Arvika Del 3: Depeche Mode is Dead. Long Live Depeche Mode.
Depeche Mode 2009 är blott en skugga av det som en gång var Depeche Mode, säg 1994 eller 1986 -välj själv.
Depeche Mode 2009 består av Martin Gore -som köpt 200 analoga gamla syntar men glömt bort hur man skriver mer än en bra låt. Dave Gahan -som lobotomerat kan genomföra en spelning med yay! alright! och “Good Evening ……..” på exakt samma ställe oavsett kväll. Andy “Fergie” Fletcher -som….är Andy “Fergie” Fletcher.
På scen har de med sig en blonderad tribaltatuerad österrikare med dubbla bastrummor och åtta hängpukor. De har med sig Peter Gordeno, en flinkfingrad, krulltottig orch med lika mycket utstrålning som en soltorkad tomat.
Martin Gore -som har ett bländande garnityr, en discobollskostym i silver, bebishattar med öronlapp och/eller påsydd tuppkam– är den ende i bandet som, i små partier, uppvisar värdighet och klass.
Martin Gore visade under “Home” att det iallafall finns lite själ och passion kvar i bandet.
Depeche Mode live 2009 visar inte upp någon som helst flexibilitet. Faktum är att de antagligen är världens mest förutsägbara band. En stelbent dinosaurie. De är, trots Daves genomklappning för ett tag sen, inte hungrigare att visa upp sig än en riksteaterskådis som gör sin tusende uppsättning av “I väntan på Godot”. Depeche mode kan spela en oväntad låt. De kan verkligen det. Men de gör inte det. Det har de aldrig gjort.
Därför, i ett förkortat set, stryks nyproduktionerna av “Strangelove” och “Master and Servant”. De stryker “Policy of Truth” och “Waiting for the Night”. De spelar dock “Hole To Feed och “Peace”. I den sistnämnda tvingar de en ovillig publik att sjunga den idiotiska refrängen inte mindre än åtta gånger. Dave & co fattar väl för fan att det inte funkar. Ändå gör det detta. Åh vilken dövhet, vilken arrogans!
Fan! Arvika var ju en chans att visa hur balla man var. Inte för att visa hur mycket man skiter i en “liten spelning i skogen” och svårheten i att hantera en blandad publik som inte är fanatiska.
Blondie från alperna tillåts att i små hängpuksorgier mörda åttondelar och övergångspartier i låtar som “Fly on the Windscreen” och “Stripped”. Det är skottpengar på den killen. Dave -du är medskyldig som låter din nya bästa kompis förstöra det som en gång var magi. Dave Gahan -förutsägbar på scen som ingen annan. Och Martin du konflikträdde -du må vara världens härligaste kille (som han mycket riktigt framstår som i nya dokumentärerna) men du skrev för fan “Peace”. Du skrev den sämsta låtjäveln i hela världen.
Foto: Heidi Matheson Røkke
DM saknar stora delar av scenbygget, stora delar av sin fanatiska publik och inramningen.
Men mest av allt saknar de hunger att visa vilka som är kungarna. De saknar glöd, entusiasm och spontanitet.
De har med sig två tomtar, varav en tillåts förstöra allt hans sunkiga arketypstudiotrummishänder rör vid, De har med sig ett oengagerat backdrop-arbete av Anton Corbijn.
Jag ryser inte en enda gång, det är aldrig nära. De framför pliktskyldigt sina hits -de låter snäppet sämre än vanligt (beroende på festivalljud eller inte känns som skitsamma). Depeche Mode 2009 är sannerligen inte innovativa och spännande. När de snuddar vid nåt som utvecklats -som nya versionen av “Personal Jesus”- så är det inte till det bättre. Och bredvid förhållandevis nya akter som Santigold, IAMX och Mew har de ingenting att hämta. De skulle kunna göra det. Men de kan inte. Depeche Mode live 2009 är nämligen världens minst flexibla akt. Och det suger hårt. För 1994 var de utan tvekan världens bästa -och största- band. Jag blir aldrig tjugo igen och Depeche blir aldrig Devotional igen. Bara att inse. I Arvika 2009 är de i efterhand inte ens bland mina fem favorituppträdanden under festivalen.
Kolla jag är lite innovativ. Bilden på snedden, oj! Stånga mig Dave, stånga mig!!
Med “Sounds of the Universe” i bagaget (lets face it -det finns bara en existensberättigad låt på den -kolla hur Daniel Miller och bandet själva mer eller mindre subtilt säger det själva i box-dokumentärerna) och den här turnén som efterspel är det dags att sluta hoppas på att nåt radikalt nånsin ska inträffa i Depeche Mode igen. Det är över nu. Det känns verkligen så.
*
Alan Wilder. Jag har inte nämnt Alan Wilder. Egentligen skulle jag kunnat byta ut vartenda ord i föregående skrift och bara låta det stå överallt: Alan Wilder alanwilder alan wilderalan alan. Wilder alan wilderalan. Alan Wilder, alan wilder! Alan…Wilderalanwilderalan Wilder; ALAN. Wilder Alan Wilderalan.
Alan.
Wilder.
Warning: Cannot use a scalar value as an array in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/plugins/yet-another-related-posts-plugin/includes/related_functions.php on line 80
Warning: Cannot use a scalar value as an array in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/plugins/yet-another-related-posts-plugin/classes/YARPP_Core.php on line 1870
Warning: Cannot use a scalar value as an array in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/plugins/yet-another-related-posts-plugin/classes/YARPP_Core.php on line 1870
Warning: Cannot use a scalar value as an array in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/plugins/yet-another-related-posts-plugin/classes/YARPP_Core.php on line 1870
Kommentarer
31 kommentarer till “Arvika Del 3: Depeche Mode is Dead. Long Live Depeche Mode.”
Pingbacks & Trackbacks
-
Polls
VCMG
- Stort! Spännande! (58%)
- Kul för dem. men inte många andra. (32%)
- Jag har aldrig brytt mig och tänker inte börja nu. (7%)
- I don´t care anymore (4%)
Loading ...
-
Senaste kommentarerna
Riktigt hårda bud rätt nära Mellerud. Och jag skriver under på allt.
ja det gör nästan ont att läsa vad jag just skrivit.
men jag har ett så härligt skratt.
Apropå detta: Hur går den korrekta versionen på den fantastiska felsägningen i konversationen efter DM? Var det: Jimmy: – Det var så tråkigt att klockorna staMMade… Jens: – Vad fan menar du? Kvart kvart kvart kvart i sex.
Tacka Martin Gore för “Home”..
Det kan onekligen vara samma Depeche som alla andra har sett..
Bra festivalrapportering, men härifrån skrivs inte under på allt. Eigner trummade ju bra (Walking in my shoes! I Feel You! IN YOUR ROOM!) och förstör inte det minsta. Peace växte för mig och gick från att stå bredvid mediokra singlar som I Feel Loved och Martyr till att låta riktigt fin live och höja sig flera snäpp. Mina missnöjen består istället av den taffliga ljudproduktionen, att Hole To Feed var riktigt värdelös och att Daves röst var rätt sliten framåt slutet trots de bortsållade låtarna. Men hur sexiga var inte It’s No Good, Fly on the Windscreen, Precious, I Feel You och Stripped?! Dave och Garton verkade på finfint humör från min vinkel framför scenen åtminstonde.
Fina intryck och beskrivningar av övriga festivalen också! Jag verkar ha missat något med Santigold (såg Casiokids istället, också fint). NIN kändes jämntjocka under stora delar av konserten medans Bob Hund gjorde festivalens bästa spelning i mina ögon. Största besvikelsen var Thåström, jag tyckte att de vackert svarta sångerna förlorade all intimitet på scen och lät fattiga medans Var e vargen? dök upp helt fel.
Daves röst är sliten, tyvärr. Det är inte mycket att göra åt. Gick förresten “Wrong” både i lägre tonart och lägre tempo?
Lät verkligen “In your room” så bra? Jag tyckte den var tunn och saknade det mesta som gör den så bombastisk.
I “Stripped” var det både rundgång och kabelglapp så det smällde över hela min sida så det var svårt att fokusera.
Ang Thåström verkar vi inte vara överens alls! Jag tycker scenbygget gav en intimitetskänsla. Tyckte bandet luktade Bad Seeds och Thåström kändes som han var Thåström till skillnad från Dave Gahan som agerade Dave Gahan. : )
Jag tycker Daves röst lät mindre skränig nu än sist på stadion. Det enda jag störde mig på ordentligt var att konserten var så kort! Jag hade ändå stått där hela dagen genom tre åskväder och stekande sol-_-
Fast Bob Hund var grymt bra innan så det var kul att upptäcka dom också^^
Annars tycker jag dom var på jättebra humör, verkade väldigt glada och inte tycker jag Dave agerade Dave heller, han var så mkt Dave han kan bli och dessutom verkade han ha fått en confidence-boost nyligen då det var ännu mer svassande än sist:) Att svensk publik är stel kan man inte riktigt skylla på Depeche, det är ju alltid så. Nej, jag hoppas på en återkomst i vinter/vår med hela scenbygget och full låtlista.
