Årets jobb i radioskugga

Jag tycker, om jag får lov att säga det själv, att jag år 2009 spelade in och släppte de två bästa låtar jag någonsin skrivit. Att det blev “back to basics” musikaliskt hade till mycket stor del att göra med att jag fick lusten att göra lite mer själfylld melodiös musik igen, efter ett par år med medvetet monoton känslokall musik. Det hade till ännu större del att det, i huvudsak, var jag & de andra som stod kvar i spillrorna efter April Tears som gjorde det tillsammans; Mattias & Jimmy.

Louise, Calle, Emma, Helena, Pelle, Thobias, Tony m fl… ska alla ha ett stort tack för att vi kunde göra verklighet av produktioner & videos för Lip Service 2009! (Tack till mig själv också -framförallt för att ambitionsnivån är några tusen kilo lättare än för tio år sen)

Reaktionerna på låtarna har verkligen varit helt överväldigande. Reaktioner från vänner och de väldigt inbitna vill säga. För resten av världen har aldrig hört “Silent Empire” och “Slow Down My Beating Heart”. Visst, de har snurrat på några radiostationer. YouTube och MySpace har några tusen lyssningar. Men det känns ändå riktigt surt att de inte fick vara med om mer. Framförallt för att man tappar sugen lite utan att det snurrar till så där gött som det kan göra när man får feeling att det är hit på G.

Lite som det kändes när Christopher Panov ringde och ville ha med just “Silent Empire” i hans nya film “Scener Ur Ett Kändisskap”. Vad som först hände då, efter att låten & filmen åkte till Cannes i en trailer var att SF ville ha ljusare tongångar i säljandet i Sverige. Så vår låt ersttes av en betydligt gladare låt. Det var synd.

Men vad som var 100 gånger mer synd var att SF släppte filmen, utan tillbörligt ekonomiskt stöd, på ett skitdatum mitt i sommaren. Flopp är bara förnamnet. Dessutom blev filmen sågad i så gott som all press. Jag säger det igen: jag gillade filmen och skrattade mycket. Det är bara att beklaga. Utnämningen Årets jobb i radioskugga är härmed utdelat till: