AIK-hund

Här är han. Släng dig i väggen Hammarbyhunden. AIK-hunden har anlänt.

Feb 26, 2009 | 4 Comments

Inferno

#44: JACOB´S LADDER

Jakobs stege är enligt bibeln den stege som förbinder Gud och människan. Utan att säga för mycket så är det en genial titel på en genial film. Men det är inget himmelsk ljus som avhandlas här -det är idel mörker. Det är en monumental psykos. Demoner. Mardömmar. Det är ett besök i helvetet för Vietnamåtervändaren Jacob Singer (Tim Robbins för andra gången på listan). Jacob´s Ladder, eller Jacob´s inferno som den hette i översättningen, tar visserligen avstamp i det fysiska kriget men handlingen för oss till andra platser som skrämmer skiten ur oss och Jacob själv.

Se också: Full Metal Jacket, A Beautiful Mind, Dead Man Walking.

Jan 8, 2010 | 10 Comments

Alan Wilder

Glöm Nitzer Ebb, Depeche Mode och deras life-support machine tour. Du kommer inte se eller uppleva något du inte upplevt innan. RECOIL LIVE däremot. Och det inom bara några månader. 2010 har BÖRJAT!!!!

Jan 8, 2010 | 6 Comments

Vino forever

#45: EDWARD SCISSORHANDS

Tim Burton är väl ändå en unik regissör. Hans sagoberättande berör alltid på ett eller annat sätt. I den här fantastiska filmen stärktes Johnny Depp både som flickidol och kultfigur. Som den sorgliga väna ausländern Edward Scissorhands, läskigt lik Nicola Sirkis i Indochine och inte Robert Smith, gav han tillsammans med Burton liv till en odödlig filmikon. Det är ett mästerverk på flera plan, bland annat för studien av jantelagsmentaliteten i en liten stad.

Se även: Kalle och Chokladfabriken, Sleepy Hollow

Jan 7, 2010 | 3 Comments

Who killed the Kennedys?

Konspirationsfilm! Jag är där direkt. Och inte sällan har Oliver Stone ett finger med i spelet. Är han inte rent konspiratorisk så är han åtminstonde politisk och/eller kontroversiell. Man måste beundra mannen. Och, ja, det blir mer Oliver Stone på min lista.

Det faller på sin egen orimlighet att Lee Harvey Oswald (spelad av Gary Oldman -en annan favorit) var ensam skytt menar Kevin Costners rollfigur åklagare Jim Garrison och pekar sarkastiskt fram kulans väg för åhörarna. Filmen växlar sedan på sant Stoneskt manér i snabba svartvita flashback-klipp från skotten i Dallas.

Det erbjuds ett helt annat spår om vad som egentligen har hänt och vare sig det är nära eller inte så är det underhållande och inspirerande att titta på.

Se även: The Doors, Comandante, Loose Change

#46 JFK

Jan 7, 2010 | 6 Comments

Fenomenet Hugh Grant

De är inte bland de 50 bästa filmerna som gjorts men de är bra. De där fyraplus-filmerna. Romantiska komedier. Och mannen som pryder ordet Feelgood när du slår upp det i ordboken är självfallet Hugh Grant. Killen spelar ut samma register om och om igen. Och varför inte? Visst, Grant har inte mycket större spännvidd än Kjell Bergkvist i ansiktsuttryck. Han lämnar också, likt svensken, manuset i byrålådan och kör samma witty lines varenda gång. Men va fan på mig funkar det och jag älskar karln. Det blir aldrig fel med en och en halv timma Hugh Grant i en rom com.

Notting Hill, Fyra Bröllop och en Begravning, About a Boy och Love, Actually tycker jag alla är riktigt fina filmer jag har sett många gånger och gärna ser många gånger till.

Fotnot 1: Senare på listan dyker dock Grant upp iallafall – och trots att Hugh inte gör särdeles mycket annorlunda är filmen något som knappast kan definieras som feelgood.

Fotnot 2: Det finns också kvar filmer på listan som klassifieras som romantic comedy.

