Världens genom tiderna sorgligaste låt.

32. Spiritualized – Broken Heart (1997)

Det räcker med att höra inledande tonen för att jag ska fyllas av melankoli. Jason Pierce har i “Broken Heart” från storverket “Ladies and Gentlemen We are Floating In Space” skrivit världens kanske vackraste, men definitivt den sorgligaste låt jag någonsin hört.

Jag tillägnar den här på listan till mina vänner Linus & Jeanette.

Jun 3, 2010 | 5 Comments

Världens Tråkigaste Fotbollsmatch & Tullaren.

EM 2000 (Del 3) (Forts från “Sommar & Sol & Pandemonium)

Med hög puls och skakande händer anlände vi till matcharenan. Vi lirade en improviserad landskap på asfalten mot några turkar innan vi gick in. Vilken härlig inramning! Tusentals Turkar och Svenskar sjöng och skrek från tårna. Vi intog våra platser och köpte varsin öl. Sen började matchen och sen… var det roliga slut.

Redan i halvlek kunde vi konstatera att det var en bedrövlig match. Jag menar, Jörgen Pettersson var på plan. Inget av lagen presterade någonting och när slutvisslan, till hela publikens buande, blåstes var resultatet 0-0.

Matchen, som vi sett fram mot i många månader, matchen som var helt avgörande för Sveriges fortsatta EM, uppmålad och upp-pumpad i all press, var slut innan den hade börjat.

Den har kommit att bli känd som den tråkigaste fotbollsmatch någonsin spelad.

En BBC-kommentator konstaterade: -This was the lousiest game I´ve ever seen. And by that said, you shuld all know I´ve been watching football in Bhutan and Tibet.

Hellqvist/Jismark strövade iväg mot centrum med släpande fötter. Det fanns inte mycket att säga. En märklig tystnad lade sig över Eindhoven, som bara timmar tidigare hade kokat (över).

Vi hade inga problem att inta en bärs och två på en bar. Det var helt enkelt inte mycket folk kvar på pubarna. Efter några stilla vandrade vi hem mot bilen, där vi bestämt oss för att spendera natten. Det plingade till i Jens mobil, han hade nyinstallerad sms-tjänst som inte funkade som man skulle kunnat önska. TTs rubrik meddelade, ett dygn försent “Sverige övar straffar & frisparkar. Offensiv fotboll att vänta!”

När vi kom hem till bilen kröp vi in i bagaget och somnade.

Vi vaknade tidigt morgonen efter. Med näppe kunde man andas, luften var slut. Vi öppnade ett fönster och överlevde. En timma efteråt åkte vi från Holland, från EM. Hej då, festen!

Efter ett bra snitt på Autobahn, och ett par-tre sköna stopp, nådde vi Danmark i kvällningen. Innan gränsen tog jag beslutet att kasta ut min joint genom rutan. Det hade inte blivit nå vidare läge och röka den och jag tyckte det var synnerligen dumt att ta med den över gränsen. Vi tog in på hotell och gick och såg ett par EM-matcher. Bra sådana. Tjeckien. Vi lade oss tidig och kom upp tidigt. Orakade och glosögda åkte vi mot Sveriges gräns.

När vi efter några timmar rullade in i Sverige stoppade tullaren vårt ekipage och sträckte in huvudet. -Tjena grabbar, var har ni varit? Jismark, i linne, Neubauten-tatuering och mössa svarar “Vi har varit i Holland och tittat på den där jävla matchen, såg du den? Fy fan vad dåligt. Vi har bara varit borta i några dagar och kört en massa bil..bla bla..”

En Hellqvist i ett ruggigt tredagars-skägg och utslaget hår sänkte besviket blicken. “Fan vad han pratar.” Tullaren sade: “Trevligt. Grabbar, ni åker däråt.” och pekade med hela handen mot ett garage.

–Det fattar du väl, sa en trött Hellqvist, att när du snackar så där jävla mycket verkar du ju skyldig.

-Ja ja ja, svarade jag med lätt darr på rösten.

I garaget mötte åtta andra tullare + två hundar upp oss. Vi fick kliva ur och de började grundligt genomsöka hela bilen. Vi frågade om vi fick gå ut och ta en cigg, de svarade med hög och bestämt röst: “Ni stannar här”.

Jag tyckte inte om det jag såg, och var rädd för en plasthandske i röven och förkunnade för tjänstemännen: -Jag jobbar som journalist på Expressen, vad är det här för jävla sätt? Vi har inte gjort nåt, jag ringer till redaktionen per omgående..

Förvisso var det sant att jag jobbade på Expressen, men jag satt i Nyhetsdeskens växel och kopplade samtal. Tullarna tog ingen större notis om det. Jag kom då att tänka på att det var en sjujävlars tur att jag kastade ut Jazzgräset utrikes, annars hade det definitivt blivit ändasmärtor. Den där schäfern såg rutinerad ut.

Vi slapp undan greppet från lagens långa arm och kunde på färden norrut konstatera: Tullen- Jismark/Hellqvist 0-0.

På tre dagar hade vi färdats Götlaborg-Eindhoven-Götlaborg express i en hyrbil, efter en krasch med den andra, för att bevittna ett tumult på ett torg, bli filmade i TV tillsammans med en komplett galning och få bilen in och utvänd av tullare vid hemkomst.

Och, förstås, för att se världens tråkigaste fotbollsmatch. Sverige-Turkiet 0-0.

Fin.

Jan 29, 2008 | 4 Comments

31. The Things you Said

Om ni läser under kategorin Music For The Masses 07, 97, 87 hittar ni tre historier om min relation till denna klassiska skiva. I tredje och sista inlägget “Drabbad av Hökaröva” är året 1987 då jag for, skjutsad av Jens på en moped mot Hätte och den första av polarna, Jonas, som lagt vantarna på den nysläppta LP´n.

Den första nya låten jag hörde i min väns skivspelare var “The Things You Said”. “Never let me Down Again” hade man ju redan hemma. Vad var det då som strömmade ut från högtalarna? Jo, ett susande ljud, följt av basgången dundundudi dudi dundundudi dudi dondodndodi ddodi dondondodidodi. Jag blev fanimig kär redan där.

Martin Gore´s sång följt av en svarande fantastisk melodi i första versen. En andra vers följt av mer ljud, senare baskagge och ännu snyggare melodier.

“The Things You Said” håller jag varmt om hjärtat. Den fjortonårige Andreas hade med stor säkerhet lagt den på topp tio. Den tjugo år äldre har till sin stora glädje fått höra ännu bättre låtar komma från Depeche Mode.

