46. Kent – Elefanter

Kent har väl aldrig varit Primal Scream direkt. Jag menar på det sättet att de svävat ut från platta till platta och omfamnat ytterligheter som Augustus Pablos melodica, Can´s krautrock, Stones tidiga sjuttitalsboogie och Nitzer Ebb´s syntbasar. Nu behöver man ju inte vara lika rastlös som Bobby G, men ofta har jag tyckt att Sveriges största band har varit lite tråkiga. Och förutsägbara. Trots deras stundtals fantastiska låtar.

Men Kents största styrka är att de aldrig dippar särskilt mycket. De är från okej, bra, skitbra till makalöst bra. De har helt enkelt hög lägsta nivå.

Men som sagt. De började med Pixies-stuket: Rak bas, distexplosion i refrängen. Sen tonade man ner distarna lite och sen höjde man syntarna lite och programmerade lite trummor.

Det är ungefär så Kents produktionsmässiga utveckling kan beskrivas. Det är ändå runt 15 år vi talar om.

Men okej. På senaste plattan kastade man om låtstrukturerna något. Inledningen “Elefanter” byggs långsamt upp och exploderar med hjälp av en Kajfes-trumpet och en maskinell tretaktsvirvel. Underbart. När det sen rullas runt på en sån jävla snygg refräng så har Kent plötsligt gjort en av sina bästa låtar någonsin.

” I hela mitt liv har jag väntat
på någon som liknade dig
hur kunde du lämna mig ensam
i en värld som har blivit så hård
I hela mitt liv har jag längtat
långt, längre bort härifrån
Nu står du först på min lista
över folk som förtjänar ett
öde värre än döden…”

Ja fy fan vad bra “Elefanter” är.

 

Kommentarer

3 kommentarer till “46. Kent – Elefanter”

  1. Henrik 28 May 2008, 13:56

    Klart bästa låten på senaste skivan.

  2. Thobias 28 May 2008, 15:00

    Håller med. Elefanter är underbar.

  3. Jens 28 May 2008, 15:15

    Elefanter är underbara.

Pingbacks & Trackbacks