Warning: Undefined array key "HTTP_REFERER" in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/functions.php on line 20
Arvika Del 3: Depeche Mode is Dead. Long Live Depeche Mode.
Depeche Mode 2009 är blott en skugga av det som en gång var Depeche Mode, säg 1994 eller 1986 -välj själv.
Depeche Mode 2009 består av Martin Gore -som köpt 200 analoga gamla syntar men glömt bort hur man skriver mer än en bra låt. Dave Gahan -som lobotomerat kan genomföra en spelning med yay! alright! och “Good Evening ……..” på exakt samma ställe oavsett kväll. Andy “Fergie” Fletcher -som….är Andy “Fergie” Fletcher.
På scen har de med sig en blonderad tribaltatuerad österrikare med dubbla bastrummor och åtta hängpukor. De har med sig Peter Gordeno, en flinkfingrad, krulltottig orch med lika mycket utstrålning som en soltorkad tomat.
Martin Gore -som har ett bländande garnityr, en discobollskostym i silver, bebishattar med öronlapp och/eller påsydd tuppkam– är den ende i bandet som, i små partier, uppvisar värdighet och klass.
Martin Gore visade under “Home” att det iallafall finns lite själ och passion kvar i bandet.
Depeche Mode live 2009 visar inte upp någon som helst flexibilitet. Faktum är att de antagligen är världens mest förutsägbara band. En stelbent dinosaurie. De är, trots Daves genomklappning för ett tag sen, inte hungrigare att visa upp sig än en riksteaterskådis som gör sin tusende uppsättning av “I väntan på Godot”. Depeche mode kan spela en oväntad låt. De kan verkligen det. Men de gör inte det. Det har de aldrig gjort.
Därför, i ett förkortat set, stryks nyproduktionerna av “Strangelove” och “Master and Servant”. De stryker “Policy of Truth” och “Waiting for the Night”. De spelar dock “Hole To Feed och “Peace”. I den sistnämnda tvingar de en ovillig publik att sjunga den idiotiska refrängen inte mindre än åtta gånger. Dave & co fattar väl för fan att det inte funkar. Ändå gör det detta. Åh vilken dövhet, vilken arrogans!
Fan! Arvika var ju en chans att visa hur balla man var. Inte för att visa hur mycket man skiter i en “liten spelning i skogen” och svårheten i att hantera en blandad publik som inte är fanatiska.
Blondie från alperna tillåts att i små hängpuksorgier mörda åttondelar och övergångspartier i låtar som “Fly on the Windscreen” och “Stripped”. Det är skottpengar på den killen. Dave -du är medskyldig som låter din nya bästa kompis förstöra det som en gång var magi. Dave Gahan -förutsägbar på scen som ingen annan. Och Martin du konflikträdde -du må vara världens härligaste kille (som han mycket riktigt framstår som i nya dokumentärerna) men du skrev för fan “Peace”. Du skrev den sämsta låtjäveln i hela världen.
Foto: Heidi Matheson Røkke
DM saknar stora delar av scenbygget, stora delar av sin fanatiska publik och inramningen.
Men mest av allt saknar de hunger att visa vilka som är kungarna. De saknar glöd, entusiasm och spontanitet.
De har med sig två tomtar, varav en tillåts förstöra allt hans sunkiga arketypstudiotrummishänder rör vid, De har med sig ett oengagerat backdrop-arbete av Anton Corbijn.
Jag ryser inte en enda gång, det är aldrig nära. De framför pliktskyldigt sina hits -de låter snäppet sämre än vanligt (beroende på festivalljud eller inte känns som skitsamma). Depeche Mode 2009 är sannerligen inte innovativa och spännande. När de snuddar vid nåt som utvecklats -som nya versionen av “Personal Jesus”- så är det inte till det bättre. Och bredvid förhållandevis nya akter som Santigold, IAMX och Mew har de ingenting att hämta. De skulle kunna göra det. Men de kan inte. Depeche Mode live 2009 är nämligen världens minst flexibla akt. Och det suger hårt. För 1994 var de utan tvekan världens bästa -och största- band. Jag blir aldrig tjugo igen och Depeche blir aldrig Devotional igen. Bara att inse. I Arvika 2009 är de i efterhand inte ens bland mina fem favorituppträdanden under festivalen.
Kolla jag är lite innovativ. Bilden på snedden, oj! Stånga mig Dave, stånga mig!!
Med “Sounds of the Universe” i bagaget (lets face it -det finns bara en existensberättigad låt på den -kolla hur Daniel Miller och bandet själva mer eller mindre subtilt säger det själva i box-dokumentärerna) och den här turnén som efterspel är det dags att sluta hoppas på att nåt radikalt nånsin ska inträffa i Depeche Mode igen. Det är över nu. Det känns verkligen så.
*
Alan Wilder. Jag har inte nämnt Alan Wilder. Egentligen skulle jag kunnat byta ut vartenda ord i föregående skrift och bara låta det stå överallt: Alan Wilder alanwilder alan wilderalan alan. Wilder alan wilderalan. Alan Wilder, alan wilder! Alan…Wilderalanwilderalan Wilder; ALAN. Wilder Alan Wilderalan.
Alan.
Wilder.
Fatal error: Uncaught Error: Cannot use a scalar value as an array in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/plugins/yet-another-related-posts-plugin/includes/related_functions.php:80 Stack trace: #0 /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/themes/kollaps/single.php(14): related_posts(3) #1 /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-includes/template-loader.php(106): include('/var/www/html/s...') #2 /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-blog-header.php(19): require_once('/var/www/html/s...') #3 /var/www/html/superautomatic.com/public_html/index.php(17): require('/var/www/html/s...') #4 {main} thrown in /var/www/html/superautomatic.com/public_html/wp-content/plugins/yet-another-related-posts-plugin/includes/related_functions.php on line 80