The Justified Ancients of Mu Mu

47. The KLF – Justified and Ancient (1991)

I lördags stod Bill Drummond, en gång hjärnan bakom brittiska The KLF, i centrala Göteborg och bakade chokladtårtor. 10 stycken som han sedan skulle gå till olika människors hem och ge bort. Utan att säga ett ord till dem. Makes perfect sense, Bill Drummond har alltid arbetat i gränsen mellan genialitet och galenskap.

Extra roligt i det här sammanhanget var hans perfekta tajming då det är dags att avhandla The KLF och “Justified & Ancient” på listan. När Jens ringde mig och berättade ovanstående i fredags skrattade jag gott. Jag har vant mig vid konstiga sammanträffanden vid det här laget och ärligt talat är det få saker som chockar mig. Att Bill Drummond stod vid Kungsportsplatsen och bakade tårtor chockade mig inte.

För cirka 20 år sen skapade Bill Drummond (och KLF´s andra hälft Jimmy Cauty) ett verk de kallade “The Manual“. Det är inget mindre än oerhört underhållande läsning om hur man via musikaliska kollageklipp och viss brainwash/manipulation genom återanvändande av exempelvis barnvisor, välkända riff och tematiska jinglar skapar en Number 1 in the UK. The KLF byggde en karriär på att göra musik på det här sättet. De kunde inte spela, de kunde inte sjunga. Tvärtom fixade de in sångerskor, producenter, marknadsförare och allt du fan kan tänka dig -dessutom utan att spendera en enda krona.

“Firstly, you must be skint and on the dole. Anybody with a proper job or tied up with full time education will not have the time to devote to see it through… Being on the dole gives you a clearer perspective on how much of society is run… having no money sharpens the wits. Forces you never to make the wrong decision. There is no safety net to catch you when you fall.” and “If you are already a musician stop playing your instrument. Even better, sell the junk.”

The KLF siade även helt korrekt om framtiden: “It’s obvious that in a very short space of time the Japanese will have delivered the technology and then brought the price of it down so that you can do the whole thing at home. Then you will be able to sod off all that crap about going into studios.”

KLF tog “The Manual” teorierna till nivåer även de aldrig kunde räknat med. Efter “Doctorin the Tardis” gick de från klarhet till klarhet och när de skapat sina “Stadium House Triology Songs” “What Time Is Love“, “3AM Eternal” och “Last Train To Transcentral” kom deras sista unika kollageverk – “Justified & Ancient” -med sång av countrysångerskan Tammy Wynette. The KLF var nu så bra att de för många aspirerade till att kanske vara det bästa jävla bandet i hela världen. Det var inte deras slutliga mål. Så vad gjorde The KLF? Jo de återinspelade ett par gamla verk i mycket sämre versioner, uppträdde med ett thrash metal band på Brit Awards, sköt med k-pist på publiken (visserligen lösa skott men ändå -de skrämde skiten ur etablissemanget) och deklarerade:

The KLF has now left the music business

..på exakt samma maner som det en gång i tiden deklarerades att Elvis has now left the building. När röken lagt sig och folk som kastat sig till marken lätt generat satt sig upp till bords igen var Jimmy Cauty och Bill Drummond inte kvar på scenen.

Andra roliga fakta om The KLF:

-De gjorde visserligen “comeback” eller vad i helvete man ska kalla det. 23 minuter “What time is Love” (Fuck the Millenium) på Royal Albert Hall inför millenieskiftet. Cauty & Drummond åkte omkring i elrullstolar utklädda till mycket äldre män. På scen fanns också en sjömanskör på över hundra personer. Fan det kanske var över 250 per, jag vet inte.

– Innan de skrev “The Manual” gjorde de en låt där de översamplade ABBA. Björn & Benny blev skitsura och stämde. KLF åkte i sin egna polisbil till Sverige för att prata med firma B & B om saken. När de inte lyckades få till ett möte brände de upp sina egna exemplar av skivan “What the Fuck is Going On” med ABBA-samplingen utanför Södertälje.

-Som The K Foundation, ett konstprojekt (som bildades efter KLF) som sysslar med installationer b la, har de gjort än mer galna saker än de gjorde tidigare. De har bränt upp 1 miljon pund, de har utnämnt “The worst artist/painter in Great Britain” och tilldelat denna 50.000 pund (händelsevis samma konstnär som samma år blev utsedd av en mer nobel jury till bästa konstnär) och mycket mer än så.

