Strip Music

5896_102605738591_650553591_1985628_2491479_n
Kitte skickade över en fin bild på Strip Music i sina glansdagar. Som ni kan se så har fotografen tagit ett helt korrekt beslut och placerat en välkammad Jens “El Scorcho” Hellqo, med kaxig uppsyn i fronten på bilden. Trevlig helg.

(Av någon anledning kan jag inte minska bilden just nu varför en svartläppad Henko lär hamna utanför bild på vissa datorer)

Jul 18, 2009 | 2 Comments

16. But Not Tonight

“And I haven´t felt so alive in years”

Lycka.

En kort stunds lycka, ni vet det där ögonblicket då man känner sig levande. På riktigt.

Få är de stunder de senaste 15 åren då jag känt mig helt och hållet levande. På den plats jag är just då. Så som man så gott som alltid kände när man var yngre. Det är sällsynt när det inträffar: Det här känns verkligt –på riktigt. A Moment of clarity kan man väl kalla det.

Det måste vara en sån stund Martin Gore genom David Gahan beskriver i “But Not Tonight”.

“But Not Tonight” som aldrig på allvar kunde inkluderas i den tematiskt mörka “Black Celebration” då den är kanske det absolut poppigaste och gladaste som någonsin kommit från Martin Gores huvud, hjärta och händer.

Jag känner det varje gång jag hör låten. Hela låten är ett lyckopiller. En katt bland hermelinerna i Depeche Mode´s låtkatalog. Popmusik som bäst.

Martin Gore var vid tidpunkten i den världen han ville vara i antar jag. Berlin. Sado Masochism. Sex, Drugs & Rock and Roll. I “But Not Tonight” stannar han kort upp, njuter av regnet, stjärnorna, månen och vinden i håret. Patetiskt säger somliga kallhamrade goth-hjärtan. Jag säger befriande. Rätt. Underbart. Jag skulle till och med kunna säga att hela “Black Celebration” eran inte skulle vara densamma utan “But Not Tonight”.

Depeche Modes i särklass bästa singelbaksida och sextonde bästa låt någonsin.

Feb 5, 2008 | 11 Comments

M4TM!

Imorgon är det första onsdagen i månaden och det betyder att Music for The Masses har Quiz+Klubb. Start 20.00 prick på KGB, Malmskillnadsgatan 45. Quizmaster är Pauli & Ida. Lag Kollaps står taggade och beredda att, som titelhållare, ta sig an alla utmanare!

Väl mött!

Lag Kollaps i ett gripande ögonblick, tänkandes på vad fan det är för låt man hör..

Quizmaster Pauli t.v, i mitten står en frekvent klubbesökare..

Feb 5, 2008 | 2 Comments

Ultra resultat + Ny Omröstning

Kollaps “Ultra”:

1. Sister Of Night
2. It´s no Good
3. Insight
4. Useless
5. Barrel Of A Gun
6. Home
7. The Bottom Line
8. The Love Thieves
9. Freestate

Läsarnas “Ultra”:

1. It´s No Good
2. Sister Of Night
3. Home
4. Barrel Of A Gun
5. Useless
6. Freestate/The Bottom Line
8. Insight
9. The Love Thieves

Inga större skillnader denna gången mellan demokratin och diktaturen. “It´s No Good” klippte läsarettan med en endaste röst! i övrigt var det den jämnaste omröstningen. Kan kanske bero på att just “Ultra” är så omdiskuterad?

Nu är det dags för “Speak And Spell”! Och nu får ni för första gången i albumomröstningen välja tre låtar…

Kollaps tyckte:

1. Photographic
2. Puppets
3. New Life
4. I Sometimes Wish I Was Dead
5. Boys Say Go!
6. Any Second Now
7. No Disco
8. Dreaming Of Me
9. Tora! Tora! Tora!
10. Just Can´t Get Enough
11. Big Muff
12. What´s Your Name

(Ja jag vet att jag inkluderat både “I Sometimes” och “Dreaming…” Fair, eller hur?)

Feb 5, 2008 | Comments Off on Ultra resultat + Ny Omröstning

Delivering The Proof

Jodå, så här låter en av Depeche Mode´s, hmm, ska vi säga …sju bästa låtar…

http://www.youtube.com/watch?v=llPAR-SMleU

Feb 4, 2008 | Comments Off on Delivering The Proof

17. In Your Room

Man inser att man på riktigt närmar sig den absoluta toppen när man sätter sig ner för att skriva om “In Your Room”. Denna helt makalösa låt som var bra på “Songs Of Faith And Devotion”, lite mindre bra i Butch Vig och framtida Garbage´s händer (tog de hela sitt sound från bara den här remixen?) och som, slutligen, försatte hela publiken i chocktillstånd under Devotional. Jag har inte sett mycket bättre framföranden i mitt liv.

När Depeche Mode, förstärkta av Hildia Campbell & Samantha Smith (visst hette de så?) släppte loss hela tjockablängasoundet i mitten av låten lyfte sig taket på arenorna världen runt. Det var himlen på jorden. Min himmel. Vår himmel.

