Lip Service In Balticum Del 4

baner-outside

Liepaja var andra stoppet på vår lilla turné. 4 timmars bussresa på ett rejält knackigt underlag från Riga ligger denna Lettlands Rock City.
Vi spelade på ett helt fantastiskt ställe i hamnen som heter Fontaine Palace.
Stället drivs av en halvt galen dansk som satsat hårt i området: stor klubb, hotell, affär. Allt utformat oftast mycket smakfullt. Se själva här!

Vid anländandet väcktes husteknikern upp. Han hade festat hårt med bandet föregående kväll och var minst sagt flummig under soundcheck. Men
vi fick ihop vad vi ville samtidigt som jag imponerades och förundrades över klubbens inredning med kors, kedjor, burar och en oerhört fetschistisk och gotisk
stämning. Tyskar hade doppat sin mormor i kokande weissbier för att ha ett sånt här ställe på hemorten. Inga letter ville kännas vid några vidare BDSM-kopplingar och skakade
chockat på huvudet när jag frågade om det normalt sett brukar vara backanaler på Fontaine Palace.

Bögar är något som behandlas med stor skepsis i det forna Sovjet. Många har tagit sitt pick och pack och kört en “Go West”. Det är en konstant lumpen-jargong på homoskämten som var lite jobbig
att ha att göra med. Men kvar på “hemmaplan” finns iallafall de ryska björnarna. Stora, starka, håriga och feminina Ryssbjässar. Och flera av dem kom för att titta på Lip Service.

Detta medförde att en av medlemmarna i STandART under natten fick en jobbig stund.

Louise och jag gick och lade oss runt fyra på morgonen. Jag hade avnjuttit ett par skålar tequila sunrise och ett par öl, men det var återigen mycket lugnt för mig i mitt “pregnancy supporting mode”. Avfärden dagen efter var redan på morgonen så vi hoppades på fyra-fem timmars sömn. Av detta blev det inte mycket. Vi hölls vakna av skrik och dunsar i korridoren utanför dörren. Det var visserligen lyhört, men volymen därute var mycket hög.

Hade jag varit vaken hade jag säkert haft en story på 1500 tecken här men låt mig i mycket korta drag berätta om vad som hände:

Kalvis, sångare i bandet, hade först blivit närmast antastad på stället in på småtimmarna. Det var en kille som, som han beskrev det, var svårt att avgöra om han dansade väldigt nära eller pratade med honom där vid bardisken på Fontaine Palace. Det här var samma ryska björn Louise och jag tidigare hade iaktagit när han dansade Quickstep när STandART körde sin fantastiska version av Kents “Elefanter”! I vilket fall fick grabbarna med värst bögnoja lyfta bort flirten. Det här var ungefär samtidigt som stängningsdags och hela STandART tog sig vidare till hotellbaren. Men innan dess fick de bevittna något som jag hade betalat för att få se med egna ögon. När vakterna kastar ut de sista runt baren. För här, i Liepaja, blev alla klyschor och förutfattade meningar verklighet. De var tydligen sju skiiiitfulla letter och ryssar som satt/halvlåg på barstolarna med sina händer kramande runt sista glaset.

De två vakterna tog den första av dem och lyfte upp. Trots ihärdigt motstånd kunde suputen inte mäkta med att hålla sig kvar vid baren. Under ett ångestvrål hade han burits ner för trapporna och hivats ut genom ytterdörren. När vakterna återvänt för att kasta ut nästa gubbe hade dock den förste redan smugit sig tillbaka in igen! Så där hade det tydligen hållt på ett bra tag. Bära ner och kasta ut. Insmygning. Bära ner och kasta ut. Insmygning. Vakterna jobbade i motvind. De sista killarna fick tydligen slås ut ur Fontaine Palace.

Då ska ni ändå veta att stället stänger en knapp timma för att återigen öppna klockan 06.00 med fulla rättigheter!!!

Nåväl. Kalvis, Gatis, Vladi, Edmunds och Harry fortsatte festa i den lyxiga hotellbaren. Kungatronar som stolar. Men här flockades ett parti ryska björnar och det ville sig inte bättre än att de veka syntarna fick förflytta sig mot rummen för en sista hutt. Men där knackade efter ett tag på dörren. Klockan var kanske 06.45. Utanför stod det en léende ryss i bara höftskynke. Det fullkomligt gasade ånga kring honom när han léendes sade “There is something wrong with my TV, can I watch yours?”.

Efter det här uppstod någon form av tumult och skrik varpå Kalvis hade tvingats till flykt fotledes i korridoren. Det var väl här nånstans vi vaknade för tredje gången. Vi hörde dunsar, smällar och galna skrik. Den ryske bögen hade tydligen naken och rykande jagat Kalvis och sedermera medelst järngrepp försökt få in honom på sitt rum där någon form av sjuk porrfilm snurrade. Kalvis räddades av sin flinkhet och av mest antal vänner på plats.

Morgonen efter skrattades det gott åt historien. Ja, jag skrattade så jag grät och då passade STandART på att berätta att det var värre förra gången de spelat i Liepaja då det kom två skitfulla typer till turnébussen på morgonen och mycket överraskande börjat slåss. Edmunds, teknikern och chauffören, hade åkt på en tjockablängare helt utan anledning. De hade inget annat val än att slå tillbaka. De hade tydligen varit typ nio personer mot två. Det sa swoosch swoosch pang pang! Sen gasade STandART iväg. Men när de stannade för att tanka och käka frulle två mil utanför Liepaja hade de tvenne apraka kämparna dykt upp igen. De hade kört bil efter och som genom ett under överlevt. Så Kalvis & co fick ännu en gång slå dem imbecilla på käften innan de kunde åka tillbaka mot huvudstaden.

Man måste ju älska Lettland, eller hur!?

