Someone Like Me

BLACK CELEBRATION

Min barndomskompis Carl-Johan levde ett komplett lyxliv. Vi blev polare nånstans runt 1984 och hängde mycket ihop de kommande tre-fyra åren innan han och hans familj flyttade till Jönköping.

Carl-Johan bodde på stan. Tranås storgata kanske inte är Oxford Street, Champs Elysée eller Broadway men för en liten plutt från villaområdet Bäck var det bra festligt ändå.

Speciellt när man bodde i det huset som Carl-Johan gjorde. Och på det sättet. Hans mamma och hennes sambo hade en helt makalös lägenhet som sträckte sig rum för rum på längden med panoramaförnster ut mot Tranås paradgata. I rak följd var det kök (med läskapparat), matsal, ett första vardagsrum, ett andra vardagsrum och ett sovrum. Alla rummen var stora och de flesta var utrustade med TV och KabelTV. Det var det inte många som hade på den tiden.

Dessutom hade de en hemlig gammal trappa från en dörr i badrummet! Den gick ner till lägenheten under där Carl-Johans mormor och morfar bodde. Och följde man den ända ner så gick den till Tranås i särklass bästa skivaffär! Som Carl-Johans mammas sambo Sven ägde!

I samma hus låg stans bästa pizzeria som spred en ljuv doft i hela byggnaden. Och som inte detta var nog. Det värsta av allt var att Carl-Johan hade en egen lägenhet i lägenheten!

Eftersom familjen lagt beslag på hela det gamla lyxiga bostadshusets övervåning så hade de helt sonika slagit upp en helt ny ytterdörr trappen nedanför. Så efter man gått in genom ytterdörren följde man en liten trapp. Sen kunde man svänga höger in till familjens lägenhet. Eller så svängde man vänster -till Carl-Johans trerummare. Han hade pingisbord, 1000 pingisbollar, jättestor stereo, en massa skivor och i övrigt en jävla drömtillvaro för en trettonåring. Jag älskade att hänga där. Och det jag framförallt på lördagar då jag sov över hos min polare.

En vanlig lördagskväll kunde då se ut som så att vi lyssnade på musik, spelade pingis, gjorde egen läsk i köket, käkade pizza och glodde på kabelTV. Och framförallt -på kvällarna, när skivaffären stängt, sprang vi ner i denna och lyssnade på plattor. Det var en häftig känsla att bläddra fram skivor och spela dem på vinylspelarna som var till salu på andra våningens HiFi avdelning. Det var så jag första gången hörde “Black celebration”.

Jag minns exakt var vi stod i affären. Jag minns exakt hur vi tog fram skivan och lade den på skivtallriken där i mörkret. Till introtonerna av “Black Celebration” kunde vi lugnt börja följa texterna och titta på bilderna från varsitt omslag.

“Black Celebration”. Depeche Mode´s anthem. Programförklaringen.

För mig personligen, och möjligen även för Martin Lee Gore, en låt som separerar “oss” från “dem”. En låt som ger tillhörighet. En själaunion.

I Depeche Mode har man en kompis som inte sviker. En kompis som sprider glädje, en vän som skänker tröst.

Det känns som man kan komma till andra sidan jordklotet och se en Depechetröja på någon för att veta “Här har jag en frände. Här har jag en som jag.” Även om det kanske inte stämmer så är det en romantisk tanke som jag gärna lurar mig själv att tro på. Vi som ständigt firar en Black Celebration, vi som inte kan göra annat.

Feb 15, 2008 | Depeche Mode 151

Kommentarer

5 kommentarer till “Someone Like Me”

  1. Pickadulver 15 Feb 2008, 20:14

    I put my leather boot on, dress in black, and drink to that.

  2. Jens 15 Feb 2008, 20:27

    Skål på dig Pickadulver!

  3. Jens 15 Feb 2008, 20:40

    “En liten rosa tunga stack ut”
    Om inte det är en klassisk kommentar går jag ner på stan imorgon och köper en hatt. Som jag sedan på stående fot äter upp.

  4. Jimmy 15 Feb 2008, 20:41

    hahahahahah

  5. Superlimpan 15 Feb 2008, 20:41

    Skål till Jens som är i fel stad vid rätt tidpunkt! ;)