Gatan mellan biktbåset och strippklubben

“Songs Of Faith And Devotion“ är en av världens bästa skivor. Och inte bara är den det. Den är också en av de viktigaste och mest stilbildande plattorna på tjugo år.
För mig personligen har den, tillsammans med framförallt The Jesus And Mary Chain´s “Darklands”, The Cure´s “Disintegration”, Nine Inch Nails´”The Downward Spiral”, Nitzer Ebb´s “Belief”, Primal Scream´s “Screamadelica”, The Velvet Underground´s bananskiva, The Pixies “Doolittle” och “Leonard Cohen´s “I´m Your Man” präglat mig som musiker och låtskrivare till det yttersta.
Vad den sen betydit för exempelvis Kent och Garbage talar väl för sig självt.
“Get Right With Me” är redan presenterad som det svagaste spåret på “Songs Of Faith And Devotion”. Rush (93) är en riktig rökare. Det är inget fel alls på låten men så här 14 (!!!) år efter¨åt känns den aningens platt. Condemnation (94) är en av Dave´s stora insatser som sångare. Närmare gospel har DM aldrig varit och jag tillhör definitivt skaran som sedan 94 väntar på Depeche Mode´s stora gospelskiva. Spiritualized, utbuade och avhoppade/sparkade från Devotional-turnén, har väl tagit “gospelarvet” längst med sin fantastiska “Ladies And Gentlemen, We Are Floating In Space”.
“My Joy” (95) var en sjujävla fin baksida från tiden, en av Depeche Mode´s 10 bästa b-sidor faktiskt!
*
Kommentarer
26 kommentarer till “Gatan mellan biktbåset och strippklubben”
-
Polls
VCMG
- Stort! Spännande! (58%)
- Kul för dem. men inte många andra. (32%)
- Jag har aldrig brytt mig och tänker inte börja nu. (7%)
- I don´t care anymore (4%)
Loading ... -
Categories
- 007
- 100 av de 1000 bästa låtarna
- 2009
- 78 Svenska Låtar
- AIK
- April Tears
- Arvika 2009
- Bailando!
- BEBBON
- Belgien i Sverige
- Bodyruset 2010
- De 50 Bästa Filmerna
- Depeche Mode
- Depeche Mode 151
- Dråpligast Under Hultsfred 1991
- Dubplate Connection in the mothafukking US
- EM 2000
- En Levande Legend
- Färjan till Finland
- Första åren i Stockholm
- Freddans Dråpligaste Stunder
- Full of Keys
- GBFE
- Good Shit
- GOTHLAND 2011
- Helghälsningar
- Hökaröva
- Huga!
- I en värld som kan gå åt helvete
- Jag ger er DJUR
- Japaner
- Jens, Jesus & Jag
- Lip Service
- Livat med Farsan
- Ljuva Klassiker
- Lost!
- M4TM
- Music For The Masses 07, 97, 87
- Musik i Film
- Mute Records
- Obehagliga & Märkliga Människor i Europa
- Pet Shop Boys 15
- Picha eller Brodin
- Sabrosa
- Säbysjön
- Sant Eller Falskt?
- See See
- Semester
- Skafferiet
- Svart Bröllop
- Tågluff 93
- The Battle Of The Jesus And Mary Chain
- Top 10 Dråpligaste i Tranåsband
- Uncategorized
-
Archives
- April 2012
- February 2012
- January 2012
- November 2011
- September 2011
- August 2011
- July 2011
- June 2011
- May 2011
- April 2011
- March 2011
- February 2011
- January 2011
- December 2010
- November 2010
- October 2010
- September 2010
- August 2010
- July 2010
- June 2010
- May 2010
- April 2010
- March 2010
- February 2010
- January 2010
- December 2009
- November 2009
- October 2009
- September 2009
- August 2009
- July 2009
- June 2009
- May 2009
- April 2009
- March 2009
- February 2009
- January 2009
- December 2008
- November 2008
- October 2008
- September 2008
- August 2008
- July 2008
- June 2008
- May 2008
- April 2008
- March 2008
- February 2008
- January 2008
- December 2007
- November 2007
- October 2007
-
Search
Tyvärr kan jag inte hålla med dig, SOFAD är ohyggligt ojämn och det är väl i princip bara Ultra och Exciter som är sämre eller i samma kassa klass.
