Listor är kul. Vad näst, katten?

Mitt i allt Jesuslistande kommer en liten fråga till er Kollapsläsare. Jag kommer fortsätta att lista dumma och bra saker även framöver. Är det något ni gått och lurat på och som ni vill se listat?

Vare sig det gäller det Fetaste margarinet, New Orders 10 bästa låtar eller fulaste katterna i Söderhamn: shoot! Jag har vissa aningar om varåt det lutar framöver men man dör inte av lite input!

Cheers!

/Andreas

Apr 15, 2008 | 17 Comments

Sommaren för 21(!!??) år sen.

http://www.youtube.com/watch?v=bZoYzne9Tpg

16. The Cure – Plainsong (1989)

Sommaren 1989. Disintegrationsommaren. Jag målade hus: Jag lyssnade på Disintegration. Jag kom hem på dagen: Satte mig i solstolen utanför mitt rum och lyssnade på Disintegration. Jag kom hem sent: Jag tog på mig lurar och lyssnade på Disintegration. Jag cyklade någonstans: Disintegration i lurarna. Disintegration kommer följdaktligen alltid vara en sommarskiva för mig.

Den mörkaste, vackraste sommarskivan som någonsin har gjorts. Och den började alltid med….

http://www.youtube.com/watch?v=mbFD0xQtjS4

Jun 9, 2010 | 6 Comments

Forgiveness Divine, Revenge Is More Human.

17. James – We´re Going to Miss You (1999)

Det finns dagar -och många dagar är det- då jag tycker James är världens finaste band. Den här låten är så sjukt jävla bra att den med -ursäkta klyschan- hög sannolikhet kommer spelas på min begravning. Bröllopet kändes opassande.

Det är ingen stor skillnad men det ska ändå sägas att nedanstående albumversion ändå är ännu bättre än ovanstående singelversion. Kommentarerna från YouTube-klippet under visar att jag inte är ensam om att älska det här av hela min kropp och själ. James är världens finaste band. Och det här är världens bästa låt. Den 17:e av dem.

“One of the best songs ever.”

“best and most underated song ever made in my opinion”

“One of the best songs ever, just close your eyes, high volume and enjoy it.”

“I love how this song is so gently and elegantly filled with anger. I love it.”

“An Absolute Classic! In Fact, When my Time Comes, This is my Funeral Song, To Play to all the B*S*ARDS who Thought they Could Fcuk Me Over !! My sincere apologies to Tim Booth & The Band for my undesirable language, But This Particular Masterpiece is Soooo True! Thanks Tim. “

Jun 8, 2010 | 9 Comments

Coming Up On Kollaps Finale Of 100 of 1000 Songs

http://www.youtube.com/watch?v=UPUnexRUD4U

The songwriter of songwriters. The Seeker. The Believer. The Doubter. The Ladies Man. The Poet. The Living Legend; Mr Leonard Cohen.