-Själv har jag haft äran att delta i The Seventeen. En märklig form av föreläsning/seminarie skulle man kunna kalla det. Man fick ett glas rött, man var en av 17 personer, man gick in i ett mörkt rum. Efter ett tag öppnades en dörr. In kom Bill Drummond. Han satte sig och berättade häpnadsväckande intressanta saker för den som älskar att lyssna till en analyserande musikteoretiker som tappat tron på all musik och menar att allt som görs bara är en upprepning.

I två timmar lyssnade vi 17 hur Bill Drummond bröt ner hela musikhistoriern och sitt förlorade intresse för denna. Han hade spenderat sina sista tio år med att bara lyssna på musik, gjord innan ett visst årtal -kanske 2000, på en och samma bokstav! Han hade nu kommit till L eller något tror jag. Han hävdade vidare att inspelningen av hans bilfärd från kust till kust i England var den bästa musik han hört på länge. Ljuden bestod av hans jeepmotor som brummade i över 5 timmar.

Denna resa finns även filmad och han turnerat med den också. The 17 avslutade med att skapa ögonblickkonst. Det finns 17 olika verk som det jobbas med. Vårt verk var fyren. Bill Drummond köpte vid ett tillfälle i sitt liv en gammal fyr utanför en by i Skottland. Han åkte sen, enligt egen utsago, och bjöd in hela ortsbefolkningen till fyren. De äldsta fick stå på markplanet, de mellan 40 och 60 på första planet, de mellan 20 och 40 en våning upp till och högst upp fick ynglingarna 0-20 hänga. Sedan spelade han in hela jävla fyren hur de lät. Både spontant och efter hans uppmaningar. Det var detta som vi i The 17 Stockholm fick reproducera.

Vi gick i bastant, kompakt mörker och uttryckte ångest, glädje och rädsla med ljud. Vi fick inte använda ord. Det var, som ni förstår, mycket gutturala läten som gjorde jävligt, jävligt ont i en sån som mig som har mycket, mycket svårt för liknande tjafs. I vilket fall fick efter detta lyssna till skiten och sen tryckte han på Delete på sin LapTop. En del deltagare var verkligen upprörda över detta och en tjej grät “It sounded fantastic” kved hon. Jag satt längre bak och skrockade till Louise “Det var den sämsta skiten jag hört i hela mitt liv, hur i helvete kan man vara så dum att säga att det var bra?” Efter ett tag, när jag tänkt efter, insåg jag att Bill Drummond nog hade uppnått vad han ville.

Efter sejouren fick jag se Bill stå och knyta sina kängor i tamburen utanför lokalen i Münchenbryggeriet. Jag kunde inte hålla mig utan frågade – “Bill! Did you invent Pete Doherty?” Han tittade på mig med en blandning av förtjusning och avsmak, sen sa han “No.”

May 30, 2010 | 11 Comments

Bon Harris

#80. Smashing Pumpkins – Pug (1998)

Vi pratade i ett nedanstående inlägg om att betydelsen av en riktigt grym trummis faktiskt kan lyfta en hel låt. Går det då att lyfta en ganska snygg, i övrigt ordinär ganska långsam rocklåt till Guds höjder enbart med hjälp av en skallig britt som sitter och vrider på digitala signaler? Svar ja.

Smashing Pumpkins -säkert genom Flood- gjorde ett genidrag när de jobbade med “Adore” plattan. De kallade in Bon Harris som fick ersätta deras neddekade trummis Jimmy Chamberlain. Pumpkins har aldrig varit bättre. Det är tre minuters behaglig resa -som måste göras- innan belöningen kommer. Strax efter 3:00. Det är så bra att jag skriker rätt ut. Bon Harris.

May 19, 2010 | 10 Comments

David & Ryuichi

#81. Sylvian & Sakamoto – Forbidden Colours (1983)

När de två giganterna från Japan & Y.M.O slog sig samman för att göra en låt till filmen “Merry Christmas, Mr. Lawrence” 1983 blev resultatet allt annat än en besvikelse. Tvärtom blev det, i mina öron, bådas största enskilda musikaliska ögonblick någonsin. Det är magiskt vackert.