Under “Music For The Masses” gav Depeche Mode en radda oerhört trevliga intervjuer. Jag minns en som gick på fransk Tv där alla i bandet, under en halvtimmeslång intervju, bland annat svarade på vem av de andra som var deras bästa kompis och, jag tror det var Dave som sa det:

“We´ve been going for seven years and hopefully we can carry on for another seven years” Jo, man tackar.

Fotnot:

David Gahan svarade “Alan Wilder” på frågan….

32. A Question Of Time
33. Sweetest perfection
34. Blue Dress
35. World full Of Nothing
36. Nothing
37. One Caress
38. I Feel You
39. Halo
40. It´s Called A Heart
41. Leave In Silence
42. Master And Servant
43. See You
44. Dangerous
45. It´s No Good
46. New Dress
47. Route 66
48. My Secret Garden
49. Something To Do
50. Goodnight Lovers
51. Insight
52. Fools
53. To Have And To Hold
54. Useless
55. Two Minute Warning
56. The Landscape Is Changing
57. Blasphemous Rumours
58. Judas
59. A Question Of Lust
60. New Life
61. Told You so
62. Sacred
63. Mercy In You
64. Barrel Of A Gun
65. Freelove
66. Sea Of Sin
67. Little 15
68. Shame
69. I Sometimes Wish I Was Dead
70. Boys Say Go!
71. Home
72. I Feel Loved
73. Shine
74. Sometimes
75. Nothing To Fear
76. If You Want
77. Damaged People
78. Lilian
79. And Then…
80. Any Second Now
81. Free
82. Love In Itself
83. Dressed In Black
84. Ice Machine
85. Stories Of Old
86. It Doesn´t Matter
87. Suffer Well
88. Nothing´s Impossible
89. The Bottom Line
90. Get The Balance Right
91. Never Turn Your Back On Mother Earth
92. Happiest Girl
93. Rush
94. Condemnation
95. My Joy
96. Surrender
97. No Disco
98. Dreaming Of Me
99. People Are People
100. In Your Memory
101. Pimpf
102. Agent Orange
103. Stjarna
104. Painkiller
105. Death´s Door
106. Shout!
107. Work Hard
108. Tora! Tora! Tora!
109. Now This Is Fun
110. Just Can´t Get Enough
111. The Dead Of Night
112. The Love Thieves
113. Freestate
114. Newborn
115. Fly On The Windscreen
116. Monument
117. Only When I Lose Myself
118. Oberkorn (It´s a Smalltown)
119. Christmas Island
120. Get Right With Me
121. Satellite
122. Pleasure, Little Treasure
123. A Photograph Of You
124. Pipeline
125. Martyr
126. Shouldn´t Have Done That
127. Dream On
128. The Darkest Star
129. Macro
130. Better Days
131. Flexible
132. More Than A Party
133. Big Muff
134. Moonlight Sonata
135. The Great Outdoors
136. (Set Me Free) Remotivate Me
137. I Am You
138. When The Body Speaks
139. Comatose
140. The Sweetest Condition
141. Kaleid
142. Headstar
143. Memphisto
144. The Meaning Of Love
145. I Want It All
146. Breathe
147. Dirt
148. Sibeling
149. Zenstation
150. Slow Blow
151. What´s Your Name?

Jan 29, 2008 | 1 Comment

Oh God it´s raining…..

Bästa baksidan enligt Kollaps:

1. But Not Tonight
2. Dangerous
3. Route 66
4. Fools
5. Sea Of Sin

Bästa baksidan enligt Kollaps läsare:

1. But Not Tonight
2. Dangerous/Ice Machine
4. Sea Of Sin
5. Shout/Route 66/

Kollaps & läsare är överens igen. “But Not Tonight” ÄR Depeche Mode´s bästa baksida. Att även “Dangerous” är näst bäst är faktum, även om läsarna håller gamla “Ice Machine” lika högt, till skillnad från skribenten. “Sea Of Sin” är också mäkta populär.

Sen är det oerhört jämnt fördelat bland läsarna, åsikterna går isär och många röster har fått liknande mängd röster. Kul som fan är att konstatera att rösterna har strömmat in! Över 160 stycken närmare bestämt!

Nu kör vi en ny omröstning!

Bästa låten på “A Broken Frame”! I samma fall som med baksidorna är visserligen Kollaps etta “The Sun And the Rainfall” placerad än, men vi kör på!

Kollaps har tyckt:

1. The Sun And The Rainfall
2. Leave In Silence
3. See You
4. My Secret Garden
5. Nothing To Fear
6. Monument
7. Satelitte
8.A Photograph Of You
9. Shouldn´t Have Done That
10. The Meaning Of Love

Jan 29, 2008 | 19 Comments

32. A Question Of Time

“I´ve got to get to you first!“

Eran Anton Corbijn/Depeche Mode inleddes med videon “A Question Of Time”. Vad innebar då detta om man tittar på det jävligt sakligt? Jo, bland mycket annat så presenterades Depeche Mode i de snyggaste bilder möjliga. Varenda bild i en Anton-video är ju för fan ett skivomslag.

Depeche Mode i kornigt svartvitt. Hur skadad har man blivit av detta estetiska format? Anton Corbijn introducerade hotande stämningar i märkliga miljöer, farligt snygga tjejer & märkliga gubbar. Stundtals jävligt humoristiska inslag. Übercoola klipp, som någon annan än jag kanske skulle uttrycka det.

Jag vet inte hur många gånger jag, och tusentals med mig, suttit och pausat videobilder och beundrande bara gapat. Hur många gånger en diskussion kring ett av nedanstående klipp varat i timmar:

Alan Wilder springer över vägen i “Never Let me Down Again”. David Gahan gör helikoptern och ratten faller samtidigt på plats och Martin Gore pekar västerut i samma video. Tjejerna i “Strangelove”, kryck-kastet i “Behind The Wheel”, skridskoparet i “Walking In My Shoes”, en mot vinden strävande gitarrspelande Martin Gore i “I Feel You”. Listan är oändlig.

Danska landsbygden, Paris, Italien, I Skottland, I Norska fjällen, Nånstans på vischan i Spanien. I Nevada-öknen & över halva USA, Marrakesh, Pimpf-öknen, Useless-sandtaget. Suffer Well ghosttown. Anton Corbijn tog Depeche Mode långt från rullbandet i “Leave In Silence”. Till tjottaheiti-land om man utgår från studsbollarna i samma video.

Ja, det räcker med att backa till “Stripped” och “Shake the Disease” videona för att se vad geniet gjort. De är inga katastrofer, men videos “Stripped” v/s “Strangelove” är som att jämföra ett toppbetyg på Roms bästa restaurang i Michelinguiden med betyget ett kors i Vatikanstatens vin & oblatguide.

