There is a Light

#73. The Smiths – There is a Light that Never Goes Out (1986)

Jag ska inte säga så mycket om den här magnifika låten, förutom att jag alltid gillar när man använder en flöjt på rätt sätt.  Jag lämnar ordet till Martin Söderström i kommentarsfältet -en man som med stor sannolikhet kommer 1) uppröras av en för honom skandalöst låg placering av låten 2) I korta drag berätta hur mycket den betyder för honom.

En grej ska jag ta upp dock. Under klippen på YouTube när man letar nu till listan hittar man oftast kommentarer i stil med “This song is the best evah!” eller “I love this so much!!“. Under ovanstående video fanns följande -dagsfärska- kommentarer. Jag tror de säger en del om The Smiths och The Smiths fans.

  • 8 timmar sedan
    The Truth, The Pain, The Anger,The Loneliness
  • 8 timmar sedan
    I’ve just have my heart broken. I shouldn’t, musn’t listened to her, not even looked at her, neither listened to her words. I feel so bad, want to cry but I know this will pass
  • 12 timmar sedan
    thats why the older you get the less you care for women as you get older you stop giving a fuck about them
  • 23 timmar sedan
    i’m 41 years old …i grew up listing to this song…. yes i had a broken hart or 2 but with time it will heal and you wil move forward in life.

    MThibedeau 23 timmar sedan

  • 1 dag sedan
    @Marty0Mcfly when i fell in love with mine we used to drive around her town listening to this song. and it all fit so perfectly. but now that shes gone… i wish the double decker bus woudlve crashed into us before it all got so ugly and corrupt. ill always love her deeply…. but… as good as love is… its just as bad.

    zigzigzig 1 dag sedan

  • 1 dag sedan
    @rcarniado yeah.. everyone says that to me these days… i know ill meet someone new. someone just as great as she was. but it’ll never be the same. it never is. and thats whats sad. ill never get back what i had before. its gone. its gone for good. but the smiths are forever :)

    • May 20, 2010 | 100 av de 1000 bästa låtarna

    Kommentarer

    27 kommentarer till “There is a Light”

    1. DMC 20 May 2010, 15:24

      Världens mest måste-tycka-är-bra-band, alla kategorier.
      Mer mainstream band men ändå tro att man är unikast och ensammast i världen att tycka om finns det inte.

      Överskattad dynga som borde placeras i samma skivfack som Ledin och Gessle, dvs i soporna.

      Nästa grupp bitte!

    2. Martin S 20 May 2010, 15:34

      Äh, det finns inget mer att säga. Inte bara världens bästa poplåt, punkt. Världens bästa låt, punkt. Romantiskt, hopplöst, hoppfullt, vackert, mjukt, absurdt, komiskt, sorgligt. Kärlek vid första taktslaget (som i sin tur är stulet/lånat från…. ja, kom igen nu, kalenderrunkare!). Inkörsporten till allt jag är idag, det fanns ingen återvändo när dörren väl var öppnad. Jag har en enda tatuering på min kropp. På den står det MORRISSEY. Där har du din förklaring, Andreas.

    3. Jens 20 May 2010, 15:38

      Det hade varit roligare om det stått “MORRISEY” på din tatuering tycker jag.

    4. DMC 20 May 2010, 15:39

      Ouch! Med den kärleksförklaringen till The Smiths får jag väl huka mig lite i föregående kommentar.

      Lite som att säga Jesus was gay till George W Bush.

    5. Martin S 20 May 2010, 15:51

      Väldans skoj, faktiskt. Nästan värt att göra en till där det står det som du skriver, Jens.

    6. Jacques 20 May 2010, 17:34

      Så bra att klockorna stannar i fyra minuter. Här hade listan för min del kunnat ha tagit slut.