May 19, 2010 | 1 Comment

Gutt

#82. A-ha – Summer Moved On (1998)

Morten Harket har inte bara blivit snyggare för varje år som gått, karljäveln har dessutom bara sjungit bättre och bättre. A-ha är visserligen ett populärt band men jag tycker ändå att de i många sammanhang är kraftigt underskattade. Förutom detta sena mästerverk, innehållande en Harket i absolut högform -LYSSNA på långa tonen mot slutet!!, har de även gjort “Stay On These Roads“, “Hunting High and Low“, The Sun Always Shines On TV” , “Ive Been Losing You” och “The Living Daylights” som samtliga är i diskussionen kring att vara bland de 1000 bästa låtarna. Norge represent!

May 19, 2010 | 4 Comments

Ladies & Gentlemen: The Snaredrum

#83. Nirvana – Breed (1991)

Ja vi saknar Kurt Cobain. Men vi saknar också Dave Grohls trummor. Han är en av de bästa trummisarna genom tiderna, no doubt. Avgörs då hur bra en trumspelare är på tekniken? Nej, det gör det inte. Keith Moons uppfinnesrikedom och stundtals överraskande spel, som gick i arv till Ride´s Lol Colbert och trummisen i Mew b la är en styrka. Estetiken kan ge fördelar – som Lenny Kravitz fantastiska Cindy Blackman eller när Alan Wilder klev in och smackade på i Depeche. Men i slutändan är det väl ändå hur pass bra trummorna sitter ihop med musiken. Drivet. Detaljerna. Smakfullheten. Och där är Dave Grohl mycket möjligen nummer ett genom tiderna. Alla som lirat med mig eller pratat trummor med mig vet att jag gillar när det “sockar” i virveln. Sockar det i Dave Grohls virvel? Jag kan säga som så här…det MEGASOCKAR i Dave Grohls virvel! När han gjorde en kort comeback för några år sen och lirade drums med Queens Of The Stone Age kunde man lyssna på låten “No One Knows” bara för att höra tidernas förmodligen snyggaste, mest perfekta truminsats.

Tillbaka till Nirvana. Bandet var bra även innan “Nevermind” men det var tack vare Butch Vigs produktion OCH inte minst det faktum att de utnyttjade vad The Pixies skapat (basgång och sång i vers, explosion på varenda instrument + skrikande sång i refräng) på ett kommersiellt suveränt sätt. “Smells like Teen Spirit“, “Territorial Pissings“, “Polly” och “Breed” -vilket riff, vilket satans tryck! Nirvana har aldrig varit överskattade och förtjänar sin plats i historien. De var ett briljant rockband. Och Kurt Cobain var mycket smartare och mer uträknande än vad han nånsin gav sken åt utåt. Han visste precis vad han gjorde, killen. Ja. Tills det gick åt helvete till slut då. Jag är för övrigt av samma åsikt som b la Saint Etienne: Courtney did it.

May 19, 2010 | 5 Comments

People talking without speaking, People hearing without listening

#84. Simon & Garfunkel – The Sound Of Silence (1965)

De sade ganska mycket redan 1965, tvåstämmornas gudar Art & Paul, eller hur? “The Sound Of Silence” tillhör kategorin låtar som är så bra att de befinner sig på en form av upphöjd platå där ingen längre kan tycka till om huruvida de är bra eller dåliga längre (John Lennons lika fina “Imagine” och Louis Armstrongs odödliga klassiker “What a Wonderful World” är andra såna låtar). De tillhör väl det moderna kulturella världsarvet på något sätt.

85. Sigue Sigue Sputnik – Love Missile F1-11 (1986)
86. Kim Wilde – Words Fell Down (1982)
87. Nick Cave and the Bad Seeds – The Mercy Seat (1988)
88. Tanita Tikaram – Cathedral Song (1988)
89. Coldplay – Viva La Vida (2008)
90. Lloyd Cole – No Blue Skies (1990)
91. The Human League – Empire State Human (1979)
92. Bernard Butler & David McAlmont – Yes (1995)
93. Chicks On Speed – Fashion Rules (2001)
94. Gary Numan – Cars (1979)
95. Curve – Missing Link (1993)
96. Devo – That´s Good (1982)
97. Iggy Pop – Sixteen (1977)
98. The Shangri La´s – Leader Of The Pack (1964)
99. Eurythmics – Love Is a Stranger (1982)
100. Serge Gainsbourg & Brigitte Bardot – Bonnie and Clyde (1968)

May 19, 2010 | 6 Comments

The degraded futurists from the past

#85. Sigue Sigue Sputnik – Love Missile F1-11

Ähmm…nä. Den här låten och videon talar helt för sig själv.