Depeche Mode presenterades med en befriande självdistans. Depeche Mode blev världens mest estetiska band. Anton Corbijn! Frågan är vem som betydit mest för bandet av Daniel Miller, Corbijn och Flood. Fans jävlar om det inte är den gigantiske fotografen från Holland.

“A Question Of Time” videon innehöll en gubbe på motorcykel och en bunt bäbisar. En Dave Gahan i linne med bar mage. En unge som ryckte Gore i krullet. Inte Corbijns bästa video kanske, men en start på ett samarbete som rent musikaliskt/konstnärligt är ett av de största genom alla tider.

Låten då?

En riktig rökare och en av de allra bästa när det gäller det hårda DM. Jag älskar för övrigt texten:

“I know my kind: what goes on in our mind” säger, tyvärr, det mesta om XY-kromosomgänget på planeten jorden.

Och de säger att vårt bröllop var rörande..

Hur snyggt är inte det här?

Det här?

Mitt favoritband.

Tyvärr gick det inget bra o hitta bilder från “A Question Of Time”-
videon och det stör mig lite. Men men…

Jan 28, 2008 | 22 Comments

Construction Time Again 25 år!

Med stor glädje har jag tagit emot beskedet att Jonas Thorell & co kommer ordna en snabb uppföljare till succén med Music For The Masses 20 år i höstas. Construction Time Again fyller 25 och den 19 Mars smäller det igen på Mosebacke!

Vi i Lip Service har utan omsvep beslutat att oss för att köra en gång till. Och så vitt jag förstår det är det fler inblandade från förra partyt som är med även denna gång!

Sedan ett tag tillbaka har vi ju även bestämt oss för att släppa vår version av “Never Let Me Down Again (Aggro Mix)” som baksida på vår kommande singel -en version av April Tears “Model, Actress, Whatever…” Förhoppningsvis lyckas vi även med planen att släppa detta på 7″ eller 12″.

Att göra en cover på sig själv samt en cover på en remix och släppa på vinyl känns verkligen enligt som en värdig avslutning på Lip Service som “Copy Kill Original” band..

Här kan ni lyssna(igen) hur den lät på Mosebacke i höstas:

http://www.youtube.com/watch?v=liTAPeJWv2o

..och i kategorin Lip Service kan ni även se en bunt bilder samt läsa om förra festen.

Helt nytt album kommer förhoppningsvis i höst, men för tillfället jobbar jag på all min tid med att producera en kommande superskiva, min vän Eas debutalbum “Kärlek Gjord Av Hat“. Vilken skiva karln har gjort. En första singel kommer i april.

Vill ni köpa vår helt nya remix-singel “Unite” så har ni den + 3 för tio spänn på Klicktrack:

http://www.klicktrack.com

Jan 28, 2008 | 10 Comments

Martin Gore & En Gitarr

33. Sweetest Perfection

34. Blue Dress

35. World Full Of Nothing

Martin Gore framförandes ett par låtar själv på scen med endast en akustisk gitarr som komp under World Violation är bland det bästa jag någonsin bevittnad under en konsert. Låtar som redan innan var fantastiska blev så bra att ögonen tårades och hela kroppens hår ställde sig rakt upp i givakt.

Jag älskar när man tar ner en låt till dess själva essenser. Melodin. Texten. Och lite enkelt komp. Ibland behövs inte mer. “World Full Of Nothing”, som på något sätt, iallafall för mig, alltid fått stå i skuggan av “Here Is the House” är i denna version bättre än någonsin. En utlämnad Martin Gore sjunger om ett möte mellan ett sexdebuterande ungt par, så vansinnigt vackert. “Though It´s not love it means something”.

“World Full Of Nothing” blev aldrig samma låt igen. Ibland behöver man faktiskt inte Alan Wilders ljudbilder.

Så kanske inte riktigt var fallet med “Blue Dress” och “Sweetest Perfection”. De var otroliga även de med bara en akustisk gitarr, men på “Violator”, i sin fulla kostym är de nog ännu bättre.

Martin Gore skrev under “Violator” perioden kanske sin allra rakaste och bästa lyrik: “Can you believe, Something so simple, Something so trivial, Makes me a happy man”. Han underkastade sig återigen kvinnans makt. Och med all säkerhet fetischen -the blue dress.

“Sweetest Perfection” -vilken låt… Vilken jävla låt, alltså… Herregud. Jag kan i skrivande stund inte riktigt få på pränt hur bra jag tycker det här är. Jag hoppas jag sakligt kan redogöra bättre för låtar på kommande placeringar. Lyssnar just nu på den och jag får gråten i halsen. Martin Gore. Alan Wilder. Flood. Kevorkian…och jag själv som 17 år i Tranås, spatserande, léendes i vårsolen med en freestyle på högsta volym.

Martin Gore, världens bästa låtskrivare, utlämnade sig som allra mest som framförare av hans mest innerliga, mest intima verk under World Violation. Magi.

http://www.youtube.com/watch?v=wNhMBjUPuRM

Jan 28, 2008 | 6 Comments

Längre fram på listan….

http://www.youtube.com/watch?v=xGz27SaBMjY

Jan 27, 2008 | Comments Off on Längre fram på listan….

36. Nothing

Nothiiiing Nothiiiiiing Uh-Huh!

Dans på bussen. En tjej kör ett move med sin hatt. Den blonda gör allt hon kan för att vara hottaste bruttan. En snubbe i randiga cykelbyxor. Dingalingdingdongdingadingadingdigdong. Tecknade figurer på en medtagen videokassett.En ölflaska i backen. Smile motherfucker, Smile. Solsken. Bussen blänker. Snabbt klipp till Martin Gore som riffar på gitarren. Alan Wilder svarar med trumslag: dsch dsch doff. Dave klappar händerna. Fletch också. Ljusteknikern spelar spotlights i takt.

Som ni säkert märker sitter jag och associerar fritt om hundraettan och“Nothing”. Låten symboliserar, kanske mer än någon annan (Route 66 undantagen), gängets resa till Pasadena, Rosebowl. Dessa lyckliga satar, utvalda efter en annonsering i radio av dj Malibu Sue:

Malibu Sue.

Malibu Sue och ett av kidsen från bussen.

En länk till en annan kul lista rörande bästa låtarna 1988 enligt KROQ:

http://www.earlhoward.com/kroq_1988.htm

Jan 27, 2008 | 4 Comments

37. One Caress

Bild från “One Caress” videon.

“…Oh girl, Lead me into your darkness when this world is trying it´s hardest to leave me unimpressed…”

På baksidan av “I Feel You” fanns en riktig pärla:

En Martin Gore i absolut högform + en stråkorkester. En dröm blev sann. Jag som alltid velat se och höra Martin Gore iförd sin finaste klänning sjunga “Don´t Cry For Me Argentina“. Och det gör han ju här. På sitt sätt.