Och Alan-gnället-_- Hans senaste Recoilalbum är ett värre sömnpiller än något Depeche släppt och inte gör han några livespelningar heller, kan å andra sidan dock tänka mig att de inte skulle vara så roliga, utan en ganska stilla historia. DM har varit DM längre utan Alan än med honom det är dags att släppa det.
Håller med dig Michelle om att Alan själv inte fungerar ett skit längre. Och visst är det så DM har varit DM längre efter Alans depart än hela hans tid i bandet. Men tänk vilken grej att kasta in Wilder i grytan. Det skulle röra om! Och förmodligen vara sista chansen att skapa något stort. Alternativt slå igen butiken. Vilket som så skulle det bli spännande igen istället för harmoniskt!
F ö > vad gäller Dave.. och Fletch…måste det inte vara så sjukt, sjukt tråkigt att göra EXAKT samma grej varje spelning? Måste det ibland inte bli sjukt frestande att testa nåt nytt? En sidstepp? Ett rappt, udda mellansnack -“Its great for us to come to these woods” ?.. Ett “Mister Annnndyy Fletcher”?…En presentation av Martin Gore nån annanstans än i gitarrsolot på “Enjoy”?
Dave är ju uppenbarligen en vanemänniska på scen, och visst fan blir det lite konstigt när det där inrepeterade som man automatiskt ryggar ifrån kommer ifrån ett band som man inbillar sig står för just motsatsen. Samtidigt är det väl ingen nyhet, det har väl varit ganska exakt likadant sedan åtminstonde 1990? Jag håller med Michelle, jag ser dom lätt igen vinter/vår!
Och när vi ändå talar om nya konstellationer, tänk om sprickan mellan Dave och Martin/Fergie öppnas så vid att bandet splittras och Dave polar ihop med Wilder igen medans Fergie och Garton också gör en egen grej? =)
DM tappade allt utan Alan. Och Vince…
Lysande analys! *Flexibilitet* Jag menar, de är på någon sorts “synthfestival”. Alla har redan köpt SOTU vare sig de gillar den eller inte. Här behöver de bara köra en bra spelning, inte kränga album.
Jag minns att jag nämnt nåt om en viss tribaltatuerad after ski-fåne tidigare… Välkommen över till den rätta sidan :) “Var är rullbandspelaren” var en ofta återkommande kommentar efter spelningen i fredags…
Peace är å andra sidan överlägset bästa låten på SOTU (melankoli! Dödslängtan! Blipp & blopp!) och var riktigt hygglig i live-version.
Tydligen hade jag inte en bad hair day i Köpenhamn. Andreas du skriver ungefär det jag tänkte när jag stod i Parken och funderade på om jag skulle gå och pissa. När jag stod och funderade på om jag skulle lyfta mina armar mot skyn men kände att skjortan stramade och nä det är inte värt det. När jag stod och bara ville och önskade att det kommer snart att bli bra, snart, bara nästa låt sen så. Jag stod och funderade på om det bara är jag som är så här bitter i publiken. Kan papporna men sina söner som går omkring här lyckas med sitt försök att få dem att uppskatta detta band? Jag tror att mitt enda vrål den kvällen tillsammans med min kompis faktiskt var “GO HOME”. Ärligt talat.
Jag har sagt det innan, en rullbandare har mer själ än den tjocke trummissen. Snälla bli det där synthbandet ni en gång var och vi alla vill ha tillbaka. Jag lovar vi vill inte ha ett nytt U2 eller vad ni försöker bli.
En annan ska jag funderat på, är av alla dessa filmsnuttar de filmar live under konserterna, varför får vi aldrig se några fingrar som snuddar vid en synth. Vem är det som tror att vi vill se en gitarrspelande Gore hela tiden?
I have unleashed hell!
Dags att göra det tydligt att det är Christian Eigner jag har något emot, inte det faktum att Depeche Mode använder trummor.
Vissa låtar skulle må bra av att framföras helt elektroniskt. “Fly on the Windscreen” till exempel. När hängpuksfillet kom i denna var jag nära att klökas. “Master and Servant”, “Photographic” och andra gamla syntdängor skulle också må bäst av att framföras med max ett par järnrör som slagverk.