*****

18. The Pixies – Alec Eiffel (1991)
19. Primal Scream – Swastika Eyes (1999)
20. New Order – True Faith (1987)
21. The Lightning Seeds – Three Lions (1996)
22. The Pogues & Kirsty MacColl – Fairytale Of New York (1987)
23. Israel Kamakawiwo´ole – Somewhere Over The Rainbow (1993)
24. Bob Marley – Redemption Song (1980)
25. Saint Etienne – He´s On The Phone (1995)
26. Yazoo – Goodbye 70´s (1982)
27. Indochine – 3eme Sexe (1985)
28. Tears For Fears – Shout (1984)
29. Roxy Music – More Than This (1982)
30. Kraftwerk – Radio Activity (1995)
31. Nine Inch Nails – Wish (1993)
32. Spiritualized – Broken Heart (1997)
33. The Velvet Underground & Nico – Femme Fatale (1967)
34. David Bowie – Ashes To Ashes (1980)
35. Transvision Vamp – Baby I Don´t Care (1989)
36. Suede – Still Life (1994)
37. The Ronettes – Be My Baby (1963)
38. Elvis Presley – Always On My Mind (1972)
39. Mew – Am I Wry? No. (2000/2003)
40. Fad Gadget – Collapsing New People (1984)
41. Neil Young – Heart Of Gold (1970)
42. Alphaville – A Victory OfLove (1984)
43. The Neon Judgement – The Fashion Party (1982)
44. Poesie Noire – Love Is Colder Than Death (1989)
45. T-Rex – Children Of The Revolution (1972)
46. The Ramones – I Wanna Be Sedated (1978)
47. The KLF – Justified & Ancient (1991)
48. Pulp – Common People (1995)
49. The Pixies – Hey! (1989)
50. See See Rider – She Sings Alone (1990)
51. Tom Waits – Telephone Call From Istanbul (1987)
52. Soft Cell- Tainted Love (1981)
53. The House Of Love – Christine (1988)
54. The Stone Roses – I Wanna Be Adored (1989)
55. Snow Patrol – Chasing Cars (2006)
56. Emmylou Harris – Where Will I Be (1995)
57. Dolly Parton – I Will Always Love You (1974)
58. Einsturzende Neubauten – Haus Der Leuge (1989)
59. DAF – Verschwende Deine Jugend (1981)
60. Nitzer Ebb – Warzaw Ghetto (1985)
61. Radiohead – Street Spirit (1995)
62. Front 242 – Masterhit (1987)
63. Glasvegas – Geraldine (2008)
64. The Clash – Straight To Hell (1982)
65. M.I.A – Paper Planes (2007)
66. The Specials – Ghosttown (1981)
67. Jean-Michel Jarre – Rendez Vous IV (1986)
68. The Beatles – Revolution (1968)
69. Oasis – Live Forever (1994)
70. Dexys Midnight Runners – Come On Eileen (1982)
71. Verve – Bittersweet Symphony (1997)
72. Joy Division – Atmosphere (1980)
73. The Smiths – There Is a Light That Never Goes Out (1986)
74. Björk – Hyperballad (1996)
75. Blur – Tender (1999)
76. Erasure – Stop! (1988)
77. Fad Gadget – Ad Nauseaum (1984)
78. Nina Simone – Feeling Good (1965)
79. Massive Attack – Risingson (1998)
80. Smashing Pumpkins – Pug (1998)
81. Sylvian & Sakamoto – Forbidden Colours (1983)
82. A-Ha – Summer Moved On (1998)
83. Nirvana – Breed (1991)
84. Simon & Garfunkel – The Sound Of Silence (1965)
85. Sigue Sigue Sputnik – Love Missile F1-11 (1986)
86. Kim Wilde – Words Fell Down (1982)
87. Nick Cave and the Bad Seeds – The Mercy Seat (1988)
88. Tanita Tikaram – Cathedral Song (1988)
89. Coldplay – Viva La Vida (2008)
90. Lloyd Cole – No Blue Skies (1990)
91. The Human League – Empire State Human (1979)
92. Bernard Butler & David McAlmont – Yes (1995)
93. Chicks On Speed – Fashion Rules (2001)
94. Gary Numan – Cars (1979)
95. Curve – Missing Link (1993)
96. Devo – That´s Good (1982)
97. Iggy Pop – Sixteen (1977)
98. The Shangri La´s – Leader Of The Pack (1964)
99. Eurythmics – Love Is a Stranger (1982)
100. Serge Gainsbourg & Brigitte Bardot – Bonnie and Clyde (1968)

Jun 8, 2010 | Comments Off on Coming Up On Kollaps Finale Of 100 of 1000 Songs

Gigantic Rock Music

18. The Pixies- Alec Eiffel (1991)

Nu förstör jag (återigen) för mig själv. Den här listan handlar uteslutande om låtar, inte band. Men när jag skulle välja makalösa The Pixies andra placering på listan blev jag handfallen. Bandet är helt enkelt för bra och har på tok för många bra låtar. Så vilken skulle jag ta. Gigantic? Monkey´s Gone To Heaven? Dig For Fire? Hangwire? Gouge Away? Is She Weird? Ana? Planet Of Sound? Cecilia Ann? U-Mass? Velouria? Where Is my Mind?

Jag kan ärligt säga er, och jag vet att jag talar mot listan nu, – det kunde (nästan) blivit vilken som helst av dem.

Jag kan ärligt också säga att det INTE gäller återstående 17 låtar. Där håller mitt resonemang att det uteslutande, återigen, ska handla om låtarna.

Så varför valde jag till slut “Alec Eiffel”? Jo det är inte bara för att jag älskar låten mer än de största delarna av min släkt. Det handlar förstås om arvet efter Pixies. Alla vet ju att det aldrig hade blivit någon grungescen om det inte vore för Pixies. Men bandet förde också med sig ett arv till band som, tack och lov, skapade fantastisk musik.

Och jag är knappast inte ute och seglar om jag påstår att band som Mew föddes cirka 1:37 in i den här låten. Låtar som “Calleth You Calleth I” föddes av det som Pixies skapade här. Våra svenska storband Kent, Bob Hund & Broder Daniel hade inte funnits om det inte vore för den här sneva, vackra, basrullande melodiexplosionen.