Jun 3, 2009 | 4 Comments

Oxygene (+ statistik)

Vi är exakt halvvägs in i listan och en första vinnare kan presenteras:

75. Nothing To Fear

När jag först fick den där bunten kassettband från mina kusiner i tioårs-åldern var det inget större snack vilken låt som var min absoluta favorit. Jag kunde spela “Nothing To Fear” tio gånger i rad utan problem. Den vackra melodin, den pumpande basgången. Jag blev lycklig. Låten är glad & melankolisk på samma gång. Det är väl själva essensen av Depeche Mode i och för sig, men här sitter noterna där de ska även utan text. “Nothing To Fear” är världens bästa bands allra bästa instrumentala låt!

Top 7 Bästa Instrumentala:

1. Nothing To Fear
2. Pimpf
3. Agent Orange
4. Stjarna
5. Painkiller
6. Oberkorn
7. Christmas Island

76. If You Want

Alan Wilders “sista stora nummer” som låtskrivare i bandet. Han beslutade sig nånstans här för att inte fortsätta att skriva låtar som passade in i Depeche Modes mall. Det var synd. Det var förbannat jävla synd. Inte för att Depeche på nåt sätt “tappade” efter det, men jag hade väldigt gärna hört vad han kunde kramat fram för nåt mer, denna multibegåvning.

“If You Want” är fanimig så mycket Martin Gore att man kan undra om DaVincimänniskan Alan Wilder hade kunnat måla en Picasso-tavla om man bad honom.

Hittade en kul gammal intervju med Alan, gjord av en av “Kollapsarna”

http://www.tuug.org/~jaakko/dm/dmtekstit/incubus.html

77. Damaged People

En stor stund med Martin Gore. Den i särklass bättre av de två numren från “Playing the Angel”. Också en låt som på många sätt minner om exempelvis “Judas”. När jag och min kära fru Louise träffades kom den här låten att betyda mycket för mig/oss.

STATISTIKAVDELNINGEN MEDDELAR:

…att den andra hälften av listan ser ut så här:

32 stycken är “b-sidor” eller extraspår på en singel/maxi om ni så vill.

15 av dessa extraspår är instrumentala.

11 stycken är singlar.

35 stycken är hämtade från album (exkl. singlar):

6 från “Speak And Spell” (Varav 2 (1) är singlar)

6 från “A Broken Frame” (Varav 1 är singel)

4 från “Construction Time Again” (Varav 1 är singel)

4 från “Some Great Reward” (Varav 1 är singel och ingen låt bland sista 40)

2 från “Black Celebration”

1 från “Music For The Masses”

0 från “Violator”

3 från “Songs Of Faith And Devotion” (Varav 1 singel)

3 från “Ultra”

7 från “Exciter” (Varav 1 är singel)

6 från”Playing The Angel” (Varav 1 är singel)

3 stycken är covers eller versioner av ett av annan kompositör komponerat verk.

3 låtar är en låt som avslutar ett album.

2 låtar är en låt som inleder ett album.

1 låt innehåller texten “P-R-E–DOUBLE T-Y”. Låt det aldrig hända igen.

78. Lilian
79. And Then…
80. Any Second Now
81. Free
82. Love In Itself
83. Dressed In Black
84. Ice Machine
85. Stories Of Old
86. It Doesn´t Matter
87. Suffer Well
88. Nothing´s Impossible
89. The Bottom Line
90. Get The Balance Right
91. Never Turn Your Back On Mother Earth
92. Happiest Girl
93. Rush
94. Condemnation
95. My Joy
96. Surrender
97. No Disco
98. Dreaming Of Me
99. People Are People
100. In Your Memory
101. Pimpf
102. Agent Orange
103. Stjarna
104. Painkiller
105. Death´s Door
106. Shout!
107. Work Hard
108. Tora! Tora! Tora!
109. Now This Is Fun
110. Just Can´t Get Enough
111. The Dead Of Night
112. The Love Thieves
113. Freestate
114. Newborn
115. Fly On The Windscreen
116. Monument
117. Only When I Lose Myself
118. Oberkorn (It´s a Smalltown)
119. Christmas Island
120. Get Right With Me
121. Satellite
122. Pleasure, Little Treasure
123. A Photograph Of You
124. Pipeline
125. Martyr
126. Shouldn´t Have Done That
127. Dream On
128. The Darkest Star
129. Macro
130. Better Days
131. Flexible
132. More Than A Party
133. Big Muff
134. Moonlight Sonata
135. The Great Outdoors
136. (Set Me Free) Remotivate Me
137. I Am You
138. When The Body Speaks
139. Comatose
140. The Sweetest Condition
141. Kaleid
142. Headstar
143. Memphisto
144. The Meaning Of Love
145. I Want It All
146. Breathe
147. Dirt
148. Sibeling
149. Zenstation
150. Slow Blow
151. What´s Your Name?

Jan 16, 2008 | 9 Comments

Dots & Spots

78. Lilian

När “Lilian” brakar igång är det 110% Depeche Mode. Det kan bara vara ett band i världen när det låter så där. Låten kommer i ett ytterst välbehövligt skede av “Playing The Angel”. Versen tycker jag är sjukt bra, jag vet det finns de som hatar den -man undrar varför? Tvärtom är det refrängen det faller lite på för att kunna nå en topp 50 placering. Den lyfter inte taket direkt.

79. And Then…

Sista spåren på plattor är heliga för mig. “And Then” tillhör inte riktigt det “anthemlika” gardet som oftast gör sig bäst på en album-avslutning. Tvärtom är det en liten poplåt som till och med övervägdes som singel ett tag. Det är som min vän Calle sa för ett tag sen “A-sidan på Construction känns väldigt urban. Som i en stad. Hårt och kallt. B-sidan däremot känns mer som man sitter på ett tåg och susar genom ett landskap”. Ungefär så sa han och jag kan inte annat än hålla med. Möjligen var det så Depeche Mode tänkte tematiskt. Och “And Then..” hamnar på nåt vis rätt där den är, men efter den uppradningen innan på “Construction time agains” andra hälft kan det inte kännas annat än lite vekt!

