Min Far, Påläggsgeneralen.

Min farsa hjälpte mig mycket de första åren i storstaden. Han fixade boende, jobb och hjälpte mig med pengar. Efter ett ganska kort tag ville jag klara mig själv och det gjorde jag. Jag tror det var en hård smäll för farsan att inse att jag faktiskt klarade mig själv. Ordna egna kontakter, fixa egna grejer, egna pengar, egna lägenheter.

Faktum är att min pappa aldrig riktigt kunde förlika sig med detta. När jag gjorde intervju med MTV pratade han fortfarande om vikten att synas i TV Östergötland. Där hans kontakter fanns.

Min farsa var en som gillade att hålla i saker. Och det har jag klarligen fått i arv. Han hade hand om kändislaget i Fotboll som han åkte på turné med. Ofta var jag med. Han ordnade en massa galej i Tranås som han ofta fick betala hårt för hos pöbeln. Jantelagen. Det gäller ju som bekant att inte sticka ut i småstaden. Det gjorde farsan. Till en början gjorde han riktigt bra grejer, men mot slutet var det närmast fritt fall. 

–

Min uppväxt var på grund av pappas arbete kanske inte helt normal. När jag fyllde fjorton bestod exempelvis mina gäster av jämnåriga polarna Jens Hellqvist, Erik “Ecka”Pettersson, Joakim Johansson, Fredrik Samson samt Ingvar Oldsberg.

Tomas Wernersson, Hoa Hoa Dahlgren och Frank Andersson satt barnvakt åt mig. Lili & Sussie lånade mitt rum. Hockeyspelare som Håkan Södergren blev till polare. Richard Herrey och ett gäng backhoppare var mina kompisar på somrarna.

När kändislaget åkte på en sommarturné i Dalarna och Norrland mot slutet av åttitalet var halva svenska Hockeylandslaget med och lirade boll mot lokala kändisar i Arvidsjaur, Piteå, Luleå. Förbundskapten Curre Lindström var väl inte gladast i landet åt att stjärnor som Mats Sundin laddade upp med försäsongsträning bestående av fotboll mot benknäckare och blöta aftnar med en bunt riktigt försupna kändisar.

Få super så illa som sportsjärnor. Jag har aldrig sett värre fylla än under dessa turnéer.

Själv jobbade jag med en stuntman som hoppade 20 meter från en lyftkran och landade i en hög kartonger. Ni förstår att jag kommer återkomma och berätta mer om denna turné.

–

Som ni fattat var min pappa vital för mig under min uppväxt. Han hjälpte och stöttade mig, på sitt eget vis kanske, men ändå, i golftävlingar, fotbollsmatcher och även de tidiga åren med April Tears.

Han ordnade en tävling där priset var en skivinspelning. Vi vann. Publiken röstade fram oss. Utgår jag från.

Han ordnade nyårsrevy, April Tears var med. Stefan “Krullnacken”Rüden var dock stjärnan för kvällen. Farsan grävde fram en massa “has-beens” under åren och gav dem ett forum igen. Lite 50%/50% rörande v/s patetiskt.

Och värst blev det sista arrangemanget farsan skulle ha för några år sen. När han ringde då och frågade om April Tears ville ställa upp sa jag blankt nej. Han skulle ha en nyårsrevy kallad “Gala för fred och vänskap”. Han pratade om förståelse över gränser. Detta alltså från en man som undrade om det luktade konstigt i klassrummen jag jobbar i ute i förorten.  

Huvudgästen var gamle boxaren George Scott, vid tiden mest aktuell i kvällspressen för ett misshandelsfall. George Scott skulle i revyns final boxas mot min pappa. På affischen syntes en léende Scott sikta in en högerjabb på farsan. Som skulle “bjussa”lite på sig själv. Då bör ni som inte känner till det veta detta: min pappa ökade kraftigt i volym under sin levnadstid. Vid tiden för denna gala var han rund som en boll och i bedrövligt fysiskt skick. Och han hade aldrig boxats nånsin. Han var ju egentligen pressfotograf, för bövelen.