Depeche Mode i ett nummer som innehöll allt och lite till; Tidernas delaysyntbasintro>elektroniska svarta änglakörer>David Gahan sjungande en av Martin Gore´s allra mest magiskt vackra texter(Jag tror det blir extra bra av mannens tillstånd under turnén -hemskt, men sant)>En stegrande första vers som förför det kallaste hjärta>Alan Wilder på trummor!( Så ska det låta & se ut!)>Ett av tidernas mest fantastiska scenbygge med ett helt makalöst bildspel på tjejansikten som blinkade ibland -effekten var hänförande>Ett förtrollande syntsolo…ja jag har inga stora ord kvar.

Allt detta alltså innan trummorna drog igång andra vers på allvar.

Allt detta alltså innan andra refräng som är ännu bättre än den första. Körerna gör sitt.

Sen stråkar. Lite till av allt. Slå upp episkt i ordboken och du kan läsa “Depeche Mode: In Your Room Devotional Tour 1993-1994.”

En David Gahan med feeling framför världens, iallafall till soundet, största rockband. Sen kommer körerna. Fucking hell!!! Det är precis det där jag vill höra från Depeche Mode en gång till. Jag ryser i hela kroppen bara jag tänker på det. Depeche Mode är allsmäktiga de minuter de spelar “In Your Room” live och det låter så där.

Och Depeche Mode anno ´93 är med största säkerhet det bästa jag någonsin kommer få se live i mitt liv.

Feb 4, 2008 | 10 Comments

Bowie 50!

Det här är världens roligaste bild. Tyvärr har jag inte hittat den i tydligare format på nätet. Men den är från David Bowie´s 50 årsdag. Och under bilden i NME kunde man då läsa. “David Bowie is 50! Hooray! Billy Corgan turned up make him look (a) Hairy, Lou Reed (back on the cigs again?)(b) healthy and Robert Smith from The Cure (c), sane.”

Feb 4, 2008 | 1 Comment

18. Strangelove

Det var på något sätt med den här singeln som det började. Depeche Mode som ett av världens största band. Ett stadigt klättrande på karriärs-stegen från 1981 till 1986. Album-Turné-Album-Turné-Album-Turné, jävlar vilken fart det var! Depeche Mode byggde under den här tiden upp en av världens mest dedikerade och trogna fanskara.

1987-88 var åren då Depeche Mode hade tog ett kliv till uppåt och sen dess har de alltid varit on top med U2, Springsteen och Rolling Stones. “Stadiumrockare” om man så vill. Fram till det här året var band som Simple Minds och The Cure mer eller mindre lika populära.

Det är rätt roligt att bandet, med en ironisk albumtitel -“Music For The Masses”faktiskt blev precis det.

Det var liksom så att alla bitar föll på plats. Ett genomtänkt koncept på omslagen med de ikonifierade megafonerna och korniga, svartvita videos som framställde bandet som ascoola. Anton Corbijn hittade det perfekta bandet att göra videos till och Depeche Mode fick en stylist som på en video gjorde mer för bandet än vad sex års sammanlagda videoproduktion försökt med.

Det var när allt kom omkring inte att (1) rulla varandra i kedjor och skrika iiiih, (2) åka krigsfartyg och dra i häftiga spakar eller (3) att slå sönder bilar och elda på dem med skärbrännare som var det mest estetiska och coola Depeche Mode kunde göra i en video.

Anton Corbijn introducerade, förutom svartvitt foto i makalösa vinklar, det mest uppenbara som saknades Depeche Mode –kvinnan. Tjejen. Tjejerna.

Och med detta urgamla trick uppstod äntligen en sensuell och spännande dynamik i Depeche Mode´s appearance. Kolla bara in “Strangelove”. Hade Depeche Mode själva varit coolare och snyggare innan? Nej. Hade Anton Corbijns video med det att göra? Ja. Allt som behövs för att göra en film är en brud och en pistol, som någon sa.

For fucks sake; är Depeche Mode en ubåt eller en latexklänning? Är Depeche Mode en studsande gummiboll eller ett hundkoppel? Är Depeche Mode en grottvandring eller ett sovrum i Paris?

Depeche Mode är svart, svart, blänkande svart! Solbrillor, läderjacka, boots och svartmålade naglar.

“Strangelove” fick mig att vakna på alla sätt en fjortonåring kan. Livet hade fått ytterligare en dimension, kan vi väl säga. Det skulle aldrig bli riktigt detsamma igen.

“Strangelove”. Vilken jävla hit, alltså. Straight to the point. Leadslingan, groovet, fan vad det svänger om låten. Det är, trots det raka och stenhårda närmast funkigt. Hela låten känns som en enda stor refräng.

“Strangelove” är dock ämnad för dansgolvet, för som livelåt gjorde bandet den till en svulstig jävel istället för en ettrig technojabbare. Men, men allt kan man inte få.

Och självfallet är singelversionen bättre än den på albumet.

