Järnband & Smutsiga skor

I Juni 1993 gick jag från att vara en tämligen oerfaren liten småstadsbo till en något mer belevad sådan. Man kan kalla det för ett första steg in i den stora världen därute. Jag och min polare Sjögge gav oss iväg på en tågluff.

Jag var 20, han var 19. Vi var rädda, vi var varnade. Vi gav oss iväg från tågstationen i Tranås med två gigantiska ryggsäckar, avvinkade av familjemedlemmar och närstående. När vi återvände två och en halv vecka senare var det efter en resa fylld av galenskaper, galningar och ett fruktansvärt, helt osannolikt dödsfall med oss två i allra högsta grad inblandade. 

Med oss hem hade vi även två tjejer från Kanada, som rest med oss hela vägen från Aten. Jag tror inte det gladde min dåvarande flickvän Hanna nämnvärt när vi klev av tåget i sällskap med dem.

Jag satte mig för ett par dagar sen med Sjögge och gick igenom hela historien. Min plan var att göra en topp tio lista över de dråpligaste händelserna under resan. Det visade sig vara en omöjlighet. Vi fick ihop 26 kandidater och ville inte stryka någon. Jag får helt enkelt, ibland med kommentarer från min käre reskamrat, återge hela resan från start till mål. Det kan jag lova är er tid värd, tro mig.

*

4 Juni 1993, Tranås

Henrik “Sjögge” Sjögren och Andreas Jismark befinner sig på Råggatan, Sjögges familjehem. Tidigare under eftermiddagen har Sjögrens skakats av Farmors telefonsamtal – “Jag har en vitlök i örat”. Förkylningen hennes botades inte av det gamla tricket och de hade fått köra tanten till sjukan och plocka ut klyftan.

TV-Nyheterna går på. Sjögges far, Hebbe, har fällt upp sol-clipsen från glasögonen och tittar allvarligt från sin fotölj på en kvinna i färgglad klänning som beskriver hur hon blivit rånad. “Jag blev helt dizzy och det kändes som ett järnband kring huvudet” berättade hon levande. Sjögge och jag skrattade. Det gjorde inte Hebbe.

Vi blev uppläxade om vår naivitet och allmänna dumhet. Och lyssnade till vad kvinnan berättade. Vi fick höra om en växande våg av sofistikerade rån av turister på tåg vid italienska gränsen. Nyheterna berättade om hur hela kupéer sövts ner och blivit plockade på sina kontanter, kort & resecheckar. Hebbe hade ett allvarligt snack med oss. Vi var varnade. Detta kunde hända oss om ett par veckor.

6 Juni 1993, Övrarp

Jag firar tillsammans med en hel bunt av mina bästa vänner min tjugonde födelsedag i familjens stuga en bit utanför Tranås. Vi kör lekar och tävlingar och har en trevlig kväll. Efter ett tag samtalar min far, Calle, förtroligt med mig och den unge Sjögren om vår stundande resa.

–Kom ihåg att borsta tänderna med Whisky, sa han.

Vidare varnade han oss allmänt för livsfarliga människor som strök omkring i de olika europeiska länderna.

27 Juni 1993, Tranås

Den nyblivna samhälls-studenten Andreas (jag gick först ett år ekonomisk linje men hoppade av och jobbade som journalist ett halvår innan jag återvände till samhällsvetenskaplig. Jag blev följdaktligen ett år äldre än mina studentpolare. Samma sak gällde för Sjögge ett år senare, fast då från samhäll till ekonomisk.) och en väldresserad Henrik Sjögren samlades innan avresa i mitt uppväxtshus på Bäckagatan 21 i Tranås. Vi kollade genom packningen, gick en promenad för att andas Tranåsluft för sista gången på ett tag. Vi gick upp på en liten kulle, ett pyttelitet berg kan man säga, beläget straxt utanför bandyplan. Jag vet verkligen i helvete inte varför vi gick dit. Men där var vi.

