The April Tears i London (del 5)

(..forts från del 4)

Den gråtande, ensamme bandledaren Andreas körs ingenstans av taxichauffören. Bilen står still. Efter ett kort tag spatserar Pär Stavborg tillbaka ut och betalar britten. Jag leds in på hotellet.

Efter att i ett sårat och drucket ögonblick ha hävdat att det var tack vare mig bandet var där det var nu så stod jag inte högt i kurs hos bandkamraterna. Vi följdes åt till mitt och Tubens hotellrum och inledde en hätsk diskussion. Ett krismöte. Igen.

Tuben var inte så arg på mig, han hade ett “nyanserat” sätt att se på det. Jimmy var mycket upprörd och hävdade” allt är inte bara svart eller vitt“. Sara var arg och ledsen.

I villervallan av nån form av försvarstal från min sida lyckades jag att slå sönder bordet i hotellrummet. Det bara krashade ihop när jag ställde ner ett glas på det (antagligen för hårt) och splittrades ut över golvet. Ingen blev gladare på mig efter det. Jimmy gick och hämtade Kitte.

Kitte, som sakta under kvällen gjort framsteg och återhämtat sig bit för bit efter den traumatiska händelsen tidigare på dagen vaknade till av att nån ramlade in i hans rum. En uppenbart berusad Jimmy väste “Allt är inte bara svart eller vitt, Kitte. Du måste komma med ner. Det är kris. Det är krismöte.”

En sömndrucken Kitte dyker upp i vårt hotellrum. Ett bord är sönderslaget på golvet, Sara gråter, jag sitter och konvulserar av fylla i ett hörn av soffan med blodig hand och Tuben sitter tyst på sängkanten.

–Vad håller ni på med? säger Kitte och ser förvirrad och bestört ut.

Krismötet tar nu en ny dimension och vändning. Stavborg kommer ner och ber om ursäkt för att det blev så här, inte kunde han ana vilket helvete som gömde sig under stenen han oavsiktligt blev del i att lyfta på. Jimmy och jag kommer överens med ett handslag. -Allt är inte bara svart eller vitt, Andreas, säger han. Kittestackarn kan andas ut. Då säger jag, som nu blivit lugn och fin, med ett léende, jag menade inget illa, men må Gud straffa mig för hur jävla dum i huvudet jag kan vara, i synnerhet efter stort alkoholintag:

–Har ni tänkt på att det är tack vare mig som vi sitter här?

Helvetet är igång igen. Men denna gång är det Tuben och jag som börjar bråka, killen som stöttat mig genom tidigare argumentation. Hans gräns var nådd och han börjar ta upp samtal som förts mellan bandmedlemmar bakom min rygg.

Jag har personligen aldrig haft problem med sånt, det är en del av oss människor att prata om varandras egenheter, positiva som negativa. Det allra flesta gör det, eller hur? Men när man själv presenteras med såna fakta kan det bli lite fel. När jag hävdade precis nämnda ståndpunkt så orkade inte Sara delta längre. Man kan på alla sätt förstå att hon i detta läge valde att gå o lägga sig.

Tubens nya agenda fick inget större gensvar hos min före detta antagonist Jimmy. Han sa bara –Allt är inte bara svart eller vitt, Tuben och gestikulerade med händerna. Kitte satt mycket trött i soffan och tittade på oss. Jag går i direkt polemik med Tuben och stämningen går från hätsk till direkt farlig. –Du är ingen människa! skriker Tuben. –Du är för fan ingen människa!

–Och du är inte längre trummis i April Tears, svarar jag.

–Bra, för jag har ändå tänkt sluta, skriker Tuben.

Jag lämnar rummet och går till Sara och knackar på. Jag försöker nu sortera ihop hjärnan och vill veta var Sara står. Svar: hon är fortfarande skitförbannad på mig och meddelar att hon inte orkar med bandet längre. Hon vill sluta på stört. Vi pratar en stund och hon lugnar ner sig något, jag ber om ursäkt och vi är ok med varandra. Hennes beslut om att sluta står dock fast.

Jag vaknar till ljudet av en dammsugare. Jag lyfter på huvudet. Det känns ljust. Jag märker att jag ligger på magen med ansiktet rätt ner i en matta. Min näsa känns platt. Mina läppar har fastnat i varandra. Jag höjer blicken och ser med min dimmiga syn en storväxt afro-amerikansk man med en stor dammsugare trettio meter bort i korridoren. Jag ser en blodig hand. Jag ser ett askfat med ett par uppbrunna fimpar bredvid mig. Jag reser mig upp. Jag har bara en sko. Jag haltar mig bort i hotellkorridoren och letar i huvudet efter rumsnumret.

Vilket nummer var det nu igen? Behövde visst inte leta länge. Min andra sko stod i dörröppningen till vårat rum. Jag klev in, tog av mig andra skon. Tittade på klockan. Den var sex på morgonen. Jag somnade i sängen bredvid vår sparkade/avhoppade trummis.

To be continued…….

Dec 13, 2007 | 1 Comment | April Tears

London Taxi

Dec 13, 2007 | Comments Off on London Taxi | April Tears

The April Tears i London (del 4)

(forts..)

Efter ett tag bjöd en av de tjejer som anslutit till sällskapet upp mig till dansgolvet. Jag hängde med och tog några steg efter en stunds tjat. Jag har dock alltid haft problem att dansa till musik jag inte diggar så det var med stor ansträngning jag gjorde några moves. Ett kort bit in i låten anslöt Jimmy och Tuben -dessa tvenne tog dock inga heta dancesteps.

Ni vet ju att ironin var vårt största vapen i dessa tider. Ständigt närvarande. Ständigt ett försvar. Ständigt ett anfall. Så självfallet spelade Jimmy och Tuben ut sina tyngsta kort på golvet. “The running man” var en av de mer lättköpta rörelser de bifogade till det hippaste dansgolven i England. Jag var inte sen att skrattande hoppa med på det. Inom tre sekunder hade vi tömt sällskapet på groupies och även fått en ganska skön tom space omkring ossdå annat folk också lämnade våran dansarea. Swooch så var de försvunna. They might as well, April Tears har aldrig befattat oss med dessa i nån större utsträckning. En gång tömde vi förresten ett helt syntdansgolv i Malmö, återkommer till det en annan gång.

Partyt började nå den sena timmen och bandet samlades ihop av Pär Stavborg för hemresa till hotellet i taxi. Nivån på fyllan var nu att betrakta som severe.

De fyra medlemmarna i April Tears som deltagit under kvällen raglade in i bilen och stämningen sjönk snabbt från mycket hög till ganska låg. Nu är det så här att jag var ordentligt berusad så jag hoppas avslutningen på denna dag kan berättas så sanningsenligt som möjligt:

Som jag minns det började allt med en missuppfattning av Pär. Det och min fylla slash ordval. Jag hade sagt något i stil med “utan mig skulle det här bandet inte existera” och Stavborg blev sur och sa att “Då kan ju du ta och betala taxin“. Detta var ju förstås en omöjlighet eftersom jag inte hade några pengar vilket jag påtalade.

När taxin kom fram till hotellet strömmade en sårad Sara och en full Jimmy ur taxin, Stavborg marcherade iväg. Tuben sa nåt snällt och förlåtande till mig, men jag kände mig sviken och utlämnad och skrek gråtande till taxichaufförn:

–Drive anywhere!! Just go! I don´t care! I have no money! Just drive…buäääähäää!

…TBC…

Dec 13, 2007 | 1 Comment | April Tears

Meg Matthews, Noel Gallagher & Tony Blair

Dec 12, 2007 | Comments Off on Meg Matthews, Noel Gallagher & Tony Blair | April Tears

Chris Evans & Tony Blair

Dec 12, 2007 | Comments Off on Chris Evans & Tony Blair | April Tears

The April Tears i London (del 3)

The April Tears showcase för Telstar Records i januari 2000. Jag glömmer aldrig den dagen:

Det var en kall januarifredag i Fulham, London och den nya stora skandinaviska satsningen skulle i form av vårt band visa upp sig för the big boss -londonchefen, men även andra investerare, bossar i andra länder, alla anställda på bolaget samt en bunt viktiga och tillhörande mäniskor till. Människor flögs in under dagen för att bevittna svenskarna.

Eftersom det var i ett “hemligt” rehearsal-room där Supergrass m fl laddade upp inför turnéer så kunde inga utomstående, förutom en god vän till Kitte, hitta oss eller se giget.

Mycket stod på spel för Pär Stavborg, tämligen nyanställd av Telstar och högst ansvarig för signingen och utvecklingen av The April Tears och han såg till att vi var tidigt på plats för att köra genom setet tillsammans med vår ljudtekniker Tristan. Vi var spända, förväntansfulla, nervösa och taggade. Och eftersom vi kunde våra låtar utan och innan, vi hade kört igenom det så jävla mycket så var det hela betraktat som en “piece of cake”, så satte vi oss istället och softade timmarna innan anländandet av britterna.

Då händer sakta något med Kitte. Han blir likblek. Ja han är ju iochförsig närmast likblek i vanliga fall också men nu blev han helt vit. Killen mår inte bra. Inte bra alls. Han meddelar bandet om sitt hälsotillstånd och får ta lite luft. Inget hjälper. Kitte har fått en panikångestattack.

Det var inte på grund av sällsynt darriga nerver, utan hade med andra saker att göra. Det visste jag inte då, ej heller förstod jag alls vad detta innebar för Kitte i detta läget. För mig fanns bara “samla ihop dig för fan och kör!” mentaliteten. Show must go on.

Självklart borde jag som bandledare läst av situationen bättre, men vi satt i en situation som var do or die. Vad skulle vi göra? Som tur var kunde Tuben pinna ut lite närmare vad som hänt med Kitte och hur han mådde. Han tog basisten på en “luftrunda” runt kvarteret. Paniken spreds i övriga bandet. Sara kom ur fas. Jimmy la flyhänt in en snus. Jag ringde Stavborg och informerade.

Ni kan ju tänka er att det inte fanns annat än “se till att få ordning på honom så fort som möjligt. Vi är där om tjugo minuter.” läget. Stavborg ljög ihop en historia för bossarna om att Kitte drabbats av akut influensa.

Senare skulle Pär berätta för bandet att om vi inte kunnat genomföra showcaset hade Telstar rivit kontraktet.

I våran lokal kom man in genom en dörr på en baksida. Man kom in i en välkomsthall med en soffa och en läskapparat. Svängde sedan höger in, möttes av en stor soffgrupp och ljudbordet till höger, scenen rakt fram.

När första lasten big boss anlände låg en likblek, tunn basist på rygg med öppen mun i välkomsthallens soffa och kippade efter luft. Omhändertagen av bandets högst empatiske trummis.

Stavborg insåg katastrofens vidd och samlade mig och Sara för att komma till sans. Vi gick runt och hälsade och minglade en stund. Fotograferades. Sa vänliga ord. Log. Bakom kulisserna kämpade Kitte med att överhuvudtaget kunna stå upp. 10 minuter senare var han på scen.

Vi genomförde vårt showcase. Har ni någon gång drabbats av kraftig ångest i form av panik så vet ni vilket braveheart som stod på scenen och spelade bas. Det var kanske hälften av tonerna som hamnade rätt, men han gjorde det. Stor eloge & big up, Kitte.