Feb 4, 2008 | 7 Comments

19. Behind The Wheel

Alan Wilder liknar “Behind The Wheel” vid en optisk illusion. Som en såndär trappa som man inte ser vart den tar vägen, börjar eller slutar. Fyra ackord rullar låten genom, och kryddas på vägen med den ena melodislingan snyggare än den andra. Rytmiken byggs långsamt upp. Det är ganska så hypnotiserande.

Låten är så förbannat simpel. Men då ska man komma ihåg att det är enkelt att komplicera låtar och komplicerat att göra det enkelt! “Behind The Wheel” är alldeles definitivt ett bevis på Martin Gore´s genialitet.

Live är den monstruös. Ett av de stora numren. Och den första låten någonsin jag såg live med bandet i Scandinavium, Göteborg, 1987. Jag försattes, självklart, i extas.

“Behind The Wheel” i fria ord:

-Martin Gore´s halvakustiska gitarr!

-David Gahan´s mustasch i videon!

-Mot slutet av 101!

-Puk Studios!

-Route 66!

-Garanterat överfyllt dansgolv!

-Caffé!

-Tratten! (Vi sa aldrig megafonen i Tranås..)

Feb 3, 2008 | 13 Comments

Ultra!

Så här blev det med “Construction Time Again”:

Kollaps:

1. Everything Counts
2. Two Minute Warning
3. The Landscape Is Changing
4. Told You So
5. Shame
6. And Then…
7. Love In Itself
8. Pipeline
9. More Than A Party

Läsarna:

1.Everything Counts (38%)
2.Two Minute Warning (16%)
3.Pipeline (12%)
4.And Then (10%)
5.Told You So (7%)
6.Love In Itself (6%)
7.More Than A Party (6%)
8.Shame (3%)
9.The Landscape Is Changing (1%)

Samma etta & tvåa igen alltså! Och dessutom en överlägsen segrare. Att “The Landscape..” kom sist tror jag man inte behöver dra för stora slutsatser av. Men “Pipeline” är mer populär hos de flesta av er.

Nu är det dags för den omdiskuterade “Ultra”!

Kollaps har tyckt:

1. Sister Of Night
2. It´s no Good
3. Insight
4. Useless
5. Barrel Of A Gun
6. Home
7. The Bottom Line
8. The Love Thieves
9. Freestate

Idag är jag rejält bakis efter en trevlig Depeche-fest igår på Magnus Ladulås. Ska försöka få ihop hjärnan och skriva plats 19 snart!

Feb 3, 2008 | 1 Comment

20. Sister Of Night

Den i särklass bästa låten på “Ultra” heter “Sister of Night”. En av Depeche Mode´s vackraste stunder:

Sister Of Night
When the hunger descends
And your bodys a fire
An inferno that never ends
An eternal flame
That burns in desires name

Sister of night
When the longing returns
Giving voice to the flame
Calling you through flesh that burns
Breaking down your will
To move in for the kill

Oh sister, come for me
Embrace me, assure me
Hey sister, I feel it too
Sweet sister, just feel me
Im trembling, you heal me
Hey sister, I feel it too

Sister of night
In your saddest dress
As you walk through the light
Youre desperate to impress
So you slide to the floor
Feeling insecure

Sister of night
With the loneliest eyes
Tell yourself its alright
Hell make such a perfect prize
But the cold light of day
Will give the game away

Oh sister, come for me
Embrace me, assure me
Hey sister, I feel it too
Sweet sister, just feel me
Im trembling, you heal me
Hey sister, I feel it too

Och många är de historier om hur Dave slet sig genom inspelningarna. “Sister Of Night” har fått symbolisera den sköra David Gahan på väg tillbaka till livet. Och skör är just vad den här låten är. Så tassande, smekande och vansinnigt vacker.

“Ultra” är en underskattad skiva. Det är inte så att det är Depeche Mode´s största stund men en skiva med denna låt, “It´s no Good”, “Barrel Of A Gun”, “Useless” och “Home” är en skiva som är mycket, mycket , mycket bättre än “Exciter”. Och faktiskt snäppet starkare än några av de tidiga, ojämna albumen. Nu är samtliga låtar från albumlistans nedre region placerade:

6. Playing The Angel
7. Speak And Spell
8. Ultra
9. Construction Time Again
10. A Broken Frame
11. Exciter

Feb 2, 2008 | 35 Comments

21. Photographic

En av Depeche´s absolut första låtar “Photographic” är den 21:a bästa i hela katalogen, inte illa pinkat. “Photographic” har levt genom alla de 26-27 åren och är fortfarande vital, svängig och skitbra. Det var underbart att den plockades upp på senaste turnén.

Vince Clarke är ju en popmakare av riktigt högt snitt. Karln har genom sin karriär smällt fram den ena karamellen efter den andra; “Don´t Go”, “Goodbye 70´s”, “Happy People”, “Oh Lamour”, “Sometimes”, “Victim Of love”, “Ship Of Fools”, “I Love To Hate You” och “Breath of life” för att nämna ett axplock. Makalöst.

