En till av de stora är borta.

Runt 1996, när jag jobbade som brevbärare i Sumpan lärde jag känna två sköna snubbar, monumentalt olika varandra. Den ena av dem -Andreas Racov- har jag hängt med sen dess. Som i går på våran klubb Music For The Masses på KGB. Den andre – Elvis Löwdin- har jag genom åren successivt tappat kontakten med. Igår berättade Racov för mig att han är död.

Elvis var en kille som gjorde ett stort, för att inte säga outplånligt, intryck på mig. Ingen kunde undvika att skapa sig en uppfattning. Killen hade gasen i botten nästan hela tiden. Jag gillade honom från första sekund. Och under ett par år umgicks vi hyfsat mycket. På jobbet, som grannar, på fest.

Elvis Löwdin var på ett sätt en hjälte av vår tid. På ett annat sätt kan man självfallet ifrågasätta en hel del av vad han fan han höll på med också. Men jag skiter i det idag.

Född som Daniel Löwdin i Söderhamn, uppflyttad runt de 20 till Stockholm med bytt förnamn, var Elvis när jag blev bekant med honom 1. Familjefar: en fin liten familj; fru och två barn, boendes i Sandsborg, Enskede.  Han var precis som sin namne (2.)kung, fast i miniramp i skateboard. Och (3.)punkarsjälen personifierad. Samt (4.) så var han var tatuerad över hela kroppen.

Jag tror att jag under den korta tid vi umgicks mycket fick en liten insikt i den människan som var Elvis, Han som gick till Hells Angels och frågade om spons. Han som ville heta Fromhäll (From Hell) i efternamn. Han som ville köra kring i en likbil. Han som var en idol för kidsen i rampen. Han som skejtade till Ramones och älskade den vanvettige GG Allin.

Men jag inbillar mig att jag fick Se mycket av en annan personlighet också, låt mig kalla den för Daniel. En pappa som älskade sina barn, som brydde sig mycket om andra, som var lite trasig innerst inne. Och mjuk.

Elvis skratt fick andra att skratta. Detta råa, hjärtliga garv. Vi skrattade mycket minns jag. Först när vi jobbade i Sumpan, sen på 118 på söder.

Elvis hjälpte mig till den bästa tatueraren när jag väl skulle gadda mig första gången – Matti på East Street Tatoo.

Han snackade i termer som jag aldrig hade hört. Gnarly!  Det var bara att hänga med i svängarna.

*

Låt mig kort avsluta med en liten story om Elvis:

Det kom sig så, en vårdag, säkert var det 1997, att personalen på CityMail Sumpan skulle ha fest. Julie bodde i lägenhet nånstans vid Bergsunds Strand på söder. Där blev det. En efter en anlände medarbetarna in. Det blev tjo och tjim så som det blir när femton stycken mellan 20 och 25 samlas till fest. Elvis och jag drack på, så gjorde de andra. Men det var ändå en städad tillställning.

Jag, Elvis &, tror jag, Kattis gick för att röka på balkongen en halv trappa ner från lägenheten. Elvis fyrade av en skön story och, bildlig och yvig berättare som han var, gestikulerade han vilt med armar och ben. Av en ren slump lyckades han kicka in en ruta. KRASH! sa det och varenda granne i huset hade öppnat sin dörr för att se vad som stod på.

De fick se en förvånad snubbe med skönaste rockabillyfrillan, tatooed to the neck, stå med en cigg i ena näven och en bärs i andra. Vi lyckade lugna alla morgonrockskärringar och säga att det var en olycka. För det var det. Vi sopade upp splittret och gick in och fortsatte festen.

Nån timma senare var vi nere och rökte igen. Och en ruta small igen. Även denna gång fullständigt oavsiktligt. Visst, nu hade vi druckit något mer, men Elvis tillhörde den typen av grabbar som verkligen inte menar att göra skada ibland men som ändå lyckas med det. Vare sig mot sig själv eler andra. Jag har många såna vänner. They can´t fucking help it!

Det var lurigare att övertala gubbar och tanter den här gången. De hotade ringa polis. Julie var ledsen och lite uppriven av förklarliga skäl. Efter en kort stund beslutade vi oss för att det var nog bäst att dra vidare festen nån annanstans. Ut på stan. Så vi snörade på oss dojjor och jackor och halsade sista drickat.

Alla är glada och lägenhetsdörren stängs och låses. Vi är på väg ut.

Då händer det.

En något yttermera drucken Elvis snubblar till på tredje trappsteget, skosnöre eller inte, jag vet inte. Han slår två kullerbyttor på färden ner sen brakar hela han in i den sista stora glasrutan ut mot balkongen. PANG!! KRASSSH!!

Jag sprang ner till honom, grannar ringde snutar, arbetskamrater grät. Efter en mycket kort konferens med några av festdeltagarna ringde jag en taxi, bar den blodige Elvis ut ur huset och åkte hem med honom.

Jag levererade, via plingplong på dörren, en mycket ledsen och skamsen Elvis hem till familjen den natten. Jag förklarade att han inte betett sig illa utan bara hade haft oflyt, men det kändes föga trovärdigt. Klockan var sen, han var aprak, han var blodig, han var buren till tröskeln av den druckne polaren.

Dagen efter när vi kom till jobbet var Elvis redan där. Jobbandes. Det blev jag ruggigt imponerad av.

En kung av sitt slag.

Elvis liv slutade, som jag har förstått det, i Barcelona, dit Elvis flyttade för några år sen.

Elvis Löwdin, gamle vän. What the fuck happened?


Elvis som månadens darling nångång runt 96-97.

Edit: Mitt årtalsminne är inte det bästa. Ovanstånde händelser bör ha inträffat mellan 98-00.

Kommentarer

2 kommentarer till “En till av de stora är borta.”

  1. Emma 3 Jan 2009, 03:42

    Fan vad glad jag blev när jag hittade detta inlägg om Elvis. Exakt så som du beskriver han var han verkligen – innerst inne väldigt harmlös och varm person med ett skratt som alla rycktes med av. Jag blev väldigt god vän med honom under de sista åren i Barcelona och förutom det sista halvåret var det exakt så här han var. Kanske hade han lite mer humör under den sista tiden men han värnade alltid om de han brydde sig om.. Var bara tvungen att säga detta till dig för tycker att det är få som sagt det så bra som du. Elvis var verkligen en helt underbar och genomsnäll person mot de han tyckte om.

  2. John 22 Dec 2009, 21:16

    Jätte bra skrivet, verkligen kul att läsa om! Kan du inte dela med dig mer av dina minnen med Elvis nu när det är nästan exakt 2 år sedan han gick bort. För han var en så intressant person…

Pingbacks & Trackbacks