Solisar

Låt mig avsluta denna vecka med en liten solskenshistoria: Sagan om hur Tuben och jag först träffades.

1996 hade April Tears flyttat verksamheten från Tranås till Stockholm. I samma veva gick Fredrik Käll och Jens Hellqvist separata vägar med mig, Kitte, Sara och Jimmy. Vi letade följdaktligen ny trummis. Via våra kompisar i Monostar blev vi tipsade om en nyinflyttad gute vid namn Torbjörn Söderman. –En fantastisk trummis, sa de och ett första möte arrangerades.   

Tuben kom från en annan musikalisk värld än oss andra, men i övrigt delade vi i princip alla åsikter som finns. Vi bestämde oss för att testa att repa ihop. Tuben var vida överlägsen oss andra i musikalitet och är en av de bästa trummisarna jag haft glädjen att spela ihop med. Och en fantastisk, ödmjuk kille. En pacifist med gamla boxarmeriter.

Efter vi träffats ett par gånger sa han: –Jag känner igen dig. Det var ju inte så märkligt kanske, eftersom vi nu hade träffats, tyckte jag. –Jag meinar att vi har träffets innen, sa han. Han funderade en stund och sa sen: –Var gjorde du lumpen?

Jag berättade då precis som det var:

*

Jag mönstrade i Kristianstad med avsikten att slippa skiten och gjorde mig till på varenda teoretisk grej så jag skulle framstå som en idiot. Jag tyckte jag var skitrolig. Blev bara ett problem. När det blev dags för de praktiska övningarna så pushade snubbarna där mig hårt och min oerhörda tävlings-själ kunde inte hålla mot längre. Jag trampade som en idiot på träningscyklarna. Följdaktligen skulle jag bli malaj.

Jag fyllde under mönstringen  i vart jag vile hamna. Jag skrev med ett bubblande skratt inombords: 1) Boden 2) Kiruna 3) Gotland. De tre sämsta ställena för mig geografiskt att hamna på. Jag skulle ju ändå inte göra nån jävla lump.

Ett år senare sitter jag med inkallelseorder på färjan till Visby P-18.

Jag kommer dit. Helt själv. Helt utlämnad. Som de allra flesta stackars jävlar som precis som jag inte vill hålla i ett vapen. På området hade jag, tack gode gud, en gammal polare: Peter Strömbäck hade en helt ny karriär och var på väg att bli yrkesofficer. Jag sökte upp honom på området och sa att det är ju kul att ses, men här tänker jag inte stanna. Han gav mig då det, skulle det visa sig, fantastiska rådet att inte till något pris signera under några papper.

När jag gick in i malajhuset var det karnevals-stämning. “You´re in the army now” med Status Quo, mitt absoluta favoritband, spelades medans blodtörstiga inryckna idioter skrek -Välkommen till helvetet, solisar. För säkerhets skull hade de även gjort en gigantisk banderoll och satt upp på väggen där det stod samma sak som de skrek:

–Welcome to hell, SOLISAR!

I mitt logement började nu en massa unga män strömma in, en sa –Det är ju ingen idé att ta av sig grönkläderna när man har permis, de ska ju ändå på igen. En annan klistrade upp bilder på nakna brudar på sitt skåp direkt. Jag pratade inte med nån, höll mig för mig själv, kedjerökte. Somnade till slut.

Morgonen därpå började med att vår dörr sparkades in 06.00. In stormade Sveriges mest intelligenta personer och skrek “UUPPP!! UUUPPPP!! “UUUPPPP! En fänrik gick runt och ryckte av oss våra tunna täcken. –UPPSTÄLLNIIIING!!!

Efter en härlig frukost samlades vår grupp vid våra bäddar i logementet, där stod vi när nån löjtnant och nån fänrik skulle lämna våra kläder, hjälmar och påkar eller vad fan det nu är man tar emot. De ropade upp: –675 Johansson! Denne fick först av oss  kliva fram och skriva under att han mottagit ett bylte.  De ropade 586 Grönbälta och 242 De Meyer och dessa fick gå fram och skriva under att de mottagit ett bylte. Till slut skrek de ut mitt namn. Jag gick fram till männen och sa:

–Jag vill prata med en överordnad. Jag tänker inte skriva under eller ta ut några kläder.

De svarade. -Okej, vänta vid din bädd så länge.

Eftersom jag var nästan sist av oss på vårt logement var det nog flera därinne som storögt tittade på mig och tänkte att vad i helvete, kan man göra så??

Jag blev kvar själv i korridoren när de andra tvingades direkt ut för att marchera med vapen. Vid ett tillfälle kom en galen fänrik och skrek på mig, medans jag sakligt och trevligt sa att du kan ta det lugnt. Det kunde han inte, han inspekterade mitt skåp och så vidare. Efter hans uppvisande och vad jag tidigare sett så har jag dragit slutsatsen att yrkesgruppen fänrik måste vara i parentet på yrkes-skalan med en fluffer (avdankade porrbrudar som suger upp ballen på de manliga skådespelarna innan en scen). Fänrik är, dömt av de tre jag träffade, inte ett yrke, det är en svordom. Ett forum för de talanglösa som hamnade på mellis mellan malaj och överordnad.

