My Case Is Easy To See

Jag och Kenta satte oss ner på heltäckningsmattan framför stereon. Kentas hela Depeche Mode-samling mitt framför oss. Hundratals vinyler. Promos. Testpressar. Livebootlegs. Tysklandspressar. Japanpressar. Ja till och med några acetat. Idag var de inte i fokus.

Utanför, en strålande vårdag. Det var fredag eftermiddag, vi hade tack vare av ett klanteri från tanterna i Åhlens skivdisk fått labbarna på varsitt ex av Depeche Mode´s nya album tre dagar innan release.

Med skälvande händer och en sjukt stor förväntan stoppade vi in cd:n och tryckte på play. Kenta la in en färsk snus, jag tog en klunk cola. Första låten hade vi såklart hört innan, men självfallet ska en platta vid första lyssningen höras i sin helhet. Vi tog in den höga volymen och bläddrade genom häftet innan det magiska ögonblicket.

Ett piano. En dov, liksom rullande bas. Ett svängigt beat. En riktigt bra vers. Vi stirrade med våra största ögon rätt in i högtalaren. Vi kände att NU kommer refrängen! Och det gjorde den verkligen. Ut ur högtalaren sparkade “You´ll stumble in my footsteps” för första gången någonsin till oss på käften. Kenta bara gapade. Såtillvida att snusen gled ut från överläppen, ner på hakan och hamnade i en klump på golvet. Själv började jag blöda näsblod. Det är sant.

Och efter låten var vi tvungna att avbryta den planerade genomlyssningen av skivan i sin helhet. Vi fick ta paus och springa runt i rummet, sedan ut ur huset för att hoppa jämfota och hytta med nävarna, skrika Ronjaskrik i vårsolen och kramas i gräset innan låt tre skulle kunna spelas. Vi hade just hört “Walking In My Shoes” med Depeche Mode för första gången. Jag glömmer det aldrig.

Senare på våren befann sig jag, Kenta, Hanna och Linda i en bil på väg till Scandinavium, Göteborg för att beskåda Depeche Mode live. Förväntningarna var monstruösa och de skulle infrias. Jo, Tjenare.. När “Walking In My Shoes” började, när fågelkvinnorna kom vandrande fram från skärmarna, slog jag nytt personligt rekord i helkroppsrysning. Jag bara skrek rätt ut. Just det ögonblicket, i introt av låten, när skärmarna aktiverades, när Dave vandrade med de röda kvinnorna, är nog det snyggaste och coolaste jag någonsin sett.

Innan konserten hade jag och Kenta varit på Depeche Mode-jakt. Och vi stod utanför hotellets entré när två limousiner gled upp. Vakterna satte upp rep och backade oss och de andra fansen tio meter innan Martin Gore klev ut ur sin bil och hastigt spankulerade in på hotellet. Sen tog vakterna bort repen och vi fick återigen stå fritt. Då kom Andy Fletcher ur bilen och noterades glatt utan nån större hysteri från fansen. Han skrev några autografer.

Då kom en cool snubbe travande på Kungsportsavenyn. Bara jag, av alla, kände igen honom: Alan Wilder.

Jag gick fram till honom och på vägen dit tappade jag hela mitt ordförråd. Det enda jag lyckade klämma ur mig när jag gick fram och skakade hans lealösa hand var ett tafatt “t-thank y-you”.

Detta var ändå ett mycket lyckat slut på vår jakt och vi kunde triumferande vandra mot Scandinavium med erfarenheten att ha “träffat” åtminstone delar av Depeche Mode. Kenta hade med en hel bunt skivor och han hade fått ett par stycken signerade av “Fletch”.

Denna pseudohändelse skulle dock några timmar senare inte längre betyda mycket. Det kom sig nämligen så att efter spelningen, när vi ramlat ut från konserten, svettiga och överlyckliga, att en engelsk man, klarligen en roadie, kom fram till Hanna och Linda och gav dem varsitt Backstagepass.

Kenta insåg direkt vidden av detta och skrek till Linda: –TUSEN SPÄNN! Du får tusen spänn för den där!

Righteous Idiot som jag är förklarade jag för Kenta att detta inte skulle vara rätt eftersom vi antagligen inte var den typen av personer Depeche Mode vill chilla med efter ett gig. Så han accepterade detta. Vi vinkade hej till våra blonda medpassagerare och satte oss med ryggen mot Scandinavium. Helt tomma. Tysta. Och så satt vi i en timme innan tjejerna kom ut. Då kom vi på att Kentas kasse med skivor aldrig hade påtänkts att skicka med brudarna. Så de förblir signerade endast av Andrew “Fletch” Fletcher. Värdet har alltså sjunkit på rariteterna.

Linda och Hanna var lyckliga. De hade varsin liten pappersbit med hela bandets autografer.

