Gott Nytt År!

Kollaps önskar alla läsare ett gott nytt 2011. 2010 års största höjdpunkt trodde vi länge vi upplevde i Hansa Studios. Sen hände det makalösa i ovanstående klipp.

Vad håller nästa år i sin vagga? Roundhouse i Maj, herregud så grymt DET kommer bli, och nedräkningen av Mutes största ögonblick fortsätter under våren med grande finale inför avresan.

Skål, vänner!

Dec 30, 2010 | 2 Comments

Ninja Master

Den här känner ni ju förstås till men nog är det svårt att få nog av det här lilla klippet?

Dec 9, 2008 | 2 Comments

And From the Beginning there was…

April Tears bildades 1990. Jag och min kompis Kristian Nilsson hade fått ett gig. Jag minns inte helt hur allt låg till men “Keta” hade fått en spelning om vi ville ha den. Jag minns inte ens om bandet fanns då. I vilket fall var vi tvungna att hitta bandmedlemmar och börja repa. Alexander Durefelt konsulterades som trummis. Patrik Hörenius på synt. Och Andreas Nilsson på bas. Patrik & Andreas gick på Holavedsskolan precis som vi, Alexander vet jag inte var han gick men det är möjligt det var i nionde klass på Ängarydsskolan.

Vi började nöta. Jag sjöng. Bandrutinerade Keta lirade gitarr och var något av bandledare. Själv hade jag bakgrund enkom som syntare med band som Acid Evolution (med Jens -vi gjorde nog aldrig en enda låt), Subway Core (med Kenta, vi gjorde en låt “Serpiente” där vi skrek på spanska och lät en sequenser rulla. Tranås lilla á; GRUMH… var vi i Kentas farsas Boris skomakerigarderob där vi repade)

Sen hade allt förstås börjat med Convention, först känt som Blue Front Convention. Jag och Jens var då förstärkta av Tobias Kleväng på sång.

Men aldrig hade jag fått nån recension. Det fick aldrig första upplagan av April Tears heller. Vi gjorde giget på gapskrattet i Tranås, utan Durefelt på trummor (han var bortrest). Istället hade vi min nya trummaskin TR-808 (AKA “Janne”) som komp. Eller fan om jag ens då köpt den än. Det kan ha varit nån annan Roland eller Korg eller nåt sånt.

I vilket fall rev vi av de egna verken “Unsecured Area” och “Rainsong”. Samt covers av “April Skies” med Jesus and Mary Chain och “23 BC” med Sator. Den fåhövdade publiken var imponerad. Mest av trummaskinen.

Andreas Nilsson gjorde “Fuck You” till lokalblaskan som plåtade mitt under en låt. Keta hade bakoframvänd keps och gräll Soup Dragons tröja och spelade korrekt. Själv brölade jag ut min vokala insats till de besökande Mercykidsens* glädje och övriga publikens bestörtning.

Efteråt resonerade bandet att vi gjort ett bra gig och skulle göra fler covers. “Staten och Kapitalet” och “800 grader” med Ebba Grön. Jag sa då att om så hände så jag lämnar bandet. Och det gjorde jag nån vecka senare. Jag ersattes av Andreas “Harry” Haraldsson som sjöng ungefär liknande som jag. Första covern de gav sig på var “Happy When It Rains” med Jesus and Mary Chain.

Själv bildade jag ett nytt band. Och när Keta & co förkastade April Tears som bandnamn och istället döpte sig till A Girl Called Johnny var jag snabb med att ta tillbaka namnet och lägga till ett The framför.

Carl Johan Larsson, Johan Ahl, en ny gitarr och en trummaskin anlände. Redan då kastade jag mig huvudlöst in i projekt och efter endast 2 månader av gitarrspelande, låtskrivande och trummaskinsprogrammering satt vi i studio och spelade in en demo. Ungefär samtidigt gjorde The April Tears sin första intervju, med ingen mindre än kompisen Johan Fransson, i Tranås Posten.

I denna går att läsa att vi inte vill placera oss i ett fack, att det är svårt att få spelningar i Tranås, att det bara är skit i skivaffärerna i stan, att man måste se positivt på eländet annars kan man lika gärna lägga av och att vi har budskap i texterna.

Inte mycket hände väl intervjumässigt de följande 14 åren för The April Tears, vilket den här lilla artikelserien kommer visa.