Jan 6, 2010 | 1 Comment

Shawshank Redemption

#47: NYCKELN TILL FRIHET

Fängelsefilmer! Filmproducenter världen över tycks aldrig få nog av denna teatraliska genre där ondska och godhet får slåss innanför låsta dörrar. Vi i publiken har ju en aldrig sinande fascination för att sitta inlåst och vad man skulle göra väl där, hur man skulle bli och…kanske framförallt -hur man skulle fly. För det är ju ingen slump att Prison Break gjordes och blev en succé. Serien visade också med all önskvärd klarhet vad som händer när man sockrar kakan tjugo gånger för mycket.

Hur många filmer i genren har man sett där helt osannolik och sensationella flykter gjorts? Hur många smarta Ocean´s-filmer kan man göra? Kommer vi se Ocean´s 19 i framtiden? Kommer serien 24 nånsin sluta plocka ut/fånga in fångar från/till fängelsen världen över?

En fängelsefilm måste ha sympatiska figurer, se på Kvinnofängelset vad som händer när man inte har det, och Morgan Freeman är ett minst sagt säkert kort. Ska man ha en skådespelare som skänker pondus, trovärdighet och långsam vältalighet till en film vet man vilket nummer man slår. Tim Robbins spelar ofta en osympatisk figur men så är det inte här även om -självfallet- oskyldigt dömde Andy Dufresne inte är lika enkel som “hjälten” är i andra filmer.

Shawshank Redemption är en extremt genretypisk film. Den är i princip som en “best of fängelsefilmer” men det funkar. Nåt så in i helvete. Det är långsamt drama. Det är sorgliga, intelligenta inspärrade figurer blandat med genuint onda vakter och fängelsedirektör. Vi har sett det många gånger men det är i “Nyckeln till Frihet” det är som bäst.

Se även: Midnight Express, The Green Mile, The Last Castle, Flykten Från Alcatraz, Papillon.

Hoppa över: Vägen Ut

Jan 6, 2010 | 12 Comments

Vid och På Seine

#48: DE ÄLSKANDE PÅ PONT NEUF

Det fanns en period i mitt liv då jag var helt uppslukad av fransk film. Juliette Binoche var med i typ varannan film jag såg. Många pratade Kieslowski och dennes trikolor-trilogi men jag fastnade aldrig för dessa på det sättet jag föll för “Pont Neuf”. Vill man se tvistade kärlekshistorier så kan man i princip bara segla in på “Binoche-spåret”. Bäst av de alla är denna film. Det är en strålande och bedårande vacker skitig storstadsdikt om de älskande uteliggarna på den berömda bron som restaurerats (och nyligen återöppnats).

Se även: Amelie Från Montmartre, Varats Olidliga Lätthet

Jan 6, 2010 | 3 Comments

Kali Maaaaa!

Vad är en bra film? Vad gör en film bra? Olika! Eller allt på en och samma gång!

Det kan vara ett briljant manus. Grym scenografi. Makalösa skådespelare. The Score. Känslan. Helhetskänslan! Det är en hel massa samverkande faktorer som gör filmer till mästerverk eller åtminstone klassiska filmer. Ibland är de spännande. Ibland roliga. Ibland bara ruskigt snygga. Och för oss som inte är helt indoktrinerade cineaster innehåller listan även filmer som man bara älskar skitsamma hur många gånger man ser dem. Ni kommer inte hitta nån Potemkin eller Cykeltjuv på Kollaps lista m a o.

Den här listan består av de 50 filmer jag älskar mest. Ni kommer hålla med mig om en del. Ni kommer inte hålla med mig om allt. Håller ni med mig om 49:an?

#49: INDIANA JONES OCH DE FÖRDÖMDAS TEMPEL

Äventyrsfilmer finns det hundra usla och en handfull riktigt bra. Indiana Jones är ju kungen i genren. Fram till den makalöst usla sönderactionfierade senaste kristalldöskallen vill säga. I andra filmen om Indy finns själva moder-intrigen till en film av detta slag: genom–hjärntvättade onda djävulsdyrkare i en stor grotta dväljda under ett lyxigt slott mitt ute i den svårframkomliga djungeln!

Flygolyckan, vandringen dit, middagen med apskallar, Mola Ram, lavaoffer, dödssekt, slavarbetande barn, flykt på räls, sabel mot rep, krokodiler, kolonisatörer. Det är klassiska scener rakt genom i den bästa av genrens filmer.

Se även: Jakten på den försvunna skatten, Star Wars 4-6.

Undvik gärna sentida löjligt jänkarpatriotiska Nicolas Cage & Matthew McConaghey äventyr.