“Photographic” är kanske inte, när det kommer till kritan, ens ett av hans tre största verk. Och det säger ju lite om den mannens kapacitet. Men att han hoppade av Depeche Mode var antagligen det bästa han gjort i hela sitt liv. För hans skull. För Martin Gore´s skull. För vår skull. Vi fick två gottepåsar.

Ett av mina favoritpartier i “Photographic” är lätt “I said i´d write a letter, but I never took the time..” partiet. När det drar igång får jag spelet. Och har fått så i över 25 år. Otroligt. Melodislingorna mot slutet är även de fullständigt omöjliga att bli less på. Och det går att nämna igen: Vilken jävla bjässe den här låten är live!

Rex The Dog´s återvinning av klassikern måste också tas upp. Det kan mycket väl vara den bästa remixen som någonsin gjorts. Hur många gånger har man inte pumpat loss den på ett dansgolv med samma resultat? Total eufori.

Feb 1, 2008 | 16 Comments

The Last Angels

22. Precious
23. The Sinner In Me

Jag satt hemma hos Andreas Racov och käkade kebabrulle när det plingade till i datorn. Vår polare Christopher hade äntligen fått tag på Depeche Mode´s comeback-singel, jag tror det var i slutet på Juli. Vi blev skärrade och framförallt jag var väl nervös över att det inte skulle vara bra. Så har jag egentligen aldrig känt inför en ny singel men efter “Exciter” och nyheten att Dave skulle vara med att skriva fanns all anledning att vara nervös.

Vi bestämde oss för att bara lyssna fem sekunder första gången så vi kunde dra ut på njutningen/självplågeriet något. Vi lyssnade. Och det räckte för mig. Min dom var klar:

-Nu behöver vi inte oroa oss mer, för det där, min gode vän, är inte Depeche Mode!

Det lät alldeles för enkelt, alldeles för retro, alldeles för tja.. som dom som försöker låta som Depeche Mode. Vi satte oss och käkade klart rullarna, tog en slurk cola. Jag tog några bloss på balkongen och vi återvände till Racov´s stereo: Play.

Ut strömmade något som lät som Mobile Homes 1991. “Nothing But Something”. Inte illa alls, förvisso, men knappast det man väntat sig av Depeche Mode 2005. Refrängen lät okej, slingorna var snygga. En modest liten syntpophit. Bättre andra lyssningen. Bättre än “Exciter”. Jag gick hem ganska nöjd.

Att lyssna på den första singeln från en Depeche Mode platta har alltid varit mycket, mycket speciellt:

I Östersund, låångt innan release, vid en dator i receptionen, en mellanlandning efter soundcheck med April Tears, satt jag och Jimpan Monell och konstaterade att det återigen var en bluestolva i grunden till första singeln. Men “Dream On” hade ingen refräng. –När fan kommer refrängen? undrade vi och förmodade att det snippet vi hade hört saknade denna. Det gjorde den ju inte skulle det senare visa sig.

“Personal Jesus” på MTV hemma hos Kenta 1989. Den monumentala chocken över gitarr-riffet. Den vansinnigt coola videon.

“Strangelove” på 7″ i pojkrummet våren 1987. Morsan skriker att jag måste sänka.

Osv osv…

“Precious” visade sig vara en grower av sällan skådat slag. Vid release hade jag kommit att gilla låten mer för varje dag och när slutligen jag såg Martin Gore i en intervju förkunna att låten handlade om hans barn föll den sista polletten ner: Det här är ju en fantastisk låt! Och refrängen som jag först, underligt nog, inte fullt uppfattade var ju en fullständig klassiker!

Och “Precious” var ju, när allt kommer omkring, precis som tidigare förstasinglar, fullständigt oförutsägbar. Man hade visserligen hört det förut, men fan om man hört det så här bra.

Månader senare, KGB, källarbaren. Strage satte på skivan. Jag fick andnöd och höll på att falla i backen. Och då hade jag bara hört introt på “A Pain..”. Han satt egentligen i en intervju angående hans bok “Fans” och hade gjort ett kort avbrott för att spela några låtar från den vattenstämplade skivan med The Black Swarm.

Så efter en stund var jag tvungen till att tjata till mig att lyssna mer. Och det fick jag. Så jag satte mig med lurar på och lyssnade. “The Sinner In Me”. Det här låter som något jag kommer älska vanvettigt om ett par lyssningar tänkte jag. Och jag hade rätt.

“The Sinner In Me” är möjligen det hårdaste Depeche Mode nånsin gjort. De låter fullkomligt livsfarliga. Låten hotade mig. Tyngden i den monotona basen ligger som en mur kring lyssnaren. Och när slutligen gitarr-riffet flyger ut ur ljudbilden så är man nere för räkning. Slutfasens skrikande och smattrande gittarer, trummor och syntar. Ja herregud. “The Sinner In Me” är precis det de sjunger om. En frestelse. En synd. Sex.