Jag kom till en major eller nåt. De skrek så mitt hår ställde sig bakåt: –Totalvägrar duuuu, fattaaar duuu vad detta innebär!!?? 

Jag svarade då att, nej, jag totalvägrar inte, jag vill inte ha vapentjänst. Jag tänker inte bära vapen. Då skickade de mig till en psykolog. Där placerades jag i väntrummet tillsammans med två andra snubbar. Tre av 500 nyinryckta som vägrade. Bra ratio.

Vi gick in en och en och vi frikallades en efter en. Psykologen, visade det sig, fiskade bara efter en anledning att skicka oss däifrån. Jag är lite seg så det tog mig en stund att fatta detta, men när jag gjorde det sa jag trevande:

-Jag har…hmm…problem att sova med människor i samma rum.

Psykolog (upprymt) -HAR DU? HAR DU? BERÄTTA MER??!!

-Jag…mm..mår inte bra, jag ….kan då komma att kissa…ner mig.

Psykolog: -Bra, bra..Hmm Det låter jobbigt det där.

-Ja det är ett rent och skärt helvete. Jag måste sova själv. 

Facit: Frisedel!

De andra snubbarna blev också utskrivna och jag och han från Kalmar drog direkt till den närliggande bowlinghallen. Den tredje killen for iväg med ett par polare i en bil.

Efter ett tag blev jag hämtad och körd till flygplatsen av en mycket trevlig äldre major. Jag sattes på ett plan till Stockholm. Fick god mat. Handlade ett par plattor på Mega innan jag åkte X2000 till Tranås och min lägenhet. Alla resor betalt av min pappa staten via min frisedel. Jag kunde vifta den överallt och åka gratis. Prima!

*

När jag berättat detta för Tuben sa han:

-Jag visste det! Jag var den tredje killen som fick frisedel. Anledningen till att jag inte spelade bowling med er var att mina polare satt i en bil utanför området och väntade på mig med öl & vin för att fira.

Dec 14, 2007 | April Tears

Kommentarer

9 kommentarer till “Solisar”

  1. Mårten Hellqvist 14 Dec 2007, 09:03

    morgonen kändes tung innan. det gör den inte efter denna solskenshistoria.

  2. Pekman 14 Dec 2007, 09:47

    Dagens citat!

    “yrkesgruppen fänrik måste vara i parentet på yrkes-skalan med en fluffer” :)

  3. Nomenklatura 14 Dec 2007, 11:32

    “Jag pratade inte med nån, höll mig för mig själv.” Jotack, där har man ju befunnit sig. Dock fullbordade jag värnplikten eftersom jag ansåg att mitt liv so far hade varit relativt innehållslöst och ombonat i de trygga familjehemmet. Jag tänkte “klarar jag mig igenom den här parodin så har jag i varje fall gjort nått.” Hepp! (Å sen hade det såklart säkert med min vapenfetischism att göra.) ;-)

  4. Martin S 14 Dec 2007, 12:02

    Status Quo! Grönkläder! Skrikande fänrikar! Fluffers! Allt i samma hjärtevärmande lilla story. Fantastiskt roligt!
    Minns att jag under en tid hade min egen frisedel inramad och ställd på ett litet altare i pojkrummet. Så oändligt stolt var jag över att jag lurat Statsmakten på glädjen att få stjäla ett år ur mitt liv.

  5. Jens 14 Dec 2007, 13:32

    Men hur gick det med 242 De Meyer? Fick han också frisedel?

  6. Andreas 14 Dec 2007, 15:38

    242 De Meyer dömdes tyvärr till döden efter att han naken rört sig över kasernen med en bebis motorik.

    *

    Nej, nu skojade jag. Sångaren i Front 242, Jean Luc De Meyer tjänstgjorde inte under mitt dygn som värnpliktig. Ej heller någon Svensk syssling. Det hela kallas för ironi…

    *

    …och det gör det jag nyss skrev också. Det hela handlar alltså om dubbel ironi.

    *

    Eftersom jag vet att du var ironisk svarade jag alltså först med ett roligt svar på detta, sen medgav jag att detta var ett skämt och förklarade att det var ironi. Det var inte kul. Men det var alltså en form av ännu djupare ironi. Ironi av ironi. Låt oss kalla det doppelgänger-ironi.

    *

    Några mer frågor?

    *
    ..Är detta en ironisk fråga eller är den på riktigt? Handlar det om s k trippel-ironi?

  7. Kai 14 Dec 2007, 15:43

    Haha vilken fin historia. (inte ironi)

  8. Mattias 16 Dec 2007, 17:06

    Jag körde “jag vill inte döda folk”-taktiken hos psykologen, vilket är ganska skojigt eftersom; 1. man inte dödar någon under värnplikten och 2. jag skulle bli kryptör och sitta mil från några strider i en bunker och kryptera hela dagarna, ifall det nu skulle bli krig.
    Ett skitsurt befäl hotade med att jag skulle få 2 års dagistjänst istället med motiveringen “vill man inte döda folk måste man stå för det!”. jojo

  9. Nomenklatura 17 Dec 2007, 09:08

    “vill man inte döda folk måste man stå för det!”. Haha! Vilken jävla klockren kommentar från en yrkesmilitär!