Nu fanns ingen tid att förlora. Tjejerna hade umgåtts med Depeche Mode. Kenta och jag slet åt oss deras pass och satte raketfart mot backstageområdet. Och vi kom hela vägen till sista dörren, just därinne som Depeche befann sig innan vi stoppades.

Som en liten klen tröst fick jag syn på Jason Pierce från Spiritualized (det utbuade och soon to be kickade/avhoppade förbandet) på vägen ut . Jag hälsade på honom och tackade för giget. Han bara stirrade förvånat på mig. Sedan såg jag att han stod och pratade med Andy Franks, mr Tour Manager himself. Kanske gavs beskedet just där och då att Spiritualized inte längre skulle vara med på turnén.

Med sänkta huvuden mötte jag och Kenta upp med de fortfarande uppspelta Linda och Hanna. De kunde berätta det vi redan anat, att det bara befann sig snygga tjejer därinne. Och i princip bara blonda sådana. Jag gillade inte klichén.

Jag hade under spelningens gång noterat att fyra stycken blonderade tjejer suttit bakom mixerbordet. Alla klädda i korta, svarta klänningar och knähöga svarta stövlar. Jag tyckte det såg skumt ut. Förbeställt. Linda & Hanna kunde bekräfta att dessa fyra befann sig i rummet och satt tysta för sig själva vid ett bord. Senare, när jag såg Depeche igen i Paris, såg jag fyra stycken likadant klädda blonderade tjejer bakom mixerbordet.

Vad hade då hänt därinne? Jo Martin, Alan & Fletch hade spelat biljard, fussball och druckit öl. De hade varit på bra humör och småpratat med alla eleganta damer. David Gahan hade kort, som en typ av Meet and greet, befunnit sig i rummet och signerat lite papper, armar och skivor.

Jag kan så här, år efteråt, ha större förståelse för denna enorma ytlighet från grabbarnas sida. Kenta och jag representerade den sorten som i Martin Gore´s värld skulle vara de absolut sista han skulle hänga med efter en spelning.

Och det går ju inte att skriva om låten utan att nämna det infernaliskt snygga e-bow liknande gitarrsolot från Martin Gore. Snyggaste i kategorin nånsin? Ja jag tror det.

8. WALKING IN MY SHOES.

Feb 10, 2008 | 23 Comments

Li-effekten

Lykke+Li+080310_lykkeli

Att vara kvinna och heta något med Li kan sannerligen vara gynnsamt för karriären. Är du en kontemporär ung singer songwriter eller dylikt kan du heta Lykke Li eller Miss Li.

Var du som hetast för tio eller tjugo år sen hette du Lisa Miskovsky, Lisa Ekdahl eller Lisa Nilsson

Har du mer pondus och tryck i rösten och har varit med ett tag heter du Lill Babs eller kanske Lill Lindfors.

Är du amerikanska som kan rappa är du kanske Li´l Kim eller singer/songwriter och heter Lisa Loeb.

Är du up and coming in the UK och ska ta över efter Kylie och Lisa Stansfield då heter du förstås Little Boots.

Bland kineserna duggar det tätt: Chen Li, Yu Li, Dea Li och Yundi Li. Eller kort och gott L.I

Bland killarna är det förstås Lee som dominerar: Lee Hazlewood, Jerry Lee Lewis, John Lee Hooker och vår egen Martin Lee Gore. Även här representeras de svenska singer/songwriter tjejerna med Jonna Lee.

Och vi i Lip Service kommer ju, dessvärre, inte undan heller.

Jul 21, 2009 | 4 Comments

In med Frusciante

Men vad fan. Det här är ju skitbra. Det är ju inget pubrockband. Har jag slutligen blivit för gammal nu? Eller hör jag något? Dynamik, ta mig fan. Ring trummisen.

Jul 20, 2009 | 55 Comments

Strip Music

5896_102605738591_650553591_1985628_2491479_n
Kitte skickade över en fin bild på Strip Music i sina glansdagar. Som ni kan se så har fotografen tagit ett helt korrekt beslut och placerat en välkammad Jens “El Scorcho” Hellqo, med kaxig uppsyn i fronten på bilden. Trevlig helg.

(Av någon anledning kan jag inte minska bilden just nu varför en svartläppad Henko lär hamna utanför bild på vissa datorer)

Jul 18, 2009 | 2 Comments

Vad fan håller P3 egentligen på med?

Jag har mer och mer börjat förundra mig över vad som händer med vår före detta överlägset bästa radiostation: Sveriges Radio Program 3.

Jag skulle kunna dra igång en debatt om programledares pubertala tjafs, konstanta prat i munnen på varandra, fruktansvärda (påhittade?) dialekter, möjlig idiotkvotering och meningslösa programpunkter. Men det ska jag inte göra. Jag ska heller inte minnas Annika Lantz eller Tomas Tengby för mycket. Inte Amanda Rydman heller. Eller Frank.