Andra, som de stora numren i slutet av föreställningarna, skulle lyfta om det var en slagverkare som hade lite själ och känsla iallafall. Minns “Devotional” då det var en “grej” när detta hände.
Jag har inget direkt emot trummor heller. Depeche har ju haft med sådana länge. Men det kan bli för mycket av det goda. Som du säger en gång i tiden var det en “grej”. Då uppskattade jag det väldigt mycket. Nu känns det som om låtarna låter väldigt lika på något vis. Har även fått för mig att de har ändrat på själva ljuden i vissa låter. Känns inte som om det är original längre. Fick den känslan i Strangelove åtminstone.
..och där är du nog helt rätt ute då det är Ben Hillier som på uppdrag av bandet gjort nya liveversioner av “Strangelove” & “Master & Servant”. Anledningen till detta är knappast att de ville ha nya, fräscha versioner utan två andra:
1. De ids inte/vågar inte/är för stolta föra att fråga Alan Wilder som sitter på originalbacktracksen.
2. De är inte kapabla inte göra det själva utan måste fråga nån som kan.
Men sitter de inte på själva originalljuden? Nu får jag känslan av att någon verkligen försökt få till samma ljud men inte riktigt lyckats. Som någon av alla man kan hitta på youtube som spelar depechelåtar men inte riktigt får fram samma sound. Jag kan inte påstå att jag har koll på hur de gör när de ska spela live men jag har sett Wilder med 5,25″ disketter där han laddat in ljuden i synthen :-)
Men… Va?! Först skrivs det att Depeche inte ska vara något låtsas-U2, och sen längtas det efter att få höra endast gamla låtar som någon jäkla Diggilooturné och dessutom i samma gamla liveversioner? Ottos inlägg i debatten luktar så starkt av den medelålder sura gubbstrutten som gnällde redan på Tour for the Masses om att Martin Gore har “SVIKIT SYNTHEN” med sin gitarr att jag rekommenderar ett par käcka bootlegband med Composition of Sound att trösta med.
Med U2 syftar jag mest på att de varken bör se ut som, låta som eller använda ungefär samma instrument som U2. Bättre att de överlåter åt U2 att vara U2 så kan Depeche Mode hålla sig till att vara det de är bäst på.
De behöver inte köra bara gamla låtar men inte heller nästan hälften från sitt senaste mediokra album. Till att börja med har de låtit så som de låter nu ett antal år så det är inte på något vis något nytt de håller på med. Det de håller på med nu börjar kännas som en Diggilooturné. Om man läser andra kommentarer här samt själva artikeln ser man att flera personer här anser att de bara upprepar sig.
Jag har inget emot att de gör om låtarna bara de behåller någon form av grundstomme. Det är en fördel om låtarna blir bättre också och inte tomma skal.
Vad det gäller Composition of Sound tror jag att jag avstår.
Möjligt att alla här redan har sett den men ändå:
http://www.youtube.com/watch?v=zQkwSf-U8QA
Jag tror det bara är bra att Dave håller sig till det han är bra på, ett längre mellansnack från den mannen kunde snabbt bli pinsamtXD
Sen visst han får gärna testa nya moves eller liknande det har jag inget emot men samtidigt tycker inte jag att det kändes stelt nu heller.
Klart att dom kommer köra nya låtar på en turné som är för det nya albumet vill man bara höra hitsen får man väl vänta till en Greatest hits-turné.
Har följt debatten efter DM-giget i Arvika. Min åsikt är att svenskar är den tråkigaste publiken man kan hitta för att inte prata om cynisk. När man går ut på konsert i t ex Italien så är det för att ha kul, folk har lärt sig alla texter o sjunger för fulla muggar, det ger bandet den energi som behövs. Kollar man på vad folk skrev om upplevelsen i Hamburg 2 dagar innan Arvika så är det förslående den bästa konsert man har varit på någonsin. Jag funderar skarpt på att hoppa över eventuell Globenspelning i vinter kanske dra söderut igen…vilken skillnad.
>A2 Önskar jag hade råd att göra detsamma.
A2 – Håller inte med riktigt. På alla Depeche konserter jag varit på har det varit fullt ös och alla har sjungit och röjt. Det kanske har trappats av de senaste åren men så var det åtminstone innan. Jag har åtminstone själv sjungit med, studsat, haft kul, fått gåshud och allmänt haft det bra. Inklusive alla mina kompisar som varit med. Det är väl inte värt att säga något mer eftersom man uppenbarligen trampar på ömtåliga tår när man inte hyllar band som har fanatiska anhängare.