Nåväl. När demon var klarinspelad (I studio Slakthus 5 -det var ett gammalt slakthus), med hjälp av ljudteknikern och mentorn Mats Axfors, min dåvarande flickvän Sara Gunnarsson på lite kör och Kenta Janssons syntslingor på Neon Judgement inspirerade “The Forgotten Words”, så sände vi iväg den till några tidningar.

Sound Affects Ninni Brunnberg blev den första nånsin att bedöma Tranåsbandet T.A.T i skrift, vid demon egentligen reducerad till en duo. Johan Ahl spelade bas men ville bli gitarrist så vi skrev att Sara spelade bas -och vips var vi en trio igen. Knappt spelkunniga, mind you. I Saras fall fullständigt befriad från kunskap kring instrumentet ifråga.

Fortsättning följer…

*Mercykids var runt 13-14 år och älskade alla lokalband som hade en antydan till att likna The Sisters Of Mercy. De bar alla bandets t-shirts, hade svart kavaj, tjock kajal och smygrökte.

Dec 8, 2008 | 4 Comments

Dödskallarna i Nöjesguiden

Recensioner kan vara ett sattyg likväl som en källa till eufori för ett band. Alla har rätt att tycka vad de vill om vad de vill. Ibland kan det bli väldiga skillnader om vad som hatas och gillas starkt av recensenter. Se bara här:

THE APRIL TEARS : CONSUME DESIRE
(Recenserad i Nöjesguiden av Tom Pyl 2002)

Betyg: En Dödskalle

“Två svenska synthpopalbum anländer till kontoret i påkostade
digipackförpackningar. The April Tears Consume Desire och Mondials Always Dreaming of Something Else. De förstnämnda släpper nu sitt andra album och Mondial, med Janne Kasks syrra Lena Kask i spetsen, debuterar. Och det låter i det ena fallet riktigt, riktigt illa.

April Tears håller sig med en sångerska vid namn Sara Gunnarsson vars röst du inte glömmer i första taget. Jag är rädd för att jag kommer vakna kallsvettig med hennes ord ringande i öronen: “Sitting on a pedestal, smokin a pack of pall mall”. Och efter dessa inledande rader bär det sedan iväg på en resa där nödrimmen duggar tätt, banaliteterna avlöser varandra och Sara Gunnarssons korsning mellan en kvinnlig Jarvis Cocker och Jennifer Rush är det mest enerverande jag hört på flera år.

Och i kombination med musiken som pendlar mellan att vara schlagerpop, synthrock och allmänt oväsen, blir resultatet olidligt. Jag är ledsen, men det gör ont att lyssna på The April Tears.
I jämförelse med April Tears är Mondial värsta mjukisbyxorna. Harmlösa houserytmer, plockande gitarrer och lite filtereffekter. Allt är färgglatt, lite lagom poppig disco och oerhört tråkigt. Plus dock för att man inte mår speciellt dåligt av att höra Lena Kask sjunga.”

THE APRIL TEARS : CONSUME DESIRE
(Recenserad i Zero Magazine av Frans Jahnstedt)

Betyg : 5 av 5

“Efter två så starka singlar som “Model, Actress, Whatever” och “Seventeen” så hade man väntat sig en del, men inte ett helt album av minst samma kaliber. Med en fot kvar i det elektroniska underlandet och den andra på väg långt ut i det stora folkvimlet av rockfanatiker följer AT i Yvonnes fotspår till de stora festivalscenerna.Bakom de fina storstadskvarterens fasad döljer sig en skitig bakgrund, det är där man hamnar med en gudabenådad ljudbild som ledsagare. Man har fått hjälp av Jimmy Monell, bl.a. Roxette, med syntprogrammeringen och albumet är producerat av Brainpoolsångaren Christoffer Lundquist, en perfekt kombination som även lyfter i vissa fall något gamla låtar till det perfekta soundet. I Sara Gunnarsson har man en karismatisk sångare utan dess like, hon pendlar från skönsjungande popprinsessa till tuff rocksångerska utan att ens behöva byta läppstift. The April Tears FC kommer toppa allsvenskan i vår! Champions Leauge nästa?”

*
Nöjesguiden är en tidsskrift som jag, och många med mig, verkligen ogillar. Och det har, tro det eller ej, inte alls med usla recensioner att göra. Finns det månne något band med kompisar jag känner som blivit hyllade i nämnda tidning? Och finns det egentligen nån som inte skulle bli lätt oroad om man åkte på en hyllning i nämnda blaska?

STRIP MUSIC
(Recenserat av Quetzala Blanco)

Betyg : En riktigt sur gubbe

Nä det är väl inget större fel på Henrik De La Cours senaste band Strip Music. Förutom att de är omoderna, intetsägande och gör synt år 2004. Tio stycken låtar som liksom är på maskerad och har styrt ut sig i mycket sköra attribut bestående av lösnäsa (melodi), tokiga clownbrallor (refräng) och styltor (text).
Och förr eller senare måste man gå hem från maskeraden, det håller ju inte för evigt.
När jag började skriva det här trodde jag att jag bara var på dåligt humör och inte ville slösa bort en enda sekund till på ett band från Eskilstuna när Eddie Billup sitter och gråter i min stereo. Men det var inte så, tyvärr. Med nyktra ögon kan jag säga att Strip Music är något som Robert Smith kasserade i mitten av 80-talet.

Dec 8, 2008 | 18 Comments

Kiff

Dec 8, 2008 | Comments Off on Kiff

Mental

Veckan var avklarad och helgen på ingång. Helghälsningen på Kollaps! skriven. Veckans låt inlagd på kompis-siten (så gör vi varje fredag eftermiddag). Ölen öppnad. Spelningar precis inbokade i vår, i Schweiz och Tyskland, för Lip Service.

Då finner jag en recension som sågar vårt lilla band. Fair Enough! Sågningar och hyllningar på plattor jag varit delaktig i har jag läst sen 1990. The April Tears fick i sina dagar ta emot allt från helt sinnesjuka hyllningar till makalösa avgrunds-sågningar. Lip Service har än så länge hållt sig i skiktet 5-8 om ni förstår vad jag menar. Men just den här recensionen, från gratistidningen Groove, blir den första att bli behandlad på Kollaps. Något jag funderat på -alltså att recensera recensioner- sen vi fick läsa följande på synth.nu 2007 (en site som numer har hämtat sig rejält på alla sätt)

“Min första tanke: okey, detta gillar jag definitivt. Jag åkte direkt in på “Velvet Machine” som är spår ett där man kastas in i härliga body beats och små ljuddetaljer som faller öronen i smak. Jag valde mina stora hörlurar med flit idag för att just få den rätta känslan och inte missa dessa små, fantastiska ljud som band ofta lägger ner mycket energi och känsla på. Då jag har spelaren på random får man överraskning på överraskning… låt nummer 9 “Trace the fourteen lights” börjar med klassisk musik….”

En syn blev det istället den här gången, för att tala pokerspråk. Eller rent av en raise, en höjning? You decide, folks! Här följer det. : )

GROOVE MAGAZINE RECENSION

L-E MENTAL
Black Cat
(Devotchka/ Mile Music)

http://www.groove.se/site/recension.asp?recId=2963&mediumId=1

“Hård synt med technovibbar och kompromisslösa texter kan verka både spännande och lovande. Och visst är den djupa basen och de tunga syntarna sköna, men med de överdrivna texterna och öststatsinspirerade sången blir paketet Lip Service smått obegripligt. Konvolutet där sångerskan Louise Jismark och före detta The April Tears-medlemmen Andreas Jismark poserar i lack, läder, svans och solglasögon är så pass överdrivet att jag på allvar funderar på om skivan är en parodi.
Så är inte fallet vilket blir tydligt när musiken sätter igång. Musiken tittar bakåt, flörtar med 80-talet och ibland kan man skönja Depeche Mode mellan syntarna. Lip Service har vågat sig på att göra en cover på Never let me down again, men just där är det svårt att höra några rester från Depeches original. Covern är ändå skivans bästa spår, vilket kan bero på att sången fått stå tillbaka till fördel för bandets bättre sida, de mörka syntslingorna.”

MITT SVAR:

Ah..var detta alltså anledningen till att Groove inte damp ner i min brevlåda den här månaden, dit den kommit sen vi annonserade med eas/svart bröllop? En sågning av Lip Service senaste skiva, minsann!

Nu är jag ju alltför rutinerad för att bli monumentalt upprörd och ledsen över dylikt. Men samtidigt är jag för fåfäng och för besserwissrig för att inte låta bli att kommentera. Och jag vill, hemskt gärna, att detta framförs till recensenten Maria Petersson.

1. Vi har inte gjort en cover av “Never let me Down Again” med Depeche Mode utan på “Never let Me Down Again (Aggro Mix)” med Depeche Mode. Som det mycket tydligt står på skivan och den pressrelease jag förmodar ni har fått. En vital skillnad eftersom vår cover är närmast en modern kopia av sagda original. Något som är vida känt för Depeche Modes fans, men som även -med lite superenkel googleresearch- hade varit snabbt löst även för en oinsatt journalist.

2. Månne må vårt konvolut vara en parodi men jag har absolut inte på mig någon svans varför skribenten måste luppas igen för ett kraftigt syftningsfel.

“Andreas Jismark poserar i lack, läder, svans och solglasögon”

Varifrån lädret kom vet jag icke, men jag får väl vara glad över att det inte stod spandex.

3. Slutligen är det återigen fascinerande att se att det- mellan raderna- glasklara budskapet, det att kvinnor på sitt sätt, ska kunna kommentera samhällsklimat, sexualitet och könsdiskriminering utan att vara klädd och stöpt i en indirekt mansaccepterad kostym- återigen möter sin största fiende i sitt eget kön. Speciellt när man är klädd till fiktiv hjälte i svart lack och höga klackar.

Det är möjligen parodi, det vi sysslar med. Eller travesti. Kanske är det överdriven medvetenhet om genren vi verkar i. Men det är iallafall på våra villkor -rätten att få se ut och vara som man vill utan att klä i sig de samhällsaccepterade attributen.

So much for the alternative Groove, Maria!

Likt er publikation är tryckt som en recension av bandet L.E MENTAL, utgivet av Mile Music, (Ska ni såga oss kan ni väl iallafall skriva vårt namn och skivbolag rätt) tar jag mig friheten att publicera detta på min blogg kollaps.superautomatic.com.

Fridens Liljor/

Andreas Jismark

Dec 5, 2008 | 7 Comments

After Work

Just nu i Stockholm: Fredag 17.12: After Work. Delvis några bärs vid en bar. Antagligen med arbetskamrater.

Just nu i Tranås: Fredag 17.12: After Work. Man är lite krum och till åren, man har en liten hund med tovig päls. Man går med nämnda hund längs landsvägen (grusbelagd) hem mot sitt knut; en rödmålad stuga.

Ja iallafall om man ska tro på skylten som numer hälsar bilisterna välkomna till Tranås.

Låt oss titta närmare på saken.

Tranås kommun har klubbat genom att sätta upp en rejäl doning, för de till staden inkommande, som informerar via en bild om ovanstående. Jag fick ganska nyss informationen om detta av en, sedan multipla år, Tranåsboende; min svärmor. Sittandes vid just en bar intagandes en Stockholmsk after work. Jag skrattade och tänkte vad i hela havet som händer i min gamla hemkommun. Låt oss förmoda det mest sannolika:

1. Någon i stadshuset reser frågan om att det borde vara något mer än tranor och “Välkommen till Tranås, pärlan vid Sommens strand” som hälsar boende och resande välkomna in till kommunen vid stadsgränsen.

2. Några andra tycker det är en god idé och kommunfullmäktige moderaten Anders Wilander (jodå han är bror till Mats Wilander) klubbar förslaget vidare.

3. Någon konsulteras uppdraget och kommer upp med en fin skylt: En man, en hund, en grusväg, ett torp och en hälsning. Kort och gott “AFTER WORK”.

Vajjert.

Fråga ett:

* Vad åsyftas egentligen här?

Fråga två:

* Är det månne “irony for the people currently living in the city Tranås of Småland”?

En första slutsats: Ja, det är ironiskt. Man åsyftar oss i Stockholm och andra västerländska “världsstäder” och “metropoler” som dricker några öl efter jobbet ibland eller möjligen ganska ofta. Man understryker det faktum att man bor på landet, på vischan eller hur nu en 08 ser på det. I Tranås är det ganska säkert inte så att man tar sig en jävel på Mangal, man kanske dock gör det i hemmet på egen hand så ingen annan ser. Eller så gör man det inte alls. Man kanske bara går ut med hunden. Point taken.

En andra slutsats: Nej, det är inte ironi. Det är ett ställningstagande som säger: Låt fjollträsk, nollåttorna dricka sina öl, vi lever på landet, fast i en liten stad, och njuter av en mer mångsidig verksamhet om kvällarna.

Möjligen är det ironi inbakat där också, jag kan inte vara helt säker.

I vilket fall undrar jag -Varför just denna skylt med detta budskap? Varför isåfall skriva på engelska? Varför sätta den vid stadsgränsen till den gamla fina pälsstaden på småländska höglandet?

Svaren är oklara.

Vad som däremot är säkert, och för många uppvuxna i småstäder föga överraskande, är att det blossat upp en infekterad debatt i lokaltidningen mellan gamla prästachefen och kommunalrådet.

“Detta uppmuntrar till onykterhet. Ovärdigt! Vidrigt!!” skanderar kyrkans kvinna. (Jag kan inte citera korrekt eftersom Tranås Tidning och övrig lokal press inte är i närheten av att publicera några artiklar på Internet, World Wide Web, det sk “nätet”)

Stans man, Wilander, förhåller sig kallsinnig och undrande till utspelet från kyrkan och frågar sig sen när “After Work” var lika med öl och sprit.

Och här sitter jag i Stockholm och ser tillbaka på staden jag växte upp i med en öl i handen, Fredag 5 December 2008, 17.33.

Jodå, det tog 20 minuter att skriva detta inlägg.

TREVLIG HELG, MÅGAR!

Nästa Tranåsinlägg på Kollaps kommer behandla de skandalösa nyheterna om att när det äntligen öppnat en äkta brittisk sportbar som visar Premier League så tar de 500 kronor i inträde.

Dec 5, 2008 | 9 Comments

Däckad

Kan nån vara så hemskt vänlig och förklara vad som har hänt här?

Dec 4, 2008 | 2 Comments

Två

Imorgon Fredag kommer den tredje singeln från EAS/SVART BRÖLLOP och trots att jag är inblandad så vågar jag nog påstå att det är en av årets starkaste singlar från en svensk artist. Ni har väl för fan inte missat den här? eas/svart Bröllop: TVÅ

Quizet igår var fantastiskt och det är helt klart varför Nicklas för fjärde året stod vid spakarna. Rättvis seger till UltraChristmas som in i sista omgången skuggades av flera lag. Stämningen var minst sagt hög när Nicklas delade ut förslutna kuvert i sista omgången.. Kollaps! chansade med tidsbegränsningen och föll tungt.

Dec 4, 2008 | 2 Comments

M4TM JulQuiz!

Så var det äntligen dags för Music For The Masses julquiz med Ultrachromes egen Nicklas som QuizMaster! För fjärde året i rad radar quizveteranen upp sin tillställning inför b la regerande mästarna Kollaps! I övrigt börjar kvällen lite tidigare med videotitt -Månne har någon ännu inte skådat senaste verket? ; ) – och lite mjukdisco i källaren.

Party. Quiz. Juligt.

Ses där!

Malmskillnadsgatan 45, Stockholm.

Dec 2, 2008 | 2 Comments

Hulken i Stockholm

Vissa männsiskor klär ut sig lite grann när det är dags för maskeradfest. Andra är på en helt annan nivå. You gotta love den här gröngölingen. Kolla fötterna!

Dec 1, 2008 | 8 Comments

Miss Piggy tolkar Peaches

Vissa människor har helt klart för mycket fritid. Men det tackar vi varmt för.

Dec 1, 2008 | 16 Comments

Latest Huntdown From Black Cat HQ

Nov 28, 2008 | 8 Comments

Radio Kollaps

Ikväll 20-21 sitter jag & Fredrik Strage hos Thobias & Lasse på Radio Pluto och pratar synt

Ratta in på nätet:

RADIO PLUTO

Lyssna i Radion (Om du bor i Sthlm med Omnejd)

FM: 95,3 Stockholm

….och ni glömmer väl inte att det är PREMIÄR för M4TMs nya SöderkisQuiz?

17.30 AFTERWORK QUIZ BULLIE BAR
22.00 LATE NIGHT FRIDAY QUIZ PÅ BULLIE BAR

Trevlig Helg. Snart släpper vi loss videon på er…Just det ja SAMTLIGA remixer är nu tillgängliga på Lip Service MySpace. Tjatig börjar jag bli nu va? : )

Nov 28, 2008 | Comments Off on Radio Kollaps

En intensiv Fredag har tagit sin början…

..och nu finns LIP SERVICE BLACK CAT REMIXED ute & tillgänglig på devotchka Den kostar urlöjliga TJUGO SPÄNN (2 EURO) och vi kommer inte ens kunna köpa en festkväll för de sålda antalen. Men jag bedjar er ändå att handla och supporta. Även om ni hatar det så kan ni ju se det som en peng till Kollaps!

LIP SERVICE : BLaCK CaT ReMiXeD:

1. MODEL ACTRESS WHATEVER (Nerwrak Remix)
2. GATO BLANCO (Deuter9 Remix)
3. GATO BLANCO (Ima Tree´s DeliCAT Remix)
4. MONKEY SEE MONKEY DO (Nerwrak Remix)
5. IN BLACK (Chuck Dread Remix) 05-in-black-chuck-dread-remix

SNART KOMMER VIDEO…..och annat!

Nov 28, 2008 | 1 Comment

Topp 8 James Bond

Debatten kring den bästa James Bond filmen är inte direkt stekhet på Kollaps! och därför har jag beslutat mig för att rakt upponer lista de, i mitt tycke, 8 bästa filmerna. Det behövs en polemik och diskussion för att det ska vara riktigt kul att lista och sedan en viss vältalig östgöte i kraftig affekt lämnat sändningen, svårt provocerad efter endast en placering, är det väl inte så värst skitkul att lägga ner kraft och tid på texter. James Bond engarerar väl till en viss nivå, så även för mig nuförtiden.

Here goes:

8. MAN LEVER BARA TVÅ GÅNGER

Jag älskar ju som bekant Japan. Och Sean Connery förklädd till Japan är obetalbart.

7. ÅSKBOLLEN

Det är en sann klassiker med flera oförglömliga scener som James Bond på spa.

6. GOLDFINGER

Säkert en etta på mångas listor. Den är ju trots allt “fadern” till hur en Bondfilm ska vara. Oddjobb, Goldfinger själv, Pussy Galore, Pokern vid Swimmingpoolen, Bond fast hos Goldfinger, Laserstrålen, Pentagonrånet, Aston Martin-finesserna & Plotten. Allt är fantastiskt.

5. ÄLSKADE SPION
4. UR DÖDLIG SYNVINKEL

Båda gjorda under eran då James Bond var som bäst. Det var under mitten av sjuttiotalet till mitten av åttiotalet konceptet slipas till perfektion. Roger Moore antagonister reser förstås ragg, men här finns i mitt tycke de största höjpunkterna. Jag älskar Moore´s oneliners. Jag älskar när Bond kommer åkande med en bil från under vattnet. Jag älskar när en snubbe tittar på flaskan han dricker efter det. Det är karaktärs och färgexplosioner på duken: General Gogol, Q i sitt esse, Anya Amasova Agent Triple X, Pyramider & Öken, Melina Havelock med armborst, azurblått havsvatten, skidjakter i alperna med östtyska skyttar, Naiva konståkerskor med tvärsur coach, Blofeldts skorstensfall, papegoja på båt, bråk under vatten, frisyrer, kläderna kläderna!! Men kanske framförallt: Musiken! Fy fan vilken bra musik. Lyssna bara när backhoppstornet presenteras i Ur Dödlig Synvinkel.

3. ISKALLT UPPDRAG

Timothy Dalton fick ta över när Moore verkligen var för gammal för att fortsätta -det var han redan i Octopussy- och han gjorde det i en film som verkligen är helt underbar. På flera sätt egnetligen den bästa Bondfilmen. Den är romantisk, har oväntade tvistar, snygga scener och karaktärer man verkligen gillar. Många klassiska scener -När Necros kliver in och fritar Koskov, när densamme blir skickade i Pipeline över gränsen, Celloåket över en annan gräns, Kara på bussen i Moskva. Det kalla krigets sista Bondfilm och därmed slutet på en era med en helt ny Bond som visserligen passade perfekt i rollen i denna film men som levererade knasiogt mycket seriositet i uppföljaren.

1. LEVA OCH LÅTA DÖ
1. MANNEN MED DEN GYLLENE PISTOLEN

Sjuttitalet erbjöd i stort en sannerligen säregen estetik. Och det här tycker jag är de bästa två filmerna. Det är 100% i karaktärer, musik (jag håller hårt i mina två soundtrackskivor) & miljöer. En hel uppsjö av helt underbara scener. Båtjakten i “Leva Låta Dö” är möjligen det mest Bondiga och mest klassiska av alla jakter i min bok. Humor! Vad hände med den starka ingrediensen, dog den månne med Brosnan som iallafall hade lite wit på skärmen? Daniel Craig ska tydligen vara en riktig rolig rackare bakom kamerorna.

Båda filmerna har två mystiska typer som skurkar, Scaramanga dessutom i princip helt utan hejdukar. Där de flesta filmer avslutas med 500 dödsfall i form av massmord på sådana är det oerhört befriande med slutet på Mannen På Den Gyllene Pistolen. En enkel uppgörelse mellan skurken och hjälten som slutligen för Bond & bruden till en segelbåt med en fransk halvlängdsman i en bur på toppen av masten. Behövs det egentligen mycket mer än så? Var det inte Vincent Gallo som sa “All you need in a movie picture is a girl and a gun”

Goodnight, Goodnight.

Nov 27, 2008 | 17 Comments

Deuter9!

Nu bjuder vår nyrenoverade MySpace upp till FredagsEPns första Masterdans. Polackerna DEUTER9 har vridit till “Gato Blanco” så tillvida att det låter iklass med det bästa där ute. Rex The Dog med progressiv house-polarn hade fan inte gjort det bättre.

Varsågoda att döm själva: LIP SERVICE MYSPACE

Nov 26, 2008 | 2 Comments

9. A View To A Kill

Roger Moore´s sista insats som Bond var inte i den bästa av de filmer han medverkade i, men heller inte den sämsta. Framförallt, som jag redan konstaterat på skurklistan, hade den Max Zorin -den grymmaste av alla skurkar. Christopher Walken´s briljanta skådespeleri behöver vi ju inte dryfta mer dock!

Bonds stund som, ja vad fan hette han, Sir John Longsmythe? på Zorins stuteri är ren Bondklassiker.

Det är annat man kan säga om Stacey Sutton, en av de absolut vekaste Bondbrudar genom tiderna. Som tur är sätter Grace Jones lite färg på tillställningen. Hopplöst dålig skådespelarinsats visserligen, men ändå.

Levande Måltavla tar sig lätt in på min topp tio -halvsekunds-Dolph Lundgren till trots!

Nov 25, 2008 | Comments Off on 9. A View To A Kill

Mera Om Fredag!

KLUBBSTART!

PÅ FREDAG SMÄLLER DEN NYA MUSIC FOR THE MASSES/ DEVOTCHKA / KOLLAPS! KLUBBEN IGÅNG!!
Och även om denna kommer påminna om vad vi sysslat med på KGB (Och kommer fortsätta göra ett tag till) så är det här inte riktigt samma femma!

BULLIEBAR Hornsgatan 81
T-Zinkensdamm

DEVOTCHKA & KOLLAPS! presenterar: MUSIC for the MASSES ZINKEN QUIZ
+ husband The New Dress/Thorells Syndrom

Kl 17.30: After Work Quiz! Kvällens drinkar 69 kr kl 17-19.

Kl 20.00: New Dress/Thorells Syndrom live

Kl 22.00: Late Friday Quiz Med Hemlig Gästartist som kanske är BodyTrubaduren MASTERBASTARD

EAS/SVART BRÖLLOP SLÄPPER NYA SINGELN OCKSÅ “TVÅ” SAMT ALBUMET “KÄRLEK GJORD AV HAT” TILL PRESS & MEDIA (Nu med musik på CD believe it or not). “TVÅ” INNEHÅLLER B LA EN IMA TREE (Freddan M a o) REMIX PÅ DENNA>

I övriga nyheter hoppas jag & många med mig att OTTO förflyttas från utanför vårt hus där han är belägrad sen två veckor pga Is & Snökaos…

Nov 24, 2008 | 4 Comments

10. The World Is Not Enough

Låt oss prata Q. När Desmond Llelwyn försvann ur bild i denna film grät jag. Mannen skulle inte vara med i någon Bondfilm igen. Det är nästan obegripligt vilken poetisk sorti han gör i scenen med Pierce Brosnan. Q, om någon, har ju personifierat Bondfilmerna. Något som alldeles definitivt aldrig kommer tillbaka försvann med Q.

En annan sak med Desmond är ju dessutom att han var till åren redan när det började på sextiotalet. Ändå höll han ut i varenda film tills 1999. Jag menar, han verkade ju döende i sina scener redan i “Iskallt Uppdrag” 1987. Ändå dog han i en bilolycka och inte av ålder några månader efter inspelningarna av “Världen Räcker Inte Till” ,eller “The World Is Not Enough” som jag hellre kallar den, var klara 1999. RIP Q.

Bondfilmen som sådan var i mångt och mycket redan död 1999. Filmerna hade egentligen, om jag ska vara helt ärlig, fått konstgjord andning i nästan 20 år. Och ibland blir det bra repriser, ibland sämre. Men icke desto mindre kräver publiken, inklusive jag själv, en hel bunt saker som ska vara med i en Bondrulle. Fram till denna en skön scen med Q och hans replikskiften med Bond medans han visar nån ny gadget.

Det krävs alltså förnyelse för bra kritik i genren, något som Bond fick med “Casino Royale”, visst. Och hur läckert är det inte när tema-musiken kommer igång där precis i slutet. Men hur ballt det än är fick jag inte riktig Bondkänsla förrän precis där. Och hur förnyad och bra “Casino Royale” och Daniel Craig än var så var det samma grej när Pierce Brosnan tog över i “Golden Eye”. och när Timothy Dalton axlade smokingen i “Iskallt Uppdrag”. Sen föll det mer eller mindre ihop. Så även med “Quantom Of Solace”? Jag vet inte, men idag har jag laddat hem rullen så snart kommer The Verdict according to Kollaps.

På tionde plats har jag alltså “The World Is Not Enough” istället för “GoldenEye”. How come?

Korta svaren:

*En makalös Sophie Marceau som Elektra King istället för en överskattad Izabella Scorupco som en ryska med urlöjligt namn.

*Robert Carlisle, stenhård ändå ångestladdad och sorglig, som den döende Renard istället för Sean Beans Alex Trevelyan. Fan ta mig om man inte nästan för en gångs skull höll på skurken istället för Bond.

*Robbie Coltrane tillbaka som lurige men sköne Zukovsky.

*Goldie som Bondskurk! Kanske i den sämsta birollen genom alla tider i en Bondfilm. Denise Richards som Christmas Jones (MAMMA MIA VILKET IDIOTISKT NAMN!) i en dito makalöst urusel insats. Men det ingår ju i det bra tack vare motspelarna ändå, kalla mig sjuk om ni vill. Christmas Jones är inte långt från Moores kvinnliga compadres när allt kommer kring. Mary Goodnight, någon?

Det är ju så.

The World Is Not Enough andas gamla Bond. Det är en bra story, det är grymma miljöer. Det är en cover, självfallet. Men en kärleksfull och fin cover. All action från “Tomorrow Never Dies” fick vila. Istället plockade man in top of the notch skådisar som Marceau & Carlisle.

The World Is Not Enough är en stillsam pärla i en tid då Bond tydligen bara ska handla om tio minuters snabbt klippta blodiga slagsmål i svartvitt och jaga i gränd/hoppa på hus/bli påkörd av truck-scener. I tider då Bond inte bara ska slåss mot skurkar utan även mot Bruce Willis senaste “Die Hard”.

Okej. Det är ingen Den Engelske Patienten vi talar om, men här fanns, trots en hul bunt explosioner i vidvinklar och Manowar-volym, luft. På plats tio ska´ren va! Upprättelse. Basta!

Nov 24, 2008 | 14 Comments

Låt nedräkningen mot Fredag börja..

..varje dag inför dagen F kommer jag plåga/förgylla edra dagar med allehanda saker..

Vi börjar med första spåret på “BLACK CAT REMIXED”.
“Model Actress Whatever (Nerwrak Remix)”!

Lip Service model actress whatever (nerwrak-remix)

DMC som han är känd för många här på Kollaps, och Calle i verkliga livet, har rattat till en riktigt monoton rökarversion på “MAW” som är så grym och omedelbar att vi inte var sena att bestämma att den skulle inleda Remixskivan. (Detta är en omastrad version -för mastrade grejer & andra uppdateringar hänvisar jag till vår MySpace där det simultant händer grejer under hela veckan)

Nov 24, 2008 | 1 Comment

← Previous Page — Next Page →

Polls
VCMG
- Stort! Spännande! (58%)
- Kul för dem. men inte många andra. (32%)
- Jag har aldrig brytt mig och tänker inte börja nu. (7%)
- I don´t care anymore (4%)
Loading ...
- Fler omröstningar >>
Categories
Archives
Search

April Tears, Hökaröva

Hökaröva, Lip Service

M4TM, Svart Bröllop

Polls

Categories

Archives

Search