Jag har alltid tyckt att “Home” var ett försök att upprepa “One Caress” fast med beats till. Men i min lista utklassar orginalet kopian. Ska Martin Gore sjunga om döden ska det låta exakt så här.

Jag hade den stora lyckan att få se låten live, på Bercy in Paris. Det var häftigt att se en liten stråkcombo komma utvandrande på scenen. Devotional turnén var sista (?) gången Martin Gore var en superstjärna i sina egna nummer. Nu har vi inte börjat prata om hans nummer på World Violation än, men vi kommer till det.

Jan 26, 2008 | 1 Comment

Ich bin ein Berliner

Med ännu ett avslöjande om en riktigt högt placerad låt önskar jag eder alla en formidabel fredagskväll, vare sig ni ska ut på krogen eller sitta hemma och mysa med familjen. Cheers/ Andreas

http://www.youtube.com/watch?v=x1Ck8xzoDzs

Jan 25, 2008 | 2 Comments

38. I Feel You, 39. Halo

Bilden: Martin Gore, clown.

“Halo” är alltså svagaste låten på “Violator”. Smaka på den!
“Halo” är svagaste spåret på “Violator”!

Ni förstår genast att vi måste prata om ett av de bästa albumen någonsin släppt. Kanske det bästa. Det är nämligen så, enligt min mening, att Depeche Mode var som allra bäst under “Devotional” men deras bästa skiva är “Violator”. Jag hoppas ni förstår vad jag menar.

Jag menar kolla in setlisten under “Devotional” turnén och räkna sen upp de titlar som inte är kvar på min lista. Ni kommer inte långt. Depeche Mode blev bättre som band, album för album och som liveartister från debuten 1981 med “Speak And Spell” fram till “Songs Of Faith And Devotion” 1993.

Det var en resa som hade ett sällan skådat klimax i vansinnets turné där vi alla vet konsekvenserna. Det var Andrew Fletcher som tvingades av turnén!

Karlns hypokondri knäckte folk kring honom. Inte Dave Gahans kandelabrar och nålar. Ej heller hans världsfrånvaro. Inte Martin Gore´s hejdlösa supande, som vid ett tillfälle lämnade honom skakandes i konvulsioner under ett skivbolagsmöte. Och Alan Wilder hoppade inte av förrän efter turnén. Det var Andy Fletcher som skickades hem!

Jag menar, Dave höll på att dö medan´s Martin Gore & Alan Wilder framförde “Death´s Door“. Och nånstans i kulisserna stod den rödhårige luftpianisten och var övertygad att han hade en hjärntumör.

Depeche Mode var som bäst under “Devotional”. Vilken paradox!

Och ytterligare en sådan är ju när jag säger att “Songs Of Faith And Devotion”, av Depeche Mode´s skivor, betydit mest för mig som låtskrivare och musiker.

Men “Violator” ÄR ändå bäst. Titta på den här listans placeringar.

“Halo” är inte dålig någonstans. Den har inte ens ett uns av melodi, rytm, text eller produktion som är bara är bra. Låten är fantastisk rakt genom. Och anslår väl tonen för var vi är på listan just nu, nu när vi kommit under topp 40.

Jag har liksom inte mycket annat än superlativ att använda i mina texter kring låtarna som är kvar. Det är från 100 till 130%, även i Depeche Modes klass, på avslutningen.

Bilden: Dave sjunger bakom ett nät knutit och uppspänt till en fitta ett ovalt hål.

“I Feel You” markerade Depeche Mode´s återkomst.

“Songs Of Faith And Devotion” placerade Depeche Mode som etta i princip varenda jävla land, inklusive USA och England. “I Usually don´t get carried away with chart succes” sa Martin Gore “But this time I did.”

“I Feel You” var en tjockablängare rätt i magen.

“Personal Jesus” var en fjärt i världsrymden jämfört med det här. Hela Depeche Mode communityt världen över skakade till i grundvalarna.

En feedbackad gitarrsignal inledde kort innan Martin Gore matade loss ett bluesriff så fett att syntnissarna kissade i brallan av trycket. En långhårig, skäggig Dave Gahan, i handskar och kritstrecksrandig kostym förkunnade tjutandes “I Feeeeel Yooou”. Alan Wilder satt bakom ett trumset. Ljudbilden kändes distad. Det small, smattrade och pep överallt. Stora, svulstiga körer.

Även jag, som omfamnat “Personal Jesus” på stört, var i chocktillstånd.

Första gången jag hörde låten var på P3. Jag slog på radion och hörde direkt att det lät som Depeche men ändå inte som Depeche. En känsla man vant sig vid genom åren när grabbarna gör återkomst. Det tog ett par, tre lyssningar, sen började jag haja. Och har aldrig tvivlat sen dess. “I Feel You” är en av Depeche Mode´s största och viktigaste singlar under hela deras karriär.

“Violator” delade möjligen upp fanskaran något. Jag säger det igen -folk tyckte på denna tiden, på fullaste allvar att denna skiva var gitarrbetonad!

“Songs Of Faith And Devotion” breddade fåran till denna konservativa lyssnarskara med tretton tunnland. Och “I Feel You” stod längst fram och skrek “You take me to and lead me through Babylon!”

40. It´s Called A Heart
41. Leave In Silence
42. Master And Servant
43. See You
44. Dangerous
45. It´s No Good
46. New Dress
47. Route 66
48. My Secret Garden
49. Something To Do
50. Goodnight Lovers
51. Insight
52. Fools
53. To Have And To Hold
54. Useless
55. Two Minute Warning
56. The Landscape Is Changing
57. Blasphemous Rumours
58. Judas
59. A Question Of Lust
60. New Life
61. Told You so
62. Sacred
63. Mercy In You
64. Barrel Of A Gun
65. Freelove
66. Sea Of Sin
67. Little 15
68. Shame
69. I Sometimes Wish I Was Dead
70. Boys Say Go!
71. Home
72. I Feel Loved
73. Shine
74. Sometimes
75. Nothing To Fear
76. If You Want
77. Damaged People
78. Lilian
79. And Then…
80. Any Second Now
81. Free
82. Love In Itself
83. Dressed In Black
84. Ice Machine
85. Stories Of Old
86. It Doesn´t Matter
87. Suffer Well
88. Nothing´s Impossible
89. The Bottom Line
90. Get The Balance Right
91. Never Turn Your Back On Mother Earth
92. Happiest Girl
93. Rush
94. Condemnation
95. My Joy
96. Surrender
97. No Disco
98. Dreaming Of Me
99. People Are People
100. In Your Memory
101. Pimpf
102. Agent Orange
103. Stjarna
104. Painkiller
105. Death´s Door
106. Shout!
107. Work Hard
108. Tora! Tora! Tora!
109. Now This Is Fun
110. Just Can´t Get Enough
111. The Dead Of Night
112. The Love Thieves
113. Freestate
114. Newborn
115. Fly On The Windscreen
116. Monument
117. Only When I Lose Myself
118. Oberkorn (It´s a Smalltown)
119. Christmas Island
120. Get Right With Me
121. Satellite
122. Pleasure, Little Treasure
123. A Photograph Of You
124. Pipeline
125. Martyr
126. Shouldn´t Have Done That
127. Dream On
128. The Darkest Star
129. Macro
130. Better Days
131. Flexible
132. More Than A Party
133. Big Muff
134. Moonlight Sonata
135. The Great Outdoors
136. (Set Me Free) Remotivate Me
137. I Am You
138. When The Body Speaks
139. Comatose
140. The Sweetest Condition
141. Kaleid
142. Headstar
143. Memphisto
144. The Meaning Of Love
145. I Want It All
146. Breathe
147. Dirt
148. Sibeling
149. Zenstation
150. Slow Blow
151. What´s Your Name?

