Pet Shop Boys #10

212932chjg_w.jpg 

Miserablism 

Jag minns en sak som hände på TV för några år sen. Ja några förresten, det var väl tio år sen nu. April Tears befann sig i mörkret minst sagt. Vår skiva var inte inom sikte, vi var nära att splittras. Jag deppade.

På Tv var det en dokumentär om en gruvarbetare i Guatemala. Han slet i mörkret sexton timmar om dygnet för en skitsumma och när han kom hem satt hans tio hungriga barn och fru i ett ruckel och svalt. Så såg hans sju veckodagar ut.

Efter detta plågsamma besök i en annan verklighet zappade jag kanal.

Thom Yorke från Radiohead sitter besvärad i en stol och intervjuas. Han berättar om den oerhört plågsamma process han gått igenom under skapandet av det nya albumet. Hans kropp vrider sig medans han berättar om mörkret han besökt under framställandet. Hans hy är blek och orakad. Mannen ser ut att knappt kunna bära sig själv.

Stackars, stackars Thom Yorke.

Pet Shop Boys “Miserablism”- gud vilken skitbra liten låt- är väl så mycket syntpop det kan bli i mina öron. Milsvida mer begåvat och svängigt än 95% av den samlade produktionen i genren i Svensk historia. Vad som lätt kan glömmas bort av många är att humor är det coolaste vapnet i musik om man använder det rätt. Fråga Kraftwerk.

Om vem sen låten handlar om lämnar jag med varm hand över till Martin Söderström att avgöra.

*

Utanför Topp 15:

Minimal – Nog för att det doftar både Kraftwerk och New Order om den här sentida hiten, men det krävs mer än så för att nå topp tio.

I Wouldn´t Normally Do This Kind Of Thing – Härlig pop. Lite för härlig kanske.
Nånstans i Kylies poppigaste läge. Nu älskar jag ju Kylie i och för sig..

Love Comes Quickly – Snygg låt! Kanske bland de trettiofem bästa.

Mar 27, 2008 | Pet Shop Boys 15

Kommentarer

49 kommentarer till “Pet Shop Boys #10”

  1. Martin S 27 Mar 2008, 09:30

    Äh, att den skulle handla om Mannen Med Hakan är iofs möjligt. Men ytterst okonkret. Spekulation, skulle jag kunna kalla det hela.
    Men. En Tennant-sjungen sång som de facto handlar om Stretfords vackraste sångare är dock icke ett Pet Shop Boys-alster, utan en dänga av Electronic. “Getting Away With It”, ska enligt musikernas egen utsago, handla om le Moz. Och då torde det ju stämma.

    Och, ett sidospår som tydligt visar att spekulationssanningar alls icke behöver stämma med den verkliga sanningen:
    “Flamboyant” sägs ju, enligt samma rykte och “sannning”, handla om Robbie Williams. Vilket ter sig en smula udda, med tanke på att han är god vän med Petshopparna….

  2. Andreas 27 Mar 2008, 09:35

    Fair enough! : )

    För övrigt är den bästa svenska syntpoplåten nånsin Derrida Dance Corps “Teenage Mutant Bikini Island kids”!

    Följt av en radda Pagelåtar – “Blå Fötter” & “Dansande Man” däribland!

  3. Martin S 27 Mar 2008, 10:05

    Andreas:
    För övrigt förstår jag ditt argument, och sett i ljuset av svältande familjer i ruckel ter sig ju konstnärligt lidande – per definition – oerhört löjligt.
    Men.
    Jag tycker det är förbannat läskigt att börja gradera lidande och bekymmer enligt tesen ”folk svälter i Eritrea, så att du har fått sparken/blivit lämnad/rånats/är deprimerad/har insjuknat är faktiskt inget att gnälla om”.
    Alla har vi våra egna eländen, realiteter att kämpa mot. Oavsett vad som händer på andra sidan jorden. Det betyder inte att man inte kan ha djup sympati och engagera sig för en bättre/mer rättvis värld. Men att förminska folks reella vardagsproblem för att det alltid finns någon som har det värre är faktiskt en smula obehagligt.