Jan 5, 2010 | 11 Comments

Filmtajm!

2010 har startat. Kollaps har vaknat. Nu är det dags att lista de 5o bästa filmerna som har gjorts. Ett researcharbete har gjorts under ledigheten och jag känner mig nu (nästan) helt förvissad om att jag inte missat någon film som ska vara med. Ni som är trogna läsare vet mycket väl runt 10 filmer som kommer dyka upp på den här listan. Ni kanske rentav kan rada upp en trolig topp fem redan nu. Men låt oss hålla i hästarna lite och prata om det som börjar med 50:e platsen.

#50: MIN VÄNSTRA FOT

Skildringar av irländsk/skotsk/engelsk familjemisär med tough love, gärna en för stor familj på för liten yta, är alltid en bra grundingrediens. Min Vänstra Fot är inte bara en rörande uppvisning i Oscarsvinnande skådespeleri av Daniel Day Lewis, det är en av de finaste filmerna någonsin från de brittiska öarna/eire.

Se även: Brassed Off, In The Name Of The Father, This Is England.

Jan 5, 2010 | 10 Comments

GOTT NYTT ÅR!

Dec 31, 2009 | 3 Comments

Årets listor!

Det är inte bara jag som får lista på Kollaps! Med glädje ser jag fram mot att ni läsare publicerar era listor på vad det nu månde vara: Årets bästa ragg i Kungshamn. Årets bästa ravegoth-plattor. Årets snyggaste Backstreet Boys-gubbe.

Årets musthave måste väl ändå varit i-phonen som startade en revolution som kommer sluta med att varenda unge snart kommer vara uppkopplade 24/7?

Vågar man hoppas på en flitigt debatterat inlägg som matchar Depecheinläggen med över 100 kommentarer? Eller totalt stiltje efter en tyst julvecka? Fire away!

Dec 30, 2009 | 4 Comments

God Jul!

Kollaps firar nu jul och kommer att vara tyst gällande nya inlägg i närmare en vecka. Vi önskar eder alla en härlig och skön julhelg på det sättet ni önskar fira denna!

Dec 22, 2009 | 2 Comments

Nitzer Ebb Industrial Complex

2010 har inte börjat än men eftersom denna skiva släppts i en “Tour Edition” nu, samt att den bör avhandlas som del av Gubbåret 2009, så kommer recensionen av Nitzer Ebbs comeback på skiva redan nu.

ebb-flyer-vert1112-fr

Industrial Complex låt nummer nio, “My Door Is Open” börjar oklanderligt. Bon Harris laddar upp sin finaste Der Mussolini-basgång i filtrerat tillstånd. Han har programmerat patenterat yviga pukfills. Det låter Nitzer Ebb i kvadrat. Bon Harris har gjort jobbet. Det smäller, det svänger, det är tungt.

In i låten kommer så sångaren Douglas McCarthy. Mina tonårs kanske största idol.

Men Douglas skriker inte. Han stönar inte. Han flåsar inte. Han frustar inte. Han har framförallt inte ett skit att säga.

Killen jazzar. Killen sjunger en barnvisa. Det är nasalt och provocerande simpelt. Det låter som den gamle bodykungen trevar sig fram i kompet på måfå. Orden, meningslösa, ramlar ur käften som han under pistolhot tvingats sätta ihop texter till de färdigprogrammerade låtarna. Och det är inte första gången på skivan. Men det är så att säga droppen som får bägaren att falla över. Det är outhärdligt att lyssna genom “Industrial Complex”. I partier okej, en gång fantastiskt, men oftast stötande löjligt. Vi backar tejpen:

Nitzer Ebb splittrades i mitten av nittitalet efter att ha fallit i bitar under arbetet med skivan “Big Hit“. Bon & Douglas tålde inte längre varandra. Deras sista skiva blev ett mischmasch som stundtals var briljant -“Floodwater” och stundtals skrattretande uselt -“Boy“. Innan “Big Hit” befann sig Nitzer på en rejäl höjd med sin skiva “Ebbhead” där de genom framförallt Alan Wilder hittade ett sound och en kommersialitet utan att kompromissa med sina musikaliska ideal.