Jag vet.

Jag har sagt det här innan. och jag kommer säga det igen. Varför? Jag citerar fritt från de fyra översta citaten under denna videon på YouTube:

“I watch this and I seriously want to cry at the talent and artistry involved. Debatably the best band there ever was or ever will be.”

“I’ve decided officially today the pixies are the my favourite all time band, such diversity, how did they manage to create such beautiful music!!”

“How fucking great is this!!!!!!!!!!?”

“best song ever”

Ni får även ett par bonusspår från bandet. Vassegoa:

Jun 8, 2010 | 10 Comments

The Beginning is the End is the Beginning. Ende Neu!

Det börjar kännas som jag, likt säsong sex i Lost, nu börjat med att knyta ihop alla trådar. Avslutningen påminner faktiskt lite om den fantastiska serien kan jag säga.

Nedräkningen har på allvar börjat och nu återtsår endast 18 av de bästa låtarna som gjorts (minns igen att Depeche Mode, Pet Shop Boys, The Jesus and Mary Chain och några svenska artister med stor sannolikhet hade tagit minst sju placeringar här. De är som jag tidigare sagt bortplockade eftersom de listats tidigare på Kollaps och helt enkelt kändes tråkiga för mig att lista igen och skriva om igen.)

Vilka låtar har då varit med i diskussionen men inte kommit med? Många. Många, många, många. Såklart. Som jag fastslog från början är ju det här egentligen ett omöjligt projekt då det finns så mycket musik från alla tider och alla världens hörn som man gillar så mycket. Men längs listans publicerande har jag, ganska så jävla överraskad kan jag säga, kunnat börja konstatera att jag nog fått med de flesta. Efter listan är avslutad kommer förstås några av er säga “Men den då!? Varför är den inte med??” och ha fullständigt rätt. Men jag tror ändå jag i chockerande hög grad har fått med mina stora favoriter. Att söka igenom sin egen skivsamling, säkra upp med ett rocklexikon och sedan köra en herrans massa Youtubande verkar ha tagit mig ganska långt!

Som de flesta, ja alla tror jag, också förstått så är det i den här listan i mindre grad än andra listor inte så blodigt vilken låt som kommer 74:a eller 45:a. Men snart börjar det ofrånkomliga allvaret. Att lista de tio bästa låtarna som gjorts. Det är egentligen det allt det här slutligen mals ner till. Vilka låtar är det, till syvende och sist, jag älskar allra mest. Varför gör jag det? Det har varit en resa jag verkligen älskar att ha gjort och jag råder er alla att i sommar sätta er ner och plita fram en bunt favoriter. Lyssna på dem igen. Känn efter. Var den här lika bra som jag minns den? Är den här verkligen så jävla bra nu när jag varit så embarmligt trött på den i snart tio år. Man ställs inför svåra och intressanta ställningstaganden.

Och mycket snyftningar, tårar och hulkningar. Minnen, nostalgi, extas, glädje & sorg. Vi som gillar musik så här mycket kan inte hjälpa oss själva. Vi bara lägger oss i famnen av moder musik och ser vart hon bär oss. Kraftwerks kyla, Braddah Iz värme, mollpop, durpop, kakburksblues..det spelar liksom ingen roll. Musik berör människor. På olika sätt. I olika former. Visst är det en fucking blessing ändå att ha den här enorma passionen för något.

Här är några väldigt bra låtar som inte är med på listan (men som var nära att vara det):

Madonna: Music. Madonna: Frozen. Joy Division: Love Will tear Us Apart. The Clash: London Calling. The Clash: Spanish Bombs. The Clash: Guns Of Brixton. Nick Cave & The Bad Seeds: The Ship Song. Tom Waits: Downtown Train. Tom Waits: Hang Down Your Head. Shakespear´s Sister: Stay. Blümchen: Heute Ist Main Tag. Bryan Ferry: Slave To Love. Ministry: Just One Fix. The Supremes: You Can´t Hurry Love. Manic Street Preachers: If You Tolerate This Then Your Children Will Be Next. Front 242: Animal. Front 242: Crushed. Front 242: Operating Tracks. Nitzer Ebb: Getting Closer. Nitzer Ebb: I Give To you. Van Morrison: Have I Told You Lately. Lee Hazlewood & Nancy Sinatra: Some velvet Morning. Nancy Sinatra: These Boots Are Made For Walking. Sex Pistols: God Save The Queen. Sparks: Never Turn Your Back On Mother Earth.