  4. Andreas 27 Mar 2008, 10:23

    Nu rusar du iväg käre vän! : )

    Folks vardagsproblem mäts inte mot varandra.

    Utan artistens konstnärliga lidande v/s gruvarbetarens arbetsdag.

    Men det nämner du ju mycket riktigt själv i början av din text!

    Snart numer nio! : )

  5. Martin S 27 Mar 2008, 10:42

    Vet inte om jag rusar iväg, jag pekar bara på vart din argumentation hamnar i slutändan.

  6. Pickadulver 27 Mar 2008, 10:46

    Jag hade inte hört Miserablism förrän jag köpte Alternative. Den samlingen b-sidor är helt fantastisk. Miserablism tillsammans med That’s my impression blev genast två av mina absoluta favoritlåtar. Tänk att så fina poplåtar kan kallas “b-sidor” som om det vore för dåliga för att platsa på ett album.
    När kommer listan på bästa b-sidor?
    Jag kan ju faktiskt ha missat fler pärlor, hemska tanke.

  7. Martin S 27 Mar 2008, 10:54

    Your funny uncle är nog min favorit som gömts på en singelbaksida, skulle jag tippa såhär på rak arm.

  8. Pickadulver 27 Mar 2008, 10:59

    Förresten har jag hört att Flamboyant handlar om David Beckham och ser alltid honom framför mig när jag hör den. Att byta ut honom mot Robbie såhär i efterhand går bara inte.

  9. Martin S 27 Mar 2008, 11:03

    Pickadulver> Ja, du ser ju själv. Rykten som blivit till “sanningar” har alltid flera sidor.

  10. Andreas 27 Mar 2008, 11:04

    Martin > Det här ser ut som ett ämne aktuellt att diskutera vidare över en öl!

    Tills dess kan jag säga att artister som Thom Yorke mycket väl kan vara världens olyckligaste person på samma sätt som gruvarbetaren kan vara världens lyckligaste.

    Men i Yorke´s fall är han förhoppningsvis gladare än om han aldrig haft möjligheten att göra “The Bends” och “OK Computer” och bli en rockpionjär tillika mångmiljonär.

    Jag älskar musiker som skiter i snacket om “helvetets lidande” under inspelningarna av albumet och istället bara säger, oavsett hur de mår som privatperson faktiskt, att det är få förunnat att ha den lyckan att kunna leva på sin musik.

  11. Jonas R 27 Mar 2008, 11:20

    Paninaro är ju en så stark B-sida att det gör Suburbia/Paninaro till en av de mest kvalitativa singlarna någonsin (sedan jag blev sambo -91)

  12. Magnus 27 Mar 2008, 12:39

    Mannen med hakan??
    Vem skulle det vara?

  13. Martin S 27 Mar 2008, 12:45

    Magnus> Säger smeknamnet Moz dig nånting? =)

  14. Magnus 27 Mar 2008, 13:12

    Morrisey??
    Har inte tänkt på det, men han har ju ett kraftigt underbett…

  15. Martin S 27 Mar 2008, 13:23

    Magnus> Hur stavades det, sa du?

  16. Magnus 27 Mar 2008, 13:25

    MORRISSEY….

    glömde ett s….petig man kan vara då…

  17. Martin S 27 Mar 2008, 13:28

    Jag vet inte. Heter du, till exempel, Manus?

  18. Magnus 27 Mar 2008, 13:32

    hmmm…

    visste du inte vem jag pratade om?

  19. Martin S 27 Mar 2008, 13:34

    Syftade mest på huruvida det är petigt eller inte att stava namn korrekt. Jag heter inte Matin. Du heter inte Manus. Han heter inte Morrisey.

  20. Magnus 27 Mar 2008, 13:37

    At stava namn korrekt är viktigt…men du visste vem jag menade…räcker inte det att vi förstår vad vi pratar om?

    tänkte precis på ett ordspråk som jag hört…

    “att märka ord är den dummes sätt att hävda sig”

  21. Martin S 27 Mar 2008, 13:42

    Ja, Manus, du har rätt. Vi förstår varandra. Då är allt okej, enligt det Fredrik Lindströmska sättet att resonera. Och att jag är “petig” innebär självfallet att jag är korkad och litet efter.

