The April Tears i London (del 4)

(forts..)

Efter ett tag bjöd en av de tjejer som anslutit till sällskapet upp mig till dansgolvet. Jag hängde med och tog några steg efter en stunds tjat. Jag har dock alltid haft problem att dansa till musik jag inte diggar så det var med stor ansträngning jag gjorde några moves. Ett kort bit in i låten anslöt Jimmy och Tuben -dessa tvenne tog dock inga heta dancesteps.

Ni vet ju att ironin var vårt största vapen i dessa tider. Ständigt närvarande. Ständigt ett försvar. Ständigt ett anfall. Så självfallet spelade Jimmy och Tuben ut sina tyngsta kort på golvet. “The running man” var en av de mer lättköpta rörelser de bifogade till det hippaste dansgolven i England. Jag var inte sen att skrattande hoppa med på det. Inom tre sekunder hade vi tömt sällskapet på groupies och även fått en ganska skön tom space omkring ossdå annat folk också lämnade våran dansarea. Swooch så var de försvunna. They might as well, April Tears har aldrig befattat oss med dessa i nån större utsträckning. En gång tömde vi förresten ett helt syntdansgolv i Malmö, återkommer till det en annan gång.

Partyt började nå den sena timmen och bandet samlades ihop av Pär Stavborg för hemresa till hotellet i taxi. Nivån på fyllan var nu att betrakta som severe.

De fyra medlemmarna i April Tears som deltagit under kvällen raglade in i bilen och stämningen sjönk snabbt från mycket hög till ganska låg. Nu är det så här att jag var ordentligt berusad så jag hoppas avslutningen på denna dag kan berättas så sanningsenligt som möjligt:

Som jag minns det började allt med en missuppfattning av Pär. Det och min fylla slash ordval. Jag hade sagt något i stil med “utan mig skulle det här bandet inte existera” och Stavborg blev sur och sa att “Då kan ju du ta och betala taxin“. Detta var ju förstås en omöjlighet eftersom jag inte hade några pengar vilket jag påtalade.

När taxin kom fram till hotellet strömmade en sårad Sara och en full Jimmy ur taxin, Stavborg marcherade iväg. Tuben sa nåt snällt och förlåtande till mig, men jag kände mig sviken och utlämnad och skrek gråtande till taxichaufförn:

Drive anywhere!! Just go! I don´t care! I have no money! Just drive…buäääähäää!

…TBC…

Kommentarer

En kommentar till “The April Tears i London (del 4)”

  1. Jocke 13 Dec 2007, 21:45

    Jag ser framför mig hur megalomanerna kör “Running man” mitt ibland småfolket. Obetalbart!

Pingbacks & Trackbacks