80. Any Second Now

Martin Gore´s första insats som “first lady” är en prima insats. Jag har alltid alltid haft en soft spot för “Any Second Now”. Vissa av de där gamla låtarna har man alltid med sig i bakfickan nånstans när man går runt och spatserar.

Jan 16, 2008 | 6 Comments

Black. Free. Dress. Love. (Martin´s favoritord?)

81. Free

När jag och min gode vän Andreas Racov fick vantarna på “Precious” ett bra tag innan release (Tack Christoffer!) vägrade jag först tro att det var Depeche Mode vi hörde. Nerverna var så tillvida utanpå tröjan att vi inte mäktade med att lyssna mer än fem sekunder måste väl tilläggas… Till slut lyssnade vi på hela låten. Det var en märklig känsla. “Precious” hade ingenting som de tidigare förstasinglarna haft -på över 21 år! Det fanns inget nytt och låten verkade först ordinär. Det var den inte.

På “baksidan” fanns “Free”. Herrejävlar. Redan här anade man var som var på gång. Depeche släpper en b-sida med sång! Dessutom så var det riktigt jävla skitbra.

“Free” -Depeche Modes bästa baksida på 14 år!

82. Love In Itself

“Pipeline” och “More Than A Party” är redan avhandlade. Med “Love In Itself” avhandlad som Depeche Mode´s 82:a bästa låt är hela inledningen på klassiska “Construction Time Again” placerad. Nej, det finns inga direkta fel på denna andra singel från skivan. Bara att hela 81 stycken är bättre. Depeche Mode -vilket band. Hur många andra artister/band har 81 låtar som är bättre än “Love In Itself”? Frågan är löjlig. Det finns inget band/artist som har 30 låtar som är bättre än “Love In Itself”.

83. Dressed In Black

Ett tag, för längesen, tyckte jag “Dressed In Black” var sådär. Det var verkligen längesen nu. Det är en grym låt. Om än den näst svagaste på “Black Celebration”.

Jan 15, 2008 | 22 Comments

Parallellt Universum

Till er läsare som denna vecka saknar och inväntar de “vanliga” inläggen på Kollaps behandlande det imbecilla, patetiska och övriga bedrövliga uppträdandet av April Tears, Sabrosa, Lip Service, klubb Music For The Masses och anhäng/närmast sörjande ber jag om lite tålamod!

Till helgen/nästa vecka kommer jag ladda loss bössan med några klassiker, men den här veckan fokuserar jag på Depeche mode 151.
Men börja se fram mot:

“KLEVAKROSSEN”

Mera APRIL TEARS i PUK Studios

och den underbara följetongen

“JENS OCH ANDREAS PÅ FOTBOLLS-EM 2000”

Cheers/

(Sjögge har även i veckan lovat göra en avslutande publikation om Tågluff 93!)

Jan 15, 2008 | Comments Off on Parallellt Universum

Nyspolad Plan

84. Ice Machine

Depeche Mode´s sjätte bästa baksida heter “Ice Machine”. En titel som alltid varit lite ifrågasatt av en kille som växt upp bredvid en bandyplan. Vince Clarke´s lilla mästerverk blev även en livefavorit. Och vem skulle gråta om bandet skulle plocka upp den igen? Sannolikheten för detta måste dock jämställas med andra osannolikheter som

1) Vince Clarke bjuds in för att prodda ett nytt album (något karln faktiskt gjorde själv-bjöd in sig för att programmera-på skämt eller inte vet man inte- efter Wilder´s avhopp)

2) Alan Wilder bjuds in för att hotta upp liveversionerna av alla gamla låtar som har hans gamla baser som grund. Kan inte de trenne kvarvarande få tummen ur, eftersom de själva bevisligen inte orkar och kalla in nån –Jagz Kooner eller Rex the Dog förslagsvis för att sätta lite fyr på några gamla backtracks?

85. Stories Of Old
86. It Doesn´t Matter

De två spåren som, i omvänd ordning, avslutar A-sidan på “Some Great Reward” är fina. “Stories Of Old”, lite bortglömd pärla kan jag ibland tycka, var inte det stora numret på albumet men är en skön melodi i världen mellan Hansa och Londons Kina-hak. Att läsa och höra om det som bandet, tillsammans med Gareth Jones, tog sig för i samplingens första år är helt vansinnigt underhållande.

“It Doesnt Matter” är också en fin låt, men helt överskuggad av liknande typer av låtar under eran 84-86 som listan kommer tala om senare.

87. Suffer Well
88. Nothing´s Impossible
89. The Bottom Line
90. Get The Balance Right
91. Never Turn Your Back On Mother Earth
92. Happiest Girl
93. Rush
94. Condemnation
95. My Joy
96. Surrender
97. No Disco
98. Dreaming Of Me
99. People Are People
100. In Your Memory
101. Pimpf
102. Agent Orange
103. Stjarna
104. Painkiller
105. Death´s Door
106. Shout!
107. Work Hard
108. Tora! Tora! Tora!
109. Now This Is Fun
110. Just Can´t Get Enough
111. The Dead Of Night
112. The Love Thieves
113. Freestate
114. Newborn
115. Fly On The Windscreen
116. Monument
117. Only When I Lose Myself
118. Oberkorn (It´s a Smalltown)
119. Christmas Island
120. Get Right With Me
121. Satellite
122. Pleasure, Little Treasure
123. A Photograph Of You
124. Pipeline
125. Martyr
126. Shouldn´t Have Done That
127. Dream On
128. The Darkest Star
129. Macro
130. Better Days
131. Flexible
132. More Than A Party
133. Big Muff
134. Moonlight Sonata
135. The Great Outdoors
136. (Set Me Free) Remotivate Me
137. I Am You
138. When The Body Speaks
139. Comatose
140. The Sweetest Condition
141. Kaleid
142. Headstar
143. Memphisto
144. The Meaning Of Love
145. I Want It All
146. Breathe
147. Dirt
148. Sibeling
149. Zenstation
150. Slow Blow
151. What´s Your Name?