Häromveckan sade en av programledarna “Nu ska vi lyssna på en låt av min polare!”. Sen kom den skitlåten på bästa sändningstid. Efter det sa han: “Vilken grym låt, alltså”. Sen sjöng han en egen låt själv. Efteråt jublade hans kvinnliga sidekick och verkligen mässade ut vilken talang han var och vilken grrrryym låt han just spelat.

Skitsamma med dem. Jag kanske är för gammal nu. Jag märker att P1 tilltalar mig mer och mer, i synnerhet i dessa sommarpratartider.

Nä fokus nu är kanalens spellistor. Hur tar man sig in där som ett litet independentskivbolag utan nån budget att tala om? Utan nån bra väg in i finrummet? Jag talar inte bara om Devotchka Records här.

Jag tänker lista några av radions medarbetare nu/de senaste åren och ställa frågan -är P3 en inavlad verkstad som inte längre förvaltar sitt statliga uppdrag?

Låt vara om ni tycker artisterna är bra, i de flesta fall tycker jag definitivt det själv.

Frågan är: Är det här den bästa genvägen till A-rotation ? Är det här etiskt? Är det här nån form av lobbyism? Är artisterna avlönade av P3-producenterna i stimpengar? Here goes:

TIMBUKTU – En av de mest spelade svenska artisterna i P3 de senaste åren.

ANNIKA NORLIN (Säkert! / Hello Saferide) -En av de mest spelade svenska artisterna i P3 de senaste åren.

MARKUS KRUNEGÅRD (Laakso/Solo) -En av de mest spelade svenska artisterna i P3 det senaste året.

LINDA SUNDBLAD (Solo/Lambretta) -Knappast en av de mest spelade svenska artisterna de senaste åren. Men har hon släppt musik sen hon började på P3?

LILLA AL FADJI (Ison & Fille) –Frekvent spelade på P3. Kommer det öka nu när Lilla Al är del av P3-familjen? Återstår att se.

KITTY JUTBRING – Julian Brandts eminenta första singel “Looks and Talent” syntes tyvärr inte på några listor. Men duetten med Kitty fick rotation per omgående på P3.

CHRISTER LUNDBERG (Universal Poplab) -En av de mest spelade låtarna i programmet Christer är väl Universal Poplabs Morrissey-cover “We hate it when our friends become successful”. Härligt.

Slumpmässigt vald Trackslista. Hur många har direkt anknytning till P3?

http://www.sr.se/p3/topplistor/tracks/?getListW=2&getListY=2009&showyear=2009&listID=1

Jul 16, 2009 | 10 Comments

Osvenskt skitroligt.

premiere
Lip Service Crew on Location: Mattias, Louise, Jimmy & Emma. Flankerade av DJ A2.
Saknade från HQ var b la: “El Scorcho”, Calle Nerwrak, Helena & Pelle, Freddan & förlagets Adel.
Bakom kameran: Mannen med det härligaste skrattet.

Det är väl lika bra att få det sagt direkt: Scener ur ett kändisskap innehåller utan tvivel några av de roligaste scenerna en svensk film uppvisat på länge. Är det inte Måns Nathanaelsson underhållande mimik som stjäl showen i en obekväm middagsscen så är det Jonas Malmsjös konstanta oerhört roliga överspel under vinprovning. För att inte tala om Örjan Rambergs magnifikt pompösa komediinsats som sig själv och rollgestaltningen Antonio, fullt av självdistans.

Ola Forssmed må vara en kille jag djupt beundrar, ända sen Ömo-musikalerna i ungdomen har han varit ett komiskt fars-geni, men hans sköna insats i filmen hamnar nästan helt i skuggan av Dramatengänget.

När Linus Wahlgren, av Malmsjö, slussas in i Stockholms teatermeckas mörka katakomber är det Larry Davidianska nivåer av humor vi talar om.
FarsSverige-Dramaten 0-1.

Jag är helt enkelt oerhört stolt över att ha med en låt i årets hittills bästa film. Scener ur ett kändisskap -Linus Wahlgrens fiktiva jakt på kredd- är värt en stor STOR publik. Så tryck er över till SF och boka er 1 timme och 33 minuter av stor underhållning. Dessutom då med “Silent Empire” på full volym i över en minut då Wahlgren stalkar Jonas Malmsjö från Dramaten till stambaren.

6007

Jul 14, 2009 | 12 Comments

Sugen på vin?

katt

Webmaster Jens “El Scorcho” Hellqvist presenterar från och med nu eder nya vinkompass på nätet, ensamt i sitt slag vad jag vet! Kolla så förstår ni varför ni ska surfa in på vinkatten.se från och med idag. Cheers.