Jan 25, 2008 | 16 Comments

Sommar & Sol & Pandemonium

EM 2000 (del 2)

(fortsättning från “Bilar”)

Vi anlände till Eindhoven vid lunchtid. Utan större problem kunde vi hitta en parkering i närheten av Camp Sweden och vandra upp mot centrum.

Vårt första mål i den gassande sommarsolen var självklart: ÖL. Vi inhandlade en ansenlig mängd och strövade mot stadens torg. Väl där möttes vi av en vacker syn.

Säkert tretusen gula och blåklädda fans, sittandes, ståendes, sjungandes, drickandes. Det var grabbgängen, hela familjer, tjejer, gamla, unga. Och det finaste av allt: det var en massa turkar där också, samsandes om samma utrymme. Det doftade fotboll, gemenskap, lättsamhet och kärlek. Vi blev omgående på strålande humör och slog oss ner i ena hörnet och pyste upp första bärsen.

–Kom bara ihåg, Jens, sa jag. -Det verkar verkligen inte som det nu men om det blir bråk så är vi de första som lägger benen på ryggen och drar härifrån.

Flera holländare hade självklart också sökt sig till platsen för att njuta av stämningen och ha en bra ursäkt att festa loss mitt på dagen. Vi inledde ett samtal med ett gäng trevliga snubbar runt de tjugo som satt i närheten av oss. When in Rome do as the Romans tänkte jag och inhandlade mig själv en jolle. Kan va gött att ha när vi firar segern sen tänkte jag.

Efter en stund ringde Sara Gunnarsson från torget. Hon var där med pojkvän & dennes familj för att se matchen. Hon kom över till oss och var liksom alla andra på ett strålande humör. Hon var klädd helt i gult och blått. Ansiktet och hårflätorna likaså. Vi skålade och kramades innan hon återvände in i vimlet. Det dröjde väl nån timme och några öl till innan det hände.

Borgmästaren hade hållt tal för alla på torget från en balkong i den stora byggnad som flankerade torget. Stämningen var laddad, bubblande och uppsluppen. Svenskarna hade grupperat sig över hela torget, turkarna hade ungefär en fjärdedel mot västra hörnet.

Några svenskar fann det en god idé att klättra upp på en staty och beklä denna med en svensk landslagströja. Det blev stort jubel bland svenskarna. En turk tyckte det var en bra idé att beklä den med den turkisk flaggan. Det blev stort jubel bland turkarna.

Sen blev det inget mer jubel på torget.

Några svenskar tyckte inte alls det var bra att turkarna gjorde samma sak som de nyss gjort och kastade iväg några öl in i den röda folkhopen. Reaktionen lät inte vänta sig. Med ett vrål ställde sig turkarna upp. Med ett vrål ställde sig svenskarna i “frontlinjen” upp. Nu var det ingen trevlig stämning längre. Det regnade glåpord och tomflaskor. Familjer med småbarn tog till flykten. Jens och jag hoppade upp på en betongkub i vårat hörn och följde förfärat den plötsliga utvecklingen.

Jag tog ett beslut, tväremot min tidigare ställning. Jag hoppade ner från vårutkiks-kub och sprang bort mot frontlinjerna.

Mellan de mest adrenalinstinna, rohypnolgalna svenskarna och de, med rätta, uppretade turkarna hade det bildats en brandgata. I denna hyttes knytnävar, det sprutade fradga. I denna sprang jag, som enda person, in i. Jag hade ett budskap, jag lyfta mina händer och signalerade “tagga ner er, tagga ner er!”. Jag vände mig mot svenskarna

–För fan coola ner er, ta det lugnt… det var ju så trevlig stämning, kom igen gubbar!

Plötsligt insåg jag vilka ögon det var jag tittade i. Inte ens mina sju-åtta sänkta öl och den strålande solen kunde förhindra faktumet: Jag stirrade in i en hop orcher. Och med såna kan man inte resonera. Plötsligt vis av denna insikt satte jag full jävla careta bort från brandgatan. Och det var i absolut sista sekunden. Efter detta brakade hela helvetet löst.

Jens idiotförklarade mig vid min återkomst. Jag hade inte satt full fart därifrån som jag tidigare aviserat utan tvärtom sprungit rätt in i den hetaste punkten.

Nu stod vi och såg eländet på bästa ståplats. Torget blev till ett inferno. Bredvid oss slank då en turk upp. Han skakade på huvudet och sa “All bad, all bad” . Vi kunde ju inte annat än att hålla med och jag stod tillsammans med denne och förbannade idiotin. Detta var samtidigt som den tredje parten, Holländska försvaret, klev in i matchen. De hade med sig vattenkanoner med ett sjujävla tryck i. Efter dessa riktats mot slagskämparna flög folk som flugor åt alla håll.

Nationell TV var på plats och följde noga händelserna, plötsligt fick de syn på oss. En svensk och en turk, ståendes på en betongkub med en arm om varandra och den andra sträckt i luften med peace-tecknet signalerat från fingrarna. Detta var förstås en antidot till rapporteringarna och de filmade oss.

Några minuter senare var alla pajasar bortspolade och polisen hade tagit kontroll över torget. Jens och jag började ta oss därifrån. Jag skakade hand med turken och önskade lycka till i matchen. Och då, för första gången, tittade jag ordentligt på honom. Och då såg jag vem det egentligen var jag hade att göra med.