Jan 15, 2008 | 2 Comments

Dave´s revenge

87. Suffer Well

88. Nothing´s Impossible

David Gahan visade med “Paper Monsters” att han inte kan stå på egna ben. Det spelar ingen roll om han jobbar med Sigur Ros producent, Dubbelkaggen Eigner eller Knox Chandler. Det blir oftast mediokert, okej som bäst. “Kingdom” från senaste plattan är ju ganska fin. Men även “Hourglass” är, bredvid hans arbete som låtskrivare i världens bästa band, inte mycket att skriva vidare om.

Desto märkligare då att han levererade de här två låtarna. Två låtar som är bättre än nästan hälften av hela Depeche Mode´s låtregister. Utan att vara nedlåtande mot Dave´s låtskrivande tror jag det beror på framförallt på saker.

1) Båda låtarna är producerade av Ben Hillier som jobbade med en DM-platta, inte en DG-platta. Därför styrs ju självfallet båda spåren in i soundet som tillhör bandet. Det innebär att “Nothing´s Impossible” fick ett tryck och en tyngd som nästan påminner om “To Have And to Hold”. “Suffer Well” drivs på av slingor som ligger helt i parentet med klassiska Mode…

2) ..som självfallet är Gore. Jag vågar nog sätta ett par tusen spänn på att de flesta, om inte samtliga, slingor i “Suffer Well” i själva verket är signerade Martin L. Att hans stämsång lyfter det hela ytterliggare är ju heller ingen hemlighet.

Men ändå. Snyggt jobbat Dave! Kommer det mer låtar av dig, vilket jag utgår från, så hoppas jag att de håller klassen!

Videon av “Suffer Well” måste nämnas i sammanhanget. MAGI! Det kändes som det var den första Depeche Mode videon jag sett sen “Useless”. På ett sätt kändes det som att inget hänt sen dess. Anton Corbijn; han kommer nämnas igen, vilken snubbe!

Jan 15, 2008 | 9 Comments

Botten? Nej.

89. The Bottom Line

Martin Gore i en fin stund. Slidegitarren smeker fram låten, körerna är fantastiska, Can´s Jaki Liebezeit gästar med trummor från krautvärlden. Befriande. Många av gästspelen på “Ultra” var lyckade resultat och en nödvändighet för Depeche under dessa mörkrens år.

“The Bottom Line” är inte Martins största stund varken som låtskrivare eller sångare, men det är långt, långt från hans sämsta!

Jan 15, 2008 | 2 Comments

Grasp At Straws

90. Get The Balance Right

Den här låten begåvades med den sämsta videon alla kategorier. Den som påstår att nåt annat är fallet, inklusive “The Meaning Of Love”, måste betraktas som komplett sinnessjuk. Alan Wilder sjunger, David Gahan slår på en ballong med en hammare på ett rullband och blir mörkblå. Martin Gore är väl vinröd i fejjat om jag minns rätt. Möjligen är också Andy Fletcher gul i käften. Jag vet inte, jag har av alla anledningar i världen inte tittat närmare på stycket på över tio år. Oh gode gode Gud tack för Anton Corbijn. “Get the balance Right” var den sista felande länken mellan det då gamla och nya Depeche Mode.

91. Never Turn Your Back On Mother Earth

Många prenumeranter av Bong blev glada julen 87 när en liten flexi damp ner i lådan. Depeche Mode körde en Sparks-klassiker med bravur. Depeche Mode´s hemligaste release någonsin? Det kan ju i och för sig ifrågasättas om det bara var Martin Gore som var inblandad i detta.

92. Happiest Girl
93. Rush
94. Condemnation
95. My Joy
96. Surrender
97. No Disco
98. Dreaming Of Me
99. People Are People
100. In Your Memory
101. Pimpf
102. Agent Orange
103. Stjarna
104. Painkiller
105. Death´s Door
106. Shout!
107. Work Hard
108. Tora! Tora! Tora!
109. Now This Is Fun
110. Just Can´t Get Enough
111. The Dead Of Night
112. The Love Thieves
113. Freestate
114. Newborn
115. Fly On The Windscreen
116. Monument
117. Only When I Lose Myself
118. Oberkorn (It´s a Smalltown)
119. Christmas Island
120. Get Right With Me
121. Satellite
122. Pleasure, Little Treasure
123. A Photograph Of You
124. Pipeline
125. Martyr
126. Shouldn´t Have Done That
127. Dream On
128. The Darkest Star
129. Macro
130. Better Days
131. Flexible
132. More Than A Party
133. Big Muff
134. Moonlight Sonata
135. The Great Outdoors
136. (Set Me Free) Remotivate Me
137. I Am You
138. When The Body Speaks
139. Comatose
140. The Sweetest Condition
141. Kaleid
142. Headstar
143. Memphisto
144. The Meaning Of Love
145. I Want It All
146. Breathe
147. Dirt
148. Sibeling
149. Zenstation
150. Slow Blow
151. What´s Your Name?

Jan 14, 2008 | 14 Comments

Smile

92. Happiest Girl

“World In My Eyes” hade två skitfina “b-sidor”. Denna låt var den något svagare av de tvenne. Nu har listan inte så många baksidor kvar att presentera….

Jan 14, 2008 | 1 Comment

Unite är här!

Lip Service tredje och sista singel från “Copy Kill Original” går nu att åtnjuta på

http://www.myspace.com/lipserviceunite

Unite (Musse Mix) är gjord av Mattias Svensson (Paris)

Doppelgänger Music (Manual Mix)
Trace The Fourteen lights (Method Mix)
Flies (Maggot Mix)

är gjorda av Lip Service.

För alla annan info rörande bandet, titta som vanligt på “vanliga” sidan

http://www.myspace.com/lipservicetheband

Om allt går som det ska släpps skivan för en förbannat billig summa imorgon på http://www.klicktrack.com och om ett par veckor på resterande download-siter såsom iTunes. Alla som köper bjuds på en fri frisering av mig. Så då kan ni säga att jag är skyldig er en frisyr. Om ni vill klippas av mig är ioförsig inte att rekommendera..