Jul 13, 2009 | 5 Comments

Arvika och Depeche 2010

>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>
>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>

Arvikafestivalen Line Up 2010

…TOM WAITS…
…DEVO…DAFT PUNK…
…JUSTICE…MEW…VIVE LA FETE…
ERASURE (Oldschool Reunion Performance)
…ROBYN…SÄKERT!…M.I.A…IAMX…LETHARGY
…THE JESUS AND MARY CHAIN…SILVERBULLIT…
…LETHARGY…MARSHEAUX……JAGZ KOONER DJ-set…
…THE NEON JUDGEMENT (Oldschool Performance)…
…LIP SERVICE…MOSCOW TV…ABSOLUTE BODY CONTROL…

Depeche Mode Flexar Setlisten varje afton och får nykick (med sånt som SAMMANLAGT inte tar mer än en dag för grabbarna att repa in)

Stories Of Old (Bare) / Clean (Bare)
Photographic / John The Revelator
I Want You Now/It doesnt Matter/Shake the Disease/Here Is the House (Martin acoustic)
Here is the House/Little 15/World full Of Nothing (Martin acoustic)
Sinner In Me/A Pain That Im Used To
Behind The Wheel/World In My Eyes

Jul 6, 2009 | 30 Comments

Arvika Del 4: Kungen heter Joakim.

SDC10149

Efter en fredagskväll och lördagsmorgon med mängder av hårda ordväxlingar kring gårdagens DM-show (ingen var mer än halvnöjd och då inkluderar jag Calle DMC, Alex, Jens Jimmy, Thobias, Nicklas, Louise, Robban, Emell, Lasse, Limpan….) så var det dags att ta nya tag och kolla lördagens utbyte. Och det var en hel del. Jag gillar Alice in Videoland. Jag jättegillar Florence Valentin -speciellt att Love är politisk. Jag skiter i att det ibland är mycket Clash eller Håkan eller Springsteen. Antell & co förtjänar att stå på största scenen nästa gång! Anna Ternheim är också mycket duktig även om det var väldigt mycket för soligt för hennes repertoar. Emmon visade syntpopparna hur det ska gå till. Och Detektivbyrån charmade sönder Andromedapubliken och mig med härliga instrumentala franska agaton sax-låtar. Svensk musik mår bra kan man konstatera.

Gamle Joakim Thåström var dock festivalens kung. Han uppvisade väl mer eller mindre allt av det som Depeche Mode saknade. Nummer som “Miss Huddinge centrum 1972”, “Aldrig Nånsin”, “Fan fan fan” och “Var är vargen” fick huden att knottra sig över hela kroppen. Scenbygget var kanske det snyggaste jag sett. Byggt och avslöjat under showens gång på ett genialiskt perfekt sätt.

Sammanfattningsvis så gav sveriges störste, trots en tämligen svag senaste platta, tillsammans med Santigold det bästa av Arvika 2009.

Sämst får man nog lov att säga att DAF tyvärr var. Deras föreställning var i form av ohörbara basgångar, en otajt Robert Görl på trummor och utan sina bästa låtar “Verschwende deine Jugend” och “Der Sheriff”. Lika bra så kanske. Förprogrammerade syntar och arga skrikande syntartyskar över femti bast har jag fått nog av för alltid tror jag. Welle:Erdball och De/Vision såg jag inte av principskäl. Jag återkommer till detta i framtiden.

Jag missade tyvärr Mobile Homes, Bob Hund och en bunt till pga att siktet var stenhårt inställt på Depeche på fredagen men sammantaget blir väl totalbetygen nåt sånt här:

*****
SANTIGOLD
THÅSTRÖM
TEJPAD VATTENFLASKA RUNT EL SCORCHOS HUVUD
VÄDRET & VÄNNERNA

****
FLORENCE VALENTIN
NINE INCH NAILS
DETEKTIVBYRÅN
CALLES ÖLGÖMMA
LOKALA PIZZERIAN

***
DEPECHE MODE
EMMON
ALICE IN VIDEOLAND
ANNA TERNHEIM
THAINUDLAR&KYCKLING

**
MOTOR
LANGOS
RAVEPARTY VID BILLYS PANPIZZA

*
DAF
MIGRÄNANFALL
VIP-MUSIKEN

Jul 6, 2009 | 11 Comments

Arvika Del 3: Depeche Mode is Dead. Long Live Depeche Mode.

Depeche Mode 2009 är blott en skugga av det som en gång var Depeche Mode, säg 1994 eller 1986 -välj själv.

Depeche Mode 2009 består av Martin Gore -som köpt 200 analoga gamla syntar men glömt bort hur man skriver mer än en bra låt. Dave Gahan -som lobotomerat kan genomföra en spelning med yay! alright! och “Good Evening ……..” på exakt samma ställe oavsett kväll. Andy “Fergie” Fletcher -som….är Andy “Fergie” Fletcher.

På scen har de med sig en blonderad tribaltatuerad österrikare med dubbla bastrummor och åtta hängpukor. De har med sig Peter Gordeno, en flinkfingrad, krulltottig orch med lika mycket utstrålning som en soltorkad tomat.

Martin Gore -som har ett bländande garnityr, en discobollskostym i silver, bebishattar med öronlapp och/eller påsydd tuppkam– är den ende i bandet som, i små partier, uppvisar värdighet och klass.

SDC10132
Martin Gore visade under “Home” att det iallafall finns lite själ och passion kvar i bandet.

Depeche Mode live 2009 visar inte upp någon som helst flexibilitet. Faktum är att de antagligen är världens mest förutsägbara band. En stelbent dinosaurie. De är, trots Daves genomklappning för ett tag sen, inte hungrigare att visa upp sig än en riksteaterskådis som gör sin tusende uppsättning av “I väntan på Godot”. Depeche mode kan spela en oväntad låt. De kan verkligen det. Men de gör inte det. Det har de aldrig gjort.

Därför, i ett förkortat set, stryks nyproduktionerna av “Strangelove” och “Master and Servant”. De stryker “Policy of Truth” och “Waiting for the Night”. De spelar dock “Hole To Feed och “Peace”. I den sistnämnda tvingar de en ovillig publik att sjunga den idiotiska refrängen inte mindre än åtta gånger. Dave & co fattar väl för fan att det inte funkar. Ändå gör det detta. Åh vilken dövhet, vilken arrogans!

Fan! Arvika var ju en chans att visa hur balla man var. Inte för att visa hur mycket man skiter i en “liten spelning i skogen” och svårheten i att hantera en blandad publik som inte är fanatiska.

Blondie från alperna tillåts att i små hängpuksorgier mörda åttondelar och övergångspartier i låtar som “Fly on the Windscreen” och “Stripped”. Det är skottpengar på den killen. Dave -du är medskyldig som låter din nya bästa kompis förstöra det som en gång var magi. Dave Gahan -förutsägbar på scen som ingen annan. Och Martin du konflikträdde -du må vara världens härligaste kille (som han mycket riktigt framstår som i nya dokumentärerna) men du skrev för fan “Peace”. Du skrev den sämsta låtjäveln i hela världen.

mart

Foto: Heidi Matheson Røkke

DM saknar stora delar av scenbygget, stora delar av sin fanatiska publik och inramningen.

Men mest av allt saknar de hunger att visa vilka som är kungarna. De saknar glöd, entusiasm och spontanitet.

De har med sig två tomtar, varav en tillåts förstöra allt hans sunkiga arketypstudiotrummishänder rör vid, De har med sig ett oengagerat backdrop-arbete av Anton Corbijn.

Jag ryser inte en enda gång, det är aldrig nära. De framför pliktskyldigt sina hits -de låter snäppet sämre än vanligt (beroende på festivalljud eller inte känns som skitsamma). Depeche Mode 2009 är sannerligen inte innovativa och spännande. När de snuddar vid nåt som utvecklats -som nya versionen av “Personal Jesus”- så är det inte till det bättre. Och bredvid förhållandevis nya akter som Santigold, IAMX och Mew har de ingenting att hämta. De skulle kunna göra det. Men de kan inte. Depeche Mode live 2009 är nämligen världens minst flexibla akt. Och det suger hårt. För 1994 var de utan tvekan världens bästa -och största- band. Jag blir aldrig tjugo igen och Depeche blir aldrig Devotional igen. Bara att inse. I Arvika 2009 är de i efterhand inte ens bland mina fem favorituppträdanden under festivalen.

Kolla jag är lite innovativ. Bilden på snedden, oj! Stånga mig Dave, stånga mig!!

Med “Sounds of the Universe” i bagaget (lets face it -det finns bara en existensberättigad låt på den -kolla hur Daniel Miller och bandet själva mer eller mindre subtilt säger det själva i box-dokumentärerna) och den här turnén som efterspel är det dags att sluta hoppas på att nåt radikalt nånsin ska inträffa i Depeche Mode igen. Det är över nu. Det känns verkligen så.

Alan Wilder. Jag har inte nämnt Alan Wilder. Egentligen skulle jag kunnat byta ut vartenda ord i föregående skrift och bara låta det stå överallt: Alan Wilder alanwilder alan wilderalan alan. Wilder alan wilderalan. Alan Wilder, alan wilder! Alan…Wilderalanwilderalan Wilder; ALAN. Wilder Alan Wilderalan.

Alan.

Wilder.

Jul 6, 2009 | 31 Comments

Arvika Del 2: VIP DJ´s, NIN & MGRN

VIP-området AKA Backstage AKA Gästbarerna var på ett nytt ställe i år. Det fanns sköna hängmattor och ett par soffor. Där fann också, dessvärre, ett gäng dj:s som måste kommit fel. Var de inte på väg mot Båstad? Kallis i Visby? Stureplan? Om inte -vad i helvete gjorde en bunt överviktiga loungehousedjs i chinos och ljus, mönstrad skjorta på Arvikafestivalens vipområde? Ingen ville väl höra denna skitmusik? Ingen jag träffade iallafall. Jag, Jens, Jimmy & Louise kunde denna första festivaldag inte ens prata med varandra så högt som de spelade. Och då satt vi bakom ljudkällan(Ljudvolymen skulle minska på fredagen och lördagen). Men av oförklarlig anledning fortsatte idiot efter idiot att spela nollställd chill out techno och house för människor som hatar musik. Hade jag druckit sprit hade jag kissat i aggregatet.

SDC10047
Jimmy AKA Snuskhummern från Sommen AKA Dr Filsing softar på trappan till vårt boende i centrala Arvika.

Hur kul det kan bli backstage när det spelas bra musik fick vi uppleva på fredagen då Toril från Alice In Videoland lirade loss allt från Devo till DAF till M.I.A till Killing Joke. Jag blev så glad att jag tejpade fast en vattenflaska i huvudet på El Scorcho. Jag hade då också druckit några öl. Jag firade lite på fredagen när det vankades Depeche. Tillbaka till detta senare. Nu ska vi först avhandla torsdagskvällen: MIGRÄN.

Det föll sig nämligen så olyckligt att jag, redan innan Nine Inch Nails började, kände att jag inte var helt hundra i huvudet. Jag bet ihop, drack vatten och fick massage. Ibland får jag migrän. Eller ibland… Det händer kanske var tredje år eller nåt sånt. Men när det kommer är det katastrof. Nine inch nails botade faktiskt min huvudvärk när jag såg dem i Stockholm senast. Den här gången blev det dock tvärtom. Efter halva setet fick jag backa. Ljusshowen mördade min migränskalle. Jag försökte njuta långt bak, bortvänd. gick inte. Under “Wish” fick jag bryta. Fy fan! På vägen hem, under paniskt dåligt tillstånd, hörde jag avslutande delen av konserten. Svårt därför att ge ett giltigt omdöme om NiN men enligt den samlade expertisen så var det, trots avskedskonserten, inte mer än en svag fyra som presenterades.

Tack och lov hann jag njuta av en helt fantastisk “March of the pigs” innan jag blev för dålig.

Mitt migränanfall innebar också att samtidigt som mina vänner i Kite spelade så låg jag hemma i lägenheten och spydde med tidernas värsta huvudvärk. Jag har fortfarande alltså inte lyckats med att se Kite på scen. Migränen planades sent under natten ut med en lång, lång sval dusch. Jag vill poängtera att jag endast drack vatten och läsk denna dag. Slutsats: Det är farligt att vara nykter för länge i Arvika.

SDC10046

Jens AKA El Scorcho. I bakgrunden syns det rullande Black Cat HQ.

Jul 6, 2009 | Comments Off on Arvika Del 2: VIP DJ´s, NIN & MGRN

Arvika Del 1: Ankomst & Santigold

Arvikafestivalen 2009: Där Depeche Mode abdikerade. Där drottningen hette Santigold och kungen hette Thåström.

Jens “El Hellqo” AKA “El Scorcho” AKA “Hence the frog” Hellqvist blev försenad till Arvika. Tåget stannade i Kil efter att ha krupit fram i flera kilometer. Väl där kom beskedet att nästkommande tåg mot Arvika -det egentliga väntade inte in förseningen!- skulle dröja närmare två timmar. Det skulle aldrig komma något sådant tåg. Istället, när det var dags för försenad avgång klockan 20.00, rapporterades det i Kils skrapiga högtalare att det skulle bli tal om ersättningsbussar. De var över 200 pesroner med Arvika och dess festival som destination som stod där.

Ni kan därför förstå att när El Scorcho till slut anlände så var han inte direkt själaglad. Att sitta i kvällssolen med mig, Jimpan och Louise var något han sett fram emot. Så också vi. Men nu kunde -några timmar försenat- i alla fall allting börja på allvar: Fram med kalla öl, Depechedokumentärer på DVD, på med blandcd:n!

Bra bodde vi, inhyrda hos Emma från festivalen, i en etta i centrala Arvika. Campingen är helt utesluten för en gravid kvinna och tre griniga gubbar som vill sova ut och ha nybakat bröd och nyplockade jordgubbar till frulle.

I strålande sol intogs så torsdagens första mål mat dagen efter allas anländande. Det duschades och snart blev jag -helt väntat- mer rastlös än de andra. Därför gick skickades jag iväg mot festivalområdet. Jag rekade scenerna, kollade det nya VIP-området och hälsade på bekant folk innan jag småkollade lite på akter som Adiam Dymott, James Yuill och nåt reggaeband.

När The Sounds kickade igång på stora scen började vänner och bekanta strömma in på området. Inte för att se Helsingborgarna kanske -det var varmt som i Sahara framför stora scén- utan snarare för att fortsätta/börja dricka in sig backstage. Själva hade jag min husfavorit Santigold först på schemat. Det var med stor glädje jag, tillsammans med Louise och Alex b la, kunde höra och se amerikanskan kicka igång sin show med “You´ll Find a way”.

281x211
Santi White.