För mer sexiga än så här har Depeche Mode aldrig låtit.

Förlåt mig för detta men:

Det känns också på ett sätt, som det kunde varit jag själv som skrivit låten. För hela låtjäveln är precis så som jag hade gjort/försökt göra. Om jag hade varit hälften av vad Martin Gore & co är. “The Sinner In Me” är Depeche Mode´s “Hardcoming” helt enkelt.

Feb 1, 2008 | 8 Comments

Things Didn´t Change

Kollaps och dess läsare är återigen mer eller mindre fullständigt överens:

Kollaps: Läsare:

1. The Sun And The Rainfall            1. The Sun And The Rainfall
2. Leave In Silence                               2. Leave In Silence
3. See You                                                 3. My Secret Garden
4. My Secret Garden                                 4. See You
5. Nothing To Fear                                    5. Shouldn´t Have Done That
6. Monument                                              6. Nothing To Fear
7. Satelitte                                                   7. Monument
8.A Photograph Of You                             8. A Photograph Of You
9. Shouldn´t Have Done That                  9. Satelitte
10. The Meaning Of Love                    9. The Meaning Of Love

“The Sun And The Rainfall” krossade med mer än hälften av rösterna allt motstånd utan “Leave in Silence” som var 11 röster bakom. Och det var nytt röstningsrekord igen!

Nu är det dags för “Construction Time Again”. Kollaps tyckte:

1. Everything Counts
2. Two Minute Warning
3. The Landscape Is Changing
4. Told You So
5. Shame
6. And Then…
7. Love In Itself
8. Pipeline
9. More Than A Party

Nånting säger mig att Kollaps & läsarna för första gången inte kom vara lika rörande överens, men det återstå att se. Det här blir spännande!

Feb 1, 2008 | 5 Comments

The End Of An Album, The Start Of A Concert

24. Clean
25. Higher Love

En avslutningslåt på ett album har ett förbannat viktigt uppdrag. Den ska vara å ena sidan vara stämningsfull och å den andra sidan stänga och till viss del sammanfatta hela skivan.

Jag är, som ni förstått av tidigare resonemang, oerhört förtjust i konceptet album. Jag älskar att se helheten. Öppningslåten, var hitsen är placerade, var de mer softa partierna kommer och framförallt hur skivan avslutas. Och de här två låtarna är Depeche Mode´s två bästa avslutningar på skiva någonsin. Och båda återfinns på två av de bästa skivor som någonsin gjorts.

“Clean”: Vilken tung låt! Beatet och basen är magiska. Och ändå är det fjäderlätt. Melodierna svävar som en vit fågel över ett svart oljehav. Rytmiken i orden är makalös: “An end to the years and the inbetween years and the troubles I´ve seen” .

Och när det bryts av med “Sometimes”…. Ja herre min je. “Clean” är Depeche Mode´s bästa avslutningslåt på en skiva någonsin.

“Higher Love” skuggar tätt bakom. Som jag också tidigare nämnt tycker jag samtliga avslutningar från “Violator” och till “Exciter”, ja egentligen “Playing the Angel” representerar samma typ av idé. “Higher Love” har dock, till skillnad från de andra öppnat musikhistoriens genom tiderna bästa turné.

På tiden det begav sig, i min första egna lägenhet, brukade jag starta upp mina fredagsfester genom att synca live-videon med livealbumet. Vilken känsla det var. Nu har förstås tiderna kraftigt förändrats och man kan uppnå effekten och mer genom vilken dvd-spelare med 5.1 som helst, men då, bara fjorton år sen, var det så här för en sån som mig som inte kopplade videon rätt genom stereon.

“Higher Love” live: David bakom draperierna, de jättelika skuggspelen. Hur pytteliten Dave var när han tillslut klev fram och, herregud, när draperierna slutligen föll.

Intron och inledningar är inte som förr på dagens livescen. Fan i helvete vilka rysningar man får av en perfekt inledning på en konsert. Och “Higher Love” på Devotional är en av de allra, allra bästa.

Fotnot: Det är svårt att vara låtskrivare ibland. Textförfattare är ännu värre tycker jag. Oftast har jag haft egna originalidéer, ibland har jag medvetet snott något och då oftast för att göra en medveten hint till lyssnaren. Men i fallet “Consume Desire” är det inte så. Jag var skitnöjd med titeln och trodde verkligen jag kommit på det helt själv..men i helvete…: “I surrender all control, to the desire that consumes me whole…moved..lifted higher..” ; )

På sätt och vis är ändå textraden fullständigt passande i sammanhanget.