Var i Köpenhamn och tittade på konserten som var mycket….mycket….bra.
Bra inramning kring Parken med alla öppna ytor och folk som festade. Samtidigt är danskarna helt underbara. Bara beställa en bärs och ta sig med ut på arenan. Ljudet var mycket högt, oftast rent och bra.
Angående Arvika konserten. Tråkig publik, mycket bråk och väldigt väldigt dåligt och lågt ljud.
(socialstyrelsen) Jag blev t.o.m ombedd cira 30 min innan konserten startade att sätta mig ner.
Man gör tydligen så i Arvika, på kullen vid gräset sitter man ner. Det har man gjort i alla år.
Angående allt gnäll kring låtval. Detta är ingen Greatest hits turne som någon mycket riktigt påpekat, utan man promotar deras nya skiva. Inga konstigheter, inga överaskningar. Vill man bara höra hits kan man åka på Status Quo. Där vet man vad man får i alla fall.
Tack för 2 st härliga konserter. Jag är mycket nöjd och hoppas vi ses igen nästa år.
Andreas, du är bara arg för att du inte kunde haka på till Berlin :D
Otto, helt korrekt. Så var det i Berlin (ingen satt ner och alla sjöng med osv)
och metsadels var det så i Köpenhamn.
Arvika = fulla småungar som bara vill höra Just Can’t Get Enough och Personal Jesus.
DMC > Damn right jag är sur för att jag inte kunde vara med i Berlin!! Nu när dagarna har gått och den oerhörda besvikelsen börjat lägga sig så överväger jag att ge gubbarna en sista chans på lämplig arena i vinter.
Men då jävlar får det smälla! Om det så är från efter mitt stora plån med min stora tändsticka när jag avfyrar min Eigner-kanon. En kula mot en kula.
Troligtvis har allt redan sagts men jag orkade inte läsa igenom alla kommentarer då jag jobbar natt och går av mitt skift om 50 min.
Vill bara säga detta: Arvika verkar varit en vissen konsert men jag var stormförtjust i spelningen i Köpenhamn. In Your Room, ensam, gav valuta för pengarna, så in i helvets bra så jag höll på att blåsa omkull. Wrong gav hårdrockaren jag lurat med mig ståpäls. Jag fick se Master and Servant, Waiting for the night och Strangelove framföras live för första gången i min historia. Vill inte strö salt i såren för vad du/ni missat men kanske är en inomhusspelning i vinter inte en dålig för att få upprättelse. Direkt efter konserten konstaterade jag att det var den nästbästa konsert jag varit på med DM (Devotional är så sjukt bra att jag knappt kan tro det). Detta trots ett antal vissna SOTU-låtar.
Men så någon vecka efter den fantastiska konserten började obehaget smyga sig på igen och allt du skriver om DM’s framtid låter…troligt. Men det vill jag ju inte inse, fy fan vad hemskt. Och du har helt rätt, Peace är en skitdålig låt och Little Soul är knappt en låt och dessa två anser Martin vara bland det bästa han gjort!? Jag tänker aldrig sluta med sprit och öl, för gör man det börjar man dilla om universum och kosmos och man glömmer det som känns på riktigt – svek, kärlek, otillräcklighet och en riktigt bra fylla, eller dålig för den delen. Dana Dragomir är soundtracket för New Age och jag tänker inte ens fortsätta denna mening eftersom det är nära att jag skriver Depeche, oops.
Nån röd tråd i detta inlägg kan vara svår att hitta eftersom jag är övertrött.
Jag är bara rädd för vart det tar vägen när DM sitter och säger att det var mysigt att spela in nya skivan och alla är överens och de kunde tänkt sig ett dubbelalbum och de ville aldrig lämna studion och bla bla.
Avslutningsvis, tre saker:
Ett album får aldrig inledas med att rimma på yearning och burning.
Bästa låten av DM 2009 är en mix: Ghost (Le Weekend Mix).
Tack för Kollaps!
Ett kvalitativt album ska alltid helst indledas med rimmen, stranger och danger!
Stranger – Red Danger
Before – For Sure
Insurmountable Tasks – Definite Lasts
Come With Me – Tell Me
Fact – Back
Best Friend – Again
Walking – Talking
Shines – Mind
Horny Creep – Weary Feet
Close Around Me – Death Becomes Me
Looking For – Anymore
Yearning – Burning
Hit and miss är väl uttrycket jag först kommer att tänka på…
Yearning – Burning?
For fuck’s sake….