Han har jävligt asiatiska drag för att vara turk var min första slutsats. Sen såg jag hans huvudbonad. Den innehöll Englands flagga, Hollands flagga, Belgiens flagga…KOREAS flagga. Jag tittade ner. Han hade sytt ihop fyra olika byxor, inehållandes Frankrikes trikolor, Kroatiens rutor och Greklands sol. När han gick iväg såg jag att på baksidan av hans turkiska landslagströja hade han en svensk. Han hade sytt ihop de två; Jörgen Petterssons namn stack till i mina druckna eftermiddagsögon.

Efter “turken” skramlade några tomburkar han bundit fast runt fotleden. Målade i gulblå och rödvita färger.

(fortsättning föjer efter helgen)

Rapporteringarna i svensk media, som vi läste efteråt, var skrämmande ensidig läsning. Turkar tillskrevs mycket större skuld i bråket än vad de hade. Engelsmän påståddes vara uppviglare, iklädda svenska tröjor. Detta för att ta revanch för en brittisk huligans död i Turkiet några månader innan. Möjligt att det var så. Men det var svenskar som startade bråket och svenskar som betedde sig absolut värst. Och några av dem fick sitta några år i Holländskt fängelse.

Jan 25, 2008 | Comments Off on Sommar & Sol & Pandemonium

Exciter stängd, baksidan öppen!

Exciter enligt Kollaps:

1. Goodnight Lovers
2. Freelove
3. I Feel Loved
4. Shine
5. The Dead Of Night
6. Dream On
7. I Am You
8. When the Body Speaks
9. Comatose
10.The Sweetest Condition
11. Breathe

Exciter enligt Kollaps Läsare:

1. Goodnight Lovers
2. Dream On
3. FreeLove
4. When The Body Speaks/The Sweetest Condition
6. I Am You
7. Shine/I Feel Loved
9. The Dead Of Night
10. Comatose/Breathe

Alltså är Kollaps & dess läsare rörande överens om vilken låt som är bäst respektive sämst på skivan. Goodnight Lovers var en segrare med marginal, medans de två sista fick hela noll röster, plats 4-9 skiljde till slut inte mer än röster man kan räkna på ena handens fingrar. Därmed är “Goodnight Lovers” kvalificerad till den slutliga omröstningen om någon månad: Depeche Mode´s bästa låt någonsin.

Nu öppnar vi dörren till baksidepörtet! En av de mest spännande, och tycker jag roligaste, omröstningarna kan börja! Ni som synat fältet har redan insett att min absoluta favorit heter “But Not Tonight”. Den är visserligen inte på listan än, och kommer ej heller dyka upp under omröstningen, så mycket kan jag säga, men vi kickar igång ändå!

Självklart har jag varit tvungen att sålla bland de alla. Förhoppningsvis är alla de stora favoriterna med. Annars finns ju alltid kategorin “annan” och kommentarer att tillgå!

Jan 25, 2008 | 1 Comment

40 & 41

40. It´s Called A Heart

Hade Martin Gore själv, side-kickad av Andrew Fletcher, fått göra den här listan hade föttiplacerade “It´s Called A Heart” legat pyrt till. Förmodligen hade den, tillsammans med “People Are People” legat sist. Depeche Mode är inte stolta över någonting rörande den här rökaren från 1985. Men jag håller absolut inte med!

“It´s Called A Heart” kan inte avfärdas så enkelt. Visst kan man bläddra fram texten och peka på den och börja gråtskrika. Men måste man göra det? En låt som denna klarar sig ändå. Det är ett jävla tryck helt enkelt. Första gången jag hörde babbadabebbedebubudu-klippningen på Dave´s röst på tolvan höll jag för fan på att svimma. Rytmiken är svängig och stenhård, melodierna är toppklass.

“It´s Called A Heart” är en av Depeche Mode´s 40 bästa låtar. Basta!

41. Leave In Silence

När Martin Gore plockade fram “Leave In Silence” på “Touring The Angel” visste man att något hade hänt. ÄNTLIGEN!! ..var vi många som ropade. Och då var det inte ÄNTLIGEN!! bara för att det just var “Leave In Silence”. Det var ett ÄNTLIGEN!! som i att bandet för en gångs skull gjorde något oväntat till turnén istället för att bläddra bland de heliga kossorna.

Låten är en evergreen på nåt sätt. Oförarglig. Nästan lite mysig. “Leave In Silence” är en höstkväll i mörkret med en kopp choklad.

Videon, original + kopior till låten har samtliga samlats in och bränts på bål i en manifestation på en liten Skotsk ö. Så nu pratar vi inte mer om den!

Jan 24, 2008 | 16 Comments

Bird

Ett andra avslöjande av en låt som ligger högt, högt. De första 60 sekunderna på det här är så kallad ståpäls över hela kroppen…

http://www.youtube.com/watch?v=Wr-jhjnbWW4

Jan 24, 2008 | 2 Comments

Whip It!

42. Master And Servant

Det är ofrånkomligt att undvika sex när man pratar om den här låten. “Master and Servant” var ju starten på Martin´s långa radda av sexuellt laddade låtar. En dimension som tidigare saknats i bandet. Det gjorde Depeche Mode farligare, sexigare, mörkare, sensuellare, mer spännande och bättre.

Martin Gore upptäckte BDSM-världen och blev förälskad i en flicka och i Berlin. Att mr Gore är en herre undergiven sin dominatrix har väl aldrig varit någon diskussion. Och att det gynnat hans textförfattande är det heller inget snack om. Depeche Mode är på ett sätt allra bäst när Gore, till kalla elektroniska toner och järnrör, orienterar sig fram i läderjacka och boots bland det svarta & syndiga.

“Master And Servant” var inte bara en ny programförklaring textmässigt, utan även en stor hit. Många var vi 10-11 åringar som jublandes sjöng med i “you treat me like a dog, get me down on my knees” , metafor för ett samhällsklimat mellan plommonstop och gruvarbetare eller prime-time sado-masochism; shit the same, vi ungar hade inte en jävla aning om vad vi sjöng med i.

Jag var särskilt förtjust i “itsalo” rösterna och jag kommer än i dag på mig själv att sjunga med i de höga respektive låga utropen och säga“itsalo”. Och det är ju fanimig ett fullständigt klassiskt intro på en låt. Depeche har en bunt helt unika intron och “Master And Servant” är nog fanimig det mest speciella. 1984, mind you!

Och:

Do du de di di du da de di du dududududidu DU DU DU DE DU!!

Fucking hell vad bra…

43. See You

Bredvid monstret “Master And Servant” framstår “See You” som ett oskyldigt, litet, litet barn.