Jan 31, 2008 | 8 Comments

Topp 25

Efter en månads listning börjar vi närma oss slutfasen. Kvar återstår endast de 25 bästa låtarna med Depeche Mode. Det handlar självfallet om fullständigt vansinnigt bra låtar allihopa. Statistiken så här långt berättar följande:

36 stycken är “b-sidor” eller extraspår på en singel/maxi om ni så vill.
15 av dessa extraspår är instrumentala.
30 stycken är singlar.
60 stycken är hämtade från album (exkl. singlar):
10 från “Speak And Spell” (Varav 3 (2) är singlar)
10 från “A Broken Frame” (Varav 3 är singlar)
9 från “Construction Time Again” (Varav 2 är singlar)
7 från “Some Great Reward” (Varav 3 är singlar)
7 från “Black Celebration” (Varav 1 är singel)
6 från “Music For The Masses” (Varav 1 är singel)
3 från “Violator”
7 från “Songs Of Faith And Devotion” (Varav 2 är singlar)
8 från “Ultra” (Varav 4 är singlar)
11 från “Exciter” (Varav 4 är singlar)
9 från”Playing The Angel” (Varav 3 är singlar)
4 stycken är covers eller versioner av ett av annan kompositör komponerat verk.
9 låtar är en låt som avslutar ett album.
8 låtar är en låt som inleder ett album.

*
26. Everything Counts
27. Puppets
28. A Pain That I´m Used To
29. John The Revelator
30. The Sun And The Rainfall
31. The Things You Said
32. A Question Of Time
33. Sweetest perfection
34. Blue Dress
35. World full Of Nothing
36. Nothing
37. One Caress
38. I Feel You
39. Halo
40. It´s Called A Heart
41. Leave In Silence
42. Master And Servant
43. See You
44. Dangerous
45. It´s No Good
46. New Dress
47. Route 66
48. My Secret Garden
49. Something To Do
50. Goodnight Lovers

51. Insight
52. Fools
53. To Have And To Hold
54. Useless
55. Two Minute Warning
56. The Landscape Is Changing
57. Blasphemous Rumours
58. Judas
59. A Question Of Lust
60. New Life
61. Told You so
62. Sacred
63. Mercy In You
64. Barrel Of A Gun
65. Freelove
66. Sea Of Sin
67. Little 15
68. Shame
69. I Sometimes Wish I Was Dead
70. Boys Say Go!
71. Home
72. I Feel Loved
73. Shine
74. Sometimes
75. Nothing To Fear

76. If You Want
77. Damaged People
78. Lilian
79. And Then…
80. Any Second Now
81. Free
82. Love In Itself
83. Dressed In Black
84. Ice Machine
85. Stories Of Old
86. It Doesn´t Matter
87. Suffer Well
88. Nothing´s Impossible
89. The Bottom Line
90. Get The Balance Right
91. Never Turn Your Back On Mother Earth
92. Happiest Girl
93. Rush
94. Condemnation
95. My Joy
96. Surrender
97. No Disco
98. Dreaming Of Me
99. People Are People
100. In Your Memory
101. Pimpf
102. Agent Orange
103. Stjarna
104. Painkiller
105. Death´s Door
106. Shout!
107. Work Hard
108. Tora! Tora! Tora!
109. Now This Is Fun
110. Just Can´t Get Enough
111. The Dead Of Night
112. The Love Thieves
113. Freestate
114. Newborn
115. Fly On The Windscreen
116. Monument
117. Only When I Lose Myself
118. Oberkorn (It´s a Smalltown)
119. Christmas Island
120. Get Right With Me
121. Satellite
122. Pleasure, Little Treasure
123. A Photograph Of You
124. Pipeline
125. Martyr
126. Shouldn´t Have Done That
127. Dream On
128. The Darkest Star
129. Macro
130. Better Days
131. Flexible
132. More Than A Party
133. Big Muff
134. Moonlight Sonata
135. The Great Outdoors
136. (Set Me Free) Remotivate Me
137. I Am You
138. When The Body Speaks
139. Comatose
140. The Sweetest Condition
141. Kaleid
142. Headstar
143. Memphisto
144. The Meaning Of Love
145. I Want It All
146. Breathe
147. Dirt
148. Sibeling
149. Zenstation
150. Slow Blow
151. What´s Your Name?
Album:
1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
8.
9. Construction Time Again
10.A Broken Frame
11.Exciter

Jan 31, 2008 | 8 Comments

26. Everything Counts

“The grabbing hands grab all they can, everything counts in large amounts”

Hur ska man annars inleda placering #26, “Everything Counts”? Ett Depeche Mode Anthem. Efter Music For The Masses turnén och i synnerhet “101” har denna låt aldrig framförts utan att publiken avslutar den just så. Den här låten är helt enkelt ett av de största nummerna live med bandet. Odiskutabel arenarock.
Jag har personligen alltid älskat syntsolobiten +melodica-solot mest av allt i denna crescendo-avslutning.

Om vi backar till 1983 så var “Everything Counts” en väl vald första singel från “Construction Time Again”. En poplåt med ett politiskt, nästinitill socio-ekonomiskt budskap. Det måste varit en märklig tid för britter som följde bandet på lite avstånd att se förvandlingen från “Just Can´t Get enough”, via “The meaning Of Love” och fram till detta. Jag kan till och med förstå de som då tyckte Depeche Mode hade trovärdighetsproblem.

Men “Everything Counts” har intagit sin plats i historien som en Depeche Mode klassiker, och jag gissar att den på mångas listor aldrig skulle falla ur topp 10 på grund av detta. Men i min värld finns det 25 bättre låtar!

Jan 31, 2008 | 4 Comments

Det är roligt att Depecha!

Att spela Depechelåtar hela kvällen och natten är inte dumt.
Här syns jag och signaturen A2 digga “Black Day” på ett av
många DJ-uppdrag på Kolingsborg i Stockholm.
Vi har drivit klubben Music For The Masses på KGB i över fyra år nu!

Att Quizza Depeche är ännu lite roligare. Det gör vi på ett eller annat
sätt ofta. I synnerhet på klubben. Här dock på Mosebacke.

Och den som vann det var som så många gånger förr
signatur Superlimpan AKA Peter.

En karaokekväll med bara Depeche är riktig galej. Signatur DMC
aka Calle tillverkade en egen och förgyllde Robbans svensexa.

Man finner sig ofta, i fyllan och dansen, spela luftsynt.
Men inte när det är Depeche-karaoke. Då spelar man trummor
med pinnar på glas och på lampa och får sen förvisas från stället
på grund av ljudvolymen. Själv var jag skötsam och helt oskyldig. ; D
Här ses signaturen Thobias ladda loss ett solo samtidigt som han
lägger stämmor till sången.

Att göra en habil insats som Karaokevärd kan belönas med en plats
i STUMM-kören. Här ses signaturen DMC (th) och signatur Alex
ladda backstage inför “Pimpf” på Mosebacke i höstas.

Att framföra Depeche Mode låtar framför publik är inte tråkigt.
Här är jag & Louise under “Aggro Mix”. 19:e Mars smäller det
igen på “Construction” hyllningen!

Niklas aka UChrome spelade synt i husbandet.

Det kan bli svettigt att digga loss i publikhavet.
Fråga signaturen Nomenklatura AKA Lasse.

Att få chansen att åka till PUK studios och spela in ett
album är bra nära den absoluta toppen. Tyvärr har jag inte
scannat våra egna fantastiska bilder därifrån än…

Det smäller naturligtvis högst att få umgås en stund med
Depeche Mode medlemmar själva. Tyvärr var jag för uppspelt och
skärrad för att tänka på att dokumentera min (&A2´s) makalösa natt
med Martin Gore vid flygeln på Grand Hotel. Istället en favorit i repris:
Signaturen Martin S (med hår, nykter)
på ett hotellrum i London tillsammans med Martin G (i mössa,
onykter)

…och på Lördag är det Depechefest igen, den första av många det här året har jag en känsla av!

Jan 30, 2008 | 17 Comments

27. Puppets

För första (och sista) gången kommer jag nu själv att ifrågasätta listan. Hur kan man jämföra “Puppets” och “John The Revelator”?

Fyra tonåringar nyss fria från den värsta aknen, i sina första vacklande steg som en grupp. Mot en trio medelålders män med en bandhistoria tillsammans på över 25 år.

En liten otrimmad, puttrande syntpopmoped i förorten mot en ångvält som färdats genom himlen, helvetet och tillbaka.

Ja, det går förstås inte om man inte är listfanatiker och lite halvmanisk. Och just här, vid placeringarna strax innan de 25 första ställs saker på sin spets. Och det handlar föga om Depeche Mode:

Hur går det att avgöra hur mycket nostalgi det finns i listbedömt musikälskande?

Hur mycket egna minnen är relevanta i bedömandet?

Hur mycket av en själv, och intet Depeche Mode, finns det i resonemanget?

Hjärta v/s hjärna?

Och hur enkelt är det egentligen att avgöra om en låt som kom för bara två och ett halvt år sen faktiskt är bättre än en favorit man haft sedan man var nio år?

Jag är fullständigt övertygade om att vi allihopa har hört världens bästa låt. Och vi hörde den förmodligen nånstans i tonåren. Tiden då vi börjar upptäcka världen utanför skolan, kompisarna och föräldrahemmet. Och att vi därefter aldrig får höra en låt som är bättre än originalet, som vi, medvetet eller omedvetet, hela tiden jämför med. Vårt “ideal”.

På samma sätt hävdar äldre generationer att det var bättre på Elvis och Beatles tid. På samma sätt kommer många i framtida generationen hålla Alicia Key´s “No One” och My Chemical Romance´s “Black Parade” som kandidater till världens bästa låt medans vi kommer fnysa åt dem.

Efter jag gjort listan klar i julas har jag ofta uppdaterat mig själv genom att sätta på låtarna och fundera en stund. Hur mycket älskar jag det här och hur mycket tror jag att jag älskar det här? Värderar hjärnans minne en stor hit högre i slutändan, än en liten baksida som aldrig spelats live eller ens blivit särskilt allmänpopulär? Känslan och hjärtat har fått avgöra varje gång. Därför:

Puppets. Kanske en Dark Horse. Kanske inte. Låtjäveln är så förgrymmat bra. Och har varit det i 26 oantastliga år. Vince Clarke tidiga kompostion of sound och melodi står i princip bredvid den mest högaktade från tiden -“Photographic”- och frågan är varför i hela havet inte Puppets fått åtminstone halva resan som “klassikern” fått. Alla ingredienser finns ju där. Det är banne mig exakt samma formula. Och vi vet ju vad vi (nästan) alla tycker om “Photographic”, eller hur?