Visst har den sina ljuspunkter som Higher Love och Mercy In You men mycket mer är det inte.
SOFAD är nästan en konceptskiva. Jämnare album har dom nog inte släppt.
Fantastikt album jämte Black Celebration.
Jag gillade inte I feel you när den kom men desto gladare av “One Caress” på singeln. Jag hatade Condemnation när albumet släpptes och blev bedrövad när den senare släpptes som singel och tycker fortfarande det är en av deras sämsta låtar. Jag gillade inte Daves långa hår heller. Det var förfall utan dess like och inte blev det mycket bättre på varken Ultra eller Exciter. Playing the Angel var en välbehövlig comeback men DM pre-violator och post-violator kommer alltid kännas som två helt olika band för mig. Det jag älskade på högstadiet vs det jag försökte älska utan att riktigt lyckas.
Som album betraktat det bästa DM någonsin gjorde. Den klättring uppåt/framåt, där de blev större, bättre och mer spännande för varje album (vilken egentligen, i min bok, inleddes med “Some great reward”) nådde sin absoluta kulmen här. Zeíth, på många sätt.
Dave sjöng själen ur sig och Alan Wilder skapade tillsammans med Flood ett album som såhär, snart 14 år efter släppet, fortfarande låter otroligt modernt, fräscht och varmt. Personligen tycker jag också att de aldrig blev bättre på scen än de var på den efterföljande turnén… mitt egna starkaste minne därifrån var när jag stod längst fram på Sparta Stadion i Prag (!) sommaren 1993 och fick en tummen upp och ett brett leende av Wilder under “Everything counts”.
Jag menar dessutom zenith, eller zenit eller whatever. Men det begriper ju ni, kultiverade människor.
Kan inte annat än att hållla med Martin.
SOFAD är det yttersta av depeche. Visst, jag är en sucker på Berlinplattorna men med Devotion blir depeche depeche.
Ja, jag är ett oldschoolfan (’81 och framåt) och borde väl egentligen gilla dom tidiga albumen bäst men dom låg på topp musikaliskt och produktionsmässigt på Devotion.
Och även om jag flaggar för att Black Celebration är det bästa dom någonsin har gjort så börjar Devotion mer och mer närma sig BC.
Men vafaaan, alla album under Wildereran är förbannat bäst!
Sluta dissa Ultra! Om man tar bort alla onödiga och tråkiga mellanspel så har vi en herrans massa bra låtar! på den!
Ja några låtar är ok, men annars låter Ultra som en välpolerad demo. Tråkigare produktion har depeche aldrig haft. Ljudmässigt är den faktiskt rätt bra. Lite mer tryck i dom mixarna än tidigare album. Det är kankse det som lurar en del depechefans att gilla den?
Jag citerar Daniel Miller: “Ultra is the sound of a band picking up the pieces, trying to figure out wich way to go”.
I skuggan av heroinet, Wilders avhopp och en ytterst oklar framtid är det naturligtvis lätt att förstå att den låter så feg, splittrad och osäker som den gör. Men det är ändå bara halva problemet. Martin Gores låtskrivande har för första gången börjat dippa rejält – i synnerhet när det kommer till att skriva antemiska poprefränger, något han inte längre riktigt klarar av på den plattan.
Förståeligt, men synd.
Mind you, det riktiga haveriet kom på “Exciter”, men tecknen är skrämmande redan på “Ultra”.
Och för mig som alltid älskat att DM tagit ett steg uppåt/framåt för varje album var smaken av besvikelse i munnen efter “Ultra” väl bitter. Den är varken eller.
Den är en blek, platt och nervöst flackande platta utan egentlig identitet. De lallare som hoppat av tåget kring “SOFAD” för att DM “inte var synt längre” (jag vet iofs folk som gav upp redan när “Violator” kom och suckade att ‘det är inte Depeche längre – de har blivit ett jävla rockband’) gjorde naturligtvis vågen över “Ultra”. Det lät ju precis lagom bakåtsträvande för att de värsta Tech Noir-töntarna skulle vara nöjda. Men när DM är som bäst har de aldrig strukit medhårs. De har utmanat, tänjt gränser och gjort sitt yttersta för att spränga folks förväntningar och bilden av dem själva i luften. Som på “SOFAD”, vilken – som jag tidigare påpekat – är deras största stund, i min bok.