Det var inte bara Vincent Clarke som hittade inspiration till sina verk i 60-talets poppigaste läger. “See You” var egentligen samma sak. Hook-melodin är med gitarr spelad som hämtad från “Leader Of the Pack” med gelikar. Inte konstigt då att Mute Records plockade ut den som första singel från det svåra andra albumet. Det mycket svåra andra albumet får man väl säga, med tanke på Vince´s avhopp.

Vince hade erbjudit Depeche Mode “Only You”, men de avböjde. Och det var ju bra och tur på alla de sätt.

“See You” var måhända poppig som “Speak And Spell”, men det finns en mollton anslagen i melodin. Det är mörkare, dystrare. “See You” var starten på det nya Depeche.

44. Dangerous

“The things you do aren´t good for my health”

Vilken ljudbild det var man fick höra på b-sidan när man kom hem efter att ha varit nere på Expert i Tranås och köpt in 7″ och 12″ av “Personal Jesus”!

Introt, verserna med alla patenterade “Wilder-åkningar”, groovet, refrängen. Det är helt fantastiskt bra.

“Dangerous” är Depeche Mode´s näst bästa singelbaksida någonsin! (Ni förstår säkert att låtar som “One Caress” t ex diskas pga sin medverkan på ett album)

Jan 24, 2008 | 7 Comments

Kusiner & Säkerhet

45. It´s no Good

När jag hörde “It´s no Good” tyckte jag för första gången nånsin i min & Depeche Mode´s kärlekshistoria att Martin Gore gick på säkerhet. Det kändes som låten var en form av garanti att låta bandet fortfarande vara kommersiella och samtidigt Depeche. Den var allt som “Barrel Of A Gun” inte var.

Ett beställningsjobb från Daniel Miller och skivbranchen? Huga. Hemska tanke.

Men som ni förstår så tycker jag ändå det är en bra låt. Trots att Martin under den här perioden (97-01) var så gott som oförmögen att skriva en riktig refräng. Och lirar man genom “It´s No Good” på en acke-gura undrar man ju verkligen hur den här låten kom till. Det handlar nämligen om något så unikt som att “It´s No Good”s refräng bygger på ett (1) ackord!

Det är en hit, slingan är fantastisk, versen är skitsnygg och även refrängen är ju där, trots harmonibristerna. Sen kan även ett litet “järnrörsfill” i sticket vara värt sin vikt i guld.

Och Corbijns video…..

10 points pour Anton!

10 points pour Dave!

9 points dans la femmes!

6 pints pour Martin -Le haircut! Le haircut! Ze zunglasses! Ze Boa! Ay ay ay!

2 pints pour Fletch Un fantastique points dans les “Fletch”, skaka lugg.. Merde!

46. New Dress

Det finns en bunt “kusinlåtar” när det gäller Depeche Mode:

Somebody/Sometimes

It Doesn´t Matter/It Doesn´t Matter 2

Sweetest Perfection/The Sweetest Condition

Insight/Goodnight Lovers

A Question Of Time/ A Question Of Lust

Dressed In Black/Blue Dress (och iof New dress om man så vill)

I Feel You/I Feel Loved

Set Me Free/Freestate/Freelove//Strangelove/Free

..unt so weiter, unt so weiter…..

I de allra flesta fall handlar det om titlar, man kan skylla på Martin´s fantasi/begränsade ämnesval kanske men i vissa låtar finns det endast likheter melodiskt/musikaliskt (som Insight/Goodnight Lovers).

Och som i fallet “New dress” och “Nothing”. Nu kanske ni tycker jag “cycklar i diket på en landsväg” och bör “kliva på bussen”. Men sug på den ett tag. Speciellt när ni ser var låtarna ligger på skivan och sen lyssnar på “You can´t change the world but you can change the facts…..” samt “What I am I trying to do What I am trying to say I´m not trying to tell you anything you didn´t know when you woke up today…”

“Nothing” är snäppet bättre än “New Dress”, men “Black celebration”s avslutningslåt skäms sannerligen inte för sig!

Och en fråga också: Är Princess Di den enda “verkliga” personen omnämnd i Depeche mode´s historia? Jesus räknas inte. Och den diskussionen kan vi ju ta på ett annat ställe…

Jan 23, 2008 | 9 Comments

Bilar

Kollaps ska för första gången, efter c:a 220 texter och 3½ månads existens handla om fotboll. Eller nja, det blir ganska lite fotboll. Men iallafall -denna serie berättelser behandlar precis samma sak som i princip allt på Kollaps. (Och minns återigen det första jag skrev i det första inlägget i Oktober i Ett Fall För Doktor House ) –det som är så dumt att det blir kul. Det som är fel men som ändå blir rätt. Det som är rätt men som ändå blir fel:

EM 2000

Jag och Jens lyckades för en gångs skull komma iväg på det som vi alltid aspirerar att göra –EM i Fotboll. Vi fick tag i biljetter till andra gruppspelsmatchen för Sverige -den mot Turkiet. Matchen som med stor sannolikhet skulle avgöra vårt avancemang.

Sverige var lite svältfött vid den här tiden. Efter sommaren ingen nånsin som bryr sig om fotboll och är svensk kommer glömma, 1994, hade landslaget vacklat i kvalen och missat avancemang till EM i Storbritannien -96 och VM i Frankrike -98.

Men i EM i Holland/Belgien 2000 var vi med igen. Och vi hade biljetter!

Nu började inte mästerskapet alls som tänkt, veckan innan avfärd följde jag Sveriges match mot värdnationen Belgien på storbildsskärm i Rålambshovsparken i Stockholm. Vi fick däng med 2-1 och var usla.

Det positiva med det var att nu åkte vi till Eindhoven, för det var dit vi skulle, för att se en måstematch. Eftersom Italien väntade Sverige i tredje och sista gruppspelsmatchen skulle vi vara tvungna att nita Turkarna för att kunna ha chans att nå kvartsfinal.

Redan innan avresa blev det strul.

Jens hämtade sin mors bil i Tranås för att köra den till sitt hem i Göteborg. Han hade en liten extravända att köra på vägen, han skulle via Aneby för att hämta upp en vän, Frida. I denna ort fick Hellqvist, Jens smaka på en riktig smäll.

I full fart körde en bil på hans bakifrån. Följden blev att Hellqvist + medpassagerare Christoffer Fransson bjöds på gratis karusell. Bilen snurrade runt ett helt varv och fick stopp i rännstenen. Fransson sammanfattade läget med en förvirrad fråga: -Vad hände?

En sammanbiten Hellqvist kunde konstatera att denna bil inte skulle ta dem till Göteborg, än mindre honom och hans vapendragare Jismark till Eindhoven en dag senare.

Lyckans då att möjligheten att låna Fridas pappas bil öppnade sig. På det sättet lyckades ekipaget ta sig till Göteborg för att där senare få bilen tillbaka till Aneby. Jens fick hyra en annan bil som skulle ta oss till Holland.