Behöver jag säga att den usla biljettförsäljningen stoppade arrangemanget?

Vid samma tid lät farsan en motorsågskonstnär tillverka en gigantisk trästaty föreställande pappa själv. Denna ville han ställa ut på stadens torg men kommunen sa nej till detta.

Bättre var det då under de gamla goda glansdagarna då farsan som Påläggsgeneral körde motorcykel framför tvåtusen startande kvinnor i Pastejköketsponsrade påläggsmilen. Slogan: Kvinnor Kan!

Speciellt Evy Palm. Hon vann lekande lätt varje år.

Och längs banan stod lokalbanden utplacerade och underhöll längs vägen. Jodå April Tears var med. På inte mindre än två ställen samtidigt om jag minns rätt.

Jodå, min farsa hade en del hits och en del misses. Men fan. Han gjorde grejer. Och all eloge till honom för det! Som jag sagt innan: det finns två sorters människor; de som uträttar något och de som kommer och klagar efteråt.

–

Under det första året i tobaksaffären i Skarpnäck hade jag en semester som jag till stora delar spenderade i Tranås. Jag kom hem till gamla replokalen och scenen på Sobelhuset, Tranås mini-fryshus, och fann min vän Jacob Åberg sittande på kontoret med en 50 000 kronors stadsdels-sponsrad festival. Inga band var dock bokade. Jag hjälpte till och bokade in mina nyfunna Stockholmsvänner. Två band som var på gång, Yvonne och Broder Daniel.

Festivalledningen fick under ett par veckor ihop en ganska så imponerande line-up som  inkluderade Niklas Olaussons polares band The Ark, våra kompisar som startat ett vansinnigt band kallat Silverbullet. Oskar i cafét bokade in Monster, som leddes av Anders Wendin numer känd som Moneybrother. “Festivalgeneralen” Annas Göteorgskompisar Electric Eskimoes adderades. De skulle senare byta ett par medlemmar och namn. De blev då The Soundtrack Of Our Lives. 

Sammanlagt 50.000 spänn för Broder Daniel, The Ark, Yvonne, Moneybrother, Silverbullet & The Soundtrack Of Our Lives är ett ganska-inte-så-högt pris, eller hur?  

Festivalen blev en riktigt kul upplevelse och jag fick bland annat bära den till synes utmattade Henrik Berggren uppför en trappa efter deras gig. Han slaggade hemma hos oss, i brorsans säng. Vi kom att bli ganska bra polare under en period. Han var en charmerande och väldigt finurlig person.

Några veckor efter festivalen festade vi till det rejält tillsammans, jag, Henrik, några killar från Yvonne och ett gäng tjejer. Avslutningen på den festen, i lägenheten i Kärrtorp, går till historien som bland det absolut mest osannolika och sjuka jag varit med om.

(To Be Continued)

Feb 21, 2008 | Första åren i Stockholm

Kommentarer

4 kommentarer till “Min Far, Påläggsgeneralen.”

  1. Carl 21 Feb 2008, 15:18

    Du lämnar oss alltid med massa cliffhangers.
    Det gillar inte jag! Jag har för övrigt passerat Tranås en gång på väg till Hultsfred. Ja, vi åkte fel och tänkte att vi lika gärna kunde spendera några till timmar i den småländska naturen :-)

  2. Superlimpan 21 Feb 2008, 16:54

    Läste i tidningen om Tranås… http://www.expressen.se/1.1055112 Hockeybråk!

  3. ze german 21 Feb 2008, 19:45

    Limpan, jag är inte förvånad. Jag har varit på hockey i Tranås och stått i bortaklacken. Bråkmakarpublik och fult spelande lag. :-)

  4. Keder 22 Feb 2008, 17:47

    Grymmo med farsan! Minns när jag jobbade med honom på Sexpressen – fantastiskt uppdrag om just hockey! Har för mig att han drog en historie om trästaty just då också……