DANCE! DANCE! DANCE!

Jan 13, 2008 | 3 Comments

Gatan mellan biktbåset och strippklubben

“Songs Of Faith And Devotion“ är en av världens bästa skivor. Och inte bara är den det. Den är också en av de viktigaste och mest stilbildande plattorna på tjugo år.

För mig personligen har den, tillsammans med framförallt The Jesus And Mary Chain´s “Darklands”, The Cure´s “Disintegration”, Nine Inch Nails´”The Downward Spiral”, Nitzer Ebb´s “Belief”, Primal Scream´s “Screamadelica”, The Velvet Underground´s bananskiva, The Pixies “Doolittle” och “Leonard Cohen´s “I´m Your Man” präglat mig som musiker och låtskrivare till det yttersta.

Vad den sen betydit för exempelvis Kent och Garbage talar väl för sig självt.

“Get Right With Me” är redan presenterad som det svagaste spåret på “Songs Of Faith And Devotion”. Rush (93) är en riktig rökare. Det är inget fel alls på låten men så här 14 (!!!) år efter¨åt känns den aningens platt. Condemnation (94) är en av Dave´s stora insatser som sångare. Närmare gospel har DM aldrig varit och jag tillhör definitivt skaran som sedan 94 väntar på Depeche Mode´s stora gospelskiva. Spiritualized, utbuade och avhoppade/sparkade från Devotional-turnén, har väl tagit “gospelarvet” längst med sin fantastiska “Ladies And Gentlemen, We Are Floating In Space”.

“My Joy” (95) var en sjujävla fin baksida från tiden, en av Depeche Mode´s 10 bästa b-sidor faktiskt!

Jan 13, 2008 | 26 Comments

Galoppdisco

96. Surrender

“Surrender” hade mer att ge än “Only When I Lose myself”, men det är klart, det var ju inget singelmaterial. Speciellt älskar jag det där rrrrrrrrrrai ljudet i bakgrunden mot slutet. Är det månne en samplad Dave som raspar på?

97. No Disco

Textmässigt kanske det här inte är en vinnare, men galopp-basgångar har jag alltid varit svag för. Det svänger bra om “No Disco”.

98. Dreaming Of Me

Depeche Mode´s första singel tar plats straxt innan hundrasträcket. Och tycker jag nästan att jag är lite snäll mot den, faktiskt..

99. People Are People
100. In Your Memory
101. Pimpf
102. Agent Orange
103. Stjarna
104. Painkiller
105. Death´s Door
106. Shout!
107. Work Hard
108. Tora! Tora! Tora!
109. Now This Is Fun
110. Just Can´t Get Enough
111. The Dead Of Night
112. The Love Thieves
113. Freestate
114. Newborn
115. Fly On The Windscreen
116. Monument
117. Only When I Lose Myself
118. Oberkorn (It´s a Smalltown)
119. Christmas Island
120. Get Right With Me
121. Satellite
122. Pleasure, Little Treasure
123. A Photograph Of You
124. Pipeline
125. Martyr
126. Shouldn´t Have Done That
127. Dream On
128. The Darkest Star
129. Macro
130. Better Days
131. Flexible
132. More Than A Party
133. Big Muff
134. Moonlight Sonata
135. The Great Outdoors
136. (Set Me Free) Remotivate Me
137. I Am You
138. When The Body Speaks
139. Comatose
140. The Sweetest Condition
141. Kaleid
142. Headstar
143. Memphisto
144. The Meaning Of Love
145. I Want It All
146. Breathe
147. Dirt
148. Sibeling
149. Zenstation
150. Slow Blow
151. What´s Your Name?

Jan 13, 2008 | Comments Off on Galoppdisco

Panorama och kusiner

99. People Are People

Dags för “Some Great Reward” att kliva in på listan. Svagast där är “People Are People”.

Det är dessutom den första skivan (7″) jag inhandlade själv. Min allra första skiva var “Blue Monday” med New Order (kreddigt va?), men den fick jag av en journalist på pappas jobb. En morgon 1984 skulle jag även vakna upp och finna “Some Great Reward” och en basketboll signerad av Harlem Globetrotters bredvid min säng. Tack Bosse Händel. Och RIP. Han dog ung när han skulle klättra över balkongen till sitt hotellrum i USA när han på nåt sätt lyckats låsa sig ute. Snälla läsare, gör icke så!

Jag satt dock hemma en lördag runt lunch 1984, vid familjens stereo när jag fick höra “People Are People” presenteras av Kaj Kindvall i programmet Panorama. Eftersom “Master And Servant” toppade Tracks bara månader senare måste detta varit ett av de sista programmen av Panorama. I vilket fall fick jag hjärtslag och höjde volymen, eftersom jag tack vare mina kusiner upptäckt Depeche Mode sedan nåt år tillbaka.

Jag fick “Speak and Spell”, “A Broken Frame” och “Construction Time Again” på kassett av mina äldre syntare till kusiner . Kajagoogoo var från början var mitt favoritband. Jag tyckte egentligen mer om DM, men jag var känslig för att de hade tappat en medlem. Jag tyckte det var rörigt. 10 åringar….

Andra C-60 innehöll Duran Duran, Human League´s “Dare”, Kraftwerk “Trans Europe Express” och “Computer World”, Kim Wilde´s “Select, Classix Nouveaux, Blancmange, Soft Cell, DAF, Die Krupps “Volles Kraft Voraus”. Andreas Jismarks framtid var utstakat.

Samtidigt som detta hände lirade min mosters man Torbjörn upp Bowie, Iggy Pops “Lust For Life” och gamla Stones. Dessa båda samtida händelser har präglat mitt liv fullständigt.

Åter till “People Are People” 1984. Efter jag hört den på Panorama cyklade jag ner till skivaffären i Tranås. Vilken jävla affär det var!! Rökig med massa skummisar som bläddrade bland vinylerna. Fucking hell, jag älskade den där affären. Som tyvärr försvann ganska snabbt. Skivbörsen -kan den hetat så? Jag kommer återkomma till den.