    7. Musse 20 May 2010, 20:04

      Håller med Jacques trots att det skulle diskvalificera Joy Division :-)

    8. Fredrik 21 May 2010, 00:52

      Detta är ett intressant ämne, för jag tyckte precis som DMC att Smiths och Morrissey var pretentiös snyftardynga utan nån riktig kraft länge. Men så är dom ju vickapårumpanfåniga i sitt sound på ett visst sätt, speciellt om man under tiden lyssnade på t.ex. punk, Nirvana, Metallica eller liknande hårt för tillfället. Så kände i alla fall jag. Men så sa en kompis att (det här har jag berättat för dig Martin) att: “Lyssnar man på Smiths så gör man det antingen för att man är bög eller på grund av sin flickvän.” Och då värderade jag inte det uttalandet mer än med ett skratt, men så tänkte jag på att jag faktiskt gillade flertalet låtar som min dåvarande flickvän gett mig på blandband. Hur som helst så gillade jag det mer och mer och den här låten förtjänar sin plats i diverse listor alla gånger. Pretentiöst och pompöst på ett helt fantastiskt sätt. Och då menar jag det på ett bra sätt.

    9. Martin S 21 May 2010, 09:22

      Dessutom, om man är lagd åt det hållet: En av få Smiths-låtar som Morrissey lyckats göra bättre live som soloartist än under sitt forna bands flagg. Versionen från 2002 (kanske den bästa turné han gjort, med lite perspektiv och ett par sidor facit till i hand) var monumental. Avskalad, no bullshit, no synths. Gitarrfiguren (som fick ersätta flöjtpartiet du nämner, Andreas) är det vackraste jag vet just så, på gitarr och jag får fortfarande gåshud fast jag hört låtjäveln 245765437987564687543 gånger. Snygg som fan och dessutom sjöng han aldrig titelorden en enda gång.

      Den bästa versionen har fortfarande aldrig givits ut officiellt, tror jag. Men 2004 (innan Alain Whyte lämnade bandet och en ersättare fick hittas snabbt som fan för att rädda sommarturnén) var versionen de gjorde på Green Energy Festival i Dublin bland de allra bästa (den ville ALDRIG ta slut). Den som är på YouTube-humör kan se en snarlik (men något långsammare) variant som Moz gjorde hos Jools Holland samma vår.

      http://www.youtube.com/watch?v=bUUQKGo__jQ

      För den otålige är de icke-sjunga titelorden och världens vackraste gitarrfigur vid 3:08 och framåt…

    10. Andreas 21 May 2010, 09:29

      Men herregud! Vid 3:28 är det ju “Seventeen”s gitarrslinga EXAKT!! Hahaha! Har vi pratat om detta? Jaha..då vet man det också.

    11. Martin S 21 May 2010, 09:36

      Fantastiskt rolig slump, Andy. Du var tydligen mer influerad av Smiths än du trott? :)
      Det är ju väldigt en fin gitarrvariant av stråkkompet från originalet (vid 2:00, 2:09, 2:13 osv i det klipp du själv lagt upp för att illustrera ditt inlägg).

    12. Andreas 21 May 2010, 09:47

      Det blir inte mindre tråkigt att slingan -har jag rätt nu?- började spelas live på gitarr EFTER att “Seventeen” de facto släpptes 2001. Isåfall är det ett klart PUH läge för mig då jag trots allt har gjort en omedveten snygg stöld och inte ett rent plagiat. Som Primal Scream & Kate Moss gjorde på vårat häftstiftspiano i sin singelversion av “Some velvet Morning”.: )

    13. Martin S 21 May 2010, 09:51

      Jag ser vart du är på väg. Men slingan skrevs ju 1985 och gavs ut 1986 (på The queen is dead!) fast då framförd på Emulator-stråkar (se inlägg ovan).

      Men vill man fortfarande inte låtsas om det så visst – Moz gjorde den här låten (med nämnda stråkslinga överförd till Alain Whytes gitarr) för första gången live den 9 augusti 2002 på Celebrity Theatre i Phoenix, Arizona.

    14. Martin S 21 May 2010, 09:54

      Förlåt, jag läste slarvigt. Jag fick det till att du villa komma till att Moz/Whyte kopierat slingan från “Seventeen” och inte tvärtom. Det hade varit nåt det!

    15. Martin S 21 May 2010, 10:05

      Och för att knyta ihop säcken: Introt/sticket (bam bam, bam-bam, bambambambam, BAM-BAM) är ett lån, en stöld en hyllning till Marvin Gayes “Hitch hike” (men det visste ni väl förstås redan?).

