på riktigt haft såna ögon. Ibland var hon helt vindögd, ibland den diametrala motsatsen.

I vilket fall, denna tidiga morgon straxt efter klockan sju, min andra arbetsvecka, skulle hon plötsligt ha inte bara ett gult blend utan en hel limpa. Jag öppnade kassaskåpet och sålde detta till henne. Hon betalade på sedvanligt vis och gick ut från affären i sin makliga takt. Liksom vaggande, stötvis pulserande framåt. Hon svängde runt krönet och försvann mot parets lägenhet.

Jag jobbade på, timmarna gick. Jag käkade lunch, klockan blev ett. Då kommer hon tillbaka in i butiken.

Jag vädrade stanken redan innan hon öppnade dörren. Jag lovar er, det här kan vara världsrekord i doft av gammal rökare. När yxmördarns tjej klev in i butiken var hela hon gul. Hennes hår hade krusat sig och det bolmade lätta puffar från öronen. Ögonvitorna, eller ögongulorna, visade inga tecken på att ha pupiller på plats.

Hon hasade sig fram mot mig. Hennes nu svartbruna händer letade sig ner i fickan. Upp ur fickan for de där mynten. De klirrade på disken. Hon hostade till, det rök ur käften på monstret och jag kunde höra den hesa viskningen:

–Ett paket gula blend

Mänskan hade satt i sig en hel limpa på runt fem timmar.

*

Mina Första År i Stockholm fortsätter senare…

Feb 19, 2008 | Första åren i Stockholm

Kommentarer

10 kommentarer till “Kärringar & Yxmördare”

  1. Superlimpan 19 Feb 2008, 13:01

    …Och ändå så röker du fortfarande? :P

  2. Jens 19 Feb 2008, 13:40

    “Jag hade lärt mig höra vad hon sa redan den andra veckan”.
    Hahahaha.

  3. Pickadulver 19 Feb 2008, 16:14

    Är det bara jag som hör “Snabbköpskassörskan” spelas upp som soundtrack till denna fantastiska berättelse? Flickan var uppenbart lite förtjust i den nyinflyttade ynglingen och sprang dit varje dag för att få en skymt av honom.

  4. Martin S 19 Feb 2008, 16:42

    Mwoahahahaha!

  5. Jens 19 Feb 2008, 17:52

    Skarpnäck – Andreas, minns du vad som hände när du, jag och jimpan varit där för att titta på en lägenhet som vi eventuellt skulle hyra?

  6. DMC 19 Feb 2008, 19:17

    Haha! Helt fenomenalt!
    Gula Blend också :D:D Skrattar gott!

  7. DMC 19 Feb 2008, 19:18

    Pickadulver, jag hör bara Morricone musik och plinget när dörren öppnas :D

  8. Andreas 19 Feb 2008, 19:45

    Cheers! Ja gillade ni den här lär ni tycka om fortsättningen… : )

    Ja du Jens.. Vi åkte till Västervik, va?

  9. ze german 20 Feb 2008, 09:31

    Det är inte ofta jag försvarar Jismark ;-), men jag håller med att det kan vara knepigt att vara nyinflyttad i den här stan och förstå allt som sägs.
    Själv gapade jag stort när någon berättade för mig att “han tjackat nya pjuck”. Jag begrep noll och ingenting. :-)

  10. Jens 20 Feb 2008, 13:33

    Nja det gjorde vi säkert. Eller jag tror att jag gjorde det iallafall. Men jag tänkte närmast på Kokoskakan och Pungpina.