  22. Jens 27 Mar 2008, 13:53

    Jag tycker det viktigaste är att man kan stava till at att.

  23. Andreas 27 Mar 2008, 14:17

    Och nu är det dags att avsluta denna konversation genom att skaka hand och vara förlåtande!

    Det är inte ovanligt att Morrisseys namn stavas fel och jag antar det var upphov till irritationen. Men nu åter till Pet Shop Boys, eller hur! : )

  24. Magnus 27 Mar 2008, 14:34

    ok…
    Martin S…-Ska vi skaka tass?
    No hard feelings?
    :-)

  25. Martin S 27 Mar 2008, 14:37

    You have yourself a deal, kiddo! :)

  26. Jonas R 27 Mar 2008, 14:49

    http://en.wikipedia.org/wiki/Getting_Away_with_It

  27. Superlimpan 27 Mar 2008, 18:14

    Från “Behaviour” remastered, booklet. “I think we wrote this at the beginning of 1990, during the shoe-gazing period, when Morrissey was huge as a solo artist. It’s another song sort of written from the point of view of being Morrissey-the first song like That being ‘Getting away with it’, the Electronic single, which I wrote most of the words of. ‘Getting away with it’ is looking at Morrissey’s persona of being miserable and all the rest of it, and saying that he’s been getting away with it for years. It’s meant to be humorous. ‘Miserablism’ is a satire, a little like ‘How can you expect to be taken seriously?’ What bugged me about the stargazers always looking really miserable is that people think someone like that is really serious. It’s something that endlessly bugs me in pop music -that someone with the style of being serious is always accepted as being serious. And also that anyone being playful is then not taken seriously, whereas actually being playful is actually more difficult than being ‘serious’, and possibly can end up being a lot more serious at the same time.”

  28. Martin S 27 Mar 2008, 19:01

    Limpan> Haha, jag är överbevisad! Bockar och bugar dock. Du är den första som letta denna tes i bevis (diverse Wikipedia-länkar – utan källangivelse – räknas icke).
    Nu väntar vi med spänning på “Flamboyant”. Robbie eller Becks? Eller någon helt annan? Det är frågan…

  29. Superlimpan 27 Mar 2008, 19:18

    Martin S> Med fallet Flamboyant vet jag tyvärr inget. Men böckerna till de remastrade albumen är fantastiska. Massor av udda info om alla låtar inkl. b sidorna.

  30. Jens 27 Mar 2008, 21:29

    Fan också att man inte kan engelska.

  31. Andreas 27 Mar 2008, 22:43

    Ah! Ett nytt grepp! Ironi! :-D!

  32. Martin S 28 Mar 2008, 08:11

    Detta är säkerligen gamla nyheter för Jensemannen. Men jag ber ändå allas vår favoritironiker att kika in basisten här.
    Vad – I ask you – är upp med detta??
    http://uk.youtube.com/watch?v=T6ogWgG0UOY

  33. Andreas 28 Mar 2008, 08:14

    Ha ha ha ha ha HA HAAA HAAA!!!!! Nu är det min tur att skratta så jag ramlar omkull. Det där var nog bland det roligaste jag sett. Som sagt; Spinal Tap är en film som alltid kommer överträffas av verkligheten.

  34. Martin S 28 Mar 2008, 08:35

    Det absolut roligaste inträffar efter 58 sekunder, då första refrängen kickar in, och vår vän basisten får feeling.

  35. Martin S 28 Mar 2008, 08:36

    Notera även vid 1:57 och framåt när nämnde man får något alldeles kollosalt med feeling.

  36. Jens 28 Mar 2008, 11:31

    Ja herregud det där klippet är helt sinnesjukt, och man kan oroligt fråga sig vad som hände. Det är Jim, William, Ben Lurie från Jesus and Mary Chain som syns i dom högra regionerna av bildytan. Så mycket vet vet vi. Sen är det av allt att döma Lettermans HUSBAND som av någon förvirrad anledning får vara med i bandet för några (i husbandets egna ögon) svincoola minuter. Jag vet inte vad buttre Jim tänkte om detta, men särskilt nöjd med basistens insats var han nog inte.