Direkt efter avslutad spelning kördes han hem till hotellet med Tuben som sällskap medans vi andra fortsatte med mingel och léenden och “we´re very sorry Christian is ill, he did everything he could to be with us here today.” Stavborgs vita lögn gav kraften tillbaka till vår sida. Bolaget var nöjda med var de sett, vi hade uppenbarligen karisma och kunde lira.

Telstar Records hade en heltidsanställd festfixare –these must´ve been the last days of the really good times at the record companies om man säger så. Bolaget hade Craig Davids färska succé i bagaget och bevisligen gott ställt. Denne festfixarman hade fått i uppdrag att ta oss ut på en helkväll. Vi for iväg mot Soho, Tuben anslöt, Kitte var inkvarterad i sitt rum på hotellet för återhämtning. Han hade sällskap av sin vän som kom till giget så vi andra kände vi kunde slappna av.

I England heter en av de mest kända personerna Chris Evans. Han har rött hår och stora glasögon och ni har säkert sett honom i nåt musikprogram nån gång på nittiotalet. I dag är han säkert chef på Channel 4 eller nåt. I vilket fall var vår första anhalt hans nyöppnade restaurang mitt i London. April Tears, Stavborg, festfixaren, en bunt a& r:s och några till från bolaget anlände till bordet. Chris Evans själv var på plats och satt och underhöll några yngre damer i baren.

Jag hamnade ganska nära kanten av vårt bort och kunde därför på nära håll iakta vårt grannbord. Där satt femton stycken vackra tjejer, rejält uppklädda med dyra klänningar, diamanter, utsläppt hår och bara ben. Att döma av mina fördomar var max en-två britter. Mitt i detta hav av skönheter satt en liten flintskallig man i kostym. Brunbränd, något ärrad och ständigt uppvaktad av samtliga i hans harem. Vad i helvete som hände där har min hjärna fortfarande inte rett ut, men jag gissar att det var en snubbe som hörde nåt maffialiknande till. Det hände en del könstiga grejer där som får mig att dra den slutsatsen.

Jag beställde -tro mig eller ej- en fish and chips. En speciell sådan, men likväl denna sunkiga nationalrätt när jag hade chansen att äta den finaste fisken i hela London. Hjärnan hade väl här börjat slå av vissa områden.

Måltiden intogs under vänligt tjatter och glada skålar och efter två-tre timmar kom budet från Mr. Party att vi skulle dra ut på klubb. Vi tog en promenix till stället. Nu var jag ganska trött och hade verkligen ingen större lust att fortsätta firandet, utan gå hem och lägga mig. Det fanns dock inte mycket till alternativ, chaufförerna var entledigade.

Vi kom fram till en kö av londons hippaste människor. Den sträckte sig femtio meter fram till en dörr, bakom den en trappa upp. Mr paid Party dude växlade några ord med vakten och vips är hela hans entourage förbisläppta hela kön.

Vi fick veta att klubben var Meg Matthews nystartade, hon var dåvarande fru till Noel Gallagher i Oasis. Det var innan Manchesterbandets kreativa förfall -Oasis hade alltså fortfarande mycket stort anséende.

Väl däruppe var det nåt så in-i-helvete mycket folk och jsg kände att jag verkligen inte hade ork till detta. Dessutom hade inte nån fylla slagit in. Precis när jag börjat plantera tanken på att ta mig hem -jag hade inte ens en öl ihanden, hade inte råd, hade inte fått nån- så vinkade festfixarmannen till sig oss. Vi makar oss igenom folkhoperna, får på vägen dit se hela klubbens dansgolv bakom den gigantiska kvadrata baren. Speglar, ljuskanoner, kolsyrad rök, go-go dansare och bara superhippa Londoners överallt.

Vi kom fram till vår partydude-polare. Bredvid honom stod en man i vacker rock, med ett rep i handen. Han knäppte till i ändan av det och vek undan, åt sidan till. Nu såg vi vart han vänligt visade oss att gå: in på ett uppbyggt vip-område mitt mellan dansgolvet och en mindre bar. Bekväma soffgrupp, flera bord -bara för oss.

Nu var jag mer intresserad av att stanna. Jag fick lov att beställa nåt att dricka. Jag tog en Vodka Cranberry -min favoritdrink, likt många andra på den här tiden- och slog mig ner. Tände en cigg och skrattade förbluffat tillsammans med bandet. Tänka sig, det här livet kan man ju vänja sig vid.

När jag avslutat min drink och ställde den på glasbordet framför mig, stod där en ny likadan. Så skulle det fortsätta hela kvällen.

Det lilla indiebandet från Sverige började nu dra till sig förundrade och beundrande blickar från klaserna av människor runt omkring och det dröjde inte länge innan nån partydude släppt upp de tjejer han antagligen tyckte var läckrast. Vips satt jag och pratade med nån tjej från Motala och nån irländska som jobbade som modeller i London.

April Tears hade hela världen framför sig, syntes det. Men natten hade andra planer för de nyblivna megalomanerna från Tranås.

(To be continued…)

Dec 12, 2007 | 2 Comments | April Tears

Supergrass Gaz

Saras dåvarande pojkvän, Jonas, var en spitting image av Supergrass sångare Gaz Coombes. Denna Jonas och våran Jens drabbade på olika sätt samman i publiken under och efter ett par framträdanden med bandet, och åsiktena går isär om vad som egentligen hände, Men detta är något vi säkerligen kommer få all anledning till att återkomma om.

Dec 11, 2007 | 2 Comments | April Tears

The April Tears i London (del 2)

Dag 2: Bandet vaknar upp på sina rum, Tuben och jag i mitt -Tuben hade hackat tänder i sömnen hela natten så jag sov inte mycket, Kitte och Jimmy på våningen ovanför, Pär Stavborg i sitt och Sara i sitt.