Santi satte ner foten direkt och golvade, tillsammans med sina körtjejer (coolare och med ÄNNU bättre fokus än Duc Nahn i Scandinavium 88), mig helt fullständigt. Jag kan inte säga att jag blev överraskad. Med tiden har Santis debutplatta visat sig klart starkare än Glasvegas dito. Det var m a o förra årets bästa platta som var grunden för framträdandet. Men vi fick även en eminent -och överraskande- version av Cure´s “Killing an Arab”. Om det var slump eller inte att den framfördes för Arvikas publik låter jag vara osagt.

Santigold blandar stenhård modern elektro med Clash-estetik, Kingston-backbeats och Pixiesbasar. Jag älskar det. Santi White visade sig dessutom vara en utomordentligt sympatisk scenpersonlighet som charmade brallorna av såväl både tidigare inlyssnade och nyfikna nykomlingar. Publiken blev tyvärr inte så stor som hon var jävligt väl värd, men när giget av rundades med en “My Creator” var nog få besvikna. I synnerhet de ynglingar som bjöds upp att dansa på scén i sista låten. Ögonblicket när Santi och körtjejerna gjorde en ascool synkroniserad dans samtidigt som en kille i endast gördel (eventuellt en nedhasad korsett) och silverblå kortbrallor rör sig i en pretentiös psykotisk ballerinadans över scenen var en av topparna under årets festival.

20 Sekunder “Say Aha”.

Fortsättning följer snart….

Jul 6, 2009 | 4 Comments

Vi ses i ARVIKA!

Det här kan mycket väl bli tidernas festival!

DAF – DER SHERIFF

SANTIGOLD – GUNS OF BROOKLYN

NINE INCH NAILS – WISH

DEPECHE MODE – STRIPPED

Jun 30, 2009 | 16 Comments

Monkey See Monkey Do

Det här är liveprojektionen + lite extra tjofs (dock ingen leadsång) som är live-versionen vi kör.

Jun 27, 2009 | 2 Comments

Åshöjden

_sh_jden_europav_g

Min första semesterveckas förmiddagar har ägnats åt Åshöjdens BK. Till frukost och stigande sol har jag gassat mig genom de tolv TV-avsnitten från åttitalet av serien om fotbollslaget som klättrar från gärdsgårn till toppen. Storyn om Bagarn, Edward, Jorma, Hitte-Joel och de andra är för mig, precis som för mången andra, inbarkat i själen efter en uppväxt med tidningen Buster.

Men fy för i helvete så dålig denna produktion är. Jag kan inte för mitt liv tro att det finns en sämre serie att köpa på DVD för 59 spänn på ICA. Jag har skrikit av ångest under avsnitten. De långsamma dialogerna, de genomusla skådespelarinsatserna, signaturmelodins (Dan Hylander) återanvändande, statister som är från åttitalet mitt i en handling som är i sextitalet, osannolikheten med att den sextonåriga Edward spelad av en vid tillfället trettioettårig Johan Hedenberg. Men mest av allt har jag stört mig på berättaren av Max Lundgrens klassiker: Jorma Engmark. Vilken imbecill mes! Tvi vale!

Jorma. Vilken klåpare. Iklädd en frisyr som får mig till tårar bara av blotta åsynen, tunnhårig på hjässan men Prins Valiant-page likväl, för han oss genom avsnitten genom en uppvisning i avundsjuka och missunsamhet, ett barnsligt löjligt rättskafferi och tycka-synd-om-sig-själv-men-aldrig-ta-tag-i-det dramaturgi. Jorma, bastarden från Finland, borde ha styckats av Lilian redan efter två avsnitt.

Bagarn! Björn Nordqvist är ju ihågkommen för sin skådespelarmässigt fullkomligt infantila insats och det tro fan det. “Rollgestaltningen” är om möjligt ännu värre än jag kom ihåg den. Karln kan inte ens prata. men när han gör det ser man hur hjärnan febrilt arbetar för att komma ihåg repliken. Och det går sakta, sakta. Han har ett ansiktsuttryck. Ett tonläge. Samma sävliga rörelser. Genom hela serien. Beyonce Knowles i Austin Powers förtjänar tio Oscars i jämförelse.

Annat då med Blåbärskungen, Jorma och Edwards styvfar. Där har man kastat in en riktig skolad skådespelare, fan vet vad han heter. Men gubbstrutten tar sig på ett så enormt allvar att han blir ett ännu större fiasko i sammanhanget än Bagarn Olsson. Han talar tydligt och artikulerat som i en gammal pilsner-rulle, han agerar så långsamt och pompöst att sniglar och sköldpaddor framstår som Usain Bolt. Jag vill döda stroppen.

Denne Blåbärskung överträffas endast i uselhet av husan Elin som ska fungera som bollplank och mentor åt ärketönten Jorma. Deras dialoger under kaffet i köket får mig att vilja strypa mig själv.