Låten var fantastisk och det var grymt att få höra en helt ny låt med Depeche. F o m den stunden var det mitt favoritband. “People Are People” har sen dess övertrumfats av mången låt och har själv inte riktigt hållt det som den var från början. Plats 100 it is.

och baksidan

100. In Your memory

var en låt skriven av Alan Wilder. Varför varför varför har Alan Wilder “slutat” skriva låtar? Den här listan kommer visa att det finns all anledning i världen att inte göra så. Han slår nämligen stundtals världens bästa låtskrivare på fingarna.

Jan 12, 2008 | 11 Comments

Good Evening Pasadena!

101. Pimpf

102. Agent Orange

103. Stjarna

Vilket spår får bära den ansvarsfyllda placeringen 101? Självklart tidernas bästa intro “Pimpf”. Alla konserter jag nånsin har sett har blivit tvugna att mäta sig med detta. Jens & jag var på vår första konsert nånsin, (undantaget Blue for Two på Musikcafét iochförsig) Nitzer Ebb var förband och skrämde slag på publiken. Vi var redan förtjusta i bandet så vi diggade. Men sen….efter det plötsligt släckts ner och spelats alldeles för många låtar som det alltid gör inför en stor konsert…började tonerna av “Pimpf”. Ord kan inte beskriva vad ljudet och synen av nävarna i luften gjorde i min hjärna. Outplånligt intryck. För alltid. Så skulle alltså en konsert börja..

Martin Gore och hans piano hade under “Music For The Masses” tiden en riktig formtopp i det instrumentala låtskrivandet. “Agent Orange” och “Stjarna” är oerhört vackra. Jag älskar dem.

“101” gjorde också ett outplånligt intryck på fans världen över. Med hjälp av alla återutgivningar av skivorna -det kanske bästa som hänt i Depeche modes historia -5.1 OCH fantastiska dokumentärer- kan man ta del av hur det gått för några av ynglingarna i filmen. Volymökning och håravfall -som för de flesta av oss andra som åldrats med bandet.

Jan 12, 2008 | 6 Comments

Smärtstillande

104. Painkiller

En riktigt bra baksida, otroligt nog, för tiden det begav sig. Ett jävla tryck. Love it!

105. Death´s Door
106. Shout!
107. Work Hard
108. Tora! Tora! Tora!
109. Now This Is Fun
110. Just Can´t Get Enough
111. The Dead Of Night
112. The Love Thieves
113. Freestate
114. Newborn
115. Fly On The Windscreen
116. Monument
117. Only When I Lose Myself
118. Oberkorn (It´s a Smalltown)
119. Christmas Island
120. Get Right With Me
121. Satellite
122. Pleasure, Little Treasure
123. A Photograph Of You
124. Pipeline
125. Martyr
126. Shouldn´t Have Done That
127. Dream On
128. The Darkest Star
129. Macro
130. Better Days
131. Flexible
132. More Than A Party
133. Big Muff
134. Moonlight Sonata
135. The Great Outdoors
136. (Set Me Free) Remotivate Me
137. I Am You
138. When The Body Speaks
139. Comatose
140. The Sweetest Condition
141. Kaleid
142. Headstar
143. Memphisto
144. The Meaning Of Love
145. I Want It All
146. Breathe
147. Dirt
148. Sibeling
149. Zenstation
150. Slow Blow
151. What´s Your Name?

Jan 12, 2008 | Comments Off on Smärtstillande

Aten-Tranås Express

(Fortsättning från Dimitrus)

8-9 juli 1993, Hydra

Efter traumat med Dimitrus & dödsfallet drog vi ut mot de grekiska öarna. Till ett av resans största punkter: Hydra. Denna magiska, trafiklösa ö som bosatts av bohemer, musiker, konstnärer och författare sedan 1950-talet. Framförallt då av Leonard Cohen.

1993 handlade mycket om den legendariske poeten, författaren och låtskrivaren. Jag gjorde mitt specialarbete i gymnasiet om honom. Jag träffade legendaren efter hans spelning på cirkus och fick prata en stund med honom. Nu var jag fast besluten att hitta till huset han fortfarande hade kvar på den grekiska ön. Huset där hela “I´m your Man” skrevs. Huset där tidiga romaner och låtar koms på. Huset där hans romans med musan Marianne inleddes. Vi hittade det samma dag som vi kom till ön.

Med hjälp av en äldre brittisk gentleman och en grekisk gammal vän till Cohen visades vi vägen. När vi väl kom dit klättrade jag upp på muren och kikade, vi satt på varandras axlar och tog bilder in över tomten.

En annan klassisk sekvens som hände på ön, rörande Cohen, var när jag satt i en gränd nere vid hamnen och skrev på en text. På mig hade jag en basker, i handen hade jag skrivit “Take This Waltz“. Förbi mig kom en åttaårig liten pojk spatserande i sakta gemak med sina händer på ryggen. När han såg mig stannade han upp och sneglade på mitt papper. Sen tittade han mycket besviket på mig, skakade sakta på huvudet och gick sen vidare. Han hade nog förväntat sig att se en målning.

På kvällen jobbade vi vidare på devisen att Sjögge skulle hitta en brutta och pussas lite med. Det gick inte bra. Henrik gjorde ett move på en restaurang och gick bort till två söta grekiskor och hälsade. Efter en minuts försök till konversation gav han upp. De förstod inte ett smack av vad han sa.

Vi träffade ett par amerikanskor som hörde sig för om vår ålder. Jag sa “I´m twenty” och de sa “ok“, Sjögge sa “I´m nineteen“, tjejerna skrattade högt och sa “That´too young. MUCH too young!! haha“..