May 18, 2010 | 5 Comments

Ao Ao Ao!

#86. Kim Wilde – Words Fell Down

Select. Vilken skiva. Kim Wilde. Vilken artist hon var! I sommar spelar hon på en stor festival, det är en riktigt kul bokning. Från Viking Line till Peace & Love liksom. Ni ska veta att vi var förhållandevis nära att få henne till Depechereleasepartyt på Nalen förra året som hemlig gäst!

In any case.

Kim Wilde skulle säkert ha minst tre låtar bland de tusen bästa. De andra är kanske “Cambodia” och “Love Is Holy”. Eller “Ego” . Eller “View From a Bridge”. Jag väljer ändå “Words Fell Down”. The Sounds ringde precis och tackade Kim för karriären -och kanske denna låt i synnerhet! Det är pop. Det är syntpop. Och det är så grymt bra. Fortfarande!

May 18, 2010 | 2 Comments

…and the ass saw the angel.

#87. Nick Cave & The Bad Seeds – The Mercy Seat

När Nick Cave var som bäst, när Bad Seeds var som bäst, när gothgospeln”The Mercy Seat” lät så här på Lollipop typ samma år…Ja då har jag svårt att se ett bättre, coolare och mer fascinerande band. Crescendot i den här låten får håren att ställa sig upp över armarna. Hör den maniska desperationen i samtliga instrumentalister och vokalist! Blixas gitarr förihelvetet!! Om jag skulle tänka ut tio enskilda liveögonblick som är de största jag varit med om (hmm…ett ämne för en framtida lista?) så är den här med där uppe. Lätt.

May 18, 2010 | 3 Comments

Tanita

#88. Tanita Tikaram – Cathedral Song

Som en okänd dotter till Van the Man dök hon plötsligt upp 1988. Jag köpte skivan per omgående eftersom att min största idol och inspiration som femtonåring hette Douglas Mccarthy och sjöng i Nitzer Ebb. Just det folks, Doug tipsade inte om tidiga DAF eller ens Red Hot Chilipeppers när man frågade. Han tipsade om Tanita: Underbarnet med den sällsynta, närmast unika förmågan att som sjuttonåring sjunga med sånt djup och pondus som vore hon minst fyrtio. “Twist In My Sobriety“, “World oustide My Window“, “Good Tradition” och -framförallt- den så vackra “Cathedral Song”.

Tanita hyllades, spelades överallt, sen försvann hon och har aldrig setts till igen. Inte ens när “folk-kvinna med gitarr-kompisarna” Tracy Chapman och Suzanne Vega ploppar upp för en nostalgiafton nånstans i nån avkrok syns hon till.

May 18, 2010 | 1 Comment

Leve livet!

#89. Coldplay – Viva La Vida

Av någon fullständigt obegriplig anledning har Coldplay sorterats bort av många som av andra eller sig själva anses tillhöra kulturelit. Chris Martin & co är med andra ord enligt dessa inte tillräckligt innovativa, coola eller bra. De kan knappast lyssnat på “Viva La Vida”. Det går inte värja sig från att det här är så episkt det kan bli. Är inte det här 2000-talets U2 så vet inte jag vad. Å andra sidan är det väl just det här som belackarna vänder sig mot. Men för oss andra som gillar musik och inte bara “rätt” smutsig Pete Dohertysk rockstarattityd: Körerna i slutet, Eno-arret, melodin…allt är en enda stor rysning över hela kroppen!

May 18, 2010 | 9 Comments

Blå Himmel Blues

#90. Lloyd Cole – No Blue Skies

Det är något med den här låten som får mig att känna mig som en vacker och perfekt sommardag. Tittar man utanför rutan i Stockholm idag ser man blå himmel, det gjorde inte Lloyd Cole i sin största stund. Ett fullständigt omelodiöst och tråkigt stick till trots är det här en fantastisk låt och vinner varje dag i veckan mot sina feelingkusiner “Wicked Game” och “Free Falling”.

May 18, 2010 | 2 Comments

Listen to the Boys Of Buddha

#91. The Human League – Empire State Human

Gänget som var först ut i England på den nya elektroniska scenen var inga andra än Human League och hur mycket jag än gillar “Dare” så är och förblir “Empire State Human” deras största verk för mig. Vill du ha mer klassiska klipp från eran så kan du ju passa på att kliva hit också när du ändå är igång -det är ju mer eller mindre precis lika bra.

May 18, 2010 | 3 Comments

Yes Man

#92. Butler & McAlmont – Yes

Bernard Butler är ingen minimalist direkt. När han är som bäst så vräker han på allt som bara går: hans omisskänsliga gitarr, stråkar, stora körer, en text som får sammanbrutna människor att växla från tårar till seger framför spegeln. Mannen bakom mikrofonen i det här minst sagt maffiga numret heter David McAlmont och den flamboyante karln har som ni hör en sagolik röst. Låten heter Yes.

May 18, 2010 | 5 Comments

Fashion is for Fashion People!

#93. Chicks On Speed – Fashion Rules

De tre Berlinbaserade världsmedborgarna i Chicks On Speed har gjort en magnifik version på “Kaltes Klares Wasser” men deras allra största stund firar de i detta asgrymma electroanthem!

May 17, 2010 | 8 Comments

Cars

#94. Gary Numan – Cars

1979 var den här killen coolaste katten i stan. Gary Numan släppte samma år låten som skulle göra honom till en evig popstjärna. På gott och ont så klart, Gary håller ju fortfarande på. Vi andra tittar helst på den här. På Gary för han är cool. På trummisen för han är en klåpare av guds nåde och får mig att skratta varje gång. Och självfallet -därför att “Cars” är en av de hundra bästa låtarna som har gjorts.

May 17, 2010 | 8 Comments

Det ljuva nittitalet

#95. Curve – Missing Link

Curve var ett fenomenalt band. Toni Hallidays svävande röst, Andy Garcias tunga basgångar, ett konstant gitarrlarm och trummaskiner med fönsterkrossarljud och klassiska Kraftwerk-tjopp. Flood och Alan Moulder i studion. På plattan “Cuckoo” var de som bäst och första singeln tillika öppningsspåret “Missing Link” lät det ännu hårdare än normalt. Och ta mig fan ännu bättre.

May 17, 2010 | 2 Comments

We are not men We are Devo. D E V O.

#96. Devo – That´s Good

Folk pratar ofta om “Mongoloid“. Eller “Whip It“. Eller möjligen “Peek-a-boo“. Inget fel nånstans. Jag säger ändå “That´s Good“! Devo är som vanligt omisskännliga och här ser vi dem bygga en hel stilistisk karriär till The Hives på fyra minuter hos en ung Letterman. Satan vad det är bra!

May 16, 2010 | 9 Comments

Sexton

#97. Iggy Pop – Sixteen

Han lever och ser likadan ut fortfarande. Det var otroligt redan 1977. Iggy Pop är mannen som trotsar naturens lagar. Under “Lust For Life”-eran var han i mitt tycke som allra bäst. Bowie fixade Iggy och på plattan återfinns några av hans finaste stunder; “Some Weird Sin“, “The Passenger” och titelspåret. Medans de två sistnämnda varit uttjatade i över femton år så har “Sixteen” bara förblivit “Sixteen” 100% Iggy Pop. 100% så jävla bra.

May 16, 2010 | Comments Off on Sexton

Betty! Is that Jimmy´s ring you´re wearing?

#98. The Shangri La´s – The Leader of the Pack

Shangri La´s var, i sin strikta mundering, mer rock and roll än Dee Sniders gula peruk och filade tänder nånsin var eller kommer att bli. Slutforceringen i den här popklassikern har inte betytt någonting för The Jesus and Mary Chain.

May 16, 2010 | 4 Comments

Dave & Annie

#99. Eurythmics – Love Is a Stranger

Firma Lennox/Stewart kokade ihop ett helt dussin kanonlåtor under sin existens. Många menar att deras bästa låt heter “Sweet Dreams”. Jag menar att den heter “Love Is a Stranger”.

May 16, 2010 | 6 Comments

← Previous Page — Next Page →

Polls
VCMG
- Stort! Spännande! (58%)
- Kul för dem. men inte många andra. (32%)
- Jag har aldrig brytt mig och tänker inte börja nu. (7%)
- I don´t care anymore (4%)
Loading ...
- Fler omröstningar >>
Categories
Archives
Search

Polls

Categories

Archives

Search