GOTT NYTT ÅR!

Dec 31, 2009 | 3 Comments

Unsound Methods

38 låtar i Depeche-katalogen är vekare än det svagaste spåret på “Ultra”. Det överraskade faktiskt även mig själv när jag insåg det.

“Ultra” fick betala väldigt hårt för sin existens. Alan Wilder. Flood. Devotional. Heroin Jesus Gahan. All gone. Jag tyckte det lät som man tagit Alan Wilders grejer och helt enkelt bara lyft bort hela ljudbilden. Det som var kvar var “Ultra”. Spelade man skivan samtidigt som “Unsound Methods” med Recoil fick man dock det gamla soundet. De två skivorna skyltade tydligt med vad som hade hänt.

Alan Wilder hade ljudväggen, landskapen och tja….Alan Wilder. Hans lätt bästa skiva som Recoil. Mycket till melodier hade han dock inte. Efter detta album har legendaren antagligen också skjutsat sitt huvud rätt in i recoil-elektro-blues-gröten en gång för alla.

Depeche Mode hade låtarna där nånstans. Det var bara att Martin Gore hade slutat skriva refränger.

Det var iallafall vad jag tyckte då om 75% av plattan. Nu måste dock “Ultra” revideras som en underskattad platta. Mer om det senare!

113. Freestate

Jan 9, 2008 | 3 Comments

Pånyttfödd

114. Newborn

Comebacken på b-sidefronten gav oss b la “Newborn”. Snygg låt! Och näst bäst av de tre.

(se övrig lista nedan “Dimitrus”)

Jan 9, 2008 | 1 Comment

Glifada

Jan 9, 2008 | Comments Off on Glifada

Dimitrus

(Fortsättning från “Pelle”)

7-8 Juli 1993, Glifada, Aten

Slutet på dygn 2 efter vi anlänt till Pelle och Hotell Avra hade osannolika konsekvenser som varken jag eller Sjögge någonsin kommer kunna glömma.

Efter en soft dag på stranden drog vi iväg till festområdet i Glifada. Vi hade inte så förbannat roligt där faktiskt. Kom inte riktigt igång och jag kommer ihåg att jag blev lite halvkass efter nån illasmakande drink så jag satt i en rabatt och samlade luft en stund.

Det ville sig inte bättre än att jag och Sjögge knallade strandvägen hem mot hotellet. Vi hade tappat bort Pelle och resten av festsällskapet och hoppades kunna hitta honom på hotellet. Det gjorde vi inte. När vi inte kunde komma in på rummet, och inte heller kunde sova i Pelles bil som var alternativet, tog vi beslutet, att eftersom klockan ändå var runt 02.00 skulle vi stanna ute resten av natten och på det sättet tjäna in några kronor som annars hamnat i rumskostnad.

Ingenting hände runt hotellet, men vi hängde kvar där, ingen Pelle skulle dyka upp under hela natten. Vi fick timmarna att gå genom att uppehålla oss med snack, listmakande & små lekar i efterfyllans dyningar. Passerande folk som gick hemåt strandvägen slutade droppa förbi runt 04.30. Men istället började solen stiga över Aten, något som värmde våra frusna kroppar.

Framåt fem-halvsex tiden gick vi ner mot stranden. Där märkte vi att en hop äldre greker hade samlats i havet för att köra ett pass vattengympa. Vi satt hålögda och halvglodde på dem när han kom fram:

En man i vit skjorta, vita knickers, sandaler. Lite tunnhårig, ett litet bockskägg och med världens genom tidernas äckligaste tänder. De hade ruttnat eller höll på att ruttna. Han presenterade sig som Dimitrus.

Han berättade att han jobbade som advokat och verkade till en början helt okej. Men det var han inte. Helt apropå sa han:

-There was once a boy who played with me here on the beach. I like very much. He kick me and I bite his shoes.

Jag försökte skratta bort vad han sa, bland annat eftersom jag tog för givet att jag måste hört fel. Det hade jag inte.

–You don´t understand. There was a dutch boy and he kicked me. I want to be your dog, you will kick me and I will bite your shoes. I want to be your football.

Jag sa ingenting, jag sög tag i Sjögge och började en rask march i sanden bort från den grekiske dåren som ropade efter oss efter vi hastat iväg:

-Wait! Wait! I want to be your football!

Jag hade verkligen inte lust att starta dagen med att sparka på en grekisk advokats huvud, dömt av hans tandrad var detta visserligen inte “första gången” för honom, men det kändes ändå inte som en förnuftig idé. Känslan som infunnit sig i min kropp var dessutom rädsla och inget annat. Jag ville bort från karln. Och det fort. –Öka för helvete Sjögge, sa jag och trappade upp tempot i den tunga sanden. Dimitrus susade enkelt och möjligen rutinerat med strax bakom.

Klockan hade hunnit bli runt sex och trafiken på den sexfiliga motorvägen hade kommit igång. Jag gjorde ett ryck åt vänster, fick med mig Sjögge, hoppade över en liten mur och hastade upp på trottoaren. Jag tittade vänster, höger, bakåt: Bilar, bilar, Dimitrus i full careta. Jag tog beslutet mellan två bilar som passerade i 140 knyck. I´ll take a run for it!

Sjögge och jag flög över vägen mellan bilarna och hade nästan kommit över alla sex filerna när det small.

Jag hann precis vända mig för att se vad som händee. En bil. En nykrossad framruta. Och en person med huvudet neråt motorhuven och benen över taket. Jag hörde ett knäckljud jag aldrig glömmer. Ryggraden. Sen blev det tyst. Allt gick i slowmotion.

Kroppen flög fem meter upp i luften och tjugo meter, minst, bort längs motorvägen. Landade i ett dike där. Trafiken stannade helt. Ut ur bilen som kört på kroppen sprang en ung kvinna som bara skrek “Mamma Mia Mamma Mia Mamma Mia” och tro mig, hon var inte sugen på Pizza.

Sjögge och jag stod som fågelholkar. Jag tittade till vänster om oss. Lite folk hade samlats. Bårlärkor. Där i hopen såg jag ett familjärt ansikte.

Dimitrus. The Football-Head. Still alive and kicking….eller ja, ready to be kicked.

Utan att tänka vidare drog Sjögge och jag från olycksplatsen. Det kanske skulle vara smart att pysa. På vägen därifrån sprang Sjögge fram för att se liket. –Det är nyttigt, hävdade han när jag protesterade. Vi såg en kvinna, säkert över 60, hon hade långt vitt hår. Hennes huvud låg på hennes egen stjärt. Ryggraden hade gått helt av och överkroppen hade vikts bakåt efter smällen. Fruktansvärt. Oförglömligt.

Vi älgade vidare mot hotellet. Två konstaplar kom springande med visselpipor i mun och batong i hand. Vi sa “Bad accident! Bad accident!” och pekade mot olycksplatsen. Därefter lade vi bena på ryggen och drog snabbt som fan till hotellet. Till vår stora lycka hade Pelle kommit hem. Vi tog oss in i rummet. Traumatiserade. Chockade.

Jag kommer ihåg att jag rökte minst sex cigg på raken medans vi berättade alltsom hänt. Pelle sa –Jävla pedofil. Fy faaan! Skulle jag få tag på honom då jäävlar.. Pedofiljäävel!

Döden i Aten som Pelle påtalat för oss dagen innan hade redan krypt på oss. Det värsta av allt var att vi själva ansåg att vi hade orsakat den. När vi sprungit bort från Dimitrus måste det varit så att någon av de vattenbadande åldringarna redan innan hade hunnit iväg över stranden. När denna kvinna sedan såg oss kanske hon förlitade sig till att det var lugnt att gå över vägen. Det får vi aldrig veta, men skuldkänslorna har iallafall jag sen länge lagt bakom mig. Mest på grund av det som hände på Hotell Avra efteråt.

Det var nämligen så att efter vi hade lyckats somna, i, för oss levande mäniskor, onaturliga ställningar, på golvet så ringde telefonen från receptionen:

–There is a man waiting for you in the lobby.

Pelle var först ut med att tala klarspråk:

–Det här är eran grej. Jag har inget med det här att göra.

Med skälvande steg tog jag trappstegen ner till receptionen. Klockan var väl runt åtta. Sjögge befann sig straxt bakom. Vi såg direkt vem som kommit till hotellet. Det var Dimitrus. Den jäveln hade spårat oss till hotellet, trots att ett dödsfall kommit mellan!

–That was a bad accident, sa han. -That woman died. Sen slog han ut med armarna och sa högt: -Anyway….I want to sleep with you!

Jag hann inte finna mig, jag bara skrek –FUCK OFF YOU BASTARD! innan jag satte full fart uppför trapporna. Vi låste in oss på rummet och lyckligtvis kunde inte den galne, jävla tokstollen Dimitrus hitta oss en gång till.

Jan 9, 2008 | 3 Comments

Death Is Everywhere

115. Fly On The Windscreen

Det här är en bra låt. En mycket bra låt. Kanske har tidens test naggat den något. Och jag föredrar helt klart versionen på “Black Celebration”.

116. Monument
117. Only When I Lose Myself
118. Oberkorn (It´s a Smalltown)
119. Christmas Island
120. Get Right With Me
121. Satellite
122. Pleasure, Little Treasure
123. A Photograph Of You
124. Pipeline
125. Martyr
126. Shouldn´t Have Done That
127. Dream On
128. The Darkest Star
129. Macro
130. Better Days
131. Flexible
132. More Than A Party
133. Big Muff
134. Moonlight Sonata
135. The Great Outdoors
136. (Set Me Free) Remotivate Me
137. I Am You
138. When The Body Speaks
139. Comatose
140. The Sweetest Condition
141. Kaleid
142. Headstar
143. Memphisto
144. The Meaning Of Love
145. I Want It All
146. Breathe
147. Dirt
148. Sibeling
149. Zenstation
150. Slow Blow
151. What´s Your Name?

Jan 9, 2008 | 2 Comments

Monumentalt

116. Monument

När isländska Gus Gus medverkade på den unika, formidabla “enda” riktiga hyllnings-skivan till DM nånsin -“For The Masses” 1998 valde de “Monument”. De kunde likaväl kallat den “Monotonument”. En briljant version, ett par klasser bättre än originalet som inte alls är dumt i sig.

117. Only When I Lose Myself

Hade refrängen varit lika bra som versen hade vi haft en, tja, topp 50, av låten. Men mer än så här kan det inte bli för låten som är årskamrat med “For the Masses”.

118. Oberkorn (It´s a Smalltown)

Ett riktigt vackert litet stycke instrumental musik. En första antydan till vad som skulle komma några år senare i genren. Som intro till “My Secret Garden” på turnén 1982 funkade den ju hyfsat snyggt också..

*
“For The Masses” är till skillnad från alla tyska och svenska synta-pajaseri-depeche-hyllningsplattor riktigt bra. Veruca Salts “Somebody”, Locusts magiska tolkning av “Master And Servant”, The Cures “World In My Eyes” och Rabbit In The Moons “Waiting For The Night” tillhör topparna tillsammans med Gus Gus.

På andra coverplattor är det mest en tävlan i vem som programmerat mest likt originalet och vem som har sämst sångare. Mitt pris till sämst sångare nånsin måste gå till den där tyske snubben som sjöng “Useless” för en bunt år sen. Herre herre herregud…Och…vänta lite nu..vad fan..hela versionen på “Freestate” av några svenskar som hette Sombre View tillhör också det sämsta jag hört, alla kategorier, i hela mitt liv.

Den versionen hade olika effekt på folk. En del, som jag och Jimpan Monell skrattade så vi grät. Andra, som Jens Hellqvist hade fått nog av pajasversioner och blev förbannad. De flesta, om inte alla tributeskivor innan och efter “For the Masses” ligger väl mellan de två känslolägena nånstans.

Jan 9, 2008 | 10 Comments

Mellan jul och påsk

119. Christmas Island

Blytung. Jag har inget negativt att säga om denna klassiska Gore/Wilder b-sida. När man placerar en sån här låt som bandets 119:e bästa är det bara att inse hur ofattbart många sjukt bra låtar som släppts av Depeche Mode. Ge mig tre bättre sätt att starta en konsert, tack.

120. Get Right With Me

Enligt mig det svagaste spåret på “Songs Of Faith And Devotion”. Den sticker ut rejält från 99% av övriga låtkatalogen. I samband med albumet klarar den sig bättre än på egen hand tycker jag.

121. Satellite

Det finns dagar då den stark, det finns dagar den känns svag. I min bok blev den uppenbarligen #121.

Jan 8, 2008 | 11 Comments

Tre helt olika

122. Pleasure, Little Treasure

Baksidan på “Never let me down Again” gjordes i en liveversion och fick en betydligt större kostym än vad låten egentligen klarar av: närmast klassikerstatus för vissa genom hundraettan. Men om den döms efter detta är det en gravt överskattad Depeche Mode låt. Döms den som en b-sida från 1987 så är “Pleasure, Little Treasure” helt allright.

123. A Photograph Of You

Jag är oerhört svag för “feeel bluue, feel blue” partiet i slutet av låten och nästan endast detta gör att låten klättrar en bit högre än dåtidens andra jättepopdängor som “The Meaning Of Love”. Alan Wilders solopartier på livetolvan är inte tråkiga heller.

124. Pipeline

Nu skjuter jag säkert rakt in i “the untouchable” glashuset för vissa. men “Pipeline” har inte stått tidens test. År för år för år har den tappat tyngden och vitaliteteten den en gång hade för mig. 124: tough shit.

125. Martyr
126. Shouldn´t Have Done That
127. Dream On
128. The Darkest Star
129. Macro
130. Better Days
131. Flexible
132. More Than A Party
133. Big Muff
134. Moonlight Sonata
135. The Great Outdoors
136. (Set Me Free) Remotivate Me
137. I Am You
138. When The Body Speaks
139. Comatose
140. The Sweetest Condition
141. Kaleid
142. Headstar
143. Memphisto
144. The Meaning Of Love
145. I Want It All
146. Breathe
147. Dirt
148. Sibeling
149. Zenstation
150. Slow Blow
151. What´s Your Name?

Jan 8, 2008 | 8 Comments

24 år mellan 125 & 126

125. Martyr

Det pratades om “Martyr For Love” redan innan “Playing The Angel”. Det var en superhit viskades det om. Bandet, bolaget & producent Ben Hillier hade spåret klart, men det valdes bort från albumet när det inte passade in i helhetsbilden. Det får man förstå. Vad som var mycket svårare att förstå var att när singeln väl kom så var det en ovanligt slätstruken Gore-komposition. Inte alls en superhit i mina öron. Och det blev det ju inte heller. Min polare Andreas Nilsson var klar för att göra videon, tyvärr blev det inte så i slutändan, det hade varit nåt i CV:t det!

126. Shouldn´t Have Done That

Nej det är inget större fel på den här låten, det är bara det att det inte räckte längre än så här. “A Broken Frame” var ett ganska ojämt och ambivalent album och “Shouldnt Have Done That” tillhörde materialet som banade väg för framtiden. Och det tackar vi varmt för.

127. Dream On
128. The Darkest Star
129. Macro
130. Better Days
131. Flexible
132. More Than A Party
133. Big Muff
134. Moonlight Sonata
135. The Great Outdoors
136. (Set Me Free) Remotivate Me
137. I Am You
138. When The Body Speaks
139. Comatose
140. The Sweetest Condition
141. Kaleid
142. Headstar
143. Memphisto
144. The Meaning Of Love
145. I Want It All
146. Breathe
147. Dirt
148. Sibeling
149. Zenstation
150. Slow Blow
151. What´s Your Name?

Jan 7, 2008 | 5 Comments

Garton Gore

Ni har kanske precis som jag hört talas om att Paul MacCartney dog i en mopedolycka nånstans i mitten på 60-talet ( http://web.telia.com/~u31459718/text/paul.html )

Vad inte så många kanske känner till är att det finns en inte allt för berättad historia att samma öde drabbade Martin Gore runt år 2000. Jag var själv inte helt övertygad om att det var Martin jag såg på de nya bilder som publicerades över världen.

En skinande vit tandrad, en jämn och vacker surfarbränna, en halskedja i silver, vit t-shirt.

Vad som var det största beviset, menade många, var att det omöjligen kan varit geniet Martin L Gore som skrivit plattan “Exciter”.

Teorierna fick sig en rejäl törn 2005, när “Playing The Angel” dök upp på vattenmärkta promotionexemplar. Bevisligen hade något hänt både med Gores solbränna (se bilden) liksom svärtan, tyngden och trycket i musiken. Garton Gore-anhängarna hävdade då att Martin Gore inte alls dött i en mopedlåda, utan istället varit kidnappad och gömd av sin elake, okände tvillingbror.

Ja just det ja, Depeche Mode släppte ju en förstasingel från albumet “Exciter” också. Den skulle leva upp till det “Personal Jesus”, “I Feel You” och “Barrel Of A Gun” lyckats med. Det gjorde den inte kan man säga: 127. Dream On

Jan 7, 2008 | 12 Comments

Boys Don´t Cry

Jan 6, 2008 | Comments Off on Boys Don´t Cry

Svarta Änglar

128. The Darkest Star

129. Macro

130. Better Days

Depeche Mode kom med “Playing The Angel” tillbaka på allvar. Även “B-sidorna” var bra mycket roligare än på över 14 år!! Den svagare av dem var dock “Better Days” som lovade mycket efter en första lyssning. Sen var det inte mycket roligare, tyvärr. Finns dock ett par remixar som smäller utav bara helvete.