  37. Superlimpan 28 Mar 2008, 15:03

    Jag dööööör! Haaaaaa ha ha ha… Skön snubbe! Räddar helgen!

  38. Andreas 30 Mar 2008, 09:06

    Jag måste plocka upp den här tråden igen. Jag menar…avsnittet kring 1:57 när han får superfeeling är nog faktiskt det roligaste jag sett för att:

    Move 1 > Han skickar ner huvudet i skjortan, knycker på nacken och plutar med munnen

    för att sedan gå över till

    Move 2 > Bak med överkroppen, framförallt höger axel, puta vidare med munnen, lite mer bredbent

    och så

    Move 3> Kolla huvudet! Kolla huvudet! Vilken jävla snurr.

  39. Andreas 30 Mar 2008, 09:13

    Nej jag kan inte sluta titta. När han efter detta dessutom börjar smygsteppa mot Jim och nästan får övermod och är på väg mot sångaren… Där möts två olika världar i rockmusiken på ett sätt som aldrig förr. Killinggänget skulle inte gjort det bättre på sin tid. (Minns deras imitationer av svenska indieband)

  40. Martin S 30 Mar 2008, 09:44

    Det är helt fantastiskt hur han
    1) Kisar med ögonen samtidigt som han plutar med munnen i en min som är tänkt att säga “jävlar grabbar vad vi ROCKAR just nu”.
    2) Lyfter förtjust på ena benet och sedan börjar hoppa försiktigt på stället när han inte längre kan hålla feelingen stången.
    3) Inte längre tycks kunna kontrollera sina huvudrörelser, utan stuffar som en blandning av en duckwalk och Linda Blair i “Excoristen”.
    4)Ideligen gör försiktiga närmanden mot Jim, och en blick som hela tiden söker den buttre vokalisten i ett försök att finna samförstånd och kamratskap. Broder Reid bjuder icke på detta just här.
    5) Jävla uppenbart det är att det här ägonblicket är det coolaste han upplevt i hela sitt studiomusikerliv, och att han har svårt att stävja sin mentala erektion över detta faktum.

  41. Jens 30 Mar 2008, 14:32

    Det är en så obegripligt stor krock som äger rum här. Rockhistorien står undrande med gapande mun.

  42. Jimmy 30 Mar 2008, 18:56

    jiiiiiihhhhhhhhaaaaaaaaa. Det roligaste jag NÅGONSIN sett. yessssss.

  43. Jimmy 30 Mar 2008, 19:04

    Han hamnar i blickfånget direkt. Isobel (min dotter) tycker inte att han passar inte in han har “konstiga kläder”. Precis i slutet hör man att han har skitsnyggt distat basljud jag döööööör

  44. Andreas 15 Apr 2008, 11:06

    Inför nästa placering på listan tycker jag det är dags att aktualisera denna, den mest kommenterade, tråden ännu en gång!

  45. Jens 15 Apr 2008, 11:26

    Fan vad du blivit lik mig på gamla dar.

  46. Martin S 15 Apr 2008, 11:35

    Skedmark får allt byta bild. Det här är för mycket för min lilla hjärna att processa.

  47. Martin S 16 Apr 2008, 12:27

    Det ÄR dags att ånyo damma av den här tråden, och göra ytterligare ett försök att få även synthtalibanerna att nappa på och inse storheten i detta klassiska Spinal Tap-ögonblick:

    http://uk.youtube.com/watch?v=T6ogWgG0UOY

  48. Jakob 17 Apr 2008, 18:18

    Det där är SJUKT! Hur kunde bröderna gå med på att ha en dansbandsbasist “rockandes” i bakgrunden? Obegripligt. Eller är det ironi?

  49. Martin S 18 Apr 2008, 09:50

    Jag är rädd att det här inte är ironi, utan bara ett djupt tragiskt Spinal Tap-ögonblick där två musikaliska världar kastar sig in i en krock av bibliska mått.

    Och: Det roligaste jag någonsin sett, bör tilläggas.