Monumentalt

a.jpg

116. Monument

När isländska Gus Gus medverkade på den unika, formidabla “enda” riktiga hyllnings-skivan till DM nånsin -“For The Masses” 1998 valde de “Monument”. De kunde likaväl kallat den “Monotonument”. En briljant version, ett par klasser bättre än originalet som inte alls är dumt i sig.

117. Only When I Lose Myself

Hade refrängen varit lika bra som versen hade vi haft en, tja, topp 50, av låten. Men mer än så här kan det inte bli för låten som är årskamrat med “For the Masses”.

118. Oberkorn (It´s a Smalltown)

Ett riktigt vackert litet stycke instrumental musik. En första antydan till vad som skulle komma några år senare i genren. Som intro till “My Secret Garden” på turnén 1982 funkade den ju hyfsat snyggt också..

*
“For The Masses” är till skillnad från alla tyska och svenska synta-pajaseri-depeche-hyllningsplattor riktigt bra. Veruca Salts “Somebody”, Locusts magiska tolkning av “Master And Servant”, The Cures “World In My Eyes” och Rabbit In The Moons “Waiting For The Night” tillhör topparna tillsammans med Gus Gus.

På andra coverplattor är det mest en tävlan i vem som programmerat mest likt originalet och vem som har sämst sångare. Mitt pris till sämst sångare nånsin måste gå till den där tyske snubben som sjöng “Useless” för en bunt år sen. Herre herre herregud…Och…vänta lite nu..vad fan..hela versionen på “Freestate” av några svenskar som hette Sombre View tillhör också det sämsta jag hört, alla kategorier, i hela mitt liv.

Den versionen hade olika effekt på folk. En del, som jag och Jimpan Monell skrattade så vi grät. Andra, som Jens Hellqvist hade fått nog av pajasversioner och blev förbannad. De flesta, om inte alla tributeskivor innan och efter “For the Masses” ligger väl mellan de två känslolägena nånstans.

Kommentarer

10 kommentarer till “Monumentalt”

  1. Superlimpan 9 Jan 2008, 12:47

    Gud vad jag hatade ALLA svenska DM coverskivor som släpptes under 80-90 talet… Var det nån som köpte dem (förutom riktigt riktigt riktigt inbitna tokfans?)

  2. Martin S 9 Jan 2008, 13:33

    Minns med rysning, avsmak och blödande öron den svenska “Sometimes I wish I was famous”-plattan. Jösses jävlar helvetes satan vilken atonal, talanglös smörja!
    Att jag själv äger den skyller jag på ungdomens vansinne. Sämsta skivan i min ägo? Förmodligen…

  3. DMC 9 Jan 2008, 13:45

    Ja, när sk synthband som gör depechecovers blir resultatet oftast eller rent utav alltid bedrövligt. Skitnödiga sångare och som skrivet, programmerat exakt som originalet.
    Så For The Masses är nog den bästa coverplattan som släppts.
    Deftones, THATH är en riktigt bra mörk historia.
    Och Dave Wyndorf hyllar sitt favoritband (dM) med Black Celebration.

    Det finns en jävligt bra depechecoverplatta av Pat McDonald. Lite halvråa akustiska versioner.

    Dom andra placeringarna är väl till sin rätt. OWILM är väl ett slags halvdant singelsläpp.

  4. Jens 9 Jan 2008, 14:11

    THATH, OWILM, WHATEVER.

  5. Andreas 9 Jan 2008, 15:26

    Skärpning, Hellqvist!! Annars blir du bannad! ; )

  6. Jens 9 Jan 2008, 17:48

    Här tipsar man om Alan Wilder-relaterat material i allsköns olika format, och möts av en kompakt tystnad. Men när man försöker skämta?

    Då är du på bettet!

  7. Andreas 9 Jan 2008, 18:25

    Jag älskar de där Alan Wilder grejerna, Jens! Men det vet du ju, eller hur… : )

  8. Carl 9 Jan 2008, 18:44

    Jag tror till och med att jag har den plattan där USELESS-covern är med på… Måste leta lite i gömmorna bara…

    Det bör vara INFAM från Barrel Of The Sons, utgiven av Energy Rekords 1997.

    Ja, det är INFAM, jag var tvungen att lyssna för sakens skull.

  9. Johan 10 Jan 2008, 10:46

    Oberkorn är den absolut bästa instrumentala låten Martin gjort och förtjänar en betdyligt högre plats. OWILM däremot är jag böjd att hålla med dig om även om jag tycker att Surrender är ännu sämre.

  10. Gustaf 6 Apr 2010, 17:38

    Freestate av Sombre View kan mycket väl vara kass, jag minns inte om jag hört den.

    Dock reagerar jag eftersom jag däremot gick och kärade ner mig i deras (egna) låt Invocation (helst i versionen “Optional”) för länge sedan.
    Och vad är det man säger om gammal kärlek?

    Kolla upp den.
    Kanske faller den inte på plats för dig/er nu 2010 på samma sätt som den gjorde för mig då det begav sig, men det är en av få svenska synthpoppärlor som jag aldrig tröttnar på. Tillräckligt annorlunda för att fortfarande sticka ut, med egensinniga melodier och något slags svårförklarat driv i takten som tilltalar mig.
    Någon nämnde Children Within i en annan kommentar.
    Jag ser vissa likheter men Invocation är 1000 gånger bättre. Kärlek kan inte förklaras.

    Tack för allt fantastiskt du skriver här förresten, världsklass!

Pingbacks & Trackbacks