“The Darkest Star” är lite samma femma. Det kändes mycket bättre till en början, sen tvingades man inse att det var det svagaste avslutningsspåret på en Depeche Mode platta på många år. Sen insåg man att det måste handla om många, många, många år. Och sen slog det en att Depeche faktiskt aldrig haft en svagare avslutning på en skiva.

“Macro” uppvisar en Martin som famlar en hel del. Ett vansinnigt snyggt trumbreak i mitten kan inte rädda det faktum att låten bara är okej.

131. Flexible
132. More Than A Party
133. Big Muff
134. Moonlight Sonata
135. The Great Outdoors
136. (Set Me Free) Remotivate Me
137. I Am You
138. When The Body Speaks
139. Comatose
140. The Sweetest Condition
141. Kaleid
142. Headstar
143. Memphisto
144. The Meaning Of Love
145. I Want It All
146. Breathe
147. Dirt
148. Sibeling
149. Zenstation
150. Slow Blow
151. What´s Your Name?

Jan 6, 2008 | 5 Comments

Mellis….minst sagt!

131. Flexible

132. More Than A Party

“More Than A Party” är i vissa kretsar ansedd som ett anthem för Depeche Mode. Vad har vi då egentligen? Jovisst, en ganska så bra låt. Men i mina öron är det ingen låt jag skulle vilja höra 50 gånger i rad i ett par hörlurar på Guantanamo Bay. Det finns ingen sådan låt säger ni. Kanske inte, men definitivt inte “More than a party” .

“Flexible“. Jomenvisst den är ju ganska charmig. Men det räckte inte till mer än 131:a plats.

Jan 5, 2008 | 5 Comments

Yttermera Instrumentalt

133. Big Muff

134. Moonlight Sonata

135. The Great Outdoors

Martin Gores första låtskrivarinsatser i Depeche Mode var två av de svagare spåren på “Speak And Spell”, vem kunde då se att det var den bästa låtskrivaren genom tiderna som stod gömd bakom Vince Clarke? Frågan har ställts och varför inte igen: Vad hade egentligen hänt om Vince Clarke inte hoppat av Depeche Mode?

Ska tillägga att jag ibland går igång som fan på “Big Muff”. Men bara ibland.

Många frågar sig hur “Moonlight Sonata” kan rankas högre än en låt som “(Set Me Free) Remotivate Me”. Jag tror inte vi ska ordna folkomröstning på den frågan.

“The Great Outdoors”, en helt okej baksida av sin tid.

Dessa tre låtar markerar en form av skiljelinje i listan. Nu följer 132 låtar som skulle få plats på vilket blandband som helst.

136. (Set Me Free) Remotivate Me
137. I Am You
138. When The Body Speaks
139. Comatose
140. The Sweetest Condition
141. Kaleid
142. Headstar
143. Memphisto
144. The Meaning Of Love
145. I Want It All
146. Breathe
147. Dirt
148. Sibeling
149. Zenstation
150. Slow Blow
151. What´s Your Name?

Jan 5, 2008 | 8 Comments

Utsikt från Takbaren

Jan 4, 2008 | 6 Comments

Beth

(forts från “Den Auktoritära Grytlocksluffaren”)

4-5 Juli 1993, Aten

Många av er som tågluffat har säkert åkt samma passage som jag och Sjögge gjorde; Brindisi-Patras över Adriatiska havet. 99,5% av de som anländer i Patras, Grekland tar sedan det skrangliga tåget mot Aten. Det gjorde inte vi. Det var ju livsfarligt hade vi fått för oss. Istället åkte vi luftkonditionerad buss. Det kostade oss 200 spänn mer/skalle. Kassan fortsatte att snabbt sina.

Vi anlände i Aten ett par dagar tidigt, för att inte säga en hel vecka för tidigt. Vi hade bestämt att mötas upp där med en polare från Tranås ,Pelle, som ganska nyligen flyttat till Aten för att jobba. Men han var ute bland de Grekiska öarna när vi kom fram så vi fick börja leta hotell i Aten för åtminstone en natt.

Den grekiska huvudstade satte verkligen den svettiga ryggen i arbete. Värmen från Paris framstod som en sval bris i jämförelse med detta. Vi hittade en skugga och ställde av oss säckarna och pustade ut efter att vandrat in i centrala Aten.

