Machete, affisch, irritation, vansinne

Besynnerligt och bedrövligt uppträdande i egna och andras loger var det ja. Firma Jismark/Monell förekommer ofta i dessa historier. Och denna text ska avhandla oss och ett typiskt betéende när vi triggar igång varandra. Gud hjälpe den stackare som kommer i vägen. Den här gången det tyska tv-spelsbandet Welle Erdball.

Jimmy och jag var inbjudna att vara gästdj:s på klubben Tech Noir på Kolingsborg på Stockholm. Jag har lirat där många gånger och det är skitkul. Speciellt när jag lägger på “Always On My Mind” med Elvis Presley. Syntarna är då redo att kasta mig åt vargarna, men de som taggar ner lite får snart höra att den bara är ett intro till Pet Shop Boys version av den fantastiska låten. Effekten på dansgolvet är enorm.

Ibland testar jag också att helt sonika dra ner ljudet till noll, få alla att surt och skadeskjutna titta på mig för att sedan lägga på en redan förberedd klassiker som fyller golvet. Jimmy och jag brukar även dansa på bord, klänga i gardiner och klättra på vad som finns tillgängligt när vi pumpat loss. Högt som fan. Vi är grymma dj:s om jag får säga det själv. Vi har fått stillasittande veckoklubbar att explodera till “Rickys Hand” och “He´s On The Phone”. Vi blandar och ger och följer varken taktmixar eller tema. Det är Nina Simone mixat med Neubauten som jag brukar säga.

Allt detta även denna kväll på Kolingsborg. Men det började med irritation. Vi såg bandet, åtföljda av sina “dansdamer” komma till soundcheck. De två tyskarna, båda en bra bit över fötti bar b la gamla Ray-ban solbrillor, och visade inga som helst tecken på självdistans. De var inte särdeles mysiga mot oss och uppträdde nonchalant och töntigt. Tyckte vi. Arrangörer av klubben misstycker säkert och de har säkert rätt. Welle Erdball är förmodligen jättetrevliga, men denna kväll skulle de drabbas av två idioter.

När deras spelning började avlägsnade vi oss från DJ-båset och parkerade våra små stjärtar i det tyska bandets loge i sällskap med ett okänt antal öl. Vi började okynnesdricka på allvar och hamnade i ett stadium flera vittnen därute kan vittna om. Vi triggar varandra till att skratta så mycket som möjligt. No limits liksom. Minns att det handlar om att vi själva tycker vi är roliga när ni läser om följande bedrövliga handlingar.

Från sekund ett i logen retade vi oss på den stora planch som bandet placerat på sig själva på väggen. Och det dröjde inte heller länge förrän jag såg att det låg en stor jävla machete överst i en trunk i logen. Vi undrade varför. Sen gick det som det gick. Jag hämtade macheten och förde den med ett välriktat sabelhugg in i mitten av affischen. Rätt i huvvet på en av medlemmarna.

Vi triggade upp oss själva, fann en svart tuschpenna som vi ritade med på affischen. Det blev jävulshorn på den andre tysken och andra visdomsord och intelligenta uttryck. Till min glädje fann vi fordralen till deras solglasögon. På dessa skrev vi Welle Wirdball med stora, feta bokstäver. Vi  tycket vi hade “poetic justice” på vår sida.

Leif, arrangör, kom upp i logen och fann inte vårat vedervärdiga betéende förfriskande på något sett. Och det mest dumma och otroliga av allt i vårt uppträdande är väl det faktum att vi satt kvar med en bärs i handen och skrattade när bandet strax därefter kom upp efter sin avslutade spelning. De blev arga..

De två imbecilla dj:sen kan då inte mycket annat göra än att skamset föra ut macheten från affischen, tvätta fordralen fina och be om ursäkt. Patetiskt. 

*

Samma firma skrämde också en gång i tiden slag på Underground/Kompaniets personal när de gick berzerker i den lilla logen bakom scen. Vi hade kommit på en fullständigt idiotisk ramsa som gick så här: “Lautrup Lautrup Lautrup Lautrup Lautrup Lautrup Lautrup Lautrup Lautrup Lautrup Lautrup Lautrup Lautrup Lautrup Lautrup Lautrup Dufmatzen!”

Lautrup & Dufmatzen var två schyssta snubbar som jobbade på vårt dåvarande skivbolag Memento Materia och som hamnade ofrivilligt i denna ramsa. Och det var inget illa ment med det, det bara blev så. Och vi sjöng ramsan ibland med varannan Lautrup, ibland i kanon, ibland med toner, ibland med stegrande intensitet och volym. Alltid dock med samma glada utrop som avslutning “DUFMATZENNNN!!!” Det är dårskap vi talar om.

Denna kväll toppade vi alla tidigare framföranden av ramsan. Vi viskade, sjöng och ropade och SKREK på alla ovanstående sätt + 100 till och till slut hade vi skrämt iväg samtliga bandmedlemmar, andra vänner och eventuella tillfälliga besökare. Kvar fanns bara Jens Hellqvist som satt med en tom uppgiven blick och med ett krampaktigt tag om sin flasköl. Jimmy och jag var i högform. Alltså – i princip omöjliga att få styr på. Oförmögna att föra ett samtal med. Vi toppade det hela med att rita ramsan på väggarna. Vi hittade en kartong, skrev ramsan på denna och började hoppa och studsa inne i logen.

Ungefär vid detta tillfälle tittade en anställd på stället in i logen. Hans blick sa det mesta. Han sa inte åt oss att vara tysta. Han sa inte åt oss att sluta. Han tittade på oss, nästan rädd, och såg ut att bedöma oss som fullständigt sinnesjuka och därför inte tilltalbara. Han stängde snabbt dörren. Han hade rätt kan man väl säga.

För därefter satte vi på fyr på kartongen. Vi krigsdansade runt denna och vrålade maniskt vår ramsa. Jens fick då nog och lämnade som sista tapper oss själva till vårt öde.

Vilket självklart var att det började ryka ut från logen, personal sprang in, högg oss i nacken och kastade ut oss från logen och stället. Då var det inte lika roligt längre.

Kommentarer

Kommentarer är inte tillåtna på denna sida.