“Showtime”, Nitzer Ebbs tredje skiva var en bajskorv på tallriken för de flesta bodysyntarna när den kom. Jag som, vill jag påstå, alltid haft en något bredare vy än stöveldansarna, hittade till viss del stor musik i låtar som “One Mans Burden” och “Lightning Man”. Besvikelsen fanns väl egentligen där innan. “Belief”, andra skivan var ju även den, för gasmasksgardet, en monumental besvikelse. Jag själv tycker “Belief” är bättre än debutalbumet.

Men. Det är alltså om “That Total Age” det alltid har och alltid kommer att handla när man pratar Nitzer Ebb. Utan denna skiva hade bandet inte haft nån karriär att tal om. Syntpunken på skivan är verkligen grym men det är inte bara “That Total Age” det handlar om. Det är inte bara “Let Your Body Learn“, “Murderous” och “Join In The Chant” det här bandet handlar om. Men det verkade ju närmast så när bandet gjorde sin livecomeback för några år sen. Visst, om vi ser genom gogglesglasögonen så hade ju “Showtime” trots allt “Getting Closer”. Och “Belief” hade “Shame”, “Blood Money” och “Hearts and Minds” men men..

Nitzer Ebb gjorde som många gjort innan och byggde upp sin comeback på idealen och soundet de hade när de slog igenom. Det är därför jag är mycket överraskad efter att ha lyssnat på “Industrial Complex”. För Nitzer Ebb har inte återvänt till sina rötter och skapat något från “That Total Age”-eran.

Nej, de har gjort en skiva som låter lika delar “Big Hit” som “Ebbhead” som “Showtime”. Jag måste säga att jag är smått chockerad.

Framförallt för att det andas hunger att inte återfalla till oldschool-mallen.

Och skivan börjar bra. “Promises” och “Once You Say” är ett gött Nitzer-hopkok. Pumpande basgångar, smattrande syntljud, tungt monotont trumkomp. “Once You Say” är nästan lika bra som “Hear Me Say” från “Big Hit”.

Fjärde låten på skivan “Going Away” är rentav helt fantastisk. Depeche Modes låtarkiv anno 2009 började gråta när det hörde låten så gärna hade det haft det i sitt kartotek. Det är möjligen en av Nitzer Ebbs bästa LÅTAR någonsin. För är det något som särskiljer spåret från resten av “Industrial Complex” så är det att det låter som en låt som är skriven först och inte programmerad först. Tidigare i Nitzer Ebbs karriär har såna låtar varit en absolut mardröm men nu föll det äntligen i god jord. Pianot i mitten är 110% syntmagi.

Vad händer då efter en så fin inledning? (låt oss glömma spår tre) Jo! Efter det makalöst läckra slutet på “Going Away” börjar McCarthy sjunga en barnmelodi till det tunga introkompet. Han sjunger oerhört nasalt och är fjärran från storformen i slutet av åttitalet. Och let´s face it: Killens sångkapacitet är gravt överskattad. Han har alltid älskat Anthony Kiedis i Red Hot Chilipeppers och under några spår verkar det som gamle gode Douglas får för sig att han är RHCPs nya sångare. Detta är mycket allvarligt. “Godhead“s framtida kusin “Payroll” mördas av att McCarthy sjunger Kiedis “Give it Away Give it Away now” över det industriella manglet.

Man får lust att strypa jazzmannen som ramlat in på syntfesten. Det är stundtals närmast parodi på musik. Speciellt när det känns som det är en jättearg Papi Raul som mässar för oss. Man vet inte om man ska skratta eller gråta, dansa eller få psykbryt. Man vill bara att det ska kännas mer Combichrists “Get your Body Beat” än Jojje Wadenius “Mage som en sockertopp”. Det är ju ändå för fan Nitzer Ebb!

“Down On Your Knees” är snygg och avslutningen “Travelling” skulle också platsat på “Big Hit”. Men Nitzer Ebbs comeback i studion lämnar oss utan Douglas skrik och stön. Bon Harris är i storform. Men av det primala sjuttonårsNitzer fick vi intet och ta mig fan; jag saknar´t!

Dec 20, 2009 | 20 Comments

Årets album

kent_röd

Det var inte året då en absolut klassiker släpptes direkt. Men bäst av de bra var Kent. Röd är riktigt, riktigt bra rakt igenom. Fyra av fem. Taxmannen, Vals För Satan, Idioter, Svarta Linjer, Ensamheten, Det finns inga ord är alla klockrena femplussare i min bok.