Jag började dagen med att checka MTV2, fan vilken bra kanal det var! Vi intog sen en frukost på hotellet innan avfärd med chaufförerna till vårat rehearsal room som även skulle bli skådeplatsen för vårat showcase dagen efter. Dessa chaufförer var genom i princip hela vistelsen oss tillgängliga. Vi blev snabbt bortskämda kan jag säga. En gång var de inte på plats utanför hotellet när jag skulle dra in till Soho. Då blev jag lite tvär när tvingades ta tunnelbanan. Jag blev Madonna på en dag.

I vårat rehearsal room, som hyrdes ut för showcaset av inga mindre än Supergrass, mötte vår tekniker för framförandet, Tristan, upp oss. En mycket trevlig kille som b la hade kört ljudet på David Gahans bröllop. Gissa om vi drog ur honom all info vi kunde om det..

Vi kopplade om alla grejer vi hade med oss till brittisk ström och slog på stärkarna. Pär Stavborg som hade åkt med lämnade oss för andra ärenden under dagen. Klockan var runt lunch, han skulle vara borta ett par timmar, vi lämnades med en platta folkbärs och ett par frallor.

Vi körde igång o repa. Till saken hör var att vi var väldigt välrepade redan innan avresan så det dröjde inte länge innan Tristan hade piskat upp ett jävla bra ljud för oss. Så efter ett par timmar var vi klara. Vi fortsatte fäljdaktligen med att dricka bärs och löjla oss. Jimmy körde nåt fantastiskt roligt framträdande. Minns tyvärr inte i skrivande stund vad han gjorde, men jag tror det fanns en fralla inblandad.

Ingen Stavborg dök upp så vi trajjade ut en sväng i Fulham, där lokalen var belägen. Ytterligare ett par timmar passerade och vi började bli rejält hungriga. Och jag är ingen rolig människa att ha att göra med när jag är hungrig. To say the least. Minns också att vi inte hade några pengar själva.

Runt sextiden dyker Pär upp med en av skivbolagets A&R snubbar, undra om han inte hette Dave Autty. De hade med sig en bunt pärmar med bilder som de ville gå igenom med oss. Vi skulle bestämma vilken fotograf vi ville ha. Anton Corbijn, skrek vi. Dave frågade om vi verkligen ville följa våra idolers fotsteg? Vi sa: självklart!? Skivbolaget sa att de inte tyckte det var nån bra idé. Då valde vi istället Kevin Cummins. Inte illa det heller.

Nu blev det ju såklart ingen fotosession heller med Cummins.

Och skivbolaget godkände f ö inte heller vårt första förslag till titel på albumet -“Neon”. Det var tydligen för mycket retro.

Runt niotiden var vi redo att ge oss av för att äta. Vid den tiden var jag så återhållet förbannad och vresig att det inte gick tilltala mig. Det blev lite bråk i bilen på väg till restaurangen. Detta reddes dock snart ut och vi kunde i samlad tropp (TAT+Stavborg) gå in på restaurangen. Mr Chow.

Mr Chow finns mig veterligen endast på tre ställen i världen; New York, L A och London. Den är otroligt väl ansedd, något vi fick veta på väg in.

När första rätten väl serverades var hela gänget sjukt hungriga och det seaweed som vi åt (vi har aldrig rett ut exakt vad det var, trots många tips om rostad, saltad vitkål etc) prisades av samtliga i bandet som det absolut godaste vi nånsin ätit.

Stämningen steg i takt med mat och alkohol och när tredje rätten skulle serveras var vi redan proppmätta. In rullas då en Peking duck. Direkt anländ från Peking (sant). Jimmy skrek högt av fasa när han såg den grillade ankan, under högtidliga former, rullas in. Jag lovar er att det var en hel jävla fågel stekt och garnerad som presenterades i en förvriden dödsgrimas med sträckt hals och huvud. Jimmy åt inget av ankan. Vi andra körde When in Rome-taktiken och glufsade följdaktligen i oss allt vi orkade efter att servitören styckat upp pippin med stor köttkniv vid bordet.

Efter ytterligare en rätt, glass i nån lyxig form, var den dyraste måltid jag nånsin ätit intagen. 1500 pund senare (jag såg notan) tog vi en taxi mot hotellet. Ganska bra mat för ett band som utfattigt drömt om en burgare i närmare nio timmar. Fucking skivbranchen i ett nötskal -igen. Efter några drinkar i baren knöt vi oss runt tretiden vid god vigör. Nästa dag skulle dock sätta världsrekord i kaos och osannolika händelser för The April Tears..

…TBC

Dec 11, 2007 | 2 Comments | April Tears

K West i Shepherds Bush

Jag letade lite och är väl i princip 100% på att det här är hotellet vi bodde på.

Dec 10, 2007 | Comments Off on K West i Shepherds Bush | April Tears

The April Tears i London (del 1)

Mina damer och herrar! Den här veckan kommer jag bjuda på the story of the stories vad gäller Kollaps enkla och uttalade tema (se inlägg #1 om ni behöver). Det handlar om The April Tears i London. Och jag vet inte hur många delar det kommer bli än, men låtom oss börja!

I januari 2000 var det dags för bandet att flyga över till skivbolagets huvudkontor i London. Telstar Records hade alltså startat en Sverigefilial, i form av Pär Stavborg som a&r (artists and relations; personen som jobbar närmast i utvecklingen av ett band).

April Tears var första signingen i vad som skulle bli ett nytt stort skivbolag i Sverige. Så blev det icke. Telstar Records Sverige/Skandinaviensatsning avslutades redan under våren 2001 och April Tears två singlar “Model, Actress, Whatever” och “Seventeen” blev de enda releaserna under etiketten.