Jan 30, 2008 | 11 Comments

Fågel Fenix

28. A Pain That I´m Used To
29. John The Revelator

En siren. Högt som fan. Sen en pumpande basgång; mjuk, samtidigt hotande. En vers med melodi som minner om en annan era. En enkel snygg gitarrslinga. Samma vers igen sen BAWANG!

“All this hanging around well it´s getting me down just give me A PAIN THAT I´M USED TO!”

Depeche Mode var tillbaka, och då menar jag tillbaka. Vi talar känslor man nästan glömt bort. Den där odefinierbara känslan i princip bara det här bandet kan ge. Vi talar om ett band som glömt bort vilka de var och hittat hem igen. Min kropp började konvulsera sensommaren 2005 ty hjärtat slog så hårt.

Fågel Fenix hade rest sig och flugit iväg på nio efter att innan ha sprungit rakt in i en högerjabb från den digitaliserad jättekaktusen Xiter. Alive!

Det kändes analogt igen. Retro. Synt! Men samtidigt modernt. Det kändes organiskt. Det kändes levande. Det kändes som ett band som var trygga i det de är bäst på och kunde leva med det. Det kändes långt från uppgivet. Och det var fart i låtarna igen! De distade, elektroniska virvlarna lät som de skulle och small så man nästan sket på sig av pur lycka!

Av med moonbootsen, på med steppskorna, liksom.
Dr. Marten´s-steppskor till och med -för det här är musik man vill sparka sönder tunna väggar till. Musik som får en att trycka gaspedalen i botten utan att man tänker på det.

“John The Revelator”. David Gahan tillbaka i predikstol i svart läder, Martin Gore med sin Black Angel-kör -“Seven lies multiplied by seven, multiplied by seven again“. En kort låt, med ett ilsket budskap. En produktion som fick hela Depeche Mode tillbaka på banan, bara den. Ben Hillier -Hey, There´s a new guy in town!

Snubben klev in i Depeche Mode-land som producent utan större fabless för Depeche Mode. Han visste tydligen inte mycket om låtkatalogen, som han under inspelningen blev försedd med. Men här hade vi en kille som fattade allt ändå. Han vred till på knapparna så det skrek i effektracket, han förde in akustiska grundbeats och korsade det med digitalt. De här två låtarna ÄR fan ett dansgolv!

En tidigare oinspirerad Gore fick, ironiskt nog, tillbaka kraften. Om det berodde på klyschan att en låtskrivare måste lida låter jag vara osagt. Men helt klart spelade Martin Gore´s skilsmässa in på det här albumet. Den, David Gahan´s krav om låtskriveri -hans “ofrivilliga” pushande av Martin´s material samt Ben Hillier är tre helt avgörande faktorer för “Playing The Angel”.

Nu var inte hela albumet helt fantastiskt rakt genom men de här två låtarna + de återstående 2 på listan räcker för mig. Det skulle inte alls förvåna mig om en lista om tio år har flyttat upp de här spåren ännu mer. Så bra är det.

Edit: Jag har rättat ett par stavfel, samt lagt till nån liten grej jag glömde bort att skriva.

Jag har även tidigare på bloggen skrivit om första gången jag lyssnade på “Playing The Angel”. Under den här länken finner ni artikeln “Ljuvt Nörderi”

http://kollaps.superautomatic.com/category/depeche-mode/

Jan 30, 2008 | 10 Comments

30. The Sun And The Rainfall

Ett litet mästerverk. Bara 29 låtar med Depeche Mode är bättre. Det säger inte så lite.

“A Broken Frame” s avslutningsnummer bjuder med sitt trademarkbeat och sin svävande melodi på ett av det tidiga Depeche Modes allra, allra största stunder. Det är mörkt, det är pop, det är mjukt, det är hårt. Det är en låt att ligga i sängen och njuta av, det är en låt att ösa järnet på dansgolvet till. Det är sing-a-long, det är ödesmättat och filmiskt. Den är en het sommardag och en iskall höstkväll. Depeche Mode: The Sun And The Rainfall.

“A Broken Frame” slutar på näst sista plats på den totala listan av Depeche´s bästa album.

Jan 29, 2008 | 13 Comments

← Previous Page — Next Page →

Polls
VCMG
- Stort! Spännande! (58%)
- Kul för dem. men inte många andra. (32%)
- Jag har aldrig brytt mig och tänker inte börja nu. (7%)
- I don´t care anymore (4%)
Loading ...
- Fler omröstningar >>
Categories
Archives
Search

Polls

Categories

Archives

Search