IAMX som gjorde de kanske tre bästa låtarna: Think of England, Nature of Inviting & titelspåret Kingdom of Welcome Addiction gjorde följdaktligen också en fin skiva. Men som helhet kan det inte bli mer än en svag fyra då vissa spår inte känns så värst engagerarade. Men så har ju Chris Corner tagit med lite överblivet “skrap” också om jag förstått saken rätt.

Gubbarna i Depeche Mode och U2 var tråkigare och mer intetsägande än nånsin. Thåström repriserade. Sonic Youth & Dinosaur JR kom även de tillbaka och gjorde det tydligen värdigare än andra -men jag orkade inte lyssna. Morrissey var inte heller han fantomen av avantgarde. Det var möjligen Karin Dreijer Andersson med sitt Fever Ray men jag fångades inte. För mig var Vitalics dansgolv på “Flash Mob” fortfarande mer spännande.

Ebba Forsberg sjöng Cohen och det var inte dåligt. Bat For Lashes var ett nytt bra band. FuckButtons charmade brallorna av många goda vänner. Själv charmades jag av Detektivbyrån lite senare än alla andra. Och jag gillade Florence Valentins “Spring Ricco” hela vägen genom -trots alla uppenbara stölder.

Fan, 2009 var året då Franke och Alice In Chains kom tillbaka -och försvann igen. Sina genrers Guns N Roses & Kraftwerk.

Och 2009 var även året då jag i mindre grad än nånsin hade tid och intresse att gräva fram nya bekantskaper. Jag är visserligen 36 och mindre “hungrig”. Men en av de negativa effekterna med tiden vi lever i är att det är fan så mycket svårare att ramla över nya bra band som på tiden då man lyssnade på Lilla Bommen eller kollade på 120 Minuter.

Dec 18, 2009 | 7 Comments

Årets sensationella hjälte

657

Det händer oerhört sällan men det hände den 1 November i år. Vad? Jo:

Daniel Tjernström gjorde mål. Hans enda mål denna säsongen. Det avgjorde allsvenskan. Tjerna, trotjerna, den enda spelaren i dagens AIK som var med 1999. Faktum är att det var Tjerna som passade fram Nebosja Novakovic till dennes fullständigt legendariska mål mot Barca. Men Tjernström var aldrig med 1998 och har således inget guld. 2009 fick han sitt guld och det var han själv som sköt hem det. En sannsaga. Årets sensationella, och mest välförtjänta, hjälte! En stor förebild, en ödmjuk man. En legend!

Dec 17, 2009 | 3 Comments

Årets jobb i radioskugga

Jag tycker, om jag får lov att säga det själv, att jag år 2009 spelade in och släppte de två bästa låtar jag någonsin skrivit. Att det blev “back to basics” musikaliskt hade till mycket stor del att göra med att jag fick lusten att göra lite mer själfylld melodiös musik igen, efter ett par år med medvetet monoton känslokall musik. Det hade till ännu större del att det, i huvudsak, var jag & de andra som stod kvar i spillrorna efter April Tears som gjorde det tillsammans; Mattias & Jimmy.

Louise, Calle, Emma, Helena, Pelle, Thobias, Tony m fl… ska alla ha ett stort tack för att vi kunde göra verklighet av produktioner & videos för Lip Service 2009! (Tack till mig själv också -framförallt för att ambitionsnivån är några tusen kilo lättare än för tio år sen)

Reaktionerna på låtarna har verkligen varit helt överväldigande. Reaktioner från vänner och de väldigt inbitna vill säga. För resten av världen har aldrig hört “Silent Empire” och “Slow Down My Beating Heart”. Visst, de har snurrat på några radiostationer. YouTube och MySpace har några tusen lyssningar. Men det känns ändå riktigt surt att de inte fick vara med om mer. Framförallt för att man tappar sugen lite utan att det snurrar till så där gött som det kan göra när man får feeling att det är hit på G.

Lite som det kändes när Christopher Panov ringde och ville ha med just “Silent Empire” i hans nya film “Scener Ur Ett Kändisskap”. Vad som först hände då, efter att låten & filmen åkte till Cannes i en trailer var att SF ville ha ljusare tongångar i säljandet i Sverige. Så vår låt ersttes av en betydligt gladare låt. Det var synd.