Jag tror att vi förlät “Ultra” mer än den egentligen var värd, bara för att de inte lade av.
Man var liksom glad för det man fick (vilket, i synnerhet med tidens facit i hand, inte visade sig vara särskilt mycket alls). Men i min bok är den topp tre DM:s sämsta album, och den efterföljande “Greatest hits”-turnén var jävlarimig en ren travesti. En sorglig dödsryckning som fick oss att lämna arenan i förtid. Okej, hata på nu….
Jag håller med dig Martin. Om precis allting förutom EN sak! ; D
“Ultra” har några riktiga godbitar som verkligen VERKLIGEN är mycket mer än Miller´s citat, även om det definitivt håller som helhet på albumet. “Ultra” har med åren på flera punkter hämtat sig. Jag återkommer till resonemanget på listan…
Let ze battle continue.. ; )
>Limpan (och övriga) angående Ultra
Det ska vara Home och Sister of Night då.
Jag tycker faktiskt att “hitten” It’s No Good är riktigt dålig.
Martin, vad är det för bok?
DMC>> Försöker du vara lustig, eller är det en genuin frågeställning?
En genuin frågeställning såklart.
Kanske jag har missförstått det och du menar “min bok” som i “det jag tycker” ?
“Som på “SOFAD”, vilken – som jag tidigare påpekat – är deras största stund, i min bok.”
jag tror missuppfattningen mellan herrarna beror på att martin åsyftar att han påpekat detta och sen tillägger “i sin bok”. Om man tolkar det så. : )
Calle-jodå det är precis så som i din senaste kommentar!
DMC>> Korrekt. Ett gammalt hederligt uttryck som motsvarar “enligt min mening”, “tycker jag personligen” el dyl. Men jag erkänner att det helt oavsiktligt gick en väldans inflation i användandet av detta uttryck i mina “SoFaD”-inlägg.
Men det är nog bara för att jag är ivrig att påpeka att detta är mina åsikter, och alls inget facit (som många andra använder som debatteknik – att slå fast att det på något sätt skulle vara deras åsikt som, så att säga, gäller).
Läge för att citera mig själv från första inlägget, programförklaringen, till Depeche Mode 151:
“Det blir ju självfallet en subjektiv lista, och sådana, kanske i synnerhet vad det gäller detta bandet, diskuteras flitigt. Så jag hoppas på att ni vädrar ert stora missnöje, hyllar min genialitet och säger att jag har rätt eller allmänt motargumenterar mig i kommentarer. På så sätt får listan än mer liv.”
Får helt enkelt skriva ut listan när den är klar och dissikera den över en jävla masa bira.
SOFAD var det det jämnaste, bäst producerade samt tråkigaste de släppt. Att den skulle konkurrera med Black Celebration är för mig ofattbart. SOFAD var en easy listening/dm for dummies för att dra till sig nya fans. Inget av det som gjorde DM bra finns med på den skivan. 1,5 bra spår räcker inte. Att kalla DM för rockband under den här eran betyder bara att man inte har en aning om vad rock är.
Here we go again… En ny röst har talat! Kan upplysa herrn om att läsa vidare i omröstningarna som gjorts av Kollaps läsare. Tydligen är det många som är överens..och de står inte på sin sida.
Då ska jag inte störa mera. Jag visste inte att likformighet var så viktigt på den här sidan.
Hoppas iaf att läsarna snart kommer överens bättre så de kan stå på sin sida hädanefter.
Jag står iaf fast vid att Det Heliga Albumet är det mest slätstrukna de släppt näst efter A Broken Frame.
Mer slätstruket än Sounds of the Universe?
Tycker inte att likformighet är så värst bekant för denna sida. Tror de flesta har varit oeniga fram och tillbaka runt allt som skrivits om DM. Det går dock att vara oenig utan att vara oförskämd.
Jag rekommenderar att man tittar sig omkring innan man börjar skrika.
Tack Magnus. Jag orkar inte, och jag tror ingen annan är pigg på det heller, att gå igenom det där imbecilla repristugget EN GÅNG TILL. Jag lägger fan hellre ner Kollaps.