–Dina skor kan för fan inte se ut så där, sa jag till Sjögge.

Henrik Sjögren hade på sig, av sin mamma nyinköpta, fina smooth white tennis-shoes. Den gänglige, stundom osäkre, nervöse 19-åringen hade sedan första bekanstskapen med den påhittige och domderande Jismark fått stå ut med mycket. Bland annat hade han fått höra:

–Så där kan du för fan inte se ut i håret, vi får fixa till det direkt.  (detta berättade Sjögge så fantastiskt roligt om i sitt bröllopstal så jag lämnar den storien i minnet av de glada vänner som var där och lyssnade)

Nu var hans skor ifrågasatta. När argumentet presenterades “vi blir ju för fan rånade så fort vi går på tåget om du ser ut så där” tog följdaktligen Henrik, vägledd av mig, det oundvikliga beslutet:

Att gnida in och smutsa ner de nya skorna med hjälp av mossa, bark och skit från det lilla berget utanför bandyplan.

30 minuter senare klev vi på tåget. And off we went!

*

Sjögge:

Du glömmer även en sak som din far Calle rådde oss till under det förtroliga samtalet i Bäck (ja, det var faktiskt i Bäck och inte Övrarp).

“Ni måste tejpa fast era pengar på ryggen”, sade han.

Med sammanpressade läppar för att inte brista ut i skratt lyssnade vi sedan till de övriga smått vansinniga råden, som att borsta tänderna i wiskey. Men ett vettigt råd var dock att vi inte skulle ha våra små väskor (mer om dem senare) i ett snöre runt halsen. Anledningen till detta var att om en rånare skulle skära av snöret så skulle halspulsådern ryka i samma veva.

Nåväl, vi skrattade sedan gott bakom ryggen på våra fäder inför avfärd. Lika roligt var det dock inte att behöva ringa hem från Grekland för våra sista slantar och be dem om mer pengar.

**

(Edit: Har korrigerat till helt korrekta datum) 

Dec 31, 2007 | Tågluff 93

Kommentarer

6 kommentarer till “Järnband & Smutsiga skor”

  1. Mr X 31 Dec 2007, 13:21

    ha ha ha ha ha ha.. Ja det här ser jag fram mot att läsa mer om…

  2. Martin S 31 Dec 2007, 15:03

    Varför, i Kristi Fingrars namn, skulle ni unga gossar borsta gaddarna med whisky?

  3. Andreas 31 Dec 2007, 15:25

    Det kan man oroligt fråga sig! Jag tror det handlade om att hålla vrus, bakterier och allehanda förkylningar borta! : )

  4. Andreas 31 Dec 2007, 16:49

    Virus ska det ju vara såklart.

    För övrigt kan man ju fråga vilket läkemedel som är att föredra; en vitlök i örat eller en whisky till tandborstningen?

  5. Jens 31 Dec 2007, 17:11

    Jag tror jag väljer en vitlök i örat.

  6. Sjögge 2 Jan 2008, 08:59

    Du glömmer även en sak som din far Calle rådde oss till under det förtroliga samtalet i Bäck (ja, det var faktiskt i Bäck och inte Övrarp).

    “Ni måste tejpa fast era pengar på ryggen”, sade han.

    Med sammanpressade läppar för att inte brista ut i skratt lyssnade vi sedan till de övriga smått vansinniga råden, som att borsta tänderna i wiskey. Men ett vettigt råd var dock att vi inte skulle ha våra små väskor (mer om dem senare) i ett snöre runt halsen. Anledningen till detta var att om en rånare skulle skära av snöret så skulle halspulsådern ryka i samma veva.
    Nåväl, vi skrattade sedan gott bakom ryggen på våra fäder inför avfärd. Lika roligt var det dock inte att behöva ringa hem från Grekland för våra sista slantar och be dem om mer pengar.