Orsakerna till detta var flera, och jag vet säkert inte hälten av dem, men vi kan ju spara det jag vet till en annan gång och enbart inrikta oss på ett förhållandevis ungt band som äntligen var på väg mot sitt välförtjänta break och som fick en veckas “highlife” i London. Något liknande skulle dock aldrig hända bandet. Och med facit i hand är det väl en jävla tur det.

Vi befann oss stora delar av hösten 1999 och vintern 2000 i Christoffer Lundqvists studio i Skåne. När vi inte var där turnerade vi eller gjorde promotionarbete. Det var tider det. Fulltime popstar. Men Aldrig aldrig aldrig hade vi några pengar. Så ej heller inför London resan. Jimmy och jag lämnade Christoffer några dagar innan (det var vi tre som var i studion mest -flera orsaker till detta, men en av dem var att det ansågs oekonomiskt att ha resten av bandet där) och vår producent önskade oss lycka till.

Vi var alltså på väg mot London, mecka för ett band som TAT. Vi åkte dit med ett enda uppdrag: att visa upp oss för the big boss. Och då snackar vi BIG BOSS. En skivbolagsdirektör som är personligen god vän med David Bowie och Keith Richards är liksom ingen smålirare. Vårt uppdrag var att genomföra ett showcase (alltså spela live för branchsnubbar; i detta fallet enbart vårt skivbolag) på sisådär sex låtar.

Resan började med att vi stuvades in i en taxi med Pär Stavborg och for iväg mot Arlanda. Laddade till tänderna! Vi hade med oss guror, cymbaler, virveltrumma, baskaggepedal, synt, sampler och några klädbyten.

Vi checkade in, fick ta med gitarrer som handbagage. Väl på planet märker vi en första lite halvkonstig sak: Jag, Stavborg och Sara sitter i businessclass, medans Tuben, Kitte och Jimmy reser i budgetavdelningen! Med andra ord läppjar jag och Sara på en gratis maltwhisky medans trion där bak skramlar till en öl att dela på.

Vi landar helskinnade på Heathrow, vid mycket god vigör. Grabbarna hade tömt kassan och supit sig fulla. Sara och jag var inte heller nyktra. Det är nu dags att ni får veta två fakta om den här resan. Den första är inte så märklig, den andra desto konstigare: 1. Vi var antingen fulla eller bakfulla eller i psykisk obalans under hela Londonvistelsen och 2. Det togs inga bilder på någonting av någon av oss what-so-ever!

När vi går mot utgången ser vi något vi aldrig hade räknat med. Det står två chaufförer med uniform och kaptensmössa och håller varsin skylt. Det står “April Tears” på skyltarna. Nu började det på riktigt. Megalomania. Vi klev överlyckliga och flabbande in i de två lyxjeeparna (jag vet inte vad de heter, men det var som en limousine fast en jeep) med tonade svarta glas. Chauffören sa typ “Sir, If you would like a drink you can help yourself in the fridge”.

Cirka fyrtiofem minuter senare rullar de två jeeparna med tonade rutor in framför Kensington Hotel (jag tror det var så det hette). The April Tears från Tranås kliver in i receptionen och skriver in sig under märkliga namn, hinner inte ens upp till rummen innan man sätts i baren på hotellet för att där få sig ytterligare ett par bärs och drinkar av bolagsrepresentanter på Telstar. Ett Hello & welcome to London!

Så vår första kväll avslutades där i baren, tillsamans med bolaget, Blink 182 och en bunt fotomodeller. Saken var den att hela hotellet i princip bosattes av rockstjärnor och fotomodeller. Och av oss då förstås.

To be continued….

Dec 10, 2007 | 1 Comment | April Tears

Trevlig helg!

Trevlig helg önskar jag och mina goda vänner, de två levande legenderna, Erik och Lennart. Två sanna hjältar. Som vanligt råder jag er samtliga – BE GENTLE WITH ZE BOOZE!

Dec 7, 2007 | 2 Comments | Helghälsningar, Uncategorized

The Crying Kid

Dec 7, 2007 | Comments Off on The Crying Kid | Jens, Jesus & Jag

Jens, Jesus & Jag (del 3)

“Look at this painting, it´s awful, look at the kid crying”

Debaser 2003 var skådeplatsen för det slutliga mötet mellan Hellqvist, Jismark och Jim Reid. Skotten hade kommit till Stockholm för att spela med sitt nya band Freeheat. Med i bandet var även Ben Lurie, som var en stor del av The Jesus And Mary Chain inan splittringen.

Gamle April Tears-basisten Jesper Eng har alltid varit lite lik Jim Reid och plötsligt påstod sig jens ha spottat nämnde Eng i lokalen. Något som vid tillfälet var en omöjlighet. Hellqvist sa “Vad kul att Jesper kunde komma ändå…” och jag fick syn på honom och sa “Det var som fan!”

Det var i själva verket Jens som drev med mig. Det var Jim Reid som gick mot baren för att hämta en bärs.

Backstage på Debaser är inte särdeles svåråtkomlig vet väl alla som varit där, denna gång kunde vi därför tämligen obesvärat knalla in för att tacka Jim Reid.Med oss var även den gode Freddan, för övrigt första kvällen som Jens & Freddan träffades.

Inne i logen tog den ölande Freddan Broberg snabbt över showen. Han fick syn på en tavla därinne och slogs av dess kraft. Han rös till och ryckte tag i Ben Luries arm och sa till honom –Look at this painting, it´s awful, look at the kid crying.

Ben Lurie, som stod i ett samtal med en skivbolagsrepresentant sa typ . “Hmm. Ok.”

Freddan hakade nu upp sig rejält på tavlan och tog den i sin famn, stirrade på den och visade målningen för basisten i Freeheat, jag tror det var Ben Luries fru: “-Look at the painting. This crying litte boy. It´s terrible. How can someone paint this shit?” Stackars basisten hade inte många andra ställen att vända sig till för ögonblicket och sögs in i en diskussion kring detta med den gripne guten.