Vi sökte istället vår tillflykt i ouzon. Efter Hydra har jag aldrig igen kunnat dricka Ouzo. Bara doften av det ger mig kräk-känslor. Vi träffade några israeliska tjejer som bodde i rummet bredvid vårat. De var jättetrevliga och hade en sista festresa innan de ryckte in i armén -i 2 år nonstop. Vi träffade även ett par killar från Israeliska armén. De var helikopterpiloter. Inte lika trevliga.

9-10 Juli, Pireus-Aten-Patras

Efter Hydra var det klart med grekiska öarna. Våra pengar var på väg att ta slut igen. Vi kunde inte hålla i plånboken. Vi fick ringa och tigga mer pengar av förbannade föräldrar. Vi hade inte mycket annat till val än att konstatera att vi inte kunde stanna här nere så mycket längre. Vi for förbi Pelle, nu inkvarterad i ny omöblerad lägenhet i närheten av hotellet, och spenderade en natt där innan vidare avfärd.

Denna gång åkte vi tåget tillbaka mot Patras. Det var verkligen knökafullt. Och varje gång jag luffat runt där har tåget varit lika överfullt. Man ligger bokstavligen på varandra. Vi hamnade bredvid två kanadensiskor –Jo-Anne och Rebecca. Vi började prata och vi hade trevligt. De var ute på en riktig “american does europe” resa över hela sommaren. Vi skröt om Tranås och sa, hälften på skämt, hälften på allvar att “glöm Rom, glöm Prag, glöm Berlin -häng med till det vackra småländska höglandet!” Till vår chock sa tjejerna att det lät som en bra idé!

10-14 Juli, 1993, Adriatiska Havet-Brindisi-Venedig-Tranås

Vad som nu hände var att de reste med oss, från tåget, över med nattbåten, in i Brindisi, med tåget till norra Italien via ett kort besök i Venedig, hela jävla vägen från södra Grekland till Sverige och Tranås!

Jag måste nu återigen påminna er om att detta utspelade sig i de urminnes tider då man inte var beväpnad med en mobiltelefon. Så när vi dök upp med våra reskamrater 4 dagar senare i Tranås var det ingen som kände till att de skulle komma! Min dåvarande flickvän Hannas välkomstkram var väl mer av chock än glädje efter jag klivit av tåget med sällskapet.

Jo-Anne och Rebecca stuvades in hos familjen Sjögren och stannade i fem dagar. De åkte Boxholmstvåan, var i Linköping och hade minst en festkväll med grabbarna.

Jimmy “Jimpan” Monell lyckades då med en riktig klassiker. Som en sann son av den ironiska generationen, men samtidigt en Tranåsbo som inte tänkte till vilket språk han talade på levererade han följande kommentar efter att Jo-Anne i fyllan och villan placerat sig i hans knä. Han sa:

-I´m so fucking horny.

Han skämtade visserligen, men på Jo-Annes språk lät det nog inte så roligt. Jimmy åkte på en riktig swoooch-lavett.

Vårt steg ut i den stora världen varade i 17 dagar. En ganska kort sejour för en resa som var planerad att bli en månad. Men likväl: Ett minne för livet.

Det var kul som fan. Fasansfullt, dråpligt, farligt, tragiskt, patetiskt och fullständigt, fullständigt underbart.

Tack Sjögge, my good friend & compadre, det här bär vi för alltid med oss.

HUUUUGA!

~~Henrik Sjögren~~ , ~~Sjögge,~~ Ieko Hulo Estrabant De La Batinka Sentrik på en bild tagen på min bröllopsdag, efter hans legendariska tal och efter hans stora leverans under vigseln då han tillsammans med sin fru Anna sjöng & spelade “Somebody” och “Perfect Day“. Sjögge var även han med i världens genom tidernas bästa husband. Han spelade synt i åtminstone “Mongoloid“, “Cars“& “The Robots” vad jag minns.

Jan 11, 2008 | Comments Off on Aten-Tranås Express

Ett unikum

105. Death´s Door

En rätt märklig grej med Depeche är att de isolerat sig så kraftigt från en massa saker. Välgörenhetsgalor. Filmer. Samarbeten över gränserna.

Jag skulle gärna sett DM på Live Aid, men Martin & co tyckte att man kunde göra sin “contribution” på annat sätt. Depeche har, trots den stundtals färgade lyriken aldrig varit politiska. Jag kan tycka att det är lite synd ibland.

Filmer. Även här skulle man ju vilja höra en score. Varför i hela friden har det inte blivit så? Att Alan Wilder inte gjort en är ju närmast helt obegripligt. Och kan bara egentligen förklaras med en form av format-tänkande där gubbarna inte velat kliva in, erbjudanden lär knappast saknats. En DM James Bond titelspår för i helvete!

Samarbeten: är det bara jag som drömt om en duett. En enda duett! Björk, Shirley, Sinead, Hope Sandoval, Nancy Sinatra… pick one and go for it, lads!! Nästa skiva kanske? Njaaaa… ½% chans, igen.

Wim Wenders film fick titeln stulen av ett hungrigt U2 som var i full färd med sin klassiker “Achtung Baby”. Otroligt nog skrev Martin Gore en låt till filmen. “Death´s Door” är därför ett unikum i Depeche mode´s historia.

Jan 11, 2008 | 4 Comments

(!!)

Fyra fina gamla låtar, tre b-sidor, ett tidigt Martin Gore verk.

106. Shout!

Jag minns ljumma sommarkvällar på byggnadsställningen utanför Grännavägen 14 med Kalle Anka pocketar. Det var heavy rotation på “Shout” och jag gissar att min gode vän Jens hade satt den högre på sin lista.

107. Work Hard

East End remix gjorde nästan för låten vad “Situation” gjorde för Yazoo, för att dra en samtida referens. Återigen tänker jag på Jens. Hans gamle högstadie-lärare, jag tror han hette Anders Wilteus startade upp en lektion genom att säga “Depeche Mode har gjort en låt som heter Work Hard och det är precis vad vi ska göra nu!”

108. Tora! Tora! Tora!

En stänkare live och heller inget fel på låten alls. I rätt ögonblick är den till och med fantastisk. Men den slåss med många andra makalösa låtar och nu är det inte långt kvar innan de riktigt tunga korten ska börja samsas om placeringar.