Men vad som var 100 gånger mer synd var att SF släppte filmen, utan tillbörligt ekonomiskt stöd, på ett skitdatum mitt i sommaren. Flopp är bara förnamnet. Dessutom blev filmen sågad i så gott som all press. Jag säger det igen: jag gillade filmen och skrattade mycket. Det är bara att beklaga. Utnämningen Årets jobb i radioskugga är härmed utdelat till:

Dec 17, 2009 | Comments Off on Årets jobb i radioskugga

Alan Q+A

Dec 13, 2009 | 24 Comments

Bästa Låten

IAMX-03-big

2009 var Chris Corner sexigast. Mest mystisk. Mest full av integritet. Och så gjorde han den bästa låten. Eller ja, de bästa låtarna egentligen om jag ska vara sådan: “Think Of England”, “The Nature Of Inviting”, “Kingdom of Welcome Addiction” är alla till bredden fyllda av IAMX när de är som bäst. Episka ljudväggar. Och Chris Corner gudabenådade röst.

IAMX går sin helt egen väg. De skiter fullständigt i skivbranchens konventioner & regler. Det är nästan som de, likt ett mer poppigt Neubauten, existerar i ett eget parallellt musikuniversum. De designar t ex om scenen för varje konsert -för att passa just den lokalen. Och vilken käftasmäll det här bandet är när det brinner till på scenen, jesus fucking christ säger jag bara!

Chris Corner bor -självklart – som engelsman i exil i Berlin. Han stod inte ut med England som ni kan höra:

1. IAMX -THINK OF ENGLAND

Dec 11, 2009 | 18 Comments

10 Bästa Låtarna #2

bild2022

2. DEPECHE MODE – WRONG

Alzo…here we go again. Famous last words om Depeche Mode från Kollaps 2009.

Kollaps 21 Februari efter första lyssningen:

“U2 kryper ut ur ringen i skam. Pet Shop Boys smälter till en hög av polkagrisfärg. Thåström med band tystnar, de hörs inte, eller så är det av ren vördnad.
Sändebudet har kommit. Ljudvolymen är skruvad till max. Hakorna har ramlat ner i skjortfickan.

Depeche Mode: Wrong: Kross.

Inget annat är relevant just nu.

Knock-fucking-out. Det blir nog ingen rond 4 för efter detta lär ingen av de andra gubbarna hämta sig.”

Det mest kommenterade inlägget i Kollaps historia berättar det mesta om vad jag och vi alla tyckte:

“Wrong” hade en närmast genial text. “Wrong” var en genomarbetad produktion. “Wrong”, i sin långsamma suggestiva repetition, uppvisar ett fantastisk låtskrivande unikt för Martin Gore. Det är Depeche Mode när de är som svartast; bluesig, skräpig superelektronisk mässande gospel. Och ändå ekade det “Black Celebration”. Det var en helt magisk stämning i Black Swarm-lägren veckorna kring läcket och världspremiären på tyska Echo Awards.

Med andra ord var “Wrong” allt som “Sounds of the Universe” inte var.

Det visste förstås AB Depeche Mode. En superlyxbox som alibi för sin innehållslöshet senare vet vi detta. En turné utan låtar från nämnda album i nån större utsträckning senare vet vi detta. “Wrong” skulle varit det enda Depeche Mode skulle släppt ifrån sig i år. För den blir inte sämre på grund av allt det andra junket. Det funkar ju inte så.

Dec 10, 2009 | 11 Comments

10 Bästa Låtarna #3

3. KENT – TAXMANNEN

Ett av de mest fantastiska ögonblicken 2009 för mig var när tonerna av Kents egna psalm 18:29-4 tonade ut och ersattes av introt till denna låt. Spikrak ståpäls ta mig fan! 2009 var Kent bättre än någonsin och “Taxmannen”, med sitt helt grymma elektroniska driv och närmast Indochiniga gitarrslinga, slog an tonen.

Dec 9, 2009 | 5 Comments

← Previous Page — Next Page →

Polls
VCMG
- Stort! Spännande! (58%)
- Kul för dem. men inte många andra. (32%)
- Jag har aldrig brytt mig och tänker inte börja nu. (7%)
- I don´t care anymore (4%)
Loading ...
- Fler omröstningar >>
Categories
Archives
Search

2009, Helghälsningar

2009, AIK

2009, April Tears, Lip Service

Polls

Categories

Archives

Search