Så när jag kom med X2000 till Götlaborg dagen efter stod Jens redo i en silverfärgad golf/polo eller vad det nu var. Och vi for iväg söderut på stört. Vi tog oss genom de södra delarna av Sverige och Danmark fort som fan. Vips var vi och flög fram på Autobahn i Tyskland.

Jens hade en blind tro på internets vägvisningar och vi var endast försedda med en sådan beskrivning vilket fick som följd att vi ibland stannade på olika mackar och kollade hur vi skulle ta oss till Eindhoven. Vi tjyvkikade i kartböcker -att köpa nån var inte aktuellt. Det är vi alldeles för dumma för.

Vi beslutade framåt kvällningen att köra in i Bremen och ta in på hotell. Vi hade ju kommit en bit på vägen och var förtjänta av ett par kalla och en bädd. Dessutom var det dags för Italien-Belgien snart, en match som hade högsta betydelse för Sverige.

Kvällen i Bremen var lugn, vi hittade ett hotell, såg matchen, drack ett par kalla, sov gott. Det var först dagen efter som det blev lite konstigt igen.

Vi hade kvällen innan ställt bilen i ett parkeringshus, men nu hittade vi inte biljetten. Vi insåg snabbt att detta var ett problem då denna biljett skulle införas i en maskin som i sin tur fastställde summan vi skulle betala och sen fälla upp en bom så vi kunde ta oss ut ur parkeringshuset. Det var ett obemannat garage så nån personlig service gick inte att få.

Vi började, i sann tradition, gasta och skylla på varandra och vilt gestikulera med armar. Vi tände cigaretter och vankade med bistra miner omkring för att komma på ett trick att ta oss själva och bilen ut från garaget. Vi ville ju självfallet dessutom komma iväg snabbt så vi kunde njuta av en hel dag i sommarens Eindhoven innan avspark. Vi satsade på ett beslut, helt i Mr. Bean´s anda. Att tjyva oss ut genom att slå följe med en annan bil.

Hellqvist placerade sig själv vid ratten och slog på motorn. Vi inväntade en tysk bilist, kröp sedan upp i bakhåll. Tysken betalade och bommen fälldes upp, Hellqvist tryckte på gasen och vi for framåt. Väl framme vid bommen svek dock modet svensken som tvärnitade. Vi blev kvar.

Vi gjorde ett andra försök. Denna gången placerade vi vårt fordon betydligt närmare en annan förundrad tysk, i en simca. Bommen upp, Jens smög med. För försiktigt denna gång. Vi blev kvar. Jävlar helvete för fan Jens, skrek jag. Men för helvetes fan jävlare, svarade Jens.

En man kom då fram till oss. Han talade engelska med tysk brytning. Han fick klart för oss vad vi hade för problem och erbjöd sig att hjälpa oss. Han hämtade sin bil och vi lade oss precis bakom. Han körde ut. Vi rullade med. Vi kom ut med mer än halva bilen innan bommen började fällas ner. Hellqvist fick panik och retirerade bakåt. Vi var fortfarande kvar i parkeringshuset. –Chaufförbyte för helvete! skrek vi båda unisont.

Jens är både en större risktagare och en bättre chaufför än mig men nu var goda råd dyra. Den oerhört snälle tysken kom tillbaka in i huset, med bilen, och vi fick ett försök till. Han stoppade in sin nya biljett, bommen gick upp… Jag gav full gas och med ett vrål var vi ute från vår bur! En fokuserad High Five. Resan mot Eindhoven kunde fortsätta.

Jan 23, 2008 | 1 Comment

Från pojkrummet till L.A

47. Route 66

“Ledmotivet” i 101 måste ändå vara “Route 66“. Depeche Mode´s egna lilla “Rattle & Hum”. Detta U2 album, där de nyligen upptäckt blues & rock and rollens rötter tack vare en viss Keith Richards.

Depeche Mode har aldrig, som Bono, haft sin Bob Dylan eller Joe Strummer. Martin Gore & David Gahan har aldrig frotterat med Leonard Cohen, Bryan Ferry, Florian Schneider eller Neil Young direkt

Det är dock D.A Pennebaker, Bob Dylans gamle sidekick i filmen “Don´t look Back” som sköter regisserandet när de utvalda ungdomarna färdas söderut i Depeche Mode´s briljanta långfilm.

Men “Route 66” är Depeche modes Amerika-passning. I en elekrisk kostym bär bandet upp klassikern på ett formidabelt sätt. Martin Gore tar fram gitarren i förgrunden och riffar alltmedans han sjunger sig från Chicago till L.A.

I liveversionen, där låten morfades ihop med sin comrade “Behind The Wheel” har Depeche Mode ett av sina största ögonblick framför publik.

…och är “Route 66” bandets Amerika så måste…..

48. My Secret Garden

…vara bandets lilla småstadsliv:

1982. Depeche Mode började mjukt. “Oberkorn”. Sen “My Secret Garden”. Fantastiskt.

Låten, en av “A Broken Frame”s bästa berättar en oerhört naiv text – “My very only secret and I have to go and leak it, My Secret Garden is not so secret anymore” – men är i detta en oerhört charmig låt. Martin Gore har börjat tassa in till sitt riktiga Secret Garden, hans låtskrivande, och har i låten ett av hans absolut starkaste tidiga verk.

Jan 23, 2008 | 4 Comments

Wilder-listan/Exciter omröstning

Om Wilders låtar var läsare inte riktigt överens med skribenten om “Fools”. I övrigt inga större märkligheter:

Top 6 Alan Wilder enligt Andreas:

1. Fools
2. Two Minute Warning
3. The Landscape Is Changing
4. If You Want
5. In Your Memory
6. Christmas Island

Topp 6 Alan Wilder enligt Kollaps läsare:

1. Two minute Warning
2. If You Want
3. The Landscape Is Changing
4. Fools
5. In Your Memory
6. Christmas Island

Nu utvärderar vi “Exciter“! Så här tyckte jag:

1. Goodnight Lovers
2. Freelove
3. I Feel Loved
4. Shine
5. The Dead Of Night
6. Dream On
7. I Am You
8. When the Body Speaks
9. Comatose
10.The Sweetest Condition
11. Breathe

Jan 23, 2008 | 3 Comments

← Previous Page — Next Page →

Polls
VCMG
- Stort! Spännande! (58%)
- Kul för dem. men inte många andra. (32%)
- Jag har aldrig brytt mig och tänker inte börja nu. (7%)
- I don´t care anymore (4%)
Loading ...
- Fler omröstningar >>
Categories
Archives
Search

Depeche Mode, Lip Service

Polls

Categories

Archives

Search