      Alla som lånar/stjäl/hyllar Marvin Gaye är vänner till mig och bättre än de som inte gör det. Som det gamla ordstävet lyder.

    16. UC Nicklas 25 May 2010, 16:37

      I nya numret av tyska Sonic Seducer uttalar sig Alan Wilder om ”Five records that changed my life”,
      utan inbördes ordning:

      Morrissey – You Are The Quarry (2004)
      Lou Reed – Berlin (1973)
      Talk Talk – Spirit Of Eden (1988)
      Alex Harvey Band – Next (1973)
      The Beatles – The Beatles (1968)

    17. Jacques 25 May 2010, 17:58

      Den första känns ju minst sagt otippad. Vad säger han om dom?

    18. Andreas 25 May 2010, 22:28

      Det här vill jag ha en lång, lång diskussion på. Har “You are the Quarry” förändrat Wilders liv!?! Vad är Söderströms kommentar? Kommer densamme tatuera in Wilder på andra armen nu?

    19. Jocke J 26 May 2010, 00:26

      “You are the Quarry” vill man ju gärna veta om den har så att säga förstärkts av andra upplevelser/händelser vid den tiden. Eller om det bara är för att han tycker den är så oerhört bra. Vilket ju inte är osannolikt men ändå.

    20. DMC 26 May 2010, 06:17

      Jag kan misstänka vad som ligger bakom valet av den skivan. Men det kommer aldrig att nämnas här på Kollaps. Iaf inte av mig.

    21. Martin S 26 May 2010, 08:52

      En karamell jag måste suga på ett tag. Den här informationen var ju… oerhörd!

    22. Martin S 26 May 2010, 10:37

      Jag är inne på Jockes linje här (efter att ha fnulat ett tag). För inte kan ljudkonstnären ha knockats av några sonic tricks på plattan inte? Den är ju gjord av Jerry Finn och låter visserligen modern och polerad, men också ganska så anpassad till radio, i synnerhet amerikansk sådan. Ett steg framåt för Moz från den onödigt heltäckningsmattemurriga “Maladjusted”, men knappast banbrytande eller spännande.

      Det finns en knippe jävligt starka låtar, visst. Inget snack om den saken, somliga med oväntat långt liv och nya ingångar (You now I couldn’t last t.ex) andra våldsamt uttjatade (First of the gang to die t.ex). En del klassiker i Morrisseykatalogen, en del knappt värdiga b-sidestatus.
      Men det är ju inte THE Moz-album, som comebackhajpen ville göra gällande. Det är en grym Moz-platta, men inte MÄSTERVERKET.
      Eller… äsch.
      Men vafan, vem är jag att låtsas sitta på facit? Kul att han gillar den så mycket. Det är en bra skiva.
      Ändå. Ett otippat och intressant val av Charlie Wilder, onekligen…

    23. Jens 26 May 2010, 11:27

      Tala ur skägget, DMC!

    24. Jacques 26 May 2010, 17:29

      Jag tillhör de som ansåg att Moz helt tappade spelkulorna under perioden Southpaw Grammar – Maladjusted, och att Quarry var en enormt stark comeback. Kanske hade WIlder helt gett upp hoppet om sin husgud och sedan blivit överlycklig av hans uppgång ur källaren? Konstituerar verkligen det en “Record that change my life”? Jag står svarslös.

    25. Martin S 26 May 2010, 17:36

      Eller så var det Quarry som slutligen gjorde Wilder till Moz-fan och således förändrade hans liv (till det bättre i sådana fall och jag applåderar)?
      Känns ju i och för sig inte särskilt troligt….

    26. Martin S 27 May 2010, 08:53

      Jacques, jag håller i och för sig Southpaw Grammar skyhögt. Jävligt bråkig och skev.

    27. Jacques 27 May 2010, 19:00

      Martin, jag tycker mest att Southpaw… är några habila rock-pop-låtar som dränkts och färgats till oigenkännlighet i skrammelproduktionen. Det är ju iofs en väldigt icke-orginell uppfattning, och jag har alltid varit svag för Reader Meet Author. Moz själv verkar gilla skivan dock, både Reader… och Best friend on the Payroll har ju spelats på senare turnéer.

    Pingbacks & Trackbacks