Inget monster, utan ett luftslott.

paper_monsters_frontcover.jpg

145. I Want It All

2003 släppte Dave Gahan sitt första soloalbum och det var precis så dåligt som det befarades. Jag intervjuades i den där gratistidningen man fick i videobutiker av min vän Anders Lunqvist om släppet. Tidningen var ju uppbyggd på så sätt att en artikel skulle hjälpa till att sälja produkten, men jag kunde inte skräda orden. Anders kunde ju inte skriva om min åsikt om skivan i tidningen så det stod till slut bara “Vad Andreas själv tycker om skivan är det bäst att låta vara osagt“.

Jag utspådde också att “när Dave kommer tillbaka till Depeche, om han gör det, så kommer han garanterat att kräva att få skriva halva plattan“. Tiden innan “Playing The Angel” var märklig. Dave snackade skit om de andra i pressen och verkade uppriktigt ledsen över Martin Gores tystnad kring hans skiva. Martin Gore dryftade inte många ord om “Paper Monsters” och hans tystnad var väl ganska talande.

Själv släppte han “Counterfeit 2” och hade turnépremiär på Nalen i Stockholm. Jag och Andreas Racov var där och vi fick en oförglömlig natt med Martin Gore, han sjöng “Model, Actress, Whatever” för mig och vi spenderade timmar i hotellbaren och sjöng Depecheklassiker. Surrealistiskt. Och långt från Kollaps innehållsförteckning.

Mycket riktigt kom Dave tillbaka till Depeche och han ville ha med egna låtar. Skulle detta bli slutet? Förväntningarna inför “Playing The Angel” var inte höga. Tvärtom var jag i princip av åsikten att bandet borde lägga av innan det blev förnedrande och fick Viking Line-spelningarpå agendan. Efter att ha sett Dave med band ruinera några klassiker med DM på Hawaii-scenen i Hultsfred var detta inte så sjukt långt bort som man kan tro. Även för ett band av Depeche Modes kaliber är man inte bättre än sina två senaste album. En “Exciter” till och vi kunde haft ett Simple Minds förfall inom räckhåll. Faktiskt.

Nu blev det tack och lov inte så. Inte ens i närheten. “Playing The Angel” förde tillbaka Depeche Mode upp på toppen. Effekten av Daves låtar på skivan blev en dynamo för Martin Gore som levererade en hel bunt låtar av hög Depecheklass. Dave fick till slut med tre. Två av dem var med i matchen. Den tredje var det inte. “I Want It All” låter mer eller mindre exakt som det tomma skal som “Paper Monsters” var och det kunde varken producenten Ben Hillier eller Martin Gore rädda.

*

146. Breathe

147. Dirt

148. Sibeling

149. Zenstation

150. Slow Blow

151. What´s Your Name?

Jan 2, 2008 | Depeche Mode 151

Kommentarer

3 kommentarer till “Inget monster, utan ett luftslott.”

  1. Nomenklatura 3 Jan 2008, 09:40

    Problemet med Playing the Angel (och även Ultra) är att så gott som alla rökare ligger på plattans första del, medans andra halvan (eller “b-sidan” som vi gamlingar skulle säga), gör plats för de mer lugna spåren. Ett sådant upplägg brukar ofta resultera i att man lyssnar sönder första halvan och i viss mån glömmer bort låtordning (samt låtar) på resterande del. Den sista vinylanpassat låtmässigt upplagda skivan var ju “Violator”. Efter den har i varje fall jag svårt att komma ihåg låtordningen på plattorna. (Wake me up in the middle of the night och jag rabblar utan större problem upp låtordningen på deras tidigare full-längdare.)

  2. Andreas 3 Jan 2008, 11:32

    Jag tycker till viss del att du har rätt. Cd-skivan har gjort att en tydlig A & B sida och ett upplägg på låtar därefter har försvunnit.

    Däremot är jag övertygad om att fanatismen och ungdomens prioriteringar ligger till grund för att vi är så många som kan räkna upp alla låtar fram & baklänges fram till ca Violator/SOFAD.

  3. Martin S 4 Jan 2008, 10:05

    Intressant i sammanhanget är dessutom hur historien har en tendens att skrivas om.
    När Gahans senaste album släpptes nämndes i så gott som alla recensioner att skribenterna hade haft svårt för hans ”förra, bluestyngda” skiva.
    Det är ju en beskrivning som är helt whack.
    Det som var problemet med ”Paper monsters” var ju just att det INTE var en bluestyngd, eller gospeltyngd eller soulinfluerad rocksak.
    Problemet var att det var en feg, identitetslös syntplatta som inte tillförde ett skit.
    Vi var många som ändå hoppades på Gahans soloalster.
    Att han för en gångs skulle hade chansen att slå sig ut från elektronikens ramar.
    Även om låtarna hade varit lika svaga som de blev på ”Paper” hade jag haft mer respekt för alstret om det hade varit just en bluesplatta.
    Eller gospelrock.
    Eller vad fan som helst som inte lät som överblivna rester från ”Exciters” och ”Ultras” golv.
    Såhär i efterhand framstår ju faktiskt ”Botttle living” , som vid en första lyssning gav mig panikartade kräkkänslor, som det enda av egentligt värde på ”Paper”. Visst, Depeche har doppat tårna i bluesen tidigare. Men det här var ändå skitigt och rockigt och något som Gahan bevisligen behärskade.
    Men ack, den gode David var visst för skraj att alienera sina konservativa, svartklädda ursprungslyssnare. Så istället blev det typ 12 fesljumna syntballader med patetiskt stolpig gymnasielyrik.
    Och ingen blev gladare av det.