När vi satt där kom en grek fram och frågade på knacklig engelska var vi kom ifrån. På vårat svar “Sweden” tittade han mot horisonten och sa “Sweden…much money, much, much money“. Vi tittade förskräckt på varandra, greppade våra säckar och galopperade raskt iväg från viloplatsen.

Efter ytterliggare ett kort tag mötte vi vad vi trodde var ett engelskt par, en söt mörk tjej och en rödfräknig kille med en Tottenham Hotspurs kepa. Vi frågade om de visste om något okej hotell och de tipsade om det de bodde på och vi tyckte det lät bra så vi slog följe med dem.

Vi tog in på hotellet, kom överens med paret om att mötas på hotellets tak, där det fanns en bar, om några timmar. När jag väl stod i duschen märkte jag hur skiten formligen lossade i bitar från min kropp. Vi hade rest non-stop från södra Frankrike. bara sovit på tåg och båt. Fyra dagar sen senaste duschen. Jag vidhåller än i dag att det var den bästa duschen i mitt liv.

Fräscha och fina dök jag och min compadre upp i hotellbaren. Akropolis sken från sin kulle. Vilken utsikt! Vi slog oss ner vid våra nyfunna vänners bord och beställde in varsin öl.

Ganska snabbt kunde vi förstå att Beth och John, för så hette de, inte var ett par. Beth kom från Houston, Texas och John från SydAfrika. Deras vägar hade helt enkelt mötts och de hade slagit följe. John skulle redan samma natt resa vidare med flyg mot London.

Vi hade trevligt tillsammans och började köpa rundor åt varandra, fyllan började sakta träda in. Beths tidigare så välvårdade språk började bli smutsigare, samtalsämnena blev mindre ytliga. Nånstans här födde jag planen att Sjögge, som var singel, borde lägga in en stöt på den snygga amerikanskan. Sjögge var inte främmande för detta och började smajla upp sig.

Konversationen gled in på Madonna. Jag sa “I think she´s exposed herself too much lately“. Beth, som var ett stort fan av artisten, blev sned och undrade “what the fuck do you mean?” Jag svarade då med ett dravel-utlägg av sällan skådat slag. Jag berättade vad jag menade, att det inte handlade om henne som förebild, framförallt för unga tjejer. Tvärtom var hon en stark kvinna. Det handlade inte om hennes bok “Sex”. Vad jag menade var att hon inte gjort en bra senaste platta och helt enkelt “over-exposed herself lately”. Jag pratade om mitt eget band April Tears som hade sångerska och vad Madonna betydde för oss. På nåt sätt lyckades jag väva in en massa existentialistiska klyschor också -jag var extremt inne i Sartre/Camus & co vid tiden- allt för att ta mig ur min första ganska platta kommentar.

Beth var mycket nöjd med svaret och log: “I like that explination” sa hon. Puh, tänkte jag, för jag ville ju inte sabba Sjögges möjligheter utan tvärtom hjälpa till, så att säga.

Sjögge själv drar då fram den nedlagda diskussionen om Madonnas cover på “Fever” och kommenterar själv med ett skrockande i halsen: “I think she´s over-rated. I like the original much, much better.”

Beths följande ölrunda innehöll bara tre öl. En till mig, en till John, en till henne själv. Sjögges chanser hade minskat kraftigt.

Tiden löpte an och John tackade för sig. Vi andra tre satt kvar och hade trevligt tills takbaren stängde. Beth föreslog då att fortsätta festa genom att inhandla öl i receptionen och ta med upp till vårt rum. Varför inte, tänkte vi.

Och nu, mina vänner, börjar historien egentligen:

Jag var fortfarande inställd på att vara trevlig och styra konversationen mot Sjögge & Beth, men det klaffade inte riktigt. Tvärtom, faktiskt. Sjögge hamnade lite utanför och Beth tog sitt sikte på mig. Bredvid min säng låg min halspåse.

Vad fan är då en halspåse, undrar några kanske? Jo, när man hämtade ut sitt interrail-kort fick man med en del tillhörande grejer, däribland en påse att ha runt halsen, i vilken man kunde förvara pengar och andra viktiga saker. Det var denna min pappa sa att vi inte under några omständigheter kunde bära runt halsen. Ty när tjyven kommer med kniven och skär av den ryker även halspulsådern. Resultat: Döden inträder i offret! Vi fick alltså därför rådet att tejpa pengar på ryggen!