109. Now This Is Fun

En riktigt skön b-sida till. En fullständigt harmlös låt.

Jan 11, 2008 | 11 Comments

110. Just Can´t Get Enough

Vincent Martin; upphovsman och därmed skyldig till följande:

*1984. Nån på ett minidisco i Junkaremålen, Tranås vill höra Depeche Mode. Den unge killen, för kvällen klädd i basker och så svarta kläder som det gick att finna i garderoben, får “Just Can´t Get Enough”. Han är inte riktigt nöjd med valet men dansar glatt ändå.

*1988. Folkets Park, Tranås. Nån av de yngre killarna i publiken, friserad i den då patenterade Douglas MacCarthy looken frågar DJ:n om han kan spela Depeche Mode. Det blir “Just Can´t Get Enough”. Killen är mycket upprörd och missnöjd och blir utslängd från DJ-båset efter att ha krävt en annan låt med Depeche att dansa till.

*1991. Statt, Tranås. En överförfriskad liten snubbe i artonårsåldern, lycklig över att äntligen kommit in på Hotell Statt ber DJ:n om en låt med Depeche Mode. Han får “Just Can´t Get Enough”. Han säger till DJ:n att denne är en pajas och går av dansgolvet.

*1998. Statt, Tranås. En kille som sedan några år flyttat till Stockholm kommer hem över en helg och går ut med några gamla polare. Han befinner sig på dansgolvet när “Just Can´t Get Enough” går på. Han går direkt mot baren och beställer ny dricka.

*2004. Statt, Tranås. En kille lite över de trettio finner sig sälv sysslolös och går till uteverandan på Statt och tar en öl. Han märker till sin förvåning att det startar ett disco inne på stället. Han går in, hör till sin vertikala fasa att de fortfarande spelar “Just Can´t Get Enough” med Depeche Mode. Han går in i DJ båset, säjer “flytta på dig” och börjar rota bland skivorna. Sedan tog han över dansgolvet i en timma med hjälp av KLF, Moby och en blandning åttitalshits av det bättre släktet. Men vad det gällde Depeche Mode fanns det ingen mer låt att finna än just….ja det fattar ni ju.

“Just Can´t Get Enough” är Depeche Mode för de som “minns” sitt åttiotal. Låtjäveln definierar fortfarande bandet för vissa ignoranta människor. Visst, det är inte dåligt. Men det är inte en av Depeche Modes hundra bästa låtar.

Jan 10, 2008 | 7 Comments

41 sista + statistik

111. The Dead Of Night

Den här låten borde, och kunde, vara mycket bättre. Och sämre för all del. Trycket finns där. Melodin också. Produktionen kunde tagit tillvara på detta och gjort ett större nummer av det egentligen enda riktigt tunga numret på “Exciter”, men så bidde det icke. Som inledning på turnén blev det också en helt misslyckad öppning. Den “normala extasen” i publiken var borta redan efter första refrängen. För det lät än mindre bra om låten live.

Jag hade till en början stora problem med texten och vissa partier är än idag plågsamma att lyssna till. Men titeln & storyn är ju helt godtagbara/riktigt bra. Många är de historier jag hört, och delvis upplevt, om och med Mr. Martin Gore och dennes blöta efterfester -“Everybody get naked or get the fuck out of here” till exempel.

112. The Love Thieves

En låt från “Ultra” som i sitt ingenting faktiskt är ett helt okej ingenting som dessutom har växt med tiden.

Då har vi kommit fram till ett läge då jag tycker det är på sin plats med lite statistik. Med risk för att bedömas som lätt manisk, och det är ju förvisso sant, följer då detta:

17 stycken är “b-sidor” eller extraspår på en singel/maxi om ni så vill.

10 av dessa extraspår är instrumentala.

4 stycken är singlar, 2 av dem är från 00-talet, en från 1998.

22 stycken är hämtade från album:

2 från “Speak And Spell”

5 från “A Broken Frame”

2 från “Construction Time Again”

0 från “Some Great Reward”

1 från “Black Celebration”

0 från “Music For The Masses”

0 från “Violator”

1 från “Songs Of Faith And Devotion”

2 från “Ultra”

7 från “Exciter”

3 från”Playing The Angel”

2 stycken är covers eller versioner av ett av annan kompositör komponerat verk.

1 låt är en låt som avslutar ett album.

1 låt är en låt som inleder ett album.

1 låt innehåller texten “P-R-E–DOUBLE T-Y”. Låt det aldrig hända igen.

113. Freestate
114. Newborn
115. Fly On The Windscreen
116. Monument
117. Only When I Lose Myself
118. Oberkorn (It´s a Smalltown)
119. Christmas Island
120. Get Right With Me
121. Satellite
122. Pleasure, Little Treasure
123. A Photograph Of You
124. Pipeline
125. Martyr
126. Shouldn´t Have Done That
127. Dream On
128. The Darkest Star
129. Macro
130. Better Days
131. Flexible
132. More Than A Party
133. Big Muff
134. Moonlight Sonata
135. The Great Outdoors
136. (Set Me Free) Remotivate Me
137. I Am You
138. When The Body Speaks
139. Comatose
140. The Sweetest Condition
141. Kaleid
142. Headstar
143. Memphisto
144. The Meaning Of Love
145. I Want It All
146. Breathe
147. Dirt
148. Sibeling
149. Zenstation
150. Slow Blow
151. What´s Your Name?

To be continued this afternoon…. (Plats 110 kommer garanterat att diskuteras)

Jan 10, 2008 | 1 Comment

← Previous Page — Next Page →

Polls
VCMG
- Stort! Spännande! (58%)
- Kul för dem. men inte många andra. (32%)
- Jag har aldrig brytt mig och tänker inte börja nu. (7%)
- I don´t care anymore (4%)
Loading ...
- Fler omröstningar >>
Categories
Archives
Search

Polls

Categories

Archives

Search