Jens, Jesus & Jag (del 1)

88-90 “Där rök synten”

The Jesus And Mary Chain är det band som mest av alla inspirerade mig till att starta ett band. Man skulle kanske lätt kunna tro att det var Depeche Mode, men så var det faktiskt inte.

Allt rörande JAMC tog sin början 1988. Jens & jag hade innan dess varit polare i ett par år. Det började med att vi spelade bandy i Tranås P72 , jag var en lovande målvakt och Jens var en skridskolöpare i världsklass. Nummer 14. Men han kunde inte hålla tillräckligt hårt i sin klubba och kunde därför inte utvecklas i den takt som man kunde önskat.

I vilket fall upptäckte vi efter nån match, i bastun, med varsin hal Vira Blåtira i näven att vi hade samma favoritband. Depeche Mode. Det dröjde inte länge innan jag hade den unge Hellqvist hemma i pojkrummet för att syna samlingen. Och alla andra papper jag hade i min ägo. Jag gick för att käka mat med familjen. När jag efter tjugo minuter återvände till rummet hade nummer 14 vänt upp och ner på samtliga byrålådor i jakt på urklipp och bilder och gud vet vad.

Detta var början till en lång vänskap. Vi började bland annat beställa skivor ihop. Tolvor. Limiterade versioner. Tysklandspress. Färgade vinyler. Och vi började en resa att upptäcka nya band. Det allra första hittade vi i en Ginza-katalog –My Bloody Valentine. Det tyckte vi var ett skithäftigt bandnamn så det måste vara bra. Tyvärr var singeln restnoterad och dök inte upp. Istället fann vi nåt annat.

Vi tappade andan när vi bläddrade genom sidorna på jakt efter ett tufft bandnamn (det var ett av mycket få sätt för två pluttar i Tranås på denna tid att upptäcka nya band), våra fingrar fastnade på samma namn. The Jesus And Mary Chain. Vi hade fan hittat det bästa bandnamnet i hela världen, det är stört omöjligt att detta skulle kunna failera. Jag beställde “April Skies”.

Singeln kom. Världen förändrades för två gossar.

Vi älskade båda “Darklands” och jag diggade “PsychoCandy” om än inte i närheten lika mycket som Jens. Och när “Barbed Wire Kisses” (singelbaksidor & annat) kom hem till Hellqvist hyllade han förbehållslöst denna medan jag var mera avvaktande. Denna lilla schism mellan oss blev dock helt obetydlig när vi för första gången fick höra en sprillans ny JAMC låt på MTV -“Blues From A Gun”. Den var makalös. Sen kom “Head On” och sen “Automatic” och saken var, som Jens brukar säga, Biff.

Syntarna till vårt syntband vi skulle köpa var inte högprioriterade längre. Eller nja, vi hade i och för sig flera band runt denna tid , fast det var i grund och botten ett och samma –The Convention AKA Blue Front Convention (Herregud min skapare!), Acid Evolution. Jag köpte ändå lite syntgrejer i smyg, framförallt “That Total Age” med Nitzer Ebb på dubbeltolva. För tusen spänn. Jens blev förbannad. Det var ju förstås fullständigt infantilt och idiotiskt av mig att använda min sparkassa till detta episka verk, denna raritet, när Jens köpte en lem.

Lem är, för er som inte vet det, en synthesizer.

Och en dag, några år senare, dog definitivt drömmen om en ny gemensam riktigt bra synthesizer. Vi var på väg hem efter en 36-håls golfrunda i Jens mammas peugot när olyckan var framme. Döda vinkeln. Nyblivne körkortsinnehavaren Jens svängde ut i vägen när en kille som heter Jens Fransson kom farande i 80 på en 50-väg och smällde rätt in i hans bil som vinglade till och stannade cirka femtio meter framför oss.

Inne i den ljusblå peugoten var tystnaden impakt i tre sekunder innan den klassiska ordutväxlingen tog plats:

Andreas: (uppgivet & konstaterande) –Där rök synten.

Jens: (förbannad & väsande) JASÅ?

Istället skulle The April Tears (javisst är det taget efter Jesus-singeln) snart komma att bildas, till en början dock utan Hellqvist. Och när jag till slut handlade ett instrument var det inte en synt, utan en gitarr. En gitarr och en trummaskin. Och första låten jag lärde mig spela och sjunga var “April Skies”.

*

I del 2 av “Jens, Jesus & jag” (90-96) är underrubriken

“We´re heading for a major UK tour” .

Dec 3, 2007 | 5 Comments | Jens, Jesus & Jag

← Previous Page