The April Tears i London (del 1)

Mina damer och herrar! Den här veckan kommer jag bjuda på the story of the stories vad gäller Kollaps enkla och uttalade tema (se inlägg #1 om ni behöver). Det handlar om The April Tears i London. Och jag vet inte hur många delar det kommer bli än, men låtom oss börja!

*

I januari 2000 var det dags för bandet att flyga över till skivbolagets huvudkontor i London. Telstar Records hade alltså startat en Sverigefilial, i form av Pär Stavborg som a&r (artists and relations; personen som jobbar närmast i utvecklingen av ett band).

April Tears var första signingen i vad som skulle bli ett nytt stort skivbolag i Sverige. Så blev det icke. Telstar Records Sverige/Skandinaviensatsning avslutades redan under våren 2001 och April Tears två singlar “Model, Actress, Whatever” och “Seventeen” blev de enda releaserna under etiketten.

Orsakerna till detta var flera, och jag vet säkert inte hälten av dem, men vi kan ju spara det jag vet till en annan gång och enbart inrikta oss på ett förhållandevis ungt band som äntligen var på väg mot sitt välförtjänta break och som fick en veckas “highlife” i London. Något liknande skulle dock aldrig hända bandet. Och med facit i hand är det väl en jävla tur det.

*

Vi befann oss stora delar av hösten 1999 och vintern 2000 i Christoffer Lundqvists studio i Skåne. När vi inte var där turnerade vi eller gjorde promotionarbete. Det var tider det. Fulltime popstar. Men Aldrig aldrig aldrig hade vi några pengar. Så ej heller inför London resan. Jimmy och jag lämnade Christoffer några dagar innan (det var vi tre som var i studion mest -flera orsaker till detta, men en av dem var att det ansågs oekonomiskt att ha resten av bandet där) och vår producent önskade oss lycka till.

Vi var alltså på väg mot London, mecka för ett band som TAT. Vi åkte dit med ett enda uppdrag: att visa upp oss för the big boss. Och då snackar vi BIG BOSS. En skivbolagsdirektör som är personligen god vän med David Bowie och Keith Richards är liksom ingen smålirare. Vårt uppdrag var att genomföra ett showcase (alltså spela live för branchsnubbar; i detta fallet enbart vårt skivbolag) på sisådär sex låtar.

Resan började med att vi stuvades in i en taxi med Pär Stavborg och for iväg mot Arlanda. Laddade till tänderna! Vi hade med oss guror, cymbaler, virveltrumma, baskaggepedal, synt, sampler och några klädbyten.

Vi checkade in, fick ta med gitarrer som handbagage. Väl på planet märker vi en första lite halvkonstig sak: Jag, Stavborg och Sara sitter i businessclass, medans Tuben, Kitte och Jimmy reser i budgetavdelningen! Med andra ord läppjar jag och Sara på en gratis maltwhisky medans trion där bak skramlar till en öl att dela på.

Vi landar helskinnade på Heathrow, vid mycket god vigör. Grabbarna hade tömt kassan och supit sig fulla. Sara och jag var inte heller nyktra. Det är nu dags att ni får veta två fakta om den här resan. Den första är inte så märklig, den andra desto konstigare: 1. Vi var antingen fulla eller bakfulla eller i psykisk obalans under hela Londonvistelsen och 2. Det togs inga bilder på någonting av någon av oss what-so-ever!

När vi går mot utgången ser vi något vi aldrig hade räknat med. Det står två chaufförer med uniform och kaptensmössa och håller varsin skylt. Det står “April Tears” på skyltarna. Nu började det på riktigt. Megalomania. Vi klev överlyckliga och flabbande in i de två lyxjeeparna (jag vet inte vad de heter, men det var som en limousine fast en jeep) med tonade svarta glas. Chauffören sa typ “Sir, If you would like a drink you can help yourself in the fridge”. 

Cirka fyrtiofem minuter senare rullar de två jeeparna med tonade rutor in framför Kensington Hotel (jag tror det var så det hette). The April Tears från Tranås kliver in i receptionen och skriver in sig under märkliga namn, hinner inte ens upp till rummen innan man sätts i baren på hotellet för att där få sig ytterligare ett par bärs och drinkar av bolagsrepresentanter på Telstar. Ett Hello & welcome to London!

Så vår första kväll avslutades där i baren, tillsamans med bolaget, Blink 182 och en bunt fotomodeller. Saken var den att hela hotellet i princip bosattes av rockstjärnor och fotomodeller. Och av oss då förstås.

To be continued….

Kommentarer

En kommentar till “The April Tears i London (del 1)”

  1. Jens 12 Dec 2007, 00:35

    Mycket fin start på storyn.

Pingbacks & Trackbacks