Jun 8, 2010 | 3 Comments

A Military Industrial Illusion of Democracy

19. Primal Scream – Swastika Eyes (1999)

Bobby G alltså. Var ska vi börja? Egentligen räcker det väl att jag säger ett par punkter ( delvis eftersom det här är ett av de mycket få banden som belönats med två låtar på listan):

1. Inget band har lyckats med så mycket och fixat det de senaste 20 åren. Obegripligt att kunna gå från halvflummigt popband till legendariska soundet på “Screamadelica” (Higher Than The Sun! Come Together!! Movin On Up!!! Slip Inside this House!!!!) till att bli ett yngre Stones i “Rocks” och “Jailbird” till att börja lira dub till att plötsligt upptäcka Bodymusic och Suicide och låta som de gör i “Swastika Eyes”.

Och sen gräva ännu djupare i elektronikträsket och lyckas morfa ihop ovanstående stilar och göra exempelvis “Autobahn 66” (Förmodligen, i sammanhanget, världens genom tiderna bästa låttitel), “Detroit“, “Some Velvet morning” (med Kate Moss) och “Space Blues” på skivan “Evil Heat“. Unt so weiter…Primal Scream är det bästa moderna rockbandet. Ni fattar själva att det mycket väl skulle kunna bli en topp 40 bästa Primal Scream låtar om intresset hade varit större för det. Same goes för ett flertal andra band också förresten: Kraftwerk. New Order. Indochine.

2. Just det ja. “Swastika Eyes”. Få låtar har väl lyckats få ihop de mest elementära attributen för en som gillar stenhård synt byggd på samma gamla bluesackord. Det är så hårt, det svänger så jävulskt. Primal Scream, de skotska/engelska rockrävarna, går helt enkelt in och mördar vad över 1000 Svenskar och Tyskar försökt göra i över 15 år. Så går det när man inte har rätt karta!

Faktum är att det är så bra och de gör allt så rätt (Tack till Jagz Kooner!!) att det till slut inte spelar nån roll att låten egentligen inte är en klassiker i sig.

Jag har nog aldrig dansat så aggresivt och skrikit så extatiskt som när jag hörde Primal Scream framföra den här ångvälten live. Jag har sett mycket i mina dagar men det här tar nog priset i klasssen “värsta trycket”. Det var smattrande syntar i diskanten, massiva basar i magen, tjutande gitarrer överallt och, förstås, Bobby Gillespie & co (Kevin Shields! Mani!!) på scenen med en ljushow som förblindade. Herregud.

För er som gillar sånt kan jag rada upp de största lägena för maximal njutning i den här låten:

1:39 – Låg smattersynt 1 pumpar igång ordentligt.

2:35 Kort parti som förstärker till lite sådär lagom till 2:45 då en smackvirvel kommer in o dominerar dig totalt.

3:41 The ScreamTeam har pumpat upp till max. Trodde du ja. Smattersynt 1 är tillbaka i ljudväggen!

5:14- Oj oj oj oj oj oj oj….. Alla som inte dansar är en böldpestman!

Jun 8, 2010 | 3 Comments

Warzaw Division, Cheshire, Tune # 2/3.

20. New Order – True Faith (1987)

Jun 7, 2010 | 6 Comments

Fotboll och Musik.

http://www.youtube.com/watch?v=K9SmXz5E1R4

21. The Lightning Seeds (Feat Baddiel & Skinner) – Three Lions (1996)

“Seven Nation Army” går inte att spela mer från DJ-båset menade Fredrik Strage i en krönika för ett tag sen. Vidare hävdade den vanligtvis briljante skribenten och resonliga människan att White Stripes låt numer tillhörde fotbollen (sporten) och dess imbecilla supportrar. Supportrar som i framtiden kommer ta del av “Seven Nation Army” på samlingsskivor som “Birasvenne 4” enligt Strage. Det var ju både roligt och delvis fyndigt men med sig i kommentatorsfälten kring det medvetet provocerande inlägget fick Fredrik medhåll och glädjeutrop från kulturelit, wannabe-kulturistas, allmänt ignoranta människor och folk som inte förstår sig på fotboll i synnerhet eller sport i allmänhet.

Nånstans här tror jag, och nu gissar jag bara, att även Fredrik Strage kände att det här kuliga inlägget hade hamnat lite fel. Särskilt illa ute hamnade den självuttalat fullständigt sportointresserade skribenten när han menade att rockstjärnor hade coola smeknamn som The Killer medans fotbollssspelare hette Chippen. Kommentarsfälten fylldes plötsligt med läsare som jag själv, som även som polare till Fredrik inte längre kunde hålla käften. Fotbollen har ju de överlägset häftigaste smeknamnen om man nu skulle ha en sån tävling. Ole Gunnar Solskjares Babyface Assassin är min personliga favorit genom tiderna.

Kort sagt: Fotboll är möjligen inte coolt, och det råder inga tvivel om att det finns fler idioter som gillar fotboll än musik. Men fotboll och musik kan i allra högsta grad ha med varandra att göra. En fotbollssupporter lider nämligen oftast utav bara helvete. Det må vara en form av lyxlidande i brist på annat, det lämnar jag åt psykoanalysen, men detta lidande delar supportern med exempelvis låtskrivaren.

Jag minns mycket väl när Thom Yorke satt i en intervju och såg ut som han var döende. Den bleka, skrangliga rockstjärnan pratade om svårigheterna med senaste plattan och vred sin tunna kropp i krumelurställningar. Han mådde dåligt. Livet var inte lätt för britten. Jag bytte kanal.

En man i Peru hade fastnat 200 meter under marken i gruvan han arbetade i. Hemma satt frugan i ett lerhus med tolv barn som svalt på grund av hans frånvaro (och inkomst). Han överlevde utnärglad men det gjorde inte alla barnen. Det finns olika nivåer av stress. Det finns många, många människor som inte uttrycker det i text och musik. Jag skämdes å Thom Yorkes vägnar.

Fotboll och musik kan jämställas på många sätt och det är inte fel. Det kommer alltid vila något mer Neanderthalskt över fotbollssupporten och det kan vara så jävla ocharmigt. Men att dra alla fotbollssupportrar över en kam är samma sak som att säga att all musik är Schlagerfestival utan att ha undersökt saken närmare.

För britten skulle hela den här diskussionen vara helt ointressant. Britterna har en liknande kultur som vi. Men de är The Original. Vi är The Copies. Hur illa en Svenskbanan beter sig i Phuket så kommer det alltid övertrumfas av en bunt bonna-lads från Leeds. Hur otäcka en “firma” till ett Stockholmslag än verkar vara så tror jag inte de skulle hävda sig nåt vidare om Millwallgubbarna skulle komma på besök. Vi har förvisso bra band, men hur många av dem är bra tack vare att de är mer eller mindre Anglofila?

Hur pass anglofil är jag? Jag är en tvättäkta anglofil skulle jag vilja påstå.

Därför hejar jag på England i FotbollsVM. Jag hejar också på Skottland, Irland och Wales. För de koloniserade (och oftast mer sympatiska) från dessa tre länder är det fullständigt otänkbart att önska England väl. Ofattbart för dem att inse att någon kan heja på Skottland och England. Skulle jag inte heja på ett land som gett oss Depeche Mode, The Smiths, The Stone Roses, The House Of Love, The Clash, Tanita Tikaram och Sigue Sigue Sputnik? Ett land vars poptidningar jag läste under hela min uppväxt från blad till blad, inkluderat alla annonser i slutet. Ett land som har London som huvudstad? Camden! Soho!Jag kan sympatisera mycket mer på alla sätt med Walesarna (Det är inte rättvist att kalla dem Sheepshaggers) men jag kan inte sluta heja på England!

I Storbrittanien är fotboll och musik ofta ett. Personligen älskar jag brittisk pubkultur. Det spontana, chosefria mötet mellan olika generationer över en pint är så jävla sympatiskt. Låt vara om det är en charmant gubbe eller obegåvad huligan, det finns något i det som jag älskar. Och det är ofta på puben man kollar de stora matcherna. Hur många gånger har jag stått fastklämd mellan två svinfulla, feta britter och balanserat en ljummen öl? Jag har legat och vrålat i extatiska svettiga manshögar när England gjort viktiga mål likväl som snyftat i tysthet i mörkret efter förlorad match. I år är det arroganta landet kanske bättre än någonsin.

1996 avgjordes EM i Fotboll i England. Fotball was coming home. Exakt 30 år efter England tog sitt VM-guld 1966. Eng-er-land, The Three Lions skulle nu upprepa bedriften och vinna en turnering.

Som brukligt är gjordes en officiell låt till laget och landet. Uppdraget gick till popgeniet Ian Broudie och hans Lightning Seeds. Tillsammans med komikerduon David Baddiel och Frank Skinner (som sände ett veckatligt fotboll/humorprogram Fantasy Football League på BBC2) skapade de en låt som var så bra att den fick New Orders “World In Motion” att backa tillbaka in i garderoben och gömma sig under en hög ihåliga Queens Park Rangers-tröjor)

Kort sagt: Lightning Seeds “Three Lions” är den bästa fotbollslåten någonsin. Det är ultrapop, läktarrefräng, humor, nostalgi samt drömmen och längtan om att lyckas igen i en och samma låt. Ian Broudie var vid tiden en av Englands största popstjärnor och matade ut hit på hit på hit. “The Life Of Riley“, “All I Want“, “You Showed Me” och “Lucky You” är några av mina favoriter med den lille, trulige Engelsmannen.

Nu när det stundar VM igen går rysningarna genom hela kroppen när jag lyssnar på “Three Lions”. Och VM om något visar väl att Fotboll inte bara är en sport -tycka vad man vill om det. Hela världen kommer, från hydda till yacht, följa spektaklet i Sydafrika med början i helgen.

Jun 7, 2010 | 19 Comments

You Scumbag, You Maggot! You Cheap Lousy Faggot!

22. The Pogues & Kirsty MacColl – Fairytale Of New York (1987)

Nej det är inte jul. Så då ska en låt som förknippas så starkt med vinterns högtid diskas från listan? Såklart inte. Världens bästa jullåt och mycket mer än så. Det här är en trasig historia gjort av trasiga människor och framfört av tidernas kanske trasigaste sångare Shane MacGowan.

Det är dock varken den tandlöse eller hans band som gör det här till en av världens bästa låtar någonsin. Det är Kirsty MacColl. Vilken energi och dynamik hon kommer in med i låten! Är det här alltså också den bästa duetten någonsin? Jag ska inte gå så långt men jag kan sträcka mig väldigt högt även där.

Från morgonens Jamaica till förmiddagens Hawaii till eftermiddagens Irland. Det är öarnas dag på Kollaps. Är det slump eller välplanerat? Inte ens jag kan svara på det. Låt oss komma överens att det är en högre makt som styr det här. Vi kan kalla den Lost-Ön.

Jun 7, 2010 | 9 Comments

Oh Why, Oh why can´t I?

23. Israel Kamakawiwo´ole – Somewhere Over The Rainbow (1993)

En gigantisk Hawaiiansk man med ett litet, litet instrument som heter ukulele spelandes “Over The Rainbow” från “Wizard Of Oz“, kan det va nåt?

Ja.

Det här är (också) det vackraste som någonsin spelats in. Det här är (också) ibland världens allra bästa låt. På den här listan innebär det plats 23.

Braddah Iz´(han kallades så) framförande tar nämligen andan ur mig -varje gång. En stor man och en stor själ uppenbarligen. Braddah´s tolkning är fylld av sån längtan, sån lidelse att lyssnaren (och detta inkluderar bland annat alla mina elever) tillslut bara sitter tyst, stirrandes framåt med hakan ner i skjortan.

Ja, det här är en cover. men ni som har följt listan (och tidigare listor) har redan registrerat att detta inte är ett hinder för att få en placering.

**
Ja, “What a Wonderful World” är också inbakad i Israel´s version. Så har jag nämnt det också.

***
IZ är inte ensam om att sjunga in en fantastisk tolkning av Judy Garlands klassiker. En annan favorit jag har också är Freddie Wadlings. Vi bör också nämna kompositörerna till denna evergreen. Harold Arlen har gort musiken. Yip Harburg texten.

Jun 7, 2010 | 4 Comments

Emancipate Yourselves from Mental Slavery

24. Bob Marley – Redemption Song (1980)

En döende man, en profet om ni så vill. Med honom: En hel livsåskådning, en religion, ett budskap. Komp: Endast en akustisk gitarr. “Redemption Song” -det är självfallet inte bara musik. Det är mycket större än så.

Bob Marley. En sann ikon. Bredvid Che Guevara, under 1900-talet, den kanske mest ikonifierade sett världen över? Men så hade mannen också lite mer att säga än “Put your hands in the air, wave´m like you just don´t care” till världen. Jag älskar “Redemption Song” . Politisk musik kan aldrig bli fel när det låter så här.

Jun 7, 2010 | 12 Comments

Världens bästa Dansgolvslåt

http://www.youtube.com/watch?v=7OgV4F7JzVc

25. Saint Etienne – He´s On The Phone (1995)

Mina vänner och kära läsare af Kollaps, konungens val i etern! Det äro helgdagar framför oss. Vi firar det med med Prima Disco! Vi firar detta med Sarah Cracknell och hennes pottfriserade mannar i den absolut finaste eurodisco som någonsin ha gjorts. Kvalitetssäkrade av Svensk pops hovmarskalk Andres Lokko sedan över 20 år! Smartare än någonsin Culture Beat och Happy Mondays. Lite London, lite Ödeshög, lite makalöst underbar popmusik: He´s On The Phone. Trefvlig Helg, bröder och systrar. Låtom den gå i dansens tecken! YES She never meant to call she did anyway… (Fantastiskt housepiano osv)!

Jun 4, 2010 | 13 Comments

Yaz!

26. Yazoo – Goodbye 70´s (1982)

Vi är tillbaka 1982 igen. Detta måste, att döma av listan, vara ett av de finaste musikåren någonsin. Vince Clarke lämnade som bekant Depeche Mode och bildade Yazoo med Alison Moyet istället. Good choice, indeed!! Det är jag knappast vara ensam att tycka. Vince gav världen ett bättre Depeche och fick själv ut sin fulla potential i framförallt Yazoo och Erasure fram till 1990 cirka. Mannen är en legend. Alison har en fantastisk röst. Goodbye 70´s har aldrig tömt ett dansgolv i världshistorien. Fy fan vad bra. Stenhård syntpop när den är som allra jävla mest effektiv. Vi bugar och bockar för Vincent Martin från Basildon!

Jun 4, 2010 | 3 Comments

Conquistador

27. Indochine – 3eme Sexe (1985)

Jag…jag..nä. Det här är musik som betyder så mycket för mig så det stockar sig när jag skriver det här. Hur kan det komma sig? De sjunger ju för fan inte ens på ett språk som jag ens kan påstå mig bemästra på något sätt. Nu ska jag säga något jag kommer säga i alldeles för många inlägg framöver – När Indochine är i den här formen (som de var mestadels i början av karriären) är de världens bästa band.

Jag menar: “une fille au masculin, un garçon au féminin“. Det räcker för mig -och då vet jag ändå att Nicolas Sirkis aldrig utsetts till nån större textförfattare. Faktum är att flera olika fransmän/fransyskor jag pratat med säger att lyriken ibland kan vara beklämmande medioker. men kolla publiken i de här klippen. Jag har i princip aldrig, och då har jag sett mååånga liveklipp med bandet, sett en så begeistrad publik som Indochines.

Det här bandet är en fullständigt genial uppfinning. Ursprungligen fyra krulltottar i för stora byxor som spelade sin egen version av surfmusik. Sin egen orientdippade syntpop. Kombinationen av de lite udda inspirationerna tillsammans är helt oemotsåndlig. De mest magnifika melodislingorna. I hög fart. Glad fransk syntpunk helt enkelt! Tänk så dumt det kan låta i skrift när det låter så bra i praktiken.

Nu hör vi det kanske inte så mycket i just den här låten (den går inte lika snabbt som de flesta andra favoriterna) men det finns inte mycket musik som kan försätta mig i så pass extrem form av extas. När jag varit som mest nere har jag lyssnat på Indochine. När jag varit som mest uppe har jag lyssnat på Indochine. Jag är inte ensam. Vi är många som älskar bandet som finns kvar.

Tyvärr har vi inte och lär inte heller få se dem på Berns eller Debaser Medis. Den 26:e Juni spelar de på Stade Du France. konserten är utsåld sen över ett år tillbaka. De har sedan våren 2009 turnerat nonstop för utsålda hus i länder där de, förutom Frankrike, är GIGANTISKA. Indochine 2010 är större än någonsin. Nicola Sirkis är själv kvar men han behöver inte ursäkta sig. Hans bror gick bort i cancer 1999 och han har fortsatt själv med nya medlemmar (De andra två ursprungsmedlemmarna är borta från bandet sen länge) Och han gör det knappast illa. Som ni kommer märka yttermera på den här listan.

Jun 4, 2010 | 3 Comments

Shout! Shout!

28. Tears For Fears – Shout (1984)

Det fanns en tid för, vad det ibland känns som, försvinnande länge sen då alla frågade sig: Vem är Curt? Och vem är Roland? Frågan är väl om det någonsin reddes ut.

Tears For Fears var inget briljant band, men när de satte grejerna på rätt plats var de bra. Och när de fick ihop “Shout” föll inte grejerna bara på plats. De gjorde allt rätt. Ett anthem. En låtjävel som man bara vill ha gjort själv. Därför ska man nog akta sig jävligt noga för att tolka den.

Tidsbundet? Ja. Stadium-maffigt utav helvete? Ja. Beklaglig sista hälft i videon med barn, mammor och panschisar som strålar samman för att mima refrängen? Ja. Är låten sämre för det? Nej.

Spela på så hög volym apparaterna och grannarna/arbetskamraterna tillåter och avgör själva.

Frågar ni mig? Det här är förbannat stor popmusik. Eller förbannat stor politisk syntrock skulle jag nästan vilja säga. Det här är utan något som helst tvivel en av de 100 bästa låtarna som gjorts. Som ni ser har den hamnat på #28. Det är episkt. Dramatiskt. Ett sjukt bra beat. En sinnessjukt bra refräng. Fan, till och med gitarrsolot är ju så bra så man nästan kan se Janne Schaffer stå på en alptopp och svänga loss utan att det skulle förstöra. (alltför mycket)

Jun 4, 2010 | 12 Comments

More Than This

http://www.youtube.com/watch?v=OfgU4iQr8PU

29. Roxy Music – More Than This (1982)

Långt efter ljudgeniet Brian Eno´s depart gjorde de sin allra bästa låt. På smöriga “Avalon“; deras sista skiva. Men jag har verkligen inga problem med det lite sliskigare sena Roxy Music. Tvärtom. Det här är helt fantastiskt. Det är klart att inget blev sämre att den var med i en nyckelscen i min absoluta favoritfilm “Lost In Translation” heller men det var ett öde låten förtjänade nästan lika mycket som “Just Like Honey“.

Brian Eno är förresten knappast klar med den här listan.

Jun 4, 2010 | 2 Comments

Första LP:n.

http://www.youtube.com/watch?v=eaScyfSHc-Y

30. Kraftwerk – Radio Activity (1975)

Det var alltså här det började. Den sjätte Juni 1981. Jag fyllde åtta år. Jag firades i Långanäs, Eksjö där farfar ägde en stuga. Jag fick en LP, en svart med något som liknade en radiohögtalare på. Gissa vilken?

Jun 3, 2010 | 5 Comments

Broken Rock and Roll

31. Nine Inch Nails – Wish (1993)

Jun 3, 2010 | 6 Comments

Världens genom tiderna sorgligaste låt.

32. Spiritualized – Broken Heart (1997)

Det räcker med att höra inledande tonen för att jag ska fyllas av melankoli. Jason Pierce har i “Broken Heart” från storverket “Ladies and Gentlemen We are Floating In Space” skrivit världens kanske vackraste, men definitivt den sorgligaste låt jag någonsin hört.

Jag tillägnar den här på listan till mina vänner Linus & Jeanette.

Jun 3, 2010 | 5 Comments

The Original Femme Fatale

33. The Velvet Underground & Nico – Femme Fatale (1967)

På många sätt var det här det började. The Velvet Underground är inte ett av de tio mest inflytelserika banden någonsin för intet. Det beror inte bara på Lou Reed. John Cale. Eller Andy Warhol. Låt oss prata om Nico.

Vad hade du innan 1967 för rockband med en tjej på sång?

Nog för att hon var featured som artist på bananskivan men nog kan man säga att hon var med i bandet. En ännu läskigare fråga än vad som fanns innan VU & Nico är -Vad kom efter?

Det finns små undantag här och där men ska man hårdra det måste vi prata Blondie.

Och det här är, vill jag mena, anledningen till att April Tears redan på tidigt nittital likväl som nya tjejfrontade band 2010 får dras med att liknas med Nico & Debbie Harry. Därför att de två var först helt enkelt. Visst är det tragiskt att ni inte kan räkna upp mer band innan 1980 som hade 1st kvinna på sång?

“Femme Fatale” är så otroligt fantastiskt bra. Vad den har betydit för oss som gillar musik som den på den här listan ska vi inte ens börja spekulera i. Och det är inte ens Velvet Undergrounds viktigaste eller bästa låt.

Jun 3, 2010 | 4 Comments

← Previous Page — Next Page →

Polls
VCMG
- Stort! Spännande! (58%)
- Kul för dem. men inte många andra. (32%)
- Jag har aldrig brytt mig och tänker inte börja nu. (7%)
- I don´t care anymore (4%)
Loading ...
- Fler omröstningar >>
Categories
Archives
Search

Polls

Categories

Archives

Search