Någon måste ta på sig ansvaret och göra Åshöjdens BK, Max Lundgren, Edward (som enbart framstår som genuint elak och egoistisk) och de andra rättvisa. Någon måste nyproducera böckerna för television och göra om, göra rätt. För storyn om det lilla samhället med tattarna, högdjuret Blåbärskungen och drömmarna hos fotbollslaget är det inget fel på.

Jun 25, 2009 | 12 Comments

The Gaffer & The Lads

1245773430_resized
Här vankar han av och an och tänker på spelsystem, Coach Jismark.

Nu har vårsäsongen avslutats för IK Säbysjön. Kvar återstår bara en träningsmatch på lördag, sen är det semester. Facit är sex segrar och två förluster. I toppen handlar det om tre lag och Säbysjön är ett av dem. Polonia Falcons och Åkersberga har 2 respektive 19 poäng, Säby 18.

1245770093_resized
I Säbysjönär det en självklarhet att vi stöttar varandra.
Här ser vi arbetsmyran Mehmet hjälpa en jättelycklig ordförande Stolt med att ta på sig sina skor.

Till hösten får laget klara sig utan sin ytterspringare Jussi Rautavirta som flyttar tillbaka till Helsingfors. Kan bli tal om nyförvärv, men kvar i klubben är spjutspetsarna på toppen: Parwar 7 mål på 6 matcher, Oscar 7 mål på 7 matcher och Mikko 6 mål på 7 matcher. Sen har vi vår framspelare Abdel: 7 assist på 8 matcher. Micke med 4 mål och 3 assist på 7 matcher. Sen kanske det inte syns så väl i statistiken men våra riktiga hjältar finner vi längre bak. Se till att kamma till er Kollapsläsare och kom och stöd Säbysjön på Järfällavallen i höst!

1245769522_resized
Ibland får damerna i kvarteren en så kallad “free ticket to pleasure” då ladsen i Säby helt sonika byter om utomhus.
Här ser vi Micke och Stoffe i stilstudie.

En kommande förbundskapten? En ny era för kostymkutymen väntar isåfall Sverige. Är landet redo för detta?

Jun 25, 2009 | 3 Comments

Vi har en bil!

9009738282

Idag har jag minsann köpt oss en kärra! Inte illa, va? Nu blir det en, förhoppningsvis, extra komfortabel framtid i detta rullande Black Cat HQ.

Jun 24, 2009 | 14 Comments

Nedräkningen har börjat!

1221511128

En vecka och lite till kvar till årets Arvikafestival. Det är be there or be square som gäller!

Nine inch Nails!

DAF!

Thåström! Kite! Alice In Videoland! Motor!

Förra årets näst bästa nykomling Santigold!

DEPECHE MODE är där förihelvete!

Kollaps är självfallet på plats och bevakar. Vi uppmanar alla läsare som vill ses att samlas FREDAG 14.00 utanför scenen Lyran för att tillsammans ta en bärs eller liknande på området. Vi kommer ses stötvis på olika platser iallafall men eftersom vi håller till mest backstage eller på konsert så är detta chansen att Depecheladda tillsammans en stund och snacka lite skit!

Jun 22, 2009 | 19 Comments

Glad och Trevlig Midsommar!

header

Med den här sköna bilden jag nyss fick från djdownload tar jag ledigt över helgen, precis som alla er. Kollaps tänker köra på en vecka till innan den slutgiltiga semestern för denna sommar. Vi skall avrunda Baltikumstoryn, ladda till max för Depeche och gräva lite i arkiven. Sen, efter Arvikafestivalen, blir det lång paus innan vi återvänder i flera veckor senare med rapporter från just denna fest.

Jun 18, 2009 | 2 Comments

Tre Gringos

Mikael Persbrandt

Mattias sände mig den här bilden. Han känner sig rätt säker på att det kan vara den sjukaste bild han någonsin skådat. Jag säger ICKE emot.

Jun 16, 2009 | 16 Comments

Kompjutr Syntax Error

Kollaps! har ju, som det ryktats om över hela världen, drabbats av en Beta Syntax Error (också känd som OMFG! Error 404). Men nu har de ansvariga bakom detta miljonprojekt lånat en tillfällig Mac till redaktionen. Så ni kan räkna med en överraskande snabb comeback.

För nu har jag, sedan en timme tillbaka, semester från mitt jordliga yrke må ni tro!

Ingen Kollaps för Kollaps m a o!

Jun 16, 2009 | Comments Off on Kompjutr Syntax Error

← Previous Page — Next Page →

Polls
VCMG
- Stort! Spännande! (58%)
- Kul för dem. men inte många andra. (32%)
- Jag har aldrig brytt mig och tänker inte börja nu. (7%)
- I don´t care anymore (4%)
Loading ...
- Fler omröstningar >>
Categories
Archives
Search

Arvika 2009, Depeche Mode

Arvika 2009, Depeche Mode

Polls

Categories

Archives

Search