I vilket fall var årets påse sponsrad av RFSU. De nya smaksatta kondomerna NamNam var motivet. Min hade reklam för banansmaken. Och när Beth frågade om påsen, hon tyckte den såg rolig ut och sa “namnam” svarade jag naturligtvis som det var: “It´s a commercial for a flavoured condom, banana this one”

Beth svarade: “Mmm. I like that explination. For your very big cock!”

Jag lyckades styra undan konversationen och tog fram en April Tears demokassett och gav till den berusade, men ack så attraktiva Texasflickan. Jag var fast besluten att inte göra nåt dumt, utan att vara min flickvän trogen. Samt dessutom på något sjukt sätt fortfarande få henne intresserad av Sjögge istället. Beth krävde nu att jag skulle ta av mig min basker eftersom det var så sexigt när jag drog handen genom mitt blonda hår.

När Henrik gick in på toan för att kissa hände det så till slut: Beth kastade sig över mig och kysste mig.

När jag reagerade med att skjuta bort henne och säga att det här kunde jag inte tänka mig, jag har flickvän fick hon snabbt klart för sig att jag inte spelat svårflörtad. Detta betéende från mig gick dessutom rakt emot mitt tidigare resonemang kring min levnadsfilosofi tyckte hon.

Jag försökte återigen att styra samtalet åt annat håll. Sjögge kom ut från toan, vi tog fram kameran för att ta lite roliga bilder. Det ville inte Beth och hon var nära att kasta ut kameran från balkongen, vi lyckades styra bort detta i sista stund. Hon hotade “I´ll give you the fucking camera if you fucking kiss me” Jag svarade “I´m sorry Beth, I can´t do that“.

Beth för då Henrik bort från konversationen genom att fösa in honom tillbaka på toan och smälla igen dörren. Hon kanske fortfarande trodde att jag ville knulla om inte Sjögge såg på. Jag ville inte det. Istället frågade jag om hon inte ville kyssa Henrik istället. Beth blev fulare och fulare i munnen och började nu hävda att jag hade vilselett henne under kvällen och natten. Efter ett kort tag rusade hon ut ur rummet med ett ka-boom slag i hotelldörren.

Sjögge kom ut från toaletten och vi båda skrattade gott, delade på ytterligare ett par öl och tog b la några sköna bilder på balkongen, där vi lade oss i fyllan för att titta mot himlen. Rätt som det var kom Beth rusande in i rummet igen. Under tystnad kastade hon April Tears demon på mig, sade “Hrrrmppphhh!”, satte armarna i sidan och glodde surt. Sen rusade hon ut igen. Vi låste denna gång dörren. Och fortsatte att snacka om kvällen under skratt.

Det gick väl tjugo minuter innan det rycktes i dörrhandtaget. Nu blev jag rädd och skrek om att nu är det fan “Farlig förbindelse” och tvingade Sjögge till dörren. Han öppnade försiktigt dörren och sa, överraskande nog på cockney-engelska “yes, how may I help you?”

Beth var i upplösnings-tillstånd. Det visade sig att hon efter senaste utvrusningen hade placerat sig sittandes utanför våran dörr för att tjuvlyssna. Hon skrek “I heard three words: Sex, object & London!”

Vilket stämde eftersom vi pratat om Kraftwerks låt “Sex Object” och om John som hade åkt till London. Vad hennes argument mot detta var framgick inte. Sjögge hade nu hittat formen och sa med en luttrad engelsk greves manér:

“I´m sorry. Do you want to object something?”

Följden av detta fick att Beth försökte tvinga sig in i rummet och låsa in sig själv på toaletten tills jag kom och hade sex med henne. Sjögge lyckades sparka bort hennes fothalva från springan i dörren och låsa igen kring oss.

Sjögge och jag låg tysta ett tag i sängen innan vi vågade oss fram för att titta ut i korridoren. Tomt. Tyst. Jag slappnade av igen och berömde skrattande Sjögges insats. Då ringde telefonen. Det var Beth.

Hon lät rädd “There´s someone at my door. You must come and help me!!”

Jag svarade “No Beth, I´m afraid I can´t do that”

Sen följde ett timslångt samtal där det var “Please come, I swear I wont touch you” och “If you just come over here, we can talk“. Av detta blev det intet och till slut lyckades jag lägga på luren. Bredvid mig hade Sjögge somnat på rygg med kläderna på och en bärs i handen.

Dagen efter skulle vi möta upp Beth utanför hotellet och hon skulle visa oss runt i stan. Av någon märklig anledning dök hon inte upp vid den utsatta tiden.

Sjögge:

“För egen del ansåg jag redan på hotelltaket att loppet var kört att få mig ett skjut av Beth, då vi kom i klinch med varandra.

Dessutom blev jag surmulen då hon vägrade bjuda mig på öl, när alla andra fick, så jag tyckte att Andreas omsorger för mig var enerverande och en aning genanta.

Icke desto mindre fanns det inga hinder att roa sig och göra sig lustig över detta unikum till kvinna och ju mer bärs vi drack desto roligare hade vi åt hennes desperata utfall.

Men gentlemän som vi var gjorde vi inte henne till åtlöje då hon var närvarande. Den detaljen klarade hon bra på egen hand.

Nåväl… på slutet MÅSTE hon ha förstått att hon drog ett löjes skimmer över sig.

I övrigt tycker jag att Andreas på ett förträffligt sätt har skildrat händelseförloppet i Hotel Olympus (eller vad det nu hette).

Kan dock tillägga att jag på sluttampen halvsovande hörde Andreas samtal med Beth i telefon:

”Oh no Beth, I can’t. No you’re not stupid. No, please… No my girlfriend in Sweden…”

***

Jan 4, 2008 | 2 Comments

#136

136. (Set Me Free) Remotivate Me

Vad kan man säga om den här gamla b-sidan då? Nja, enligt listan är den tydligen den sämsta b-sidan från hela 80-talet. De flesta från detta årtionde var ju riktigt bra, så icke fallet med “Remotivate Me”. Det finns inte så mycket mer att tillägga.

Jan 4, 2008 | 11 Comments

Exciting……………NOT!

137. I Am You

138. When The Body Speaks

139. Comatose

140. The Sweetest Condition

2001 kom “Exciter”, Depeche Modes utan tvekan svagaste skiva. Fem av plattans 11 spår (mellanspåren listas alltså inte) är placerade på de 15 sista platserna och i min statistik över listan som kommer presenteras undan för undan så är “Exciters” poängantal milsvida efter de andra skivorna.

Efterföljande turné var även den ett sömnpiller. Tempot, bandets engagemang, soundet var alla undermåliga. Flera av mina vänner bredvid mig somnade under spelningen.

141. Kaleid

142. Headstar

143. Memphisto

144. The Meaning Of Love

145. I Want It All

146. Breathe

147. Dirt

148. Sibeling

149. Zenstation

150. Slow Blow

151. What´s Your Name?

Jan 3, 2008 | 10 Comments

Lite mer inspirerat

141. Kaleid

142. Headstar

143. Memphisto

Ytterligare tre instrumentala spår från 90-talet som inte är Depeches största stund, men ändå klart bättre än de på plats 148-150 (och där återfinns ju ett par från 00-talet, men de lirar ändå i samma femma så att säga)

144. The Meaning Of Love

145. I Want It All

146. Breathe

147. Dirt

148. Sibeling

149. Zenstation

150. Slow Blow

151. What´s Your Name?

Jan 3, 2008 | 1 Comment

Kollaps kategoriserar!

Kollaps ger nu läsarna möjlighet att enklare hitta bland tidigare skrivna inlägg och har gjort ett antal kategorier som du finner under “senaste kommentarer”i höger-kolumnen.

Kom ihåg att inlägget underst är det första skrivna i varje kategori och dessa bör alltså läsas nedifrån och upp så att säga. Tyvärr kan jag i dagsläget inte få det arrangerat som det borde, som i en bok. Möjligen kommer den dagen längre fram!

Edit: Och den dagen kom snabbt! Webmaster Jens is already on the case och har redan uppdaterat det mesta i omvänd ordning. Hurra!

Jan 3, 2008 | 3 Comments

← Previous Page — Next Page →

Polls
VCMG
- Stort! Spännande! (58%)
- Kul för dem. men inte många andra. (32%)
- Jag har aldrig brytt mig och tänker inte börja nu. (7%)
- I don´t care anymore (4%)
Loading ...
- Fler omröstningar >>
Categories
Archives
Search

Depeche Mode 151, Svart Bröllop

Depeche Mode 151, Svart Bröllop

Depeche Mode 151, Svart Bröllop

Depeche Mode 151, Svart Bröllop

Depeche Mode 151, Svart Bröllop

Depeche Mode 151, Svart Bröllop

Polls

Categories

Archives

Search