För Jens och mig gick det sämre att få mer än ett “Hello” och “Thank You” från Jim. Han var upptagen att titta i en digitalkamera i soffan, tillsamans med ett blont våp som dessvärre utklassade vår närvaro. Plötsligt var vi lite överflödiga i logen och fick efter en kort konferens med varandra ganska kort därefter lämna rummet.

Några år senare fick Jens träffa Jim igen -i Huskvarna!- och det berättar han förhoppningsvis om i en kommentar härunder.

En resa med ett spann på över 20 år; Jens, Jesus, Jim & Jag.

Dec 7, 2007 | 1 Comment | Jens, Jesus & Jag

En kvinna med peruk

Hon kom ut från en bastu på området. Louise och jag hade precis kommit till vår vän Maggans 40års fest. Vi hade hälsat på några gäster och fått ett glas bål i handen. Kvinnan, nånstans i sextioårsåldern, närmade sig oss, iklädd endast en handduk och en baddräktsliknande mundering. På huvudet hade hon något som såg ut som en blöt mopp. Precis när passerade oss föll denna mopp av skallen och ner på backen. Louise kunde inte hålla sig utan brast ut i ett gapflabb.

Kvinnan stannade till och satte sig på huk och utropade, hållandes om sin skalle med en frisyr av den snaggade arten, “jag har inget håååår jag har inget hååååår” och skrattade även hon. Hon vaggade fram och tillbaka i sin hukade ställning. Jag synade henne och drog snabbt den oundvikliga konklusionen: kvinnan är galen.

Louise pratade med henne en stund, kvinnan berättade att hon varit sångerska, dansare och på turné. Hon sa att hennes pappa varit musiker. Hon berättade även att hon just nu var intresserade av att ha sex med en kvinna. Hon berättade om sin relation med Barry Gibb “det svinet”, hon visade en bild på en viril man i trettioårsåldern hon mött på Teneriffa, jag tror det var portiern. Enlig henne hette han Luis och hon hade haft en affär med honom. Jag orkade inte lyssna mer utan minglade vidare. Louise stod snällt kvar.

Kvinnan fick då höra att vi hade ett band, Louise berättade det. Och perukfrun sa att den skivan skulle hon inhandla -av oss och på stört. Hon skulle bara springa o hämta pengar, hon bodde runt hörnet. Hon plockade upp sin fruktansvärda peruk och rantade iväg i raketfart. Det var väl det sista vi såg av henne tänkte/hoppades jag.

Men efter en stunds trevlig mingel såg jag till min vertikala fasa att kvinnan kom springande tillbaka. Stackars Louise, tänkte jag. Hon är alldeles för snäll. Och nu skulle kvinnan fokusera min kära fru och låsa henne i en dialog som varade över 40 minuter. Hon hade tagit med sig ett fotoalbum och visade upp bild efter bild och berättade livligt och maniskt om innehållet på dessa. Hon betalade oss även 100 kronor och fick en skiva i sin hand.

Till slut kände jag mig tvungen att säga till henne att gå, så trevligt jag kunde. Och läget var ju lämpligt eftersom alla gäster nu skulle sätta sig till bords. Hon tog sig då friheten att syna mig från topp till tå. Hon hade fått veta att jag och Louise ämnade att gifta oss inom några veckor. Men hon ansåg att jag var ovärdig Louise. –Du kan inte gifta dig med en kille med såna skor, sa hon. –Skjortan är inte fin nog, snälla ögon visst, men han duger inte.

Kvinnan med peruken (den hade hon nu lämnat hemma dock) hade nu gjort ett så pass stort inslag på festen att samtliga gäster nu väl kände till henne och alla hennes märkliga historier. Hon växlade i sitt språk mellan svenska och bruten engelska och berättade vidlyftigt om sina affärer med världsartister och om livet på turné. Hon hade med sig en fd blå ballong med Barry Gibbs ansikte på! Hon visade även upp prov på “sångröst” och kabarédans.

Vi fick iväg männioskan och satte oss till bords och hade trevligt. Vi låste ytterdörren och det gick ett par timmar. När vi gick ut för att röka var det lugnt. Puh tänkte jag. Och glömde låsa dörren. Det tog fem minuter innan en galaklädd kvinna skred in i salen och SKREK:

-Jag har lyssnat på er skiva 10 gånger nu, jag älskar den, det är det bästa jag hört, men mina grannar är gaaaalnaa på mig. Jag har ingenstans att bo. Jag kommer bli vräääkt. Jag kommer bli VRÄÄÄKT. Jag har lyssnat på skivan tio gånger…

Med sig i handen hade hon två paket hon skulle överlämna till jubilaren som hon kallade Eva. Två storvuxna karlar i lokalen hade dock fått nog av hennes inslag under kvällen. Hennes paket hann hon lägga på ett bord innan männen lyfte henne från marken i ett bastant grepp och hon bars ut raklång alltmedans hon skrek “LOUISE!! LOUISE!! HJÄLP! LOUIIIISE”. Men även min fru hade nu fått nog av kvinnan.

Och där borde historien tagit slut.

Icke så.

Fyra veckor senare, efter vårt bröllop återvänder Lasse, min förläggare, till jobbet. Han sorterar lite post, börjar komma igång lite efter sommaren. Han trycker på play på telefonsvararen. Ut strömmar bland annat ÅTTA meddelanden från en kvinna som pratar på bruten engelska. “I was at this party and met this Louise in Lip Service. I have play record over and over och over igen. And låt….number elva is SÖNDER!! I am a famous dancer and I want a new record. Is this Andreas Jismark!!? I am angry! Ring mig.”

Lasse får väl fylla i mer om exakt vilket innehåll det var i de låånga meddelandena, men bland annat tog hon upp det faktum att mina skor inte dög. Igen. Lasse ringde mig och berättade om dessa meddelanden. Samt att han till slut hade ringt upp henne och även skickat en ny skiva till henne. Han “köpte” sig helt enkelt fri efter att ha slitit sitt hår efter en timmas samtal med peruk-kvinnan.

Dec 7, 2007 | 4 Comments | Lip Service

And now for something completely different…but not that much!

Det här är inte rätt, man kan inte göra så här, men jag skrattar ihjäl mig:

http://www.youtube.com/watch?v=DMhf2azGW90

Dec 7, 2007 | 3 Comments | Helghälsningar

Ljuvt nörderi

Louise & Fredrik på Arvika -06.

Att lyssna på en ny Depecheplatta är alltid en klassiker. 1993 när Kenta och jag hörde “Songs Of Faith And Devotion” och refrängen i “Walking In My Shoes” så rann Kentas snus över framtänderna, längs den gapande munnen, utmed hakan och rätt ner i bröstfickan. Själv började jag blöda näsblod.

“Exciter” lyssningen 2001 var inte lika dramatisk, då var det ett grymt besviket gäng som mitt i natten satt hemma hos Jens i Göteborg och lyssnade till en skiva som inte hade en riktigt bra låt.

Inget av dessa skrevs det om i pressen. Det gjorde det däremot när jag lyssnade på “Playing the angel”. I SydSvenskan, i samband med en artikel om Fredrik Strage:

“….Fredrik föreslår eftermiddagsöl. Till krogen KGB – helt inredd i Sovjet-nostalgia: inramade Pravdaurklipp och diktatorer i gips – kommer snart Andreas Jismark, han driver KGB-klubben Music for the masses.
– Vi kanske kan pumpa lite i källaren, viskar Fredrik Strage som har ett superexklusivt, med namn vattenmärkt exemplar av Depeche Modes kommande skiva i sin blå Östgöta Corren-bag.
Klubbarrangören fixar fler öl. Det är tomt i källaren, förutom en röd sammetsbonad med idolporträtt på Lenin.
– Jag är helt skakad. Det är så sjukt bra, säger Andreas Jismark på stark småländska och tittar hypnotiskt ned i bardisken.
– Bästa jag hört av Depeche sedan 1993, konstaterar Fredrik Strage.

Låten mynnar ut.
– Ja, det var en stark öppning, men så kommer det här, annonserar Fredrik.
– Jag har hört om detta. Det ska tydligen vara en resa än värre då, säger klubbarrangören, skakar på huvudet, och låt fyra går på.
De dricker fort. Stirrar tomt ut i luften…”

Dec 5, 2007 | 9 Comments | Depeche Mode, Lip Service

Balsam för själen

2001 hade April Tears en turné i de norra delarna av landet, främst i skidorterna. I Åre spelade vi hela fyra spelningar och spenderade en vecka där. Vi hade väldigt trevligt, framförallt i backarna, men även gigen var lyckade.

Dessvärre var vi inkvarterade i rummen rakt ovanför dansgolvet på discot. Hur i hela friden kan arrangörer och bokare tro att det är ok att bara för man är musiker så är det allright att höra dunkande bastrummor hela natten?

En kväll delade vi scenen med Balsam Boys, av alla band i hela världen. Det var såklart playback som de körde. Är det förresten nån som minns vilka hits de hade?

Östermalms stoltheter med ljudtekniker var inte sådär supernice mot oss så jag & Kitte tog beslutet att jävlas lite med dem. Vi slank helt enkelt med dem in på deras efterfest. Det hölls i ett av deras hotellrum och innefattade ett medragg på tre brudar i artonårsåldern.

Kitte & jag tog plats på golvet med varsin öl, mer hade vi inte och mer skulle vi heller inte få. Som i en tyst överenskommelse bestämde vi oss för att sitta kvar tills brudarna drog hem.

Balsam Boys spelade ut sitt festregister. Ljudteknikern satt med RayBan solbrillor på sängen och höll om sin “tjej”. Det drogs balla haranger om ditt och datt. Han och de andra snubbarna var dock något besvärade av vår närvaro och försökte hinta oss om att gå med ord som “känns det inte lite väl trångt här”, “det är lite mycket folk här” och “det känns crowded härinne”. Kitte och jag nickade med och satt tysta kvar på golvet. I säkert två timmar.

Och snart så hände det. Tjejerna droppade av en efter en. Partystämningen dog, spriten var slut. Kitte och jag tackade för oss och gick hem och lade oss och sov.

Dec 5, 2007 | 4 Comments | April Tears

Jens, Jesus & Jag (del 2)

91-96 “We´re heading for a major UK tour”

The April Tears i de tidiga åren spelade b la covers på The Jesus And Mary Chains “April Skies” och “Far Gone And Out”.

Den förstnämnda avhandlades på bandets första spelning nånsin bakom stadshusets “gapskratt” scen en solig maj-lördag 1990. Det lät nog inte så värst häftigt, men trummaskinen spelade iallafall i takt (det fanns faktiskt en trummis -Alexander Durefelt-men denne var inte hemma i Tranås på debutspelningen). Även Sators “23 BC” spelades samt två egna spår och fan om jag inte komer ihåg vad en av dem hette -“Unsecured Area” (hette inte den andra “Rainsong”?)

“Far Gone And out” spelades ett år senare när Jens kommit med i bandet. Vi har just innan jag skriver detta inlägg suttit i telefon och avhandlat tiden då det begav sig och det ledde fram till att vi kunde konstatera att en förbannat massa saker hände under dessa år och det är svårt att hålla ordning på i vilken ordning. Klart är iallafall att Jens kom med i bandet runt Juni 1991.

På stället vi spelade denna JAMC-version så hände en del märkliga grejer. Det var på ett ställe som var karatelokal/pub! Vi öppnade bla en dörr vi inte skulle öppna medans vi väntade på soundcheck. Stället var mörklagt och inget funkade. Bakom denna dörr fanns en hel asiatisk familj i ett mörkt rum. De såg på oss skräckslaget. Vi stängde dörren snabbt och utredde intet av det inträffade efteråt. Så här idag ställer jag mig en rad frågor om vad i helvete som hände där egentligen.

Jag vet inte men jag är rätt säker de var kvar där inne i mörkret, i doften av ruttet kött medans The April Tears, en ganska stor publik och lokalpressen befann sig i lokalen.

1991 var det även dags för avfärd mot Göteborg för att se de stora idolerna. Nya plattan “Honey´s Dead” var på ingång och JAMC spelade på Kåren i Götet. Vi åkte en bunt ynglingar i en minibuss, hela April Tears (nu inkluderat jag, Sara, Jens & Jesper Eng) samt Kai och Lovisa (Jespers dåvarande tjej) om jag inte minns fel.

Om minnet inte sviker helt så var vi inkvarterade i Mattias “Shaggy” Nilssons lägenhet en bit utanför Göteborg. Där hade han b la gett sig i kast med att förvandla infruset vin till starksprit. Vi sög och sultade på denna alkoholhaltiga is innan vi tog oss in till stan.

Jag och någon till, tror det var Sara, träffade på Jim & William Reid innan spelningen. Vi gick helt sonika upp till Kåren för att glutta kring lite när bröderna Reid kom utknallande med två kassar folkbärs var. Deras nöjda léenden berättade förmodligen om två skottar som trodde sig inhandlat billig starköl. I vilket fall bad jag om att få ta en bild. Det gick bra.

Dessvärre hade jag ställt in kameran på självutlösning efter tjugo sekunder. Det var lite för länge för bröderna att posera så efter ett tag sa Jim “That´s fucking it” och gick iväg. När jag senare framkallade kortet stod William och snällt log in i kameran medans den yngre brodern hade en uppsträckt hand och var på väg ur bild.

Bättre med idolmötet skulle det senare gå för Jens.

Efter spelningen dröjde han sig kvar och hoppade sedan upp på scen och tog sig där bakom. Han hittade till en dörr med en vakt. Vakten sa stopp. Jens frågade om han inte kunde få gå in, vakten sa barskt nej. Jens quest gick vidare och han sprang omkring backstage på jakt efter bandet. Vips kom William Reid ut från en toalett i korridoren!

Ett samtal inleddes och Jens blev snabbt bekväm i mötet med idolen. Lite för bekväm kanske, för efter en liten stunds ordväxlande utspelade sig följande:

Jens – I´m in a band called The April Tears (sekunden senare slog det Jens att det var pinsamt att säga det, eftersom William antagligen snabbt skulle dra slutsatsen att bandet tagit namnet från deras låt “April Skies” och det var ju förstås inte bra för “jag-är-bara här-av-en-slump-men-visst-jag-diggar-er och-det-är-ju-kul-att-växla-några-ord-medmusikanter-mellan” imagen som byggts upp av Jens (se även #1 på dråpligast i Hultsfred nedan när jag mötte Bobby Gillespie -för övrigt ursprunglig trummis i JAMC)

Men skotten svarade – Sounds like a good name.

Efter detta hävdade Jens –We´re heading for a major UK tour.

Och William Reid svarade –Sounds fun.

Nu var Hellqvist tillbaka på banan igen. Det var ju såklart fullständig osanning att April Tears skulle till England på turné. Vi hade bara ett gig inbokat och det var i Aneby. Men William sa till Jens att han kunde hänga med till logen. Och dit gick de. Och den äldsta Reid-brodern gick in. Däremot stoppade vakten Jens som riktigt påtalade att han var medbjuden. Det spelade dock ingen roll för vakten. Jens skulle inte komma in. Så han bad om inte vakten kunde ta in hans t-shirt i logen och få den signerad. Det gick vakten efter en liten stund med på.

När vakten kom ut sulade han iväg tröjan så långt ut på scenen han kunde, han insåg förstås värdet i den för det unga fanset. När Jens sprang dit låste han yttersta dörren mot scen och bommade alla chanser för Hellqvist att komma åt bandet. Lyckan skulle dock vända i ärendet. Femton år senare. The return.

92-96 då? Jo, det var åren då ett band präglades nåt extremt av JAMC. Jag kan omöjligtvis räkna upp alla rip-offs i låtar. Men man kan väl säga så här -gitarrspelet, basspelet, trummaskinsprogrammeringen -allt var tack vare ett band. Upptäckten av hur man kunde använda blues, hur man skulle se ut, hur en dist skulle låta -hur 5 distar skulle låta-. Allt tack vare The Jesus And Mary Chain.

Sista delen av Jens, Jesus & Jag -“Look at this painting, it´s awful, look at the kid crying” kommer senare i veckan.

Dec 4, 2007 | 1 Comment | Jens, Jesus & Jag

One of the 10

Dec 3, 2007 | Comments Off on One of the 10 | Jens, Jesus & Jag

Trace the 14 Lights

Han bodde på Grännavägen 14, föddes den 14 Augusti, han bar tröja nummer 14. Och den ärade toastmastern på mitt bröllop delar även sin födelsedag med min fru.

Dec 3, 2007 | 2 Comments | Jens, Jesus & Jag

← Previous Page — Next Page →

Polls
VCMG
- Stort! Spännande! (58%)
- Kul för dem. men inte många andra. (32%)
- Jag har aldrig brytt mig och tänker inte börja nu. (7%)
- I don´t care anymore (4%)
Loading ...
- Fler omröstningar >>
Categories
Archives